Category: Urban names

Socioonomastiska perspektiv på hållplatsnamn

Av Väinö Syrjälä

Bland de urbana namnen finns flera namnkategorier som hittills bara i liten grad diskuterats av namnforskare. Ur ett socioonomastiskt perspektiv kan dock sådana namn erbjuda oss intressant information, inte bara om namnen i sig utan om det vidare språksamhället. Som ett exempel på sådana urbana namn ska jag här diskutera namnen på busshållplatser som jag själv studerat i både Helsingfors och Stockholm.

Många av oss har stött på och använt hållplatsnamn i vardagen, kanske utan att lägga särskilt mycket märke till dem. Det är naturligt eftersom hållplatsnamn sällan är särskilt spännande som namn. De flesta busshållplatser är namngivna efter andra saker: gator, stadsdelar eller offentliga byggnader. Därmed är identifiering av en hållplats bara en slags sekundär funktion för de aktuella namnen. I den specifika kontexten kan man dock lyfta fram åtminstone två socioonomastiskt intressanta frågeställningar: vilka namn används som hållplatsnamn (och varför) samt hur används hållplatsnamnen (och av vem)?

Ett hållplatsnamn i Stockholms söderort. (Foto: Väinö Syrjälä)

Vilka namn används som hållplatsnamn?

Hållplatsnamnen är som sagt oftast lånade från det omgivande (urbana) namnförrådet. De är också en del av det planerade namnlandskapet och ansvariga kollektivtrafikmyndigheter och kommuner har sina egna kriterier för namngivningen. Exempelvis namnger Helsingforsregionens trafik (HRT) busshållplatserna efter tåg- och metrostationer, korsande gator eller välkända platser och institutioner. Sådana namn är också en mer stabil utgångspunkt för att hållplatsnamnen ska vara aktuella på längre sikt: en gata byter sällan namn medan i dag synlig kommersiell verksamhet kan när som helst flytta eller ändra sitt namn.

En enkel analys av namnen på hållplatserna längs stombusslinjerna 1–6 i Stockholms innerstad visar exempelvis att de flesta hållplatser där är namngivna efter gator (43 av 98: Gotlandsgatan, Valhallavägen), följd av parker och torg (25: Hötorget, Kungsträdgården, Odenplan). Resten av hållplatser har namn efter offentliga byggnader och institutioner (15: Landstingshuset, Stadion, Södersjukhuset), diverse områden/platser (12: Gärdet, Slussen) eller kollektivtrafikens knutpunkter (3: Cityterminalen, Östra stationen).

Eftersom de utvalda namnen får ökad synlighet som hållplatsnamn, skulle det vara intressant att undersöka vidare huruvida detta påverkar uppfattningar eller kunskap om namnlandskapet eller vår bild av staden. Klart är exempelvis att hållplatsnamnen (vid sidan av andra officiella ortnamn) bidrar till tvåspråkighetens synlighet i Helsingforsregionen, samtidigt som etablerade namn kan vittna om t.ex. stadens historia (tänk på Tölö tull i Helsingfors och Skanstull i Stockholm).

Hållplatsnamn parallellt på två språk i Vanda. (Foto: Väinö Syrjälä)

Hur används hållplatsnamnen?

Hållplatsnamn är förstås framför allt synliga i kollektivtrafiken: på själva hållplatsen som i bilderna ovan eller ombord på bussen (via displayer och högtalarutrop). Namnen är också centrala i den övriga passagerarinformationen, exempelvis i de instruktioner som reseplaneraren på nätet eller i appen ger för de resande. Namnbruket i dessa sammanhang innehåller enligt mina observationer inga större överraskningar. Ofta förekommer namnen med en bestämning (”hållplats X”) för att tydliggöra att det handlar om just hållplatsen och inte den primära namnbäraren, tänk t.ex. trafikmeddelanden som: ”Hållplats Celsiusgatan är flyttad […]”.

Den mest intressanta frågan gäller däremot om och hur hållplatsnamnen används av stadsborna. Känner man till och använder man de officiella namnen? Eller har man i bruk egna, inofficiella namn för knutpunkterna på ens vardagliga resvägar? Här finns det behov för en ordentlig socioonomastisk undersökning!

Namn och språk i diaspora

av Maria Löfdahl

”I vår presentation av oss själva, och namnet vi bär, presenterar vi också vår historia”  konstaterar etnologen Marja Ågren (2006) som studerat sverigefinnar i Göteborg. ”Att säga sitt namn är att berätta sin släkts historia” säger en svensksomalisk informant. Namnet är ofta det yttersta tecknet på synliggörande av en person och hens språk. Ett namn kan också väcka oro när det bryter av mot omgivningen (Sara Ahmed 2010). Namnskicket, dess förändring och namnbrukarnas tankar och reflektioner kring det egna och andras namn i exil och diaspora är en arena där underliggande sociala processer utspelar sig.

Somaliska och finska i Göteborg

I en delstudie i forskningsprojektet Språkets roll i gentrifierings– och segregationsprocesser: språkliga landskap i Göteborg undersöks finskans och somaliskans roll i den göteborgska språkhierarkin. Finskan var länge det största minoritetsspråket i Göteborg, men det har liten synlighet och hade länge relativt låg status. Somaliskan som är ett nyare minoritetsspråk i Göteborg tycks ha låg social status men präglas av en större medial och visuell synlighet. Sedan 1980-talet har andelen Finlandsfödda personer minskat medan andelen personer födda i Somalia har vuxit starkt. Totalt talar man om ca 30 000 finsktalande och 15-20 000 somalisktalande i Göteborg idag.

Forskningsprojektet utgår från visuellt språk i fyra stadsdelar i Göteborg. Dokumentationen av språk i det offentliga rummet kompletteras med intervjuer med personer som bor eller är verksamma i stadsdelarna. Frågor vi ställt oss är vad som egentligen gör ett språk synligt, hur språket påverkar talarnas mobilitet (både fysiskt och socialt) och vad namnen har för roll i ett språks synlighet.

Språkens (o)synlighet

Vår visuella dokumentation av texter på olika språk i fyra områden visar att både finskan och somaliskan har väldigt liten visuell närvaro i Göteborg, och att den i bägge fall är begränsad till stadens nordöstra delar. Finskan finns på 1% av de skyltar som dokumenterats och somaliskan på ca 4%. Med tanke på den långa och stora närvaron av finsktalande i stan kunde man vänta sig att språket ändå hörs mer, men alla informanter är överens om att finskan, som de säger, ”försvinner” i Göteborg.

De intervjuade som är första generationens sverigefinnar beskriver samtliga att deras barn talar finska i olika hög grad, få av dem kan skriva det och barnbarnen talar ingen finska alls. Att språket försvinner efter ungefär tre generationer bekräftas i många studier. Vidare beskriver flera av de intervjuade att de undviker att tala finska på offentliga platser, t.ex. bussen. De somalisktalande informanterna upplever däremot att somaliskan är ett i högsta grad vitalt språk i dagens Göteborg. Även om det inte är speciellt synligt i stadsrummet menar de att man hör det mycket på offentliga platser.

Namnen som symbol för den språkliga identiteten

Bruket av namn är en plattform utifrån vilken man kan resonera kring ett språks synlighet- eller osynlighet. Flera av de sverigefinska informanterna som kommit till Göteborg som vuxna berättar om hur de helt bytt namn (framförallt har de bytt bort namn som innehåller finska markörer) eller försvenskat sina finskklingande namn. Inte sällan har de uppmanats av arbetsgivare eller kollegor att göra det. Många har upplevt det som smärtsamt och uttrycker sorg över att ursprungsnamnet  förlorats. Andra informanter som behåller sina finskklingande namn berättar hur de i olika situationer upplevt skamkänslor över namnet och att de ibland övervägt namnbyte. Ser man på de finskklingande namnen över tid syns en tydlig tendens att de försvunnit i tredje generationen.

De svensksomaliska informanterna ger en helt annan bild. Visserligen är deras tid i Göteborg generellt kortare än de intervjuade sverigefinnarna, men i princip alla intervjuade är överens om att det somaliska namnskicket kommer att vara stabilt över tid. Informanterna uttrycker stolthet över sitt namnskick och ingen av dem kan tänka sig att ge sina barn ett namn som inte används i Somalia. Vidare framhålls att det är en fördel att använda religiösa namn och här är Koranen en inspirationskälla. Det somaliska namnbeståndet innehåller en stor andel arabiska namn. När det gäller namnskicket spelar det ingen roll om man bor i Sverige eller Somalia menar flera. Det är den somaliska kulturen och positioneringen som muslim som är viktig, inte vilket land man råkar bo i. ”Jag kommer aldrig att ge mina barn namn som inte tillhör min kultur, för jag vill inte förlora min kultur. Namnet måste vara typiskt somaliskt– generationer vill ärva vår kultur” förklarar en informant. En annan informant tycker visserligen inte det är viktigt med religiösa namn, men skulle ändå aldrig ge sitt barn ett kristet namn. ”Aldrig ett namn som är kopplat till en annan religion!” säger hon. Ytterligare en av de intervjuade säger: ”Vi vill inte förlora våra namn och vår identitet, vi gillar vår kultur och vi vill vara somalier hela tiden”. Materialet visar alltså att sverigefinnarna och svensksomalierna har totalt olika inställning till det egna namnskicket.

Vithet

I studien menar vi att skillnaderna mellan de två språkens status och synlighet i Göteborg kan förklaras genom en intersektionell analys där vi tar hänsyn till platsens flerskiktade historia och de historiska och nutida talarnas kroppar som bebor denna plats. En av de variabler som analyseras är vithet. Utifrån en förståelse av samhället som präglat av en dominerande rasgrammatik blir begreppet vithet centralt (jfr Hübinette 2017). Vithet bör alltid analyseras i relation till andra sociala kategorier som klass, genus, etnicitet osv. Enligt det här resonemanget betraktas vitheten som Förstaheten i relation till den rasifierade Den andra. Vitheten som markör är osynlig, och det är just det som utmärker dess privilegierade ställning.

Historien visar dock att vitheten är instabil, det är en process som ständigt förhandlas och omförhandlas i relation till omgivningen. Under 1800-talet använde forskare vetenskapliga discipliner för att beskriva finsktalande som en annan ras och den hegemoniska vithetens förstahet användes för att legitimera kolonialismen norr och öster ut. Vithetsdiskurser och praktiker legitimerade dominerande vita förstaheter i relation till de andra, t.ex, finsktalande. Detta har sannolikt kommit att bidra till synen på den sverigefinska minoriteten i Göteborg; synen på det finska språket och dess talare. Efterhand har nya grupper sökt sig till Sverige och kommit att ingå i den dominerande rasgrammatiken, och det har som en av de sverigefinska informanterna uttryckte det “kommit nya syndabockar”, dvs nya invånare som varit mindre vita än de finsktalande och som har lägre värde i den globala rasgrammatiken.

Namn och utanförskap

De intervjuade svensksomalierna återkommer ofta till berättelser om hur den rasifierade kroppen stoppats- både socialt och fysiskt. Hudfärgen innebär att man blir översynlig i rummet och den rasifierade kroppen, språket och namnet innebär ett sigma och begränsar rörligheten. ”Jag är från Somalia, det syns väldigt tydligt – hudfärg, namn och mitt krångliga språk. Så alla vet att jag inte är svensk” säger en av de intervjuade. Den vita kroppen blir omarkerad och osynlig i den svenska kontexten. Den avvikande kroppen och dess språk och namn utmanar däremot, och orsakar en störning i rummet.

En av de svensksomaliska informanterna menar att ju större utanförskapet är desto viktigare är språket och namnskicket. Eftersom hon känner att hon ändå aldrig kommer att bli betraktad som svensk kan hon i alla fall hålla kvar sin somaliska identitet. Om jag överger det, säger hon, vad har jag då kvar? Den sverigefinska gruppen har däremot kommit att ingå i den svenska vitheten, kanske på bekostnad av sitt språk och sitt namnskick.

Länk till hela studien

Litteratur

Ahmed, Sara (2010). Vithetens fenomenologi. Tidskrift för genusvetenskap. 2010:1-2, 47-69

Hübinette, Tobias (red.) (2017). Ras och vithet: svenska rasrelationer i går och i dag. Lund: Studentlitteratur.

Ågren, Marja (2006). “Är du finsk, eller-?”: en etnologisk studie om att växa upp och leva med finsk bakgrund i Sverige. Göteborg : Göteborgs Universitet.

Urbana namnlandskap och olika stadsrum

av Väinö Syrjälä

Gatubilden i städerna är fylld av namn av olika slag: från ortnamn till kommersiella namn och även vissa personnamn. Det är alltså ingen överraskning att flera forskare även inom det socioonomastiska fältet har intresserat sig för de lingvistiska landskapen (se exempelvis tidigare på denna blogg!). Det visuella namnlandskapet kan avslöja mycket om olika stadsrum – från ett flertal perspektiv. Socioekonomiska kontraster mellan stadsdelar kan avspeglas i namnbruket och namngivningen av lokala företag kan bidra till att skapa eller stärka en ”känsla för stället”. Med andra ord kan vi både som namnforskare och som namnbrukare samtidigt navigera i staden med hjälp av det synliga namnlandskapet men även tolka eller skapa en idé av staden som ett specifikt ställe.

En kartläggning av namnlandskapet kan alltså bevittna vem/vad det är som styr den språkliga stadsbilden. För ett illustrativt exempel på olika namnbruk i olika urbana rum kan vi ta en resa till Fiskehamnen i Helsingfors. När man anländer med metron är det första man möter på stationen ett strikt reglerat, officiellt lingvistiskt landskap. Här är det mest synliga språkliga elementet själva stationsnamnet – skyltat på två språk. Även i övrigt är språk- och namnbruket här konsekvent tvåspråkigt och hela landskapet enhetligt utformat.

Namn är centrala i metrostationens lingvistiska landskap. (Foto: Väinö Syrjälä)

Förutom den uppenbara, informativa funktionen har (det tvåspråkiga) namnbruket på metrostationen även en viktig symbolisk roll: offentligheten signalerar att vi befinner oss i en tvåspråkig stad. De bakomliggande policyer har förstås en utgångspunkt i språkförhållanden. Trots det kan man inte riktigt påstå att det synliga språkbruket eller de synliga namnen skulle tydligt reflektera den mångfacetterade sociolingvistiska verkligheten i staden.

För att hitta ett helt annorlunda namnlandskap behöver man bara ta sig över gata från metrostationen och betrakta fasaden till köpcentret Redi. Nu är det i stället en rik flora av kommersiella namn som gäller. Men det är inte enbart den dominerande namnkategorin som är en annan: kontrasten till de officiella skyltarna är slående ur ett multimodalt perspektiv. Det används en variation av färger, fonter, skyltstorlekar, logotyper och andra semiotiska resurser som alla spelar in när vi ska tolka namnen. Borta är även tvåspråkigheten, här inspireras namn av olika språk men engelskans starka position är förstås noterbar.

Kommersiell namnflora i fasaden till Redi – som det såg ut i juli 2019. (Foto: Väinö Syrjälä)

Det kommersiella namnlandskapet lever också mycket mer med tiden. Redan idag, ett drygt år senare, är det delvis andra namn som figurerar jämfört med bilden ovan. Här är det marknadskrafter som styr över stadsrummet och förhållandet till den språkliga verkligheten för de enskilda stadsbor, namnbrukarna, är ännu mer asymmetrisk. En del av det lingvistiska landskapet där individer kommer mer till tals är i de affischer och klistermärken som satts upp på ytor på gatan utanför metrostationen och köpcentret. Där kan man även hitta ytterligare ortnamn men även (ibland mindre kända) namn på personer, band, evenemang m.m. Namnen här är dock mycket mindre synliga – och det är långt ifrån lika många som tar del av denna del av landskapet jämfört med metrostationen eller köpcentret.

Namn figurerar även i denna typ av inofficiella landskap. (Foto: Väinö Syrjälä)

Genom studiet av de lingvistiska landskapen kan man alltså relativt enkelt skapa sig en bild av det visuella namnalandskapet i staden – och bilda sig en uppfattning av en viss känsla för olika stadsrum. Men det skulle finnas potential och efterfrågan för mer socioonomastisk forskning kring urbana förhållanden. Både officiella policyer och marknadskrafter använder namn för att förmedla sin idé av ställen. Hur det ser ut från stadsbornas synvinkel öppnar upp flera intressanta forskningsfrågor för nya socioonomastiska projekt. Vad betyder de namn vi ser för stadsbor – och hur påverkar de våra upplevelser av platser i staden som betydelsefulla ställen? Hur drar vi nytta av namnen på skyltar när vi navigerar på stan eller beskriver olika lokaliteter? Och hur är det med de namn som inte syns: påverkar det lingvistiska landskapet våra känslor för eller kunskap om namnen?

On the fascination with names and dealing with them across categories

by Katrine Kehlet Bechsgaard

It is a well-known fact that many people find names fascinating. And it seems that the socio-onomastic dimension is particularly interesting to the public – that the relationship between names and trends in society is what interests people the most, in particular when related to themselves and their own lives. This is, of course, why names continue to be of great interest to, for instance, new parents, people going through a name change, and business owners trying to come up with the perfect commercial name.

My PhD project focused on one of the topics that continue to be of interest to the public: contemporary parents’ name choices and the motives behind them. And when I was asked by Danish publisher Gyldendal if I was interested in writing a book about names, belonging to the popular science category, I knew that personal name trends and names for newborns would become an important part of the book in progress. Partly because this has been my research area and partly because of the general interest in this topic. For example, at least in Denmark, you can be sure to encounter news stories about the latest name lists every six months, when they are released by Statistics Denmark. Whether Ida or Emma has conquered first place, and how Liam managed to all of a sudden jump all the way to sixth place, continue to spark curiosity.

Inspiration from research and media

However, when I started working on the book, it led me to a new approach for thinking about names – compared to the approach I had previously taken. Researching for the book made me think about many other angles on names that I imagined would seem interesting and relevant to people not studying names or any related subjects for a living. Whereas previously, I had mostly been alert to any research or anecdote about topics such as personal names, name fashions, and social categories, I now became very alert to any fascinating research, news story, or anecdote about all types of names and in any context. Soon, I had a large collection of links and notes about all kinds of name related points. 

Some ideas came from research publications and some from news stories, as I found it natural to combine research on names with different kinds of name stories that had found their way to the media. Because, as I figured, no place can give us better insight into which aspects of names interest the public than the stories that the media choose to publish. As a supplement to these points, I interviewed people about their personal experience with names, such as an author who uses his characters’ names as a very conscious tool and a woman who was adopted as a child and later decided to change her name.

In other words, I decided not to limit myself to certain name categories or certain time periods. Instead, I wanted to focus on the many ways in which names are interesting and relevant – in my own personal opinion and with consideration of the audience of the book. This way, I stumbled upon many angles, stories, and anecdotes about names, which broadened my view of why this is such an interesting research field.

A combination of socio-onomastics and sociology of names

Most of the topics that I chose for the book are about names’ relation to social factors. To name a few examples: What are the unofficial rules for when we are supposed to remember another person’s name? Why are grandparents often sceptical of their grandchildren’s names? How can the right names help a fictional universe along – and the opposite? What does it mean for transgender people to change their names? How can a name help create group identity – both for people who already share a name and for people actively deciding to take the same name? What happens if your name is associated with another ethnicity than your own? How can companies get in trouble when choosing product names that have to work in every language? And what role did names play in the age of slavery?

As Gunnstein Akselberg argued in the latest blog post on this website, socio-onomastics and sociology of names are two different approaches. Whereas in socio-onomastics, social variables are used to gain knowledge about names, in sociology of names, names are used as a tool to study society. In my book, I have used both approaches, however mostly the latter, and I think there is great further potential in not only studying names by considering social variables, but also in studying society by using names as a tool.

An attempt to show how names are relevant to society

My book was published in April 2020 and has the very simple title “Navne” (“Names”) with the subtitle “Hvordan vi får dem, vælger dem, bruger dem, elsker dem, glemmer dem, ændrer dem, vænner os til dem, hader dem, fortryder dem, opfinder dem og bliver påduttet dem” (“How we get them, choose them, use them, love them, forget them, change them, get used to them, hate them, regret them, invent them, and have them forced upon us”).

The book is by no means an attempt to uncover the entire Danish name landscape. Rather, it is a subjective attempt to go for a tour in the Danish – and international – name landscape and make stops along the way, introducing the reader to what I consider some of the most relevant and thought provoking aspects of names and naming – and to seek out and discuss the ways in which names are important to us all and how names are relevant to society. Even though the book’s emphasis is on personal names, it is an attempt to not be restricted by name categories such as personal names and place names. For instance, a chapter called “Kunsten at vælge det rigtige navn” (“The art of choosing the right name”) discusses and compares choices of names for babies, streets, and IKEA furniture.

I hope that a book of this kind will spark curiosity in people of many different backgrounds and play a small part in justifying why research in names should continue to be a priority.

Updated 24-07-2020

”Inte skulle jag ha reagerat att «herre gud hur kan de göra så mot svenska språket!» inte” – om engelska företagsnamn i Svenskfinland

av Leila Mattfolk

För min doktorsavhandling undersökte jag för drygt 15 år sedan finlandssvenskars syn på främst engelsk påverkan på deras modersmål. Resultatet kan kortfattat och generaliserat sägas vara att finlandssvenskar på direkta frågor sade att de tyckte att de engelska lånord som kommer in i svenskan har en negativ effekt. I ett matched guise-test som mätte deras undermedvetna attityder kunde man likväl se att de tillskrev engelska ord i ett annars helsvenskt sammanhang en del positiva egenskaper. Min slutsats var att de i viss mån när de besvarade frågor som jag i rollen som språkvetardoktorand ställde dem, anpassade sig och gav som svar vad de, antagligen omedvetet, trodde att jag ville höra. Förutom när det gällde företagsnamn.

Som diskussionsunderlag i de gruppintervjuer som jag gjorde använde jag en del annonser ur en svenskspråkig dagstidning som utkommer i Sydösterbotten. Annonserna gällde företag med engelska namn som var verksamma i Närpes, en av de mest svenska kommunerna i Finland.

Att företag har engelska namn är inget ovanligt i Närpes. I en annan studie har jag beräknat att 20 procent av företagen i Närpes år 2011 innehöll engelska namnelement, medan motsvarande siffra i den helfinska grannkommunen Östermark var 9 procent. I Hudiksvalls kommun, som ligger på andra sidan Bottenhavet, innehöll 11 procent av företagsnamnen engelska namnelement.

Exempel på företag med engelska namn i Närpes, Finland. (Foto: Leila Mattfolk)

Närpes är känt för sin starka dialektidentitet, men dialekten lyser i företagsnamnen med sin frånvaro. Ett försök att ”översätta” det engelska företagsnamnet Run & Go till Närpesdialekt i en av informantgrupperna (”Spring & ga”, ”Spring & promenier”, ”Kuut & ga”) väckte en allmän munterhet som tydde på att de ansåg att företagsverksamheten var en seriös aktivitet där dialekten inte riktigt platsar (nämnas bör att intervjun gjordes på dialekt). Att komma åt företagarnas underliggande motiveringar till deras namnval är svårt. En förklaring till att engelskspråkiga företagsnamn understöds är den tvåspråkiga kundkrets som företagarna vill nå; företagarna ser engelska namnformer som mer neutrala än svenska eller finska namn när de vill locka kunder ur bägge språkgrupperna – liksom ur den växande invandrargruppen i Närpes.

Det var tydligt att mina informanter tyckte att valet av engelska i företagsnamnen var helt i sin ordning. I samma grupp som roades av översättningarna av namnet Run & Go på en sportaffär förs följande diskussion:

  • Benjamin: det är ett namn som heter Run & Go (.) *knepigt* (.) men han har ju lyckats då med sin liksom att få fram en identitet på sitt företag (..) är ju unikt ( ) betyder någonting för liksom dem som är internationella dom som bor lokalt och inte kan engelska hittar liksom (.) förknippar till det
  • I : mm
  • Benny: så blir det Rungo
  • Benjamin: så har han ju fått en identitet för sin affär (..) har ju lyckats med sin marknadsföring då

De konstaterar alltså att namnet Run & Go på en sportaffär är rätt lyckat, åtminstone ur marknadsföringssynpunkt. De som kan engelska förstår vad det betyder och för dem som inte kan engelska är det helt enkelt en affär som heter Rungo. De menar också att namnet därför ger affären en identitet.

Och faktum är att den numera nedlagda affären bland närpesborna var känd som Rungo (utan &-tecknet), både i tal (/’rungo/, som ett ord, och med svenskt uttal av u:et) och i skrift, oberoende av om man skrev på standardsvenska eller på dialekt. Närpesborna hade tagit det engelska namnet och ”glokaliserat” det, dvs. gjort det till sitt eget:

”Jag läst i den lokalatidningern (Sydin) att Rungo hade minus 50% på kläder och skor” (blogg: http://jenni.papper.fi/)

”imåråst for ja ti rungo å sku ha mina domarkläder tärt ikvield” (blogg: http://amanainen.blogg.se/)

I samma diskussionsgrupp som Benjamin och Benny fanns även Bengt, och om bruket av engelska i företagsnamnen konstaterar han: ”Inte skulle jag ha reagerat att herre gud hur kan de göra så mot svenska språket! inte”.

Även om min avhandling kunde visa att finlandssvenskarna generellt uttryckte negativa åsikter om engelsk påverkan på deras modersmål, åtminstone i en intervjusituation, kan vi här konstatera att

  1. engelskspråkiga företagsnamn inte uppfattas som något problem,
  2. namn inte uppfattas som en del av språket, dvs. det gemensamma kulturobjektet som är värt att värna.

Den skillnad mellan uttalade, något negativa åsikter och undermedvetna, positiva attityder till de engelska lånorden som kom fram i avhandlingen finns inte i diskussionerna kring engelska företagsnamn. I de diskussionerna är så gott som alla informanter uttalat positiva till de engelska namnen och de anser att valet av namn enbart är en företagares egna personliga angelägenhet.

I min studie av de närpesiska företagsnamnen var det som sagt förvånande få namn som speglade det annars så dialektala samhället. Det är därför glädjande att en ny glasskiosk i kommunen fått namnet Glasstrutin, där det enkla bytet av e till ett i avslöjar en stark dialektidentitet. Jag vet var jag ska köpa mina glassar i sommar.

Litteratur

Mattfolk, Leila, 2011. Attityder till det globala i det lokala: Finlandssvenskar om importord. Oslo: Novus.

Mattfolk, Leila, 2011. Finlandssvenska åsikter om och attityder till modern språkpåverkan. University of Helsinki: Nordica Helsingiensia 26.

Mattfolk, Leila, 2017. Attitudes towards globalized company names. I: Socio-onomastics: The pragmatics of names, red. av Terhi Ainiala & Jan-Ola Östman. (Pragmatics & Beyond New Series 275). Amsterdam: John Benjamins, s. 166–181.

Urban toponomy: teaching socio-onomastics in practice

by Line Sandst

My socio-onomastic research focuses on urban toponomy and meaning-making. I am particularly interested in the modalities and socially constructed geosemiotic conventions that enable language users to distinguish between different grammatical categories (e.g. between proper names and appellatives) – and therefore different kinds of meanings – in the linguistic landscapes.

As assistant professor of Danish Linguistics at Aalborg University, I teach a diverse group of subjects from Danish phonetics, to rhetoric and theories of argumentation to language history. However, I have also experimented with a more direct kind of research-based teaching in socio-onomastics for MA students, as I outline below. I share my thoughts on my teaching practice in the hope that others might benefit from my experiences. Please do feel free to share your viewpoints, experiences and give feedback so we may all benefit from an exchange of ideas.

Teaching objectives

When teaching socio-onomastics from an urban toponymy point of view, I find it important that the students gain experience from actual field studies. I put together a curriculum of texts that can be divided into four overall topics: an introduction to onomastics, methodology, current socio-onomastic studies, and theories of names and naming and other theoretical problems depending on interest, such as multimodality, geosemiotics, language policy etc. During the course, we discuss the texts on the curriculum, but I also spend time helping the students to come up with a relevant research question/problem, and prepare them for conducting fieldwork.

Finding a research question is usually the hardest part for my students. The socio-onomastic scholarship on the curriculum serves as a framework and inspiration for them to come up with their own research questions and designs. I encourage them to find a problem that sparks their academic curiosity as I find that a personal interest is the best motivation for academic work. However, for those students who find it hard to come up with a question, I present three examples of possible studies for inspiration:

  • Investigation of commercial names in the linguistic landscape: Pick a street or an area of town and take photos of the commercial names in the study area. What do you find? (Possible angles depending on the data could be (one or a combination of) e.g. multimodal names, names that do not conform to expectations, names coined in other languages than Danish. Do you find any patterns or tendencies? Are you able to say something about the identity of the study area based on the commercial names?)
  • Investigation of recent street names: Pick an area where there is a construction project under way. Take a walk in the area and take photos. What kind of identity is being created? Do the new names fit the area? How come/ why not? You may even compare your findings to relevant architectural drawings and building contractors’ documents containing ‘visions/narratives’ about the area’s future identity.
  • Investigation of the relation between commercial names and street names: Pick an area with theme based street names and take photos of the commercial names and street names in the area. How many – if any – of the commercial names have a name that fits the theme of the group named area? Are you able to say something about the identity of the area based on the relation between the two name categories?

I encourage my students to work in groups or pairs because it enables them to discuss and solve the problems that might occur during the data collection and later in the analysis process. I find that when students are held responsible to each other, they are less inclined to give up if they are confronted with unforeseen obstacles, or if they find the task at hand hard to complete.

In class, I spend time discussing research questions and research designs with each group and make sure they have a clear idea of how to conduct the actual fieldwork. When interpreting proper names in the linguistic landscape, the researcher always needs to consider the context thoroughly. This is why I encourage my students to take pictures of the proper names as well as other objects they might find interesting in the field, and I instruct them to take field notes during the field study. This makes the subsequent analysis and interpretation much easier.

Presenting the data and results

In the last session, each group has to present their study for the class and I instruct them to present:

  • Research question
  • Presentation of data
  • Possible sources of errors / limitations
  • Analysis and results.

All listeners have to give constructive critique to their fellow students on their fieldwork and studies. Since all students will have fieldwork experience themselves, I find that they are very capable of asking relevant and constructive questions to the studies conducted by their fellow students. Asking the students to offer criticism to one another gives them a unique possibility to reflect upon others’ as well as their own role as researchers. If necessary, I direct the discussions and ask them to relate practice to theory. I sometimes ask how they would have conducted their study, if they had to do it all over, in light of what they have learned through our discussions. My students tend to have already considered the methodological implications of their own practices, and asking this question allows them to reflect further on their study as the first step towards an improved or perhaps different empirical study based on fieldwork – hopefully one with a socio-onomastic point of departure.

Helsinki and its Names

– an Evening of Presentations and Discussion

by Ossian Hartig

On the evening of the 28th of November our group of three onomasticians: Terhi Ainiala, Väinö Syrjälä and I held presentations at Tieteiden talo (The House of Science and Letters) in Helsinki, hosted by Kotikielen seura – The Society for the Study of Finnish. The heading title of the evening was Kaupunkinimien kerrostumia: sosio-onomastisia näkökulmia Helsingin paikannimistöön (Layers in the Namescape of Cities: Socio-onomastic Viewpoints on the Place Names of Helsinki). The event collected an abnormally large crowd of listeners.

Terhi opened up the evening by telling the audience about the corpus’ onomastical approach to the variation of the two slang names for Helsinki: Hesa and Stadi. The corpus was collected from the popular Finnish discussion forum Suomi24.

In his presentation Väinö told about the linguistic landscape of Helsinki from the turn of the last century, especially of multilinguality in commercial names. Väinö used old photos to show, how Russian, Swedish and Finnish were used on for example the storefronts of shops in the city and how the usage of different languages changed when years went by. Väinö also discussed what kinds of difficulties a researcher has to face when researching the linguistic landscape from such a long time ago.

In my presentation I presented my initial findings about his research into the place names of the military island Santahamina, located in South-Eastern Helsinki.

The presentation covered two major themes: the official street names of Santahamina and the slang varieties for the island’s name.

Finnish conscripts taking part in the fighters’ examination, on a break in the forest area next to the road Eteläkärjentie/Söderuddsvägen of Santahamina. The roads literal translation “Southern Tip’s Road” is due to it leading to the southernmost part of the island. The fighter’s examination is mandatory test that must be passed to progress in the training.
FOTO: Ossian Hartig.

Santahamina received its very first official street names and signs in 2011 after more than a decade of using tsar-era (pre 1917) signage that consisted of letter-number-combinations. The official naming was presented with to tracks that contributed to the process reaching its conclusion in 2011. Firstly, the official documents from Finnish Army Archives that laid out the official reasoning for replacing the old naming system. Secondly there were the discussions held with local, long-time residents of the island who for a long time had pushed both the military and the city to recognize the unofficial oral place name tradition the island’s residents had used for decades.

A clipping from an Army document from 2012 showing the old sector and building numbers (Vanha numero) – the letter describes the sector; the number is the building. In the other columns one can see the (new) street name (Kadunnimi), the street number (Katunumero) and the street name in Swedish (Kadunnimi ruotsiksi).

In the second part of my presentation I discussed the variation of the different slang varieties of the name of the island, in particular the two rather similar Santis and Sandis. The latter, formed from the Swedish-language name Sandhamn, is mostly used by more mature language users and professional soldiers. Santis on the other hand is formed from the Finnish name. The surveyed conscripts (mostly 20-year olds) had never heard of the variant Sandis. The older segment was aware of the name Santis, but regarded it as the inferior or outright wrong name for Santahamina.

All the presentations inspired vivid conversation and questions from the crowd.

Namnforskardagarna i Helsingfors 31/10-1/11 2019

Johanna Virkkula & Terhi Ainiala

I månadsskiftet oktober-november ordnades namnforskardagarna vid Helsingfors universitet. Redan för tjugoandra gången samlades namnforskare från hela Finland (denna gång med kära gäster från Estland) för att få en uppdatering i vad som just nu händer inom onomastiken.

I programmet hade vi sjutton vetenskapliga föredrag, med flera doktorander och nyblivna magistrar som presenterade sina ämnen. Ett flertal socioonomastiska föredrag presenterades under dagarna. Speciellt intressant var Emmi Sulanders presentation om inofficiella ortnamn på svenska i Helsingfors (på basis av hennes pro gradu -avhandling, alltså slutarbete för magistersgraden). Terhi Ainialas och Paula Sjöbloms fallstudie om snuskiga ortnamn i marknadsföringen av ett visst turistmål i Finland väckte också livlig diskussion.

Terhi Ainiala & Paula Sjöblom. Foto: Lasse Hämäläinen

Som gästtalare hade vi prof. Hartmut Lenk, som talade om hur personnamn används i texter och hur dessa användningssätt är olika då förhållandet till den aktuella personen är olik.

Hartmut Lenk. Foto: Johanna Virkkula

Dessa plock ur programmet får representera våra namnforskardagar. Det bästa med namnforskardagarna är att man en gång om året kan uppdatera sig på vad som är nytt både inom undervisningen av namnforskning och forskning; de flesta år har vi ett deltagarantal över femtio, då även huvudstadsregionens namnplanerare och namn- och språkvårdare från Institutet för de inhemska språken gärna deltar.

Hela programmet för namnforskardagarna 2019 finns här: https://blogs.helsinki.fi/nimipaivat/ohjelma/ – och denna adress blir inför namnforskardagarna 2020 uppdaterad med det aktuella programmet.

Mångsidiga perspektiv i kommersiella namn och namnens kommersialism

af Terhi Ainiala

Den sjätte internationella konferensen i namn och ekonomi, Names in the economy, ordnades i början av juni 2019 i Uppsala. Deltagare var från 15 olika länder och 32 föredrag hölls under tre inspirerande dagar. Största delen av föredrag handlade kommersiella namn (firmanamn och produktnamn), men även andra namnkategorier diskuterades i synnerhet med anknytning i namnens kommersialism. Jag tar upp ett par spännande exempel som är – eller åtminstone kunde vara – relevanta för socioonomastiken.

I sitt plenarföredrag presenterade Johan Järlehed och Maria Löfdahl en fallstudie i en urban miljö, nämligen namnet Nya Hovås i Göteborg. De tangerade på ett tvärvetenskapligt sätt sådana fall där urbana bostadsområden och även andra platser marknadsföras med hjälp av ”säljande” namn. Nya Hovås är inte ett traditionellt ortnamn, utan en sammanslagning av ett gammalt namn Hovås + adjektivet ny.  Hovås i sin tur är ett äldre område relativt nära det nya området som fick namnet Nya Hovås av byggnadsföretag. En mäktig kampanj kring det nya området har genomförts med tanke på att skapa en unik identitet som baserar sig i följande värden: nyhet (Hovås vs. Nya Hovås), tillgänglighet, urban “coolness”, kreativitet och internationell smak, som syns t.ex. i val av namn och språk som anses ha hög status.

Föredraget visade på ett imponerande sätt hur namn ofta anknyts i marknadsföringen. För oss socioonomastiker kunde även språkbrukarnas observationer och attityder kring sådana namn vara ytterst intressanta, samt det konkreta bruket av sådana ”konstgjorda” namn kunde forskas närmare.  

Järlehed och Löfdahl lade även märke till multimodalitet i namn. Samma fråga togs upp i några andra föredrag, t.ex. i Line Sandsts presentation, i vilken hon hade exempel från Köpenhamn och Uppsala. I gatubilden är namnens multimodalitet väsentligt att observera, och enligt Sandst kunde vi närmare studera hur olika visuella element upplevs som namn (och kanske som icke-namn).

Forskning i det lingvistiska landskapet tar hela tiden nya uttrycksformer och hittar olika material. Väinö Syrjälä har börjat studera på det historiska lingvistiska landskapet i Helsingfors med hjälp av gamla bilder. De första resultaten visade bland annat att svenskan var mycket synligare i kommersiella namn i början av 1900-talet och att namnen ofta var rätt informativa. Forskning med hjälp av gamla foton tar mycket tid, men hoppas att även andra forskare kunde bli intresserad av dessa. Det vore spännande att t.ex. jämföra olika städer i olika tider.  

Majoriteten av studier hade ett skriftligt material, som bestod av enbart namn eller av namn i lite större kontext, t.ex. i medietexter eller -annonser. Det var bara få föredrag som även tog upp språkbrukarnas ”reella” namnbruk antingen i tal eller i skrift. Sådana perspektiv kunde vara givande att knyta ihop i studier och på det sättet forska i det vilka namn som faktiskt används och vilka perceptioner som anknyts i olika namn. Här är en utmaning till oss!

Aktuella socioonomastiska perspektiv – en workshop om urbana språkliga landskap

af Väinö Syrjälä

Precis före jul samlades en gäng inbjudna forskare till Namnarkivet i Uppsala för en liten tvådagsworkshop om urbana språkliga landskap. Deltagare var framför allt namnforskare, från både Institutet för språk och folkminnen och Helsingfors universitet, och presentationer och diskussioner under evenemangen tangerade aktuella socioonomastiska frågeställningar ur flera olika perspektiv.

Den första dagens två presentationer behandlade aktuell forskning om lingvistiska landskap. Jennie Spetz och Maria Bylin från Språkrådet delade med sig preliminära observationer ur en undersökning om språkbruket på svenska vårdcentraler och bibliotek. Deras material var insamlat på ett flertal orter runt om i Sverige. Inte överraskande var svenskan språket i den ”fasta inredningen” på dessa ställen, medan övriga språk användes mer sporadiskt. T.ex. förekom de nyanländas språk främst i affischer för större nationella kampanjer (kvinnojour, vaccinationer osv.). Om man inte kunde svenska var det alltså en väldig konstig bild man kunde få av de språkliga landskapet. Situationen för de nationella minoritetsspråken var inte mycket bättre. Vi väntar med spänning på den färdiga rapporten!

I dagens andra presentation gav undertecknad en kortfattad sammanfattning av mitt nyss avslutade avhandlingsprojekt (Helsingfors universitet, 2018) om språkbrukare och Svenskfinlands lingvistiska landskap. Genom exempel ur mina delstudier försökte jag illustrera de nya synvinklar till (namn i) städernas lingvistiska landskap som ett mer folkonomastiskt tillvägagångssätt kan ge. Att socioonomastiken och studier av lingvistiska landskap har mycket att ge varandra blev en tydlig slutsats i den efterföljande diskussionen.

Den andra workshopdagen fokuserade mer direkt på namnen i stadsbilden. Terhi Ainiala inledde dagen med en diskussion över inofficiella namn som källor för både stadsplanenamn och namn på officiella institutioner. Terhi kunde illustrerade temat med ett flertal konkreta exempel från Helsingfors. En livlig diskussion om bruket av inofficiella namn i officiella sammanhang på andra håll följde.

Evenemanget avslutades genom att Line Sandst som sammankallat workshoppen gav själv en översikt över de första resultaten av sitt projekt kring Uppsalas onomastiska landskap. Hur olika språkliga inslag, i synnerhet kommersiella namn, är synliga i staden samt hur dessa tillsammans med inofficiella namn bidrar till stadsbornas upplevelser var frågor som igen gav upphov till intressant diskussion om socioonomastikens utmaningar och möjligheter. Överlag gav workshoppen en tydlig fingervisning om socioonomastiken som ett fält som har potential att bidra till samhällsaktuella frågor. Att få tillfälle att dryfta forskningsfrågor med kollegor i en avslappnad miljö är alltid gynnsamt! Således är workshopen säkert inte det sista som vi inom socioonomastiken får höra om det aktuella temat, namn i lingvistiska landskap.