av Kaj Borg, Åbo universitet
Namn i språkstudier
Namnforskning har trots de genomgripande studiereformerna under 2000-talet kunnat bevara sin ställning bland de undervisade akademiska ämnena i Finland. Undervisning i namn meddelas främst i de modersmålsinriktade läroämnena finska och nordiska språk vid Helsingfors universitet samt vid Åbo universitet i ämnet finska språket. Åtminstone i Helsingfors ingår också moment med namnkunskap i svenska som andra inhemska språk. De som studerar svenska som andraspråk vid något annat finländskt universitet har dessvärre begränsade möjligheter att gå på renodlade namnkurser. Detta är fallet även i läroämnet nordiska språk vid Åbo universitet där vi utbildar blivande nordister med finska som modersmål eller med tvåspråkig finsk-svensk bakgrund. Även om vi inte erbjuder separata kurser i namnforskning, berörs namn på en del kurser i läroplansenlig undervisning. Att namn rätt ofta kommer på tal i den praktiska undervisningen beror på att egennamn utgör en väsentlig del av och har sin speciella roll i kommunikationen. Namn skiljer sig dock i många avseenden från övriga språkliga uttryck och blir därför ofta förbisedda vid språklig beskrivning. När namn förs på tal i undervisningskontexten kan den studerande introduceras i grundtankarna i namnforskning.
Konfrontationer med namn i undervisning
Studerande kommer i kontakt med egennamn på flera av de kurser som jag håller och som egentligen inte har några onomastiska lärandemål. Den första vetenskapliga beskrivningen av namn stöter studerandena på i grammatikundervisningen. I Svenska Akademiens språklära (2003) får de läsa att namn har genus men att de inte kan böjas i numerus eller species, och att namn i motsats till egentliga substantiv inte beskriver sin referent, men dock ”i vissa fall har fragment av betydelse” (s. 71). Egennamn framställs alltså som ett slags defekta substantiv. Denna förenklade uppfattning om namn behöver då problematiseras och kompletteras med onomastikens syn på namn. Att egennamn visserligen saknar lexikalisk betydelse i traditionell bemärkelse men har ett kontextuellt informationsvärde är en tanke som är ny och intressant för studerandena.
Namn bereder huvudbry till exempel på de färdighetskurser där studerandena får överföra texter från finska till svenska. Ofta är det ju inte fråga om att ett namn ”översätts” utan det gäller att komma på den gängse svenska motsvarigheten som passar i sammanhanget. Självklart är t.ex. att Åbo i alla kontexter kan väljas som översättningsmotsvarighet till namnet på staden med det finska namnet Turku. Men i en text som handlar om den nuvarande estniska huvudstadens historia ska den studerande beakta den diskuterade historiska kontexten och välja rätt mellan namnen Reval och Tallinn. Vid översättning av skönlitterära texter uppstår en annan typ av problem eftersom några givna kontextuellt betingade motsvarigheter till namn på fiktiva personer och orter inte finns. Frågan är om t.ex. en karaktär i en finsk roman med namnet Yrjö ska få behålla sitt finska namn i den svenska översättningen eller om namnet ska anpassas till svenska och ersättas med namnet Georg. Om Georg fungerar på samma sätt i målspråkskontexten, om det alltså väcker samma associationer som Yrjö i källspråkskontexten bör då diskuteras. Namns kontextuella och nyanserade betydelseinnehåll inspirerar studerandena ofta till intensiva diskussioner om hur namn ska hanteras i översättningsprocessen.
Egennamns uttrycksförmåga kommer vi in på också i litteraturundervisningen. Att till exempel namnen på karaktärerna i Karin Boyes klassiska framtidsroman Kallocain är hopplockade från olika språk och kulturer väcker oftast studerandenas uppmärksamhet. Mångfalden av namnen i romanen gör att de inte kan placera handlingen någonstans i världen. Detta var också författarens avsikt med de valda namnen. Med hjälp det brokiga namnskicket kunde hon undvika alltför direkta hänvisningar till dåtidens diktaturer. Tove Janssons muminböcker visar för studerandena hur namn kan användas som personkarakteriserande uttryck. Till exempel den karaktär som brukar avge ett dovt, dallrande och hotfullt ljud, d.v.s. brukar morra, får bära namnet Mårran. Att hon i finsk översättning heter Mörkö ’spöke’ innebär förresten att ett narrativt element har förbisetts vid översättning. Att den manliga huvudpersonen i August Strindbergs pjäs Fröken Julie sin underklassbakgrund till trots bär det ”fina” franskklingande namnet Jean har också en klar funktion i berättandet: namnbäraren vill föreställa sig som en förnämare person än den som han egentligen är. Studerandena kan alltså i litteraturundervisningen göras uppmärksamma på att egennamn är viktiga också som narrativa medel och att de exempelvis kan användas som sociala markörer i litterärt berättande. Detta innebär alltså att namn i litteratur egentligen analyseras ur en socioonomastisk synvinkel.
Ökad namnvetenhet genom undervisning
Även om kurser i namn och namnforskning i regel inte ingår i andraspråksstudier kan den onomastiskt bevandrade läraren på de existerande kurserna belysa hur egennamn fungerar i praktiken. Då får den studerande en mångsidigare och mer rättvisande bild av egennamns uttrycksfullhet. Det är ju denna konstituerande egenskap hos namn som namnforskningen bygger på. Det vore önskvärt att ökad namnmedveten vore ett av målen i all undervisning i svenska som andraspråk på universitetsnivå.