När försvinner ett förnamn?

av Linnea Gustafsson

Förr i tiden försvann namn ibland, någon som har förklarats med att kulturella förändringar, såsom kristendomens införande, har påverkat namnskicket så att många förnamn byttes ut. Att studera namns försvinnande i modern tid är dock betydligt mer komplicerat. Försvinner ens förnamn längre?

Under de senare seklerna har några stora förändringar vad gäller namnskicket ägt rum. En av dessa är in­förandet av flernamnssystemet som tillåter att svenska barn i teorin bär hur många förnamn som helst, även om bara ett av dem används som tilltalsnamn. En annan är det ökande inflödet av namn som hör till något annat kulturområde eller till andra etniska grupper. Som en konsekvens av bland annat detta kan man notera att an­talet förnamn i Sverige ökar. År 1973 fanns ca 80 000 förnamn i Sverige (Allén och Wåhlin 1995:11) och enligt SCB finns för närvarande ca 441 000 förnamn (238 000 olika kvinnonamn och 203 000 olika mans­namn).

Den första skillnaden mellan ett namns och ett vanligt ords existens är att det behövs någon att namnge för att namnet ska vara synbart. Samtidigt kan mycket väl ett namn bevaras i någons minne, för att om tillfälle ges användas igen, även om namnet inte har burits på lång tid. Det skulle alltså gå att hitta gamla förnamn genom t.ex. släktforskning, eller en vandring över kyrkogårdar.

Man brukar räkna med att förnamnens popularitet går i cykler om ca 100 år, men tack vare flernamnssystemet kan de ligga och pyra utan att de syns. I slutet av 1800-talet och tidigt 1900-tal var det många flickor som fick t.ex. namnen Augusta, Gustava och Oskaria, men det är svårt att se att det runt millenniumskiftet, hundra år senare, fanns något större intresse för dem bland namngivarna. De här namnen verkar ligga pyrt till, även om de fortfarande existerar i vårt gemensamma onomastikon.

Men det kanske inte är själva namnformerna som är intressanta, utan namntrenden? Runt år 1900 var det t.ex. modernt med namn som hade en betydelse som uppfattades som genomskinlig av namnbrukarna, t.ex. Hulda, Milda, Rara. Nu för tiden är troligen inte kopplingen till betydelsen lika självklar för namngivarna och därför kanske just dessa namnformer är utbytta mot andra mer genomskinliga namn, t.ex. Lykke / Lycke och Tindra och Ängla?

Slutligen, hur är det med ett namn som Adolf, vars popularitet har rasat efter 2:a världskriget? Kommer det att bli modernt igen, eller kan det snart betraktas som lika utdött som vikinga­namnet Orm?

Litteratur

• Allén, Sture & Wåhlin, Staffan, 1995: Förnamnsboken. Stockholm: Norstedt.