av Lennart Ryman
Som Alexandra Petrulevich konstaterar i föregående bidrag till den här bloggen är det svårt att i dessa tider tänka på något annat än den ryska invasionen av Ukraina. När jag blev påmind om att det nu är dags för mitt årliga bidrag kändes valet av ämnet omöjligt och förstås även futilt. En möjlighet vore att skriva om utbyten av urbana toponymer i närheten av ryska ambassader i syfte att demonstrera mot kriget, men det får bli en uppgift för en annan forskare – en lägesuppdatering är i alla fall följande nordiska förslag, eller möjligen i något fall beslut. Stockholm: Gjörwellsgatan > ?. Köpenhamn: Kristianiagade > Ukrainegade. Oslo: Ukrainas plass. Reykjavik: Garðastræti > Kænugarðsstræti (om det fornnordiska Kænugarðr, se Mikkola i ANF 23 s. 279 f.). Framtiden får utvisa om de här förslagen går igenom och om de kommer att permanentas. Helsingfors stad verkar ställa sig avvisande med sedvanliga ortnamnsvårdande argument.
Ortnamn på –erup och ortnamn på –arp och försvenskningen av sydsvenska ortnamns skrivformer
Till slut fastnade jag för skrivformer för ortnamn i nuvarande Sydsverige före och efter den svenska erövringen, närmare bestämt ett kort nedslag om namn med efterleden ‑torp (‑arp, ‑erup). Kopplingarna till dagens verklighet är förvisso rätt svaga. Gemensamt är egentligen bara att samma namn får skiljaktiga skriftformer i närbesläktade språk och att härskare historiskt sett ofta har varit benägna att utöka sina domäner genom våld.
I den populärvetenskapliga boken Ortnamn i Skåne (s. 57) skriver Bengt Pamp, efter att ha redogjort för den fonetiska bakgrunden till –torp-namn som slutar på –arp:
Under samma omständigheter som i Skåne leder fram till detta –arp utvecklades på Själland ortnamnsändelsen –erup. Själland dominerade under Skånes danska tid hela Danmark, väsentligen på grund av Köpenhamns förhärskande betydelse, och själländska skrivvanor kom därför att anses ”finare” och riktigare än andra. Därför är det praktiskt taget regel under den danska tiden, att det skånska –arp i skriftliga källor ”översätts” till ‑erup _ _ _ Normalt försvinner dessa själländska skriftformer efter det att Skåne blivit svenskt – naturligtvis inte med en gång men efter hand – för att ersättas av det äktskånska ‑arp. I en del fall har emellertid traditionen varit för seg, och –erup har kunnat överleva. Det gäller särskilt namn på herrgårdar … Fortfarande skriver man till exempel Bonderup och Krapperup, men i den genuina dialekten, som har anor långt ner i medeltiden, heter det bonarp och krapparp.
I sin genomgång av skriftformer av ortnamn i Bjäre härad under svensk tid fram till 1800-talet framhåller Pamp att den försvenskning av ortnamn som skedde bör hänga ihop med den språkliga försvenskningspolitik som inleddes i slutet av 1600-talet (1965 s. 78 f.). ”Om än inkonsekvent och med växlande energi har man försökt mönstra ut de mest påfallande danismerna”. Som vi sett i fråga om ändelsen ‑erup kunde i lyckliga fall denna försvenskning leda till att skrivformerna kom att stämma bättre överens med det lokala uttalet.
Efter Pamps insats har det vad jag vet inte gjorts någon samlad ansats att beskriva försvenskningen av Sydsveriges ortnamn. Det är synd, för säkert återstår många problem att lösa. Ett problem, som jag tror mig ha träffat på, rör frågan om det lokala uttalet av namn på ‑erup. Sådana namn finns i dag i rätt stor mängd i Skåne och i ett fåtal fall även i Halland och Blekinge. Med vilken rätt dömer Pamp ut ett uttal som ”krappråpp” 1945 för Krapperup (Skånsk ortnamnsdatabas, med landsmålsalfabet) som ogenuint? Jag är inte i stånd att göra en egen bedömning, men det är lätt att komma att tänka på Staffan Fridells analys av stilnivåer och hans kritik av karakteriseringar av uttal som ”äldre” och ”yngre”. När det gäller namnen Bollerup (herrgård i Ingelstads härad i sydöstra Skåne) och Ugerup (herrgård i Köpinge socken i Gärds härad i östra Skåne, söder om Kristianstad) tror jag att det kan finnas grund för att tala om historiskt kända stilnivåer.
Bollerup och de övermodiga drängarna
I två ovanliga uppteckningar (Skånsk ortnamnsdatabas, med landsmålsalfabet) återges historier om hur skiftande konjunkturer för Bollerup i det förflutna påverkade herrgårdens legodrängars uppträdande och därmed även deras uttal: i goda tider sade de Bollerup, i magra tider Bollarp. Av uppteckningarna verkar det också som om Bollerup samvarierar med ett mer standardnära uttal, som ”råg” och Bollarp med ett mer dialektalt, som ”ru”.
Ugerup och adelssläkten Urup
Ortnamnet Ugerup har en lång skriftlig tradition med ungefär den skrivningen, från 1400-talets slut, då den ersätter formen Ugarp. Uttalet anges i Skånes ortnamn A 6 som äldre ”ugarp”, yngre ”ugrop”. Ortnamnet brukades också som släktnamn av ägarfamiljen från 1400-talet till 1671. Åren 1596–1634 ersätts Ugerup efterhand med Urup (att döma av de källor som jag gått igenom). Det rimliga är att se detta som en talspråklig utveckling, och det är sannolikt att inte bara ägarfamiljen utan även trängre eller vidare kretsar kring den kände till och även brukade en form ”u(ge)rup”. Ortnamnsformen Urup uppträder sporadiskt från 1598 men slår aldrig igenom, vilket tycks tala för en starkare skriftspråklig tradition för ortnamnet än för släktnamnet. Jag har inte påträffat släktnamnsformen Urup avseende någon person som är skriven till Ugerup.
Avslutning
Traditionen om drängarna från Bollerups herrgård med sitt varierande uttal talar för att stilistisk variation mellan ‑erup-former och ‑arp-former i lokalt uttal kan gå ganska långt tillbaka i tiden. Utvecklingen av släktnamnet Ugerup till Urup talar i någon mån för kontinuitet av sådan variation från 1600-talet och in i modern tid. Hållfastheten av dessa indicier för kontinuerlig stilistisk variation kan förstås ifrågasättas, men jag anser ändå att det är värt att ifrågasätta Pamps tes att uttal grundat på ‑erup-formerna inte har hört hemma i genuin dialekt.
Referenser
Fridell, Staffan, 2006: Ortnamn i stilistisk variation. Uppsala.
Fridell, Staffan, 2009: Stilvariation hos torp-namn. I: Torp som ortnamn och bebyggelse. Red: Peder Dam m.fl. Lund: Institutet för språk och folkminnen.
Helsingfors stad, Stadsmiljösektorn, (med tack till Väinö Syrjälä för länk och utredning).
Ingers, Ingemar, 1959–60: Skånska ortnamn i dansk och svensk tid. I: Skånsk samlings årsbok. S. 3–8.
Hólmfríður Gísladóttir: Vill breyta Garðastræti í Kænugarðsstræti. I Vísir.
Kotimaisten kielten keskus/ Institutet för de inhemska språken, Kadunnimiä ei pidä käyttää poliittisena lyömäaseena (med tack till Maria Vidberg för länk och utredning)
Många vill byta namn på gatan utanför ryska ambassaden: https://sverigesradio.se/artikel/manga-vill-byta-namn-pa-gatan-utanfor-ryska-ambassaden
Pamp, Bengt, 1965: Traderingen i skrift under svensk tid av Bjäre härads jordeboksnamn. I Sydsvenska ortnamnssällskapets årsskrift.
Pamp, Bengt, 1983: Ortnamn i Skåne.
Ryman, Lennart: 2020: Ugerup och Urup. Ett skånskt ortnamn och ett danskt släktnamn. I Namn och namnvård. Vänskrift till Annette C. Torensjö på 60-årsdagen den 18 november 2020. Redigerad av Staffan Nyström m.fl. (Namn och samhälle 31.) *
Skånes ortnamn.
Ukrainas kamp uppmärksammas från Oslo till Tirana – gator och torg uppkallas efter Putins motståndare. I svenska.yle.fi
*I min Uppsats om Ugerup och Urup har i landsmålstexten ett längdstreck under a fallit bort i ”ata”. Dessutom har i not 1 rak stil för att markera upplösta förkortningar blivit kursiv.