Under våren 2024 kom den tredje omarbetade upplagan av den populära kurslitteraturboken Sociolingvistik (red. av Eva Sundgren) som används på många grundutbildningar i Sverige – och innehåller för första gången ett kapitel om ”Namnens sociolingvistik”! Vid sidan av kapitel om bland annat dialekter och sociolekter, språkkontakter, språkattityder, språkförändring och språkpolitik får läsaren nu också bekanta sig med socioonomastiken som en viktig del av sociolingvistiken. I kapitlet om namnens sociolingvistik, författat av undertecknad, introduceras läsaren till flera namntyper och olika sociala funktioner som namn, namnvariation och frånvaron av namn kan bära i skilda sammanhang. I särskilda avsnitt behandlas teman som namn och identitet, namn och genus, namn och mångkultur, namninnovationer och namntrender samt namnplanering och maktutövning. Beskrivningen är baserad på i första hand aktuell forskning från de nordiska länderna med många tips till vidare läsning. Dessutom finns ett särskilt avsnitt om metoder och etiska överväganden.
Onomastics as a teaching subject in the Nordic countries
Onomastics as an academic teaching subject has seen major cuts in the number of available courses and generally teaching hours in the Nordics in the past two decades. According to the 2002 ICOS report on the availability of onomastics courses in Universities and other institutions of higher education in selected countries (Helleland & Gerritzen 2002), courses in name studies were offered at both bachelor’s and master’s levels in most of the larger public universities in Norway (Oslo, Bergen, Trondheim and Tromsø) and Sweden (Göteborg, Lund, Stockholm, Umeå and Uppsala). (No overview of the situation in Denmark, Finland or Iceland is provided in the report.)
The situation twenty years later is completely the opposite. In the Språkstatus 2021 report, the Norwegian Språkrådet states that there are no courses in name studies offered on regular basis in Norway despite the obvious need for onomastician skills in state administration and broadly the governmental sector. The situation is somewhat different in Sweden, but the general tendency is the same: onomastics as an academic teaching subject is being slowly dismantled. In Stockholm and Umeå, there are bachelor’s courses focusing on particular branches of onomastics, above all place-names, but also personal names (Stockholm). Halmstad University and Halmstad Municipality offered a collaborative course Namn i språk och samhälle (‘Names in language and society’) 2019. As a rule, these courses are not offered on a regular basis. Onomastics survives in many more places through dedicated teaching hours within the frame of other courses such as language history. At master’s level, there are currently two courses offered in Sweden, in Stockholm and Uppsala, but only Uppsala offers the course on a regular basis, every second year.
Onomastics as a teaching subject at Uppsala University, Sweden
In Uppsala, more specifically, at the Department of Scandinavian languages, there are no compulsory or optional onomastics courses at the bachelor’s level. Some onomastic material is however included into at least two bachelor’s courses such as The Emergence of the Swedish Language and Language Policy. Interested students can also take a popular summer course in onomastics, Place-names and Personal Names.
In general, the teaching situation implies that students can complete a bachelor’s degree in Swedish, Swedish as a Second Language or Scandinavian Languages with little to zero points in onomastics. Consequently, the dedicated course at the master’s level, Onomastics, has to cover the advanced level material such as a variety of theoretical and methodological approaches to different types of empirical name data as well as basic terminology. This obviously poses a major challenge to the teacher, especially considering that the advanced level courses include fewer teaching hours (18 hours or 9 classes á 2 teaching hours) compared to the bachelor’s courses. The main question of this blog entry is thus how to teach onomastics at advanced level to students with little or no prior knowledge of the subject?
In the following, I present the four main steps I have taken to overcome the challenge described above.
1. Pre-recorded lectures
The first step was to include pre-recorded lectures into the teaching design. The lectures in question were divided into two groups. The first group included the lectures introducing the seven themes of the course: 1) what a name is; 2) names, variation and language change; 3) names and linguistic landscapes; 4) commercial names and name commodification; 5) etymological analysis of place-names; 6) personal names and social history; and 7) personal names and identity. One more lecture introducing the field work assignment and the final examination assignment of the course was also included into this group.
In the lectures, I covered basic terminology relevant to the topic as well as topic-specific material included into the course literature. Additional literature was introduced in each lecture to offer more niched, specialized content to those students who already had or could develop a special interest in a theme. The lecture slides published separately always included references where appropriate and a literature list at the end.
The second group included optional introductory lectures of the bachelor’s level. The lectures in question, one general one, two on place-names and two more on personal names, introduced the basic terminology and other basic material usually covered at a beginner’s course in names studies. The general length of the lectures was about an hour, from 50 to 75 minutes.
Figure 1. One of the introductory pre-recorded lecture slides explaining the concept of propriality.
The pre-recorded lectures have several advantages. They allow to introduce more complex literature to, essentially, beginners because these can include thorough reviews and explanations of the course literature, also connecting the different items on the reading list to each other – a task that otherwise can cause difficulties in the classroom.
The compulsory pre-recorded lectures extend the available teaching time. They also introduce all the key items or points to be made in class and thus allow the teacher to give proper attention to any questions the students still might have after watching the lectures and reading the literature – and of course to in-class discussion, practical assignments and other elements of training.
Finally, the lectures can be consulted at any time and any difficult passage can be re-watched multiple times. I have received positive feedback on the lectures from the students, especially second language speakers, because of the possibility to “go back” and listen again and again.
2. Tie up basics to the more advanced theoretical and methodological overviews
There is no way a piece of advanced research literature can be understood without the basics. The current teaching situation in Uppsala implies the students of advanced level onomastics have little opportunity to encounter basic onomastic terminology at the bachelor’s level.
For this reason, the teacher cannot expect the students to make connections between the basics and the more advanced features of a research article and thus for instance to see how the definition of a name, or rather of names vs. non-names, affects the research design and ultimately the results of the research. This type of analysis and reasoning needs to be consciously introduced by the teacher – and to be supported by practical training throughout the course.
In the Onomastics course in Uppsala, such introduction was taken care of in the pre-recorded lectures as well as in guided in-class discussions. The supporting elements included take-home assignments to analyse research articles in accordance with a pre-formulated schema: a) objectives and research questions; b) data collection and methods for data collection; c) theoretical framework; d) analysis methods; e) results and conclusions as well as any explicit or implicit links between a), b), c), d), and e). Additionally, the pre-recorded lectures included elements of re-cap in order to capitalize on the basic knowledge received in previous lectures and to build further on this foundation, see Figure 2.
Figure 2. Follow-up pre-recorded lecture slide on propriality and language change.
3. Straightforward links to what the students already know/are expected to know
Another important aspect to actively take advantage of in the classroom situation of beginners learning advanced content is to establish links to other concepts, theoretical frameworks and methods the students are expected to know or to be acquainted with from previous generalist or specialized courses on e.g. grammar, dialectology, language variation, sociolinguistics, semantic theory, multimodal discourse analysis etc.
In such a way, the “onomastically specific” application of theoretical concepts or methods can hook into the already existing knowledge framework to speed up the learning process – and once again to build further on the general knowledge the students already possess. One such example outlined the main challenges of the linguistic landscapes research field in relation to the four generally accepted concepts of good research practice, i.e. replicability, reliability, representativity, and validity, see Figure 3.
Although the concepts in question were assumed to be known to students, the introductory lecture included short definitions. Once again, the introduction made in the dedicated pre-recorded lecture was supported by an in-class discussion as well as by a field work class that included a reflection assignment prompting the students to reflect on their own data collection work in relation to the abovementioned concepts.
Figure 3. Pre-recorded lecture slide on the main challenges of the linguistic landscapes field
4. Extracurricular teaching through collaboration with workplaces
Finally, the optional extracurricular teaching through workplace visits and workplace presentations is another way to enhance the student’s knowledge building as well as to further support their knowledge processing. In the Onomastics course, two optional workplace visits and one optional workplace presentation were included that most of the students chose to attend.
In the workplace visits to the Place-name archives at the Institute for language and folklore, Uppsala, and to Lantmäteriet, the Swedish National Mapping, Cadastre and Land Registry Authority, Gävle, the students had an opportunity to learn how professional onomasticians use the taught skills in practice when they carry out basic research or background research for any type of place- or personal-name related issues.
These sessions proved valuable and gave insight into the actual work processes in situ as well into the practical value of the acquired onomastic skills. In both cases, the presentations held by the staff at the governmental authorities complemented the discussions and the skills training conducted within the course.
Concluding remarks
To sum up, the current minimal entry requirements and broad design of the master’s level course in onomastics at Uppsala University pose challenges – but this set-up undoubtedly also has a number of advantages. The main challenge introduced in the beginning of this entry concerns the lack of previously acquired basic onomastics skills including terminological acquaintance on behalf of the students.
Essentially, one has to teach advanced materials to beginners. Additionally, the specific course design can be perceived as unfocused and somewhat “unruly” reminding of the Swedish buffet-style meal, smorgasbord, because multiple, different perspectives and onomastic sub-disciplines are introduced. At the same time, these are underpinned e.g. by the concept of propriality that constitutes a recurring common denominator and appears in many shapes throughout the course.
On the positive side, the generous entry requirements combined with an extensive course design have the advantage of attracting heterogeneous cohorts of students. It is important to offer broad courses in order to keep onomastics going as an academic discipline and as an academic teaching subject.
Onomastics is an extremely broad international field of studies. However, traditional forms of teaching within the context of Scandinavian studies in the Nordics used to lean heavily on the aspects of Nordic language history leaving “the rest” unvoiced and unattended. A broad onomastic portfolio implies there is place for emerging or maturing sub-fields such as commercial name studies or linguistic landscapes – as well as for traditional branches of onomastics such as historical toponomastics.
Finally, the advantage of teaching master’s students lies in their ability to quickly grasp the general patterns and to apply the introduced methods or lines of argumentation independently in new contexts. The teaching progression at the advanced level can thus be quicker compared to a bachelor’s course – despite little or no prior knowledge of the subject.
References
Helleland, B., & Gerritzen, D. (2002). Academic courses on onomastics. I A. A. Boullón Agrelo (Red.), Actas do XX Congreso Internacional de Ciencias Onomásticas: Santiago, 1999 (s. 55-81). Fundación Pedro Barrié de la Maza.
Namnforskning har trots de genomgripande studiereformerna under 2000-talet kunnat bevara sin ställning bland de undervisade akademiska ämnena i Finland. Undervisning i namn meddelas främst i de modersmålsinriktade läroämnena finska och nordiska språk vid Helsingfors universitet samt vid Åbo universitet i ämnet finska språket. Åtminstone i Helsingfors ingår också moment med namnkunskap i svenska som andra inhemska språk. De som studerar svenska som andraspråk vid något annat finländskt universitet har dessvärre begränsade möjligheter att gå på renodlade namnkurser. Detta är fallet även i läroämnet nordiska språk vid Åbo universitet där vi utbildar blivande nordister med finska som modersmål eller med tvåspråkig finsk-svensk bakgrund. Även om vi inte erbjuder separata kurser i namnforskning, berörs namn på en del kurser i läroplansenlig undervisning. Att namn rätt ofta kommer på tal i den praktiska undervisningen beror på att egennamn utgör en väsentlig del av och har sin speciella roll i kommunikationen. Namn skiljer sig dock i många avseenden från övriga språkliga uttryck och blir därför ofta förbisedda vid språklig beskrivning. När namn förs på tal i undervisningskontexten kan den studerande introduceras i grundtankarna i namnforskning.
Konfrontationer med namn i undervisning
Studerande kommer i kontakt med egennamn på flera av de kurser som jag håller och som egentligen inte har några onomastiska lärandemål. Den första vetenskapliga beskrivningen av namn stöter studerandena på i grammatikundervisningen. I Svenska Akademiens språklära (2003) får de läsa att namn har genus men att de inte kan böjas i numerus eller species, och att namn i motsats till egentliga substantiv inte beskriver sin referent, men dock ”i vissa fall har fragment av betydelse” (s. 71). Egennamn framställs alltså som ett slags defekta substantiv. Denna förenklade uppfattning om namn behöver då problematiseras och kompletteras med onomastikens syn på namn. Att egennamn visserligen saknar lexikalisk betydelse i traditionell bemärkelse men har ett kontextuellt informationsvärde är en tanke som är ny och intressant för studerandena.
Namn bereder huvudbry till exempel på de färdighetskurser där studerandena får överföra texter från finska till svenska. Ofta är det ju inte fråga om att ett namn ”översätts” utan det gäller att komma på den gängse svenska motsvarigheten som passar i sammanhanget. Självklart är t.ex. att Åbo i alla kontexter kan väljas som översättningsmotsvarighet till namnet på staden med det finska namnet Turku. Men i en text som handlar om den nuvarande estniska huvudstadens historia ska den studerande beakta den diskuterade historiska kontexten och välja rätt mellan namnen Reval och Tallinn. Vid översättning av skönlitterära texter uppstår en annan typ av problem eftersom några givna kontextuellt betingade motsvarigheter till namn på fiktiva personer och orter inte finns. Frågan är om t.ex. en karaktär i en finsk roman med namnet Yrjö ska få behålla sitt finska namn i den svenska översättningen eller om namnet ska anpassas till svenska och ersättas med namnet Georg. Om Georg fungerar på samma sätt i målspråkskontexten, om det alltså väcker samma associationer som Yrjö i källspråkskontexten bör då diskuteras. Namns kontextuella och nyanserade betydelseinnehåll inspirerar studerandena ofta till intensiva diskussioner om hur namn ska hanteras i översättningsprocessen.
Egennamns uttrycksförmåga kommer vi in på också i litteraturundervisningen. Att till exempel namnen på karaktärerna i Karin Boyes klassiska framtidsroman Kallocain är hopplockade från olika språk och kulturer väcker oftast studerandenas uppmärksamhet. Mångfalden av namnen i romanen gör att de inte kan placera handlingen någonstans i världen. Detta var också författarens avsikt med de valda namnen. Med hjälp det brokiga namnskicket kunde hon undvika alltför direkta hänvisningar till dåtidens diktaturer. Tove Janssons muminböcker visar för studerandena hur namn kan användas som personkarakteriserande uttryck. Till exempel den karaktär som brukar avge ett dovt, dallrande och hotfullt ljud, d.v.s. brukar morra, får bära namnet Mårran. Att hon i finsk översättning heter Mörkö ’spöke’ innebär förresten att ett narrativt element har förbisetts vid översättning. Att den manliga huvudpersonen i August Strindbergs pjäs Fröken Julie sin underklassbakgrund till trots bär det ”fina” franskklingande namnet Jean har också en klar funktion i berättandet: namnbäraren vill föreställa sig som en förnämare person än den som han egentligen är. Studerandena kan alltså i litteraturundervisningen göras uppmärksamma på att egennamn är viktiga också som narrativa medel och att de exempelvis kan användas som sociala markörer i litterärt berättande. Detta innebär alltså att namn i litteratur egentligen analyseras ur en socioonomastisk synvinkel.
Ökad namnvetenhet genom undervisning
Även om kurser i namn och namnforskning i regel inte ingår i andraspråksstudier kan den onomastiskt bevandrade läraren på de existerande kurserna belysa hur egennamn fungerar i praktiken. Då får den studerande en mångsidigare och mer rättvisande bild av egennamns uttrycksfullhet. Det är ju denna konstituerande egenskap hos namn som namnforskningen bygger på. Det vore önskvärt att ökad namnmedveten vore ett av målen i all undervisning i svenska som andraspråk på universitetsnivå.
by Peder Gammeltoft, Rikke Steenholt Olesen, Krister Vasshus & Alexandra Petrulevich
The Nordic Onomastics community gathered in Bergen, Norway, to celebrate the 100th birthday of the Norwegian Place-Name Archive. The two-day conference that took place on October 28–29 2021 explored a variety of topics including digitization of place-name collections and place-name databases, collection, preservation and standardization of place-names, etymological and socio-onomastic place-name research and more. Most importantly, however, the conference as a whole functioned as a large plenum discussion of the future of onomastic research in Norway and the other Nordic countries.
Highlights from the Conference Talks
The major themes of the conference were digitization of place-name collections, name collection and processing as well as standardization of place-names. The first keynote illuminated the challenges associated with digital reproduction of analogue archive structures in the early 1990s and encouraged creative thinking when it comes to place-name data models (A. Petrulevich). The completely new database for Norwegian place-names, Norske stedsnavn | Norske stadnamn, launched a few hours before the conference, was presented (P. Gammeltoft, see below for details). Likewise, the much desired digitization of Sámi place-name collection was the focus of K. Rautio Helander’s talk. Name collection and processing was illuminated in the talks on the church’s role in recording local place-names in Falckarp in Scania (O. Svensson) and a recent initiative to digitally record local place-names in Norway (C.-E. Ore). Challenges associated with current and historical regulations of place-name standardization and use as well as local inhabitants’ understanding of correct spelling of place-names in a national setting without formal legislation were discussed by T. Larsen and R. Steenholt Olesen respectively.
Etymological and socio-onomastic research on place-names as well as the future of onomastics in the Nordic countries were likewise central topics of the conference. The second keynote dealt with urban name use related to a shopping center in Helsinki, Finland, and the aspects of name use and variation in urban contexts (T. Ainiala). Political perspectives on place-name use—be it historical studies of street names or practices of standardization or mapping in the present-day or early modern context—were highlighted by O.-J. Johannesen, I. Nordland and S. Evemalm-Graham. Three talks were devoted to etymological questions concerning specific place-names or place-name types, e.g. names ending in –sete or prepositional place-names (B. Eggert, S. Mascetti, E. Heide). Finally, B. Helleland delved deep into the history of the Norwegian place-name archive; the future of the archive was deemed brighter than before since the preservation of the collection and archive research is now an institutional priority.
New Database of Norwegian Place-names
On the first day of the centenary conference, the new place-name resource, Norske stedsnavn | Norske stadnamn, was presented. Norske stadnamn | Norske stedsnavn is an open-data web-semantic database for searching, viewing and downloading place-name datasets of various kinds. The resource is structured in such a way that data are uploaded and made available dataset by dataset. For the sake of usability, each dataset may be added or omitted from the search and it is possible to search in several datasets at once.
The search is structured as a simple search, but with the possibility of filtering the search result according to the parameters shown in the table view.
It is possible to search also with wildcards, * (multiple characters) and ? (a single character), and a search like helleb?st* yields a result of 21 in four of the five current datasets chosen. Underlined place-names in the search result are linked to their source, either a book digitisation, such as RYGH (Norske Gaardnavne), the digital resource of the source, like the cadastre M1886 (Matrikkelen av 1886). Some datasets are based on digitised paper slip archives, like the BSN (Bustadnamnregisteret) and the scanned paper slip is available as an image, clickable on the little ‘iiif’ icon on the right. The point icon to the right indicates that the place-name has coordinates (see map view below) and the icon with a square with an arrow will take you to an additional resource related to the entry, for instance modern cadastral information. The far right symbol shows that the entry is available in RDF-format and clicking it shows which other information the entry is linked with.
The search result can also be shown as map results, either in the form of a cluster map or a regular point map. Each point appears as a pop-up on click and allows you to view and query its source data, as well as additional information—just like in the table view.
The resource will be continuously improved over the next few years. More datasets will be made available as they become ready, as will the search refined to include other types of searches. Data filtering and viewing will also be improved.
Future of Norwegian and Scandinavian Onomastics
Several thoughts and ideas on how to secure a future for name studies in Scandinavia were discussed during the conference. One of these thoughts was to increase interdisciplinary collaboration. This interdisciplinarity has long roots in Nordic onomastic tradition, as archaeologists and historians were also toponomysts in the early days of the discipline. Expanding the collaboration with other fields of research, such as sociology, anthropology, literary studies, geography, and economics (among others), in addition to strengthening the cooperation that already exists between toponomysts and archaeologists, historians and religious scholars, has several advantages. It will help our discipline develop methods and gain new knowledge, and it will show the relevance of onomastics for the broader academic world. To facilitate this, we should more actively invite scholars from other fields of research to workshops and seminars where we can bring our heads together and bring new ideas to the table.
Another way forward could be to tap further into the knowledge, hobbies and interests of the general public. Cooperation between hobby metal detectorists, archaeologists and toponomysts has resulted in new archaeological finds in Denmark, and will likely do the same if we made similar cooperation elsewhere. The continued recording of names in archives is an ongoing process in which we as name-scholars rely on contribution by the public. At the moment, at least in the current Norwegian solution, we need a better recruitment of volunteers. This could be done by promoting onomastics and crowd-sourced name projects in more technologically updated ways, for instance via social media and blogs as New trends in Nordic Socio-onomastics blog or Københavns gader.
Finally, there is no way for an academic discipline to survive if there is no teaching at academic institutions at both bachelor’s and master’s level. Courses in onomastics do lead to actual jobs with place-names or personal names at above all archives, mapping and cadastre authorities and language authorities in the Nordic countries. There is a need for onomastic competence and there is definitely a need for trained onomasticians to conduct onomastic research. Since some countries, most importantly here Norway, lack academic courses in onomastics altogether, we should be thinking outside the box and—through collaborations within NORNA and/or ICOS—possibly create a Nordic or international course on names for a broader range of students.
Ni har väl inte missat att första numret av NoSo – Nordisk tidskrift för socioonomastik / Nordic Journal of Socio-Onomastics har kommit? Vilken känsla att hålla det tryckta numret i sin hand efter alla förberedelser och väntan! För den som hellre läser på skärm finns NoSo också Open Acess Online. Äntligen har vi nu en gemensam publiceringskanal för alla socioonomaster och en plattform för tvärvetenskapliga diskussioner om namns betydelse i samhället och i den mänskliga interaktionen – liksom hur vi som forskare bäst studerar dessa spännande frågor. I det första numret (NoSo 1-2021) har medlemmar ur tidskriftens internationella råd bidragit med artiklar utifrån sina respektive forskningsområden. Resultatet blev en myllrande mångfald av perspektiv och metoder!
I artikeln Places of power: naming of affective places utforskar Terhi Ainiala och Pia Olsson hur platser och platsers namn kan ge en känsla av ”empowerment”.
I Referring to women using feminine and neuter gender: Sociopragmatic gender assignment in German dialects (av Simone Busley och Damaris Nübling) får läsaren bekanta sig med det tyska bruket att i vissa situationer ange förnamn i bestämd form – och den spännande upptäckten att valet mellan feminin respektive neutral bestämning (die Anna eller das Anna) styrs av olika sociala och pragmatiska faktorer.
I artikeln The (im)morality of disease names: COVID-19 diskuterar Elwys de Stefani den aktuella frågan om hur sjukdomar bör namnges – och beskriver hur användning av inofficiella namnvarianter kan riskera bidra till stigmatisering och politisering.
I Socio(historical) onomastics through the language-philosophical lense, with reference to early New England titles of civility förmedlar Adrian Pablé en teoretisk semiologisk genomgång och kritisk reflektion över den historiska socioonomastikens möjligheter och begränsningar.
I Signals of onomastic capital: From transhistorical roots to the contemporary globalized trend of sponsored names analyserar Guy Puzey, Jani Vuolteenaho och Matthias Wolny den idag alltmer utbredda kommodifieringen av sponsrade platsnamn och undersöker hur namn kan fungera som onomastiskt kapital.
I en Concluding commentary: the social and political life of names and naming för Reuben Rose Redwood avslutningsvis en kritisk och konstruktiv diskussion om socioonomastikens möjligheter som också innehåller intressanta resonemang kring volymens bidrag.
Så gå in och läs det spännande första numret, inspireras av de många perspektiven och bidra till fortsatta diskussioner och analyser genom att sända in egna bidrag efterhand!
I ett pågående forskningsprojekt undersöker jag hur namnbruk, språkbruk och bildbruk i läromedel bidrar till att spegla samhället och förändringar i samhället över tid. Man skulle kunna fråga sig hur viktigt ett litet namn är – sett i relation till den rika informationsmängd som finns i ett läromedel. Men faktum är, att även om egennamn utgör detaljer i språket så kan de få stor betydelse för helheten i en text. Namn väcker associationer, känslor och är kopplade till personliga, sociala och kulturella identiteter. Genom namngivning blir referenterna därför mer synliga och levande. Läsaren uppmanas också att skapa en relation till dem, eftersom kännedom om någons namn ofta är första steget i vardaglig interaktion. Användning av bilder är ett annat sätt att levandegöra texter och engagera läsaren, men namngivning har ytterligare effekter. Namngivning bidrar också till att framställa referenter som individer snarare än grupper och signalerar att referenterna är så pass viktiga att man bör känna till deras namn. Det spelar alltså roll om samhällskunskapens skildring av människor och miljöer i olika länder omtalas med namn eller inte. Och på samma sätt spelar det roll om personerna i matematikböckernas påhittade räkneuppgifter bär namn. Dessutom spelar det roll vilka slags namn som lyfts fram. Det påverkar nämligen synliggörandet av olika delar av samhället och vilka betydelser som kommer att knytas till dessa.
Därför kan namnbruket i en text säga en hel del om vilken syn på samhället man vill förmedla, i ett visst sammanhang och vid en viss tidpunkt. Läromedel är dessutom auktoritativa texter som gör anspråk på en normativ och neutral informationsförmedling, vilket gör just deras val än viktigare för läsaren. I det pågående forskningsprojektet studerar jag personnamn och ortnamn i svenska läromedel riktade till 10-åringar från 1920-tal till 2010-tal (i ämnena svenska, matematik och samhällskunskap). Några första delresultat är precis under utgivning i artikeln ”Representing Sweden: A diachronic study of names and illustrations in Swedish textbooks from the 20th and 21st centuries” i tidskriften Beiträge zur Namenforschung (snart tillgänglig här). Där analyseras bruket av personnamn och bilder i ett urval läromedel i samhällskunskap. Fokus ligger på hur namnbruket bidrar till att skapa förändrade bilder av genus och mångfald i Sverige. De resultat som framträder visar hur läromedelstexterna över tid växlar från en mansdominerad och kulturellt homogen bild till en mer jämställd och mångkulturell bild av det svenska samhället. Samtidigt kvarstår viktiga brister i synliggörandet av specifika grupper som skapar fortsatt skeva maktrelationer.
Men hur skulle då en idealisk spegling av samhället kunna uttryckas genom namnbruket i ett läromedel? Handlar det om att använda namn som kommer så nära som möjligt den faktiska kvantitativa fördelningen mellan olika grupper och platser i samhället? Nej, troligen inte. För det första eftersom samhällen ständigt förändras medan läromedel måste ha en viss varaktighet. För det andra eftersom det tillgängliga utrymmet trots allt är begränsat och inte kan rymma ”allt och alla”. Däremot kan namnbruket bidra till att skapa intryck av en mångfald som indikerar att det finns utrymme för ytterligare grupper, platser och identiteter. Genom att betona mångfald skapas också möjlighet till att inta olika perspektiv och kritiskt diskutera och problematisera själva texten och dess framställning i undervisningen. Det idealiska läromedlet skulle därför kunna sägas vara ett som synliggör, levandegör, individualiserar och understryker betydelsen av en mångfald referenter och knyter dessa till en mångfald av betydelser. Huruvida ett sådant läromedel finns i verkligheten får det fortsatta arbetet inom projektet utvisa…
av Kaj Borg Lektor, nordiska språk, Åbo universitet
Det både forskas och undervisas i namn vid Åbo universitet. Regelbunden undervisning i namnforskning meddelas i läroämnet finska språket av docent i namnforskning Paula Sjöblom, men även i läroämnet nordiska språk skrivs det sporadiskt kandidat- och pro gradu-avhandlingar om egennamn.
På magisternivå kan de studerande vid institutionen för språk- och översättningsvetenskap välja bland tre olika inriktningar: examensstudier för flerspråkig översättning, examensstudier för språkinlärning och -undervisning samt examensstudier för språkexpertis. Inom det sistnämnda alternativet har det getts två fempoängskurser i namnforskning – Nimistöntutkimus I och Nimistöntutkimus II, det vill säga Namnforskning I respektive II. Avsikten med kurserna är att den studerande får grundläggande insikter i vad namn är och hur man kan forska i dem. Kurserna är öppna för alla studerande i samtliga språkämnen oberoende av den valda examensinriktningen.
Vårterminen 2020 höll vi, Paula Sjöblom och jag, den senare av de två kurserna. Medan den första kursen – som är en boktentamen – främst fokuserar på namnteori och namntypologi är påbyggnadskursen tänkt som en fördjupning i aktuell onomastisk forskning. Eftersom den senaste forskningen ofta belyser hur namn ges och används i olika språkliga, samhälleliga eller sociala kontexter, fick kursen på ett naturligt sätt en klar socioonomastisk inriktning.
Intresset för den valfria kursen var glädjande stort. Sammanlagt rymdes dock bara ett dussin studerande med på kursen. De flesta hade något språk som huvudämne, men bland deltagarna fanns det också en blivande arkeolog och en blivande klasslärare. Denna ämnesmässiga mångfald visade sig vara mycket berikande för diskussionerna på kursen.
Kursen ordnades i form av en studiecirkel. Paula och jag valde ett lämpligt antal vetenskapliga artiklar, rapporter och delar av större verk om namn i socioonomastisk belysning och grupperade texterna tematiskt. Vi hade sammanlagt sex sammankomster och de valda temana var följande: Onomastiska grundfrågor, Namn och identiteter i stadsmiljö, Onomastiska landskap, Personnamnssystem, Namn och kön samt Framtidsutsikter för namnforskning. Var och en av deltagarna fick skriva ett kritiskt referat av en vetenskaplig artikel och fundera ut instuderingsfrågor som grund för den gemensamma diskussionen. I slutet av kursen fick var och en också lämna in en inlärningsdagbok med egna reflexioner kring de lästa artiklarna.
En uppsjö olika socioonomastiska frågor togs upp under kursens gång. Vi diskuterade bl.a. hur inofficiella ortnamn i städer används vid inkludering och exkludering av olika persongrupper, hur tvåspråkigheten kommer till synes i kommersiella namn beroende på maktförhållandena mellan språken på orten, hur jämlikheten förverkligas i olika länders personnamnssystem och hur personnamn ger uttryck åt olika könsidentiteter.
Den valda socioonomastiska infallsvinkeln på namn gjorde det lätt för studenterna att inse hur betydelsefulla namn är vid kommunikation och strukturering av den sociala omgivningen. Insikten om att egennamn på ett alldeles speciellt sett kan förmedla kontextuell information fick deltagarna också att komma med en del sådana adekvata iakttagelser om egennamns situationsbundna användning som var nya också för oss lärare.
På grund av coronapandemin hölls lektionerna över videosamtalstjänsten Zoom. Trots de smärre tekniska problemen med de tidvis instabila nätförbindelserna lyckades kursen även tekniskt sett väl. Möjligen var det till och med lättare för deltagarna att koncentrera sig på själva substansen och delta i diskussionerna i ett virtuellt rum än i ett traditionellt klassrumssammanhang.
Kursen kommer att hållas regelbundet även i framtiden. Eftersom den socioonomastiska infallsvinkeln tycks ge en mera rättvisande bild av den senaste forskningen kring namn och göra namnforskningen tillgängligare för studerande, har vi bestämt oss att döpa om kursen till Namn, identitet och samhälle. Socioonomastik är definitivt ett forskningsfält som intresserar och inspirerar magisterstuderande.
My socio-onomastic research focuses on urban toponomy
and meaning-making. I am particularly interested in the modalities and socially
constructed geosemiotic conventions that enable language users to distinguish
between different grammatical categories (e.g. between proper names and
appellatives) – and therefore different kinds of meanings – in the linguistic
landscapes.
As
assistant professor of Danish Linguistics at Aalborg University, I teach a
diverse group of subjects from Danish phonetics, to rhetoric and theories of
argumentation to language history. However, I have also experimented with a
more direct kind of research-based teaching in socio-onomastics for MA students,
as I outline below. I share my thoughts on my teaching practice in the hope
that others might benefit from my experiences. Please do feel free to share
your viewpoints, experiences and give feedback so we may all benefit from an
exchange of ideas.
Teaching objectives
When
teaching socio-onomastics from an urban toponymy point of view, I find it
important that the students gain experience from actual field studies. I put
together a curriculum of texts that can be divided into four overall topics: an
introduction to onomastics, methodology, current socio-onomastic studies, and
theories of names and naming and other theoretical problems depending on
interest, such as multimodality, geosemiotics, language policy etc. During the course,
we discuss the texts on the curriculum, but I also spend time helping the
students to come up with a relevant research question/problem, and prepare them
for conducting fieldwork.
Finding
a research question is usually the hardest part for my students. The
socio-onomastic scholarship on the curriculum serves as a framework and inspiration
for them to come up with their own research questions and designs. I encourage
them to find a problem that sparks their academic curiosity as I find that a
personal interest is the best motivation for academic work. However, for those
students who find it hard to come up with a question, I present three examples
of possible studies for inspiration:
Investigation of commercial names in
the linguistic landscape: Pick a street or an area of town and take photos of the
commercial names in the study area. What do you find? (Possible angles depending
on the data could be (one or a combination of) e.g. multimodal names, names that
do not conform to expectations, names coined in other languages than Danish. Do
you find any patterns or tendencies? Are you able to say something about the
identity of the study area based on the commercial names?)
Investigation of recent street
names: Pick an area where there is a construction project under way. Take a
walk in the area and take photos. What kind of identity is being created? Do
the new names fit the area? How come/ why not? You may even compare your
findings to relevant architectural drawings and building
contractors’ documents containing ‘visions/narratives’ about the area’s future
identity.
Investigation of the relation between commercial names
and street names: Pick an area with theme based street names and take photos of
the commercial names and street names in the area. How many – if any – of the
commercial names have a name that fits the theme of the group named area? Are you able to say something about the identity of the area based on
the relation between the two name categories?
I encourage
my students to work in groups or pairs because it enables them to discuss and
solve the problems that might occur during the data collection and later in the
analysis process. I find that when students are held responsible to each other,
they are less inclined to give up if they are confronted with unforeseen
obstacles, or if they find the task at hand hard to complete.
In
class, I spend time discussing research questions and research designs with
each group and make sure they have a clear idea of how to conduct the actual fieldwork.
When interpreting proper names in the linguistic landscape, the researcher always
needs to consider the context thoroughly. This is why I encourage my students
to take pictures of the proper names as well as other objects they might find
interesting in the field, and I instruct them to take field notes during the
field study. This makes the subsequent analysis and interpretation much easier.
Presenting the data and results
In
the last session, each group has to present their study for the class and I instruct
them to present:
Research question
Presentation of data
Possible sources of errors /
limitations
Analysis and results.
All
listeners have to give constructive critique to their fellow students on their
fieldwork and studies. Since all students will have fieldwork experience
themselves, I find that they are very capable of asking relevant and
constructive questions to the studies conducted by their fellow students. Asking
the students to offer criticism to one another gives them a unique possibility
to reflect upon others’ as well as their own role as researchers. If necessary,
I direct the discussions and ask them to relate practice to theory. I sometimes
ask how they would have conducted their study, if they had to do it all over, in
light of what they have learned through our discussions. My students tend to have
already considered the methodological implications of their own practices, and
asking this question allows them to reflect further on their study as the first
step towards an improved or perhaps different empirical study based on
fieldwork – hopefully one with a socio-onomastic point of departure.
The writer will receive his PhD in the Faculty of Arts at the University of Helsinki in September 2019. He worked as the coordinator of ICOS Summer School.
Participants
The International Council of Onomastic Sciences organised its first ever Summer School at the University of Helsinki on August 26th–30th 2019. The objective of the course was to bring together young onomastic scholars from all over the world, to increase their knowledge about the international scientific culture and to help them create new research networks. Altogether, there were 21 participants from 15 different countries. Most participants were PhD students, but also a couple of MA students and recently graduated PhDs were within.
Name badges
The theme of the course was Methods of Onomastics. The course program consisted mainly of lectures concerning the topic, given by the responsible teachers Terhi Ainiala and Paula Sjöblom and also a few visiting lecturers. However, the program also included other activities, for example a full-day text workshop, a Three Minute Thesis workshop, and excursions to the Institute of the Languages in Finland and Helsinki University Almanac Office.
Program
In addition to the scientific program, many students participated in recreational activities after working days. We visited bars, restaurants, and the island of Suomenlinna. Luckily, the weather was great during the whole week, so we could enjoy the beautiful evenings of the late summer outside. I was pleased to notice that the students were willing to participate also these unofficial events, because according to my experience these informal activities and discussions could be an important part of scientific meetings.
SuomenlinnaAt the restaurant
As the course coordinator, I would like to thank all the participants and teachers. The week was quite exhaustive but also extremely rewarding and pleasant. It was a great experience to present the city of Helsinki and the diverse onomastic work made in Finland and ICOS. According to our closing discussion, participants were happy and satisfied with the course, too. They hoped that a similar event would be arranged in the near future. Where and when, remains unsolved. That will surely be discussed and hopefully decided in the next ICOS congress, which will be in Krakow in August 2020.
Kan namnbruk bidra till social och ekologisk hållbarhet?
Denna fråga fick studenter fördjupa sig i under en kurs om “Namn i språk och samhälle” vid Högskolan i Halmstad våren 2019. Arbetet genomfördes i samverkan med Samhällsbyggnadskontoret i Halmstad kommun, där man har inlett ett omfattande och långsiktigt stadsomvandlingsprojekt för två stadsdelar som ska utvecklas från industriområden till attraktiva bostadsområden. Studenterna fick i grupper under ett par veckors tid genomföra analyser av de nuvarande namnen i områdena, undersöka platsernas historik, jämföra med andra områden i staden och utforska både nuvarande och framtida möjliga platsidentiteter.
Resultatet visade att svaret på den inledande frågan är JA! Studenterna gav förslag på hur ett aktivt arbete med befintliga och nya namn i områdena skulle kunna bidra till att höja attraktiviteten för de boende, skapa stolthet, välkomna fler samhällsgrupper samt signalera värden som jämställdhet och mångfald. Den ekologiska hållbarheten lyftes också fram genom aktiv namngivning av cykelstråk och gångvägar samt en mängd namnförslag med kopplingar till det lokala djur- och naturlivet. Nu är förhoppningen att kommunen går vidare med studenternas goda idéer!
