af Johanna Virkkula
Vår studiecirkel i namnforskning (nämnd på denna blogg tidigare) flyttade över till internet i dessa distanstider: våra universitet beslöt att flytta allt (förutom nödvändiga arbetsuppgifter som skötsel av djur; uni i Hfors har veterinärmedicinska och medicinska fakulteter) på distans i medlet av mars. Så vi beslöt att pröva att flytta vår namnforskningscirkel också till webben, på vår vanliga månadstid.
Nu har vi träffats en gång virtuellt. Och vad trevligt det var, och vilken bra diskussion vi fick! Givetvis underlättade det kommunikationen att vi har ett levande samband och att vi känner varandra sedan tidigare. Vi kan alltså tolka varandras språkbruk och miner – det verkar mycket vanligt att man missförstår varandra i möten på webben, och här är den risken inte så överhängande.
Mitt i vår förändrade vardag har vår studiecirkel gett en uppfriskande möjlighet att ses, och diskutera namnforskning, även i dessa ovanliga förhållanden då vi i övrigt inte ska träffas.
Det som förvånade mig mest var att vi inte miste just alls i djup i diskussionen; liksom tidigare läste vi vår valda text (denna gång Antti Leinos lectio precursoria för doktorsdisputationen, utgiven på finska här), en av oss var beredd att presentera den, och resten att lyfta frågor och dela tankar om hur en kunde tillämpa metoder och teoretiska ståndpunkter i sin egen forskning.
En klar fördel med att träffas på webben – vi använde programmet Zoom – är att vi lyckades få med deltagare virtuellt som inte av olika skäl, många av dem geografiska, lyckats komma med tidigare. Denna fördel är något att ta med sig i framtiden: senare i år när vi säkert har mer och fler erfarenheter av virtuella vetenskapliga möten och konferenser och olika sätt att organisera dem behöver vi diskutera detta.
En klar nackdel var däremot att allt det där informella runt studiecirkeln blev borta, det där då man småpratar med dem som kommit tidigt, i smyg fortsätter en diskussion om vad det nu är som är aktuellt – jobb och stipendiesökningar, husdjur, och sådant där som inte är bekvämt att lyfta i en gruppzoom och inte är tema för vår studiecirkel egentligen, utan bara en av sociala interaktionen av att träffas. Jag tror det är viktigt att komma ihåg att den här sociala interaktionen är en del av att träffas, jag tror att vi kommer att behöva ses på riktigt ibland för att bli vänner; för att ha intressanta diskussioner kollegor emellan räcker det nog att ses virtuellt.
Som avslutning vill jag dock säga: helt klart är det möjligt och givande att träffas med studiecirklar på internet! Vår nästa träff har vi inskriven i kalendern på vår vanliga månadstid, och nästa artikel är vald. Och jag ser fram emot att ses virtuellt med kollegorna igen.