Place-names – Page 4 – New trends in Nordic Socio-onomastics

“Det er en folkeskat, som skal reddes”

– et diskussionsoplæg om den nationalromantiske tilgang til stednavneindsamling

af Martin Sejer Danielsen

I 1800-tallet opdagede man folket; et begreb der svært lader sig definere, men som i praksis typisk var lig med landbobefolkningen, også kaldet almuen, især den fattige del af denne. Denne typisk stedfaste del af befolkningen med mangel på boglig dannelse syntes at opretholde et væld af traditioner, herunder fortællinger og sange, der rakte potentielt meget langt tilbage i tiden til en glorværdig fortid – og dermed nationens rod!

Folkeminder og nationalstaternes dannelse

Folkeminderne kunne op gennem 1800- og begyndelsen af 1900-tallet udnyttes som argumenter for nationalt tilhørsforhold i dannelsen af de europæiske nationalstater, og i de danske områder kendetegnedes dette særligt i polemikken om det tysk-danske grænseområdes naturlige tilhørsforhold. Den danske kulturhistoriker Inge Adriansen (1944–2017) har behandlet emnet i afhandlingen Fædrelandet, folkeminderne og modersmålet: Brug af folkeminder og folkesprog i nationale identitetsprocesser (1990).

Et eksempel på at stednavne blev taget direkte til indtægt for Slesvigs nordiske tilhørsforhold, er den sønderjyske præst og sprogforsker Johannes Kok (1821–1887) da han, efter at være blevet fordrevet fra Slesvig af preusserne i 1864, i 1867 udgav et navneleksikon som andet bind af værket Det Danske Folkesprog i Sønderjylland. Afslutningsvis konkluderer Kok (s. 517):

Jeg har i Tanken gennemvandret hvert Sogn fra Kongeåen til Danevirke og er overalt bleven bestyrket i den Overbevisning, at dersom – hvad Gud forbyde!
– Menneskene, som bo der, nogensinde skulde blive tvungne til at fornegte deres nordiske Æt, så ville Kirker, Byer og Gårde, ja Skove, Marker og Bække aflægge Vidnesbyrd derom.

Folkets stednavne og deres snarlige forsvinden

Man talte – og taler stadig – om folkeminder, folkeeventyr, folkeviser, folkesagn, folkemål og så videre. Egentlig er det bemærkelsesværdigt at stednavnene gik fri for denne ‘folkeficering’; aldrig har man hørt om *folkestednavne, og ordet folkenavne benyttedes i lidt ældre tid om betegnelser for folkeslag (finnere, danskere, islændinge) eller om de personnavne man traditionelt gav visse dyr, eksempelvis Mikkel som navn på ræven.

Almuens minder skulle indsamles systematisk som en arkæolog der graver efter fortidens skatte. Og man havde travlt, for industrialiseringen og effektiviseringen af landbruget ændrede så drastisk på almuens levevilkår og livsstil at traditionerne var på vej i graven sammen med de sidste, ældre repræsentanter for den gamle tid.

Kigger vi på stednavneindsamlingen, genfinder vi både skattegravermetaforikken og bekymringen for materialets snarlige forsvinden. Se bare hvordan Marius Kristensen (1869–1941) i en artikel i Danske Studier 1905 (s. 177-193) argumenterer for vigtigheden af at få indsamlet stednavnene: “Endnu kan man ved hjælp af gamle folk få rede på de mærkelige vangnavne og marknavne, som för har været brugt. Dette navnestof er sin undergang nær. […] Her må tages fat, om det gamle skal reddes” (s. 193). Og artiklens sidste sætning lyder: “Det er en folkeskat, som skal reddes” (ibid.).

Afvisning af arkiverne

I folkloristiske kredse begyndte man i anden halvdel af 1900-tallet at diskutere anvendeligheden af materialet der blev indsamlet i regi af den nationalromantiske ånd. Den medførte en tingsliggørelse af folkemindet der som analyseobjekt blev løsrevet fra informanten der fremførte det. Folkemindet tilhørte folket, ikke navngivne hjemmelsmænd og -kvinder.

Folkemindesamleren indsamlede blot “belæg, belæg og atter belæg”, altså tekstvarianter der blev ordnet typologisk, geografisk og kronologisk med henblik på at “dokumentere det enkelte folkemindes urform, dets udvikling fra oldtid til nutid og dets vandringsveje fra egn til egn og fra kontinent til kontinent”. Således udtaler den danske folklorist Iørn Piø (1927–1998) i Folkeminder og Traditionsforskning (2. udg., 1971, s. 19).

Konteksten af folkemindernes fremførelse var ikke del af den måde materialet blev indsamlet på. Man fandt ingen notater om fortællerens mimik, gestikulationer, stemmeføringer osv., og folkemindernes fremførelse blev ikke observeret under naturlige omstændigheder idet indsamlingen typisk foregik som et produkt af en interviewsituation.

Mange, eksempelvis den ungarsk-amerikanske folklorist Linda Dégh (1920–2014) og just citerede Iørn Piø, afviste derfor fuldstændig arkiverne som anvendelige primærkilder i moderne folkloristiske studier hvor man ønskede et større fokus på informanternes fremførelse af folkeminderne.

Rekonstruktion af konteksten

Andre så med mildere øjne på arkiverne. Forskere, blandt andre Bengt Holbek (1933–1992), Timothy R. Tangherlini og mig selv, har således arbejdet med en analysemodel hvor man rekonstruerer fortællesituationen med udgangspunkt i indsamlerens feltnoter og prøver at lære sin informant at kende ved hjælp af personalhistoriske studier og personens folkloristiske repertoire. I denne ramme kan eksempelvis et sagns betydning tolkes med udgangspunkt i det levende, tænkende og følende menneske der fremførte det, i kontekst af den historie personen levede i.

Men hvad så med stednavnene?

Men i stednavneforskningen har vi – mig bekendt – ikke rigtig haft en lignende diskussion. Derfor vil jeg lægge op til en sådan: Hvordan kan det historisk indsamlede stednavnemateriale, som især de europæiske arkiver bugner med, bidrage til nutidens tilgange til faget, herunder det socioonomastiske felt?

Veje til ligestilling – om fordelingen af kvinder og mænd på vejnavneskilte

af Line Sandst

Siden 2008 har Vejnavnenævnet i København skullet ”tilstræbe at flere veje opkaldes efter kvinder”. Baggrunden for beslutningen hviler på et ønske om en mere ligelig fordeling mellem antallet af veje opkaldt efter kvinder og mænd. I 2019 var der 124 kvindenavne og 451 mandsnavne på de københavnske vejnavneskilte, og samme skæve fordeling ses i dag. Imidlertid kan der være andre parametre end et ligeligt antal veje opkaldt efter kvinder og mænd at stræbe efter, hvis målet er ligestilling mellem kønnene repræsenteret som navngivningsmotiv i vejnavnene. Der kan nemlig også opstå andre hierarkier, der skaber ulighed.

Politisk vejnavngivning

I Danmark er vejnavngivning en politisk sag. I København har der siden 1874 været nedsat et udvalg bestående af politikere, der beslutter, hvad vejene skal hedde. Beslutningen fra 2008 om at flere veje skal navngives efter kvinder er altså en politisk beslutning, og den tager afsæt i en forestilling om køn som de to kategorier mand og kvinde. Man kunne spørge, hvor det så efterlader andre køn? Og man kunne spørge om andre minoritetsgrupper efter denne logik ikke også burde repræsenteres i vejnavnelandskabet? Disse væsentlige spørgsmål må imidlertid forfølges på et andet tidspunkt. I det følgende skal vi se nærmere på nogle empiriske eksempler, der illustrerer kompleksiteten ved vejnavngivning, hvis målet er at opnå ligestilling imellem de to biologiske køn mand og kvinde i vejnavnelandskabet.

Beliggenhed og størrelsesforhold

I 1999 fik forfatteren Karen Blixen opkaldt en lokalitet efter sig i København. Karen Blixens Vej er en sidegade til Njalsgade, der fungerer som indkørsel til Det Humanistiske Fakultet på Københavns Universitet. Indkørslen fører op til den bygning, hvor fagdisciplinen litteraturvidenskab har til huse, og man kan dermed sige, at der findes en forbindelse imellem navngivningsmotivet (forfatteren Karen Blixen) og beliggenheden (ved litteraturvidenskab). Men denne forbindelse findes naturligvis kun så længe litteraturvidenskab har sin primære udfoldelse netop her.

Navngivningen tilgodeser målet om, at flere veje skal navngives efter kvinder, dog fandt denne navngivning sted før den politiske beslutning i 2008. Men da folketingspolitikeren Svend Auken i 2012 fik navngivet en plads efter sig 450 meter fra Karen Blixens Vej, opstod der et nyt spørgsmål: Hvorfor får Svend Auken en plads, når Karen Blixen får en indkørsel? Nogle lokaliteter er mere ærefulde end andre at få opkaldt efter sig, ligesom nogle lokaliteter er mere centrale og dermed mere synlige end andre. Derfor handler det ikke blot om, at flere veje skal navngives efter kvinder, det handler også om at sikre lighed mellem de lokalitetstyper, der navngives efter mænd og kvinder, så der ikke opstår nye hierarkier, hvor kvinder tildeles indkørsler, imens mænd tildeles pladser.

Sammenlignelighed

Karen Blixen er en af de væsentligste kvindelige danske forfattere. Hvordan skal man opgøre og måle hendes betydning, og hvilken slags lokalitet hun på denne baggrund bør få opkaldt efter sig? Og kan en forfatters betydning sammenlignes med en politikers? Virkningshistorisk er Karen Blixen og Svend Auken svære at sammenligne, men i byens fysiske rum bliver sammenligningen nærliggende, fordi de to lokaliteter ligger tæt på hinanden. Således motiverer navnenes placering på skilte i byen spørgsmålet om, hvorfor den ene får en indkørsel, imens den anden får en plads. I dag er der på campusområdet på Det Humanistiske Fakultet blevet anlagt en plads for enden af Karen Blixens Vej, der har fået navnet Karen Blixens Plads. Dermed er der rettet op på den åbenlyse ulighed imellem Svend Aukens plads og Karen Blixens indkørsel, men andre spørgsmål står nu tilbage: hvem opdager at Karen Blixens Plads ligger der? Og hvem besøger den? Samme spørgsmål rejser sig naturligvis også ved Svend Aukens Plads.

Karen Blixen og H. C. Andersen

Virkningshistorisk er Karen Blixen og H. C. Andersen nemmere at sammenligne. Begge var forfattere, begge er internationalt anderkendte. Dertil har de begge fået opkaldt en vej efter sig i København. Sammenligner vi Karen Blixens Vej med H. C. Andersens Boulevard, synliggøres samme ulighed som før, for imens kvinden får en indkørsel, får manden en boulevard. Spørgsmålet bliver derfor som før, om den nyanlagte plads i forlængelse af indkørslen retter op på uligheden.

Men nærværende sammenligning synliggør også en anden forskel. H. C. Andersens Boulevard løber igennem det centrale København, forbi Rådhuspladsen og Tivoli, som hvert år besøges af tusindvis af udenlandske turister og danskere fra hele landet. Over for dette er Karen Blixen som navngivningsmotiv knyttet til campusområdet ved Det Humanistiske Fakultet, og dem der færdes der, er primært universitetets studerende og ansatte, der udgør en meget mindre gruppe end den gruppe, der færdes på H. C. Andersens Boulevard. I det urbane landskab er H. C. Andersen altså mere central og synlig end Karen Blixen, fordi han knyttes til en mere central og synlig lokalitet end Karen Blixen. Det betyder både, at flere mennesker dagligt konfronteres med mindet om H. C. Andersen end om mindet om Karen Blixen, og det betyder at H. C. Andersen i byens hierarki er mere fremtrædende end Karen Blixen. Med andre ord smitter lokaliteternes beskaffenhed af på forfatternes eftermæler, og H. C. Andersen fremstilles som mere væsentlig end Karen Blixen.

Visioner på tegnebrættet, navne i den fysiske verden

Så hvad skal politikerne være opmærksomme på, når de navngiver veje efter kvinder? Som vi har set, er det ikke nødvendigvis tilstrækkeligt blot at ville opnå et ligelig antal veje og pladser opkaldt efter mænd og kvinder. Ligestilling handler i lige så høj grad om, hvilke lokaliteter der navngives efter kvinder og mænd, hvor store lokaliteterne er, om lokaliteterne er centralt eller perifert placeret, og om sammenlignelige personer med forskellige køn tildeles nogenlunde ligedanne lokaliteter. Uligheden i vejnavne skal derfor ikke blot findes i antal veje alene, kønsmæssige hierarkier kan sagtens udspille sig blandt forhold der angår centrale og perifere placeringer, lokaliteternes art og størrelse.

Det er naturligvis uhyre kompliceret at sikre ligestilling blandt vejnavnene i byerne. København er allerede bygget, og de nye veje og pladser der bygges og skal navngives, ligger i sagens natur længere væk fra centrum, idet at byen udvides. I Administrationsgrundlaget for vejnavngivning som Vejnavnenævnet følger, står der, at veje som hovedregel ikke skal omnavngives, da historien i vejnavnet skal kunne spores og tilfældige politiske strømninger ikke må spores i navnene. Det er således bemærkelsesværdigt, at H. C. Andersens Boulevard først fik sit navn i 1955 i anledning af H. C. Andersens 150 års fødselsdag. Før 1955 hed vejen Vester Boulevard. Det var således en politisk beslutning, at netop denne mand skulle hædres med netop denne centrale vej. Vejnavngivning er en politisk sag.

Når veje skal navngives, og de skal opkaldes efter personer, skal den person der navngives efter ”have haft en særlig tilknytning til København eller gjort en særlig indsats af så stor betydning for Danmark, at personen bør hædres i landets hovedstad”. Det er således en ære, at få opkaldt en vej eller en plads efter sig. Men på samme måde som vi mindes en person, når vi møder en lokalitet i den fysiske verden, som bærer personens navn, virker den fysiske lokalitets beskaffenhed også tilbage på den person, lokaliteten er navngivet efter. Lokaliteten påvirker altså den afdøde persons eftermæle. Og når Karen Blixen placeres perifert, imens H. C. Andersens placeres centralt, bliver Karen Blixens betydning for Danmark langt mindre synlig end H. C. Andersens. Også derfor er det ikke uvæsentligt, hvilke lokaliteter der tildeles kvinder, mænd og andre køn.

Litteratur

Wegeland, Kirsten (2014) Administrationsgrundlag for Vejnavnenævnet. Københavns kommune: Teknik- og Miljøforvaltningen.

Varför ett socio-onomastiskt projekt om framväxten av ortnamnspolitik i Sverige?

av Alexandra Petrulevich

När, hur och varför fick Sveriges högsta berg namnet Kebnekaise? Kebnekaise är en anpassning av nordsamiskans Giebmegáisi med betydelsen ‘kittelformad fjälltopp’ där samiska ljud och ljudkombinationer bytts ut till svenska. Det försvenskade namnet har länge varit bergets enda officiella namn. Först år 2000 fick ortnamn på minoritetsspråk lagstadgat skydd genom Kulturmiljölagen. Som direkt följd av lagstiftningen sattes flerspråkiga skyltar upp där namnen redovisas på svenska och på Sveriges minoritetsspråk samiska (nordsamiska, lulesamiska, umesamiska och sydsamiska), finska och meänkieli. Utifrån dessa uppgifter kan man lätt få en uppfattning att medveten namnpolitik och mer specifikt ortnamnspolitik är ett fenomen som hör samtiden till.

Det är dock som så att explicita krav att försvenska ortnamn av icke-nordiskt ursprung finns belagda redan i Lantmäteriets instruktioner från 1600-talet utfärdade i samband med den landsomfattande geometriska karteringen av stormaktstidens flerspråkiga Sverige. Det finns med andra ord en bakgrund till dagens komplexa namnpolitiska situation med rötter som går flera hundra år tillbaka i tiden. Mer därtill, det finns inte något skrivet om den här bakgrunden eller rent allmänt om framväxten av ortnamnspolitiken i Sverige. Spännande eller hur? Där någonstans, i insikten om att det faktiskt inte finns någon forskning om just dessa aspekter av stormaktstidens kartering, börjar mitt nya projekt, Att försvenska den Andre: namnpolitiken i storskaliga geometriska kartor från stormaktstidens Sverige (1630–1700).

Bild: Exempel på en storskalig geometrisk karta från Mecklenburg-Vorpommern, Tyskland. Källa: Geogreif, B 1:28.

I projektet vill jag blottlägga ursprunget till den svenska namnpolitiken avseende icke-nordiska ortnamn genom att studera den namnpolitiska processen i dess olika kontexter, både sociala och materiella. För att uppnå målet kommer jag att klargöra hur denna process såg ut. I och med att mina pilotundersökningar visat att icke-nordiska ortnamn hanterats och anpassats olika i olika delar av det svenska stormaktsväldet kommer jag också att förklara varför dessa skillnader uppstod. Jag vill pröva ett huvudsakligt antagande om att valet av olika sätt att hantera ortnamnen kan ha berott på hur kulturellt och språkligt nära svenskspråkiga lantmätare och flerspråkiga områden där namnen har sitt ursprung stod. Av denna anledning har jag valt att undersöka geometriska kartor från Norrbotten i Sverige som utmärks av språkkontakt mellan samiska, finska och svenska, Åbo och Björneborg i Finland där finska och svenska kommer i kontakt, samt Mecklenburg-Vorpommern i Tyskland där tre språk historiskt varit närvarande, västslaviska, tyska och svenska.

Min förhoppning är att projektet kommer att föra den svenska socioonomastiska forskningen framåt, eftersom projektet som använder sig av flera nya metodologiska och teoretiska grepp är det första att undersöka namnpolitiska konsekvenser av 1600-talets geometriska kartering. Det är mitt mål och förhoppning att projektets resultat blir en självklar utgångspunkt för framtida undersökningar om svensk ortnamnspolitik. Dessutom hoppas jag att i dialog med relevanta myndigheter se till att dessa resultat används för att utveckla en mer insiktsfull politik avseende ortnamn på minoritetsspråk i Sverige idag.

Socioonomastiska perspektiv på hållplatsnamn

Av Väinö Syrjälä

Bland de urbana namnen finns flera namnkategorier som hittills bara i liten grad diskuterats av namnforskare. Ur ett socioonomastiskt perspektiv kan dock sådana namn erbjuda oss intressant information, inte bara om namnen i sig utan om det vidare språksamhället. Som ett exempel på sådana urbana namn ska jag här diskutera namnen på busshållplatser som jag själv studerat i både Helsingfors och Stockholm.

Många av oss har stött på och använt hållplatsnamn i vardagen, kanske utan att lägga särskilt mycket märke till dem. Det är naturligt eftersom hållplatsnamn sällan är särskilt spännande som namn. De flesta busshållplatser är namngivna efter andra saker: gator, stadsdelar eller offentliga byggnader. Därmed är identifiering av en hållplats bara en slags sekundär funktion för de aktuella namnen. I den specifika kontexten kan man dock lyfta fram åtminstone två socioonomastiskt intressanta frågeställningar: vilka namn används som hållplatsnamn (och varför) samt hur används hållplatsnamnen (och av vem)?

*Ett hållplatsnamn i Stockholms söderort. (Foto: Väinö Syrjälä)*

Vilka namn används som hållplatsnamn?

Hållplatsnamnen är som sagt oftast lånade från det omgivande (urbana) namnförrådet. De är också en del av det planerade namnlandskapet och ansvariga kollektivtrafikmyndigheter och kommuner har sina egna kriterier för namngivningen. Exempelvis namnger Helsingforsregionens trafik (HRT) busshållplatserna efter tåg- och metrostationer, korsande gator eller välkända platser och institutioner. Sådana namn är också en mer stabil utgångspunkt för att hållplatsnamnen ska vara aktuella på längre sikt: en gata byter sällan namn medan i dag synlig kommersiell verksamhet kan när som helst flytta eller ändra sitt namn.

En enkel analys av namnen på hållplatserna längs stombusslinjerna 1–6 i Stockholms innerstad visar exempelvis att de flesta hållplatser där är namngivna efter gator (43 av 98: Gotlandsgatan, Valhallavägen), följd av parker och torg (25: Hötorget, Kungsträdgården, Odenplan). Resten av hållplatser har namn efter offentliga byggnader och institutioner (15: Landstingshuset, Stadion, Södersjukhuset), diverse områden/platser (12: Gärdet, Slussen) eller kollektivtrafikens knutpunkter (3: Cityterminalen, Östra stationen).

Eftersom de utvalda namnen får ökad synlighet som hållplatsnamn, skulle det vara intressant att undersöka vidare huruvida detta påverkar uppfattningar eller kunskap om namnlandskapet eller vår bild av staden. Klart är exempelvis att hållplatsnamnen (vid sidan av andra officiella ortnamn) bidrar till tvåspråkighetens synlighet i Helsingforsregionen, samtidigt som etablerade namn kan vittna om t.ex. stadens historia (tänk på Tölö tull i Helsingfors och Skanstull i Stockholm).

*Hållplatsnamn parallellt på två språk i Vanda. (Foto: Väinö Syrjälä)*

Hur används hållplatsnamnen?

Hållplatsnamn är förstås framför allt synliga i kollektivtrafiken: på själva hållplatsen som i bilderna ovan eller ombord på bussen (via displayer och högtalarutrop). Namnen är också centrala i den övriga passagerarinformationen, exempelvis i de instruktioner som reseplaneraren på nätet eller i appen ger för de resande. Namnbruket i dessa sammanhang innehåller enligt mina observationer inga större överraskningar. Ofta förekommer namnen med en bestämning (”hållplats X”) för att tydliggöra att det handlar om just hållplatsen och inte den primära namnbäraren, tänk t.ex. trafikmeddelanden som: ”Hållplats Celsiusgatan är flyttad […]”.

Den mest intressanta frågan gäller däremot om och hur hållplatsnamnen används av stadsborna. Känner man till och använder man de officiella namnen? Eller har man i bruk egna, inofficiella namn för knutpunkterna på ens vardagliga resvägar? Här finns det behov för en ordentlig socioonomastisk undersökning!

Ishøjpalmen, Randerstypen og 2900

Eksempler på danske stednavne med sociale konnotationer

af Johnny G. G. Jakobsen

Ligesom personnavne, kan stednavne blive tillagt særlige sociale konnotationer. I Danmark vil urbane kvarternavne som Mjølnerparken (København), Gjellerupplanen (Århus) og Vollsmose (Odense) hos de fleste danskere være ledsaget af et indre billede af lavsocial ghetto med beton, integrationsproblemer og kriminalitet – også selvom de færreste danskere nogen sinde har været nogen af stederne. I enkelte tilfælde kan hele byers navne være knyttet op på tilsvarende sociale stereotyper. Det vil der blive givet eksempler på her.

Ishøj

Ishøj var oprindeligt en lille middelalderlig kirkelandsby på østkysten af Sjælland, som indtil 2. verdenskrig levede et stille bondeliv som så mange andre steder i Danmark, men fra midten af 1950’erne blev ikke mindst Ishøj centrum for en serie af byudviklingsplaner for den københavnske sydvestegn langs Køge Bugt. På blot tyve år voksede kommunens indbyggertal fra 900 (1960) til over 20.000 (1981), og en stor del af bosætterne var gæstearbejdere fra især Tyrkiet, der i samme periode blev inviteret til landet. Ishøj Kommune har også efterfølgende tiltrukket mange nydanskere, og har i dag en indbyggerandel på 37,5 % med ”anden etnisk herkomst end dansk”, hvilket er landets højeste.

Ishøj blev således en af de første større lokaliteter i Danmark med en tydelig anderledes etnisk komposition end andre steder, og allerede i slutningen af 1970’erne omtaltes byen pejorativt som ‘Tyrkiets hovedstad’, ligesom det spøgefuldt hævdedes, at der var et udbredt gedehold på altanerne i Ishøj. Selve navnet Ishøj var af samme grund længe kædet sammen med socialt boligbyggeri og indvandring, men efterhånden som dette blev udbredt mange andre steder i Danmark også, mistede navnet sin særlige sociale konnotation. I dag lægger byen, lidt mere neutralt, blot navn til en særlig frisure, ‘ishøjpalmen’, der består af en hestehale eller hårknold sat lige oven på hovedet. Hvor vidt denne hårmode er særlig udbredt i Ishøj, skal her være usagt.

Randers

Den gamle hæderkronede nordøstjyske købstad Randers var tidligere kendt for handel med den bundsolide jyske hesterace, produktion af lige så slidstærkt reb og ikke mindst fremstilling af det nok så berømte ølmærke Thor, der angiveligt kunne få folk til at slå flikflak i Randers Fjord (især hvis man ikke blev serveret en sådan øl). I de seneste 20-30 år har Randers imidlertid fået et anderledes negativt omdømme, lidt i stil med Ishøjs, men her som højborg for et jysk bondeproletariat (en slags ‘white trash’), hvorfra de socialt bedrestillede unge flytter væk for at videreuddanne sig i Århus, Ålborg eller København.

Byen blev især 1990’erne og 2000’erne kendt for vold, bandekriminalitet og en af landets højeste drabsrater, og medierne dækkede ivrigt hvordan byen angiveligt blev styret af muskelsvulmende unge mænd med dyrt sportsmærketøj (‘H₂O-banden’). Bedre blev byens renommé ikke, da rapgruppen Østkyst Hustlers i 1995 udgav nummeret ‘Verdens længste rap’, hvori de fiktivt besøger Randers og får alle deres fordomme om byen og dens indbyggere bekræftet. Yderligere slemt blev det, da en 17-årig dreng (uden relation til byen) i 2014 startede en facebook-side, hvis primære formål var at gøre nar af Randers og folk derfra; i løbet af kort tid fik siden 36.000 følgere.

Selvom bandekriminaliteten i Randers i de senere år næppe er højere end i andre danske byer, så florerer den negative konnotation til byens navn stadig i bedste velgående i resten af riget, hvor en ‘Randers-type’ er en yngre, muskuløs fyr af tvivlsom karakter, iklædt dyrt sportstøj, Nike Shox-sko og store guldkæder, mens han drikker Bacardi Breezer eller Mokaï (frugtdrikke med alkohol). I 2017-18 indledte Randers Kommune og en række private grupper i byen en kampagne for at forbedre byens image, for som flere unge dengang udtalte, så var det ikke ligefrem noget man pralede med, at man kom fra Randers – også selvom man ikke gik i Nike-sko eller drak Mokaï.

2900 Hellerup og 8210 Gjellerup

Stednavne kan også have en meliorativ-social konnotation, hvor f.eks. Hellerup, Silkeborgsøerne og Gammel Skagen er danske stednavne, der umiddelbart fremkalder forventninger om huspriser i den høje ende af skalaen. Ikke at højsocialitet med rigdom og høj levefod nødvendigvis fremmer omgivelsernes syn på stedets beboere – måske snarere tværtimod – men en eventuel negativ konnotation knytter sig da mere til de mennesker, der bor der, end til selve stedet og navnet, der alt andet lige opfattes attraktivt.

Faktisk kan selv de pågældende steders tilknyttede postnumre opnå en tilsvarende social konnotation i den almene danske bevidsthed, som f.eks. 2900 (Hellerup), der har lagt navn til tv-serien 2900 Happiness, ligesom Uge 29 i de senere år er blevet synonym med en sommerlig folkevandring af rige nordsjællandske jetsettere til Gammel Skagen. Omvendt har postnummeret 8210 (Århus V, hvor bl.a. Gjellerupplanen ligger) fået kultstatus i det danske hiphopmiljø, som en slags synonym med en ‘street’ ghettoforstadskultur, hvorfra ægte og progressive nye strømninger kan udvikle sig i en etnisk mangfoldighed. Den numerale navnedyrkelse gik så langt, at telefonmodellen Nokia 8210 i en periode blev det sublime statussymbol i miljøet.

Den vestårhusianske case er faktisk et klassisk videreudviklet eksempel på, hvordan et navn, der umiddelbart har en negativ denotation eller i dette tilfælde konnotation, kan blive taget til sig af navnets nærmestknyttede brugere i en sådan grad, at konnotationen vendes til noget positivt. Akkurat som når indfødte amagerkanere med stolthed proklamerer, at de kommer fra Lorteøen, og når beboerne på samme øs Lossepladsvej i 2012 kun med beklagelse måtte skifte nominel adresse til det ifølge kommunen mere mondæne Artillerivej.

De ovennævnte eksempler illustrerer, hvordan enkelte stednavne af forskellige årsager kan udløse en stærk social konnotation, der bliver alment udbredt langt uden for lokalitetens umiddelbare omegn. Man kan sige, at selve navnets denotation ikke har meget med dette at gøre. Der er således ikke langt fra Hellerup til Gjellerup, hverken denotativt-onomastisk eller lydligt, men det er der til gengæld konnotativt (og geografisk). Men faktisk kan også hele stednavnetyper være bærere af særlige sociale medbetydninger. Dette vil blive emnet for min næste klumme i nærværende blog.

Kommunens namn i kommunsloganer: i början av ett forskningsprojekt

av Terhi Ainiala

De flesta kommunerna i Finland har en kommunslogan som används för att marknadsföra en kommun. I bästa fall har sloganen en motiverad anknytning i kommunens strategi, samt lyckas framföra kommunens mission, förstärka dess image och minnesvärdhet. Många kommunsloganer är däremot intetsägande och gammalmodiga och till och med någonting att skratta åt.

Ungefär ett år sedan satt jag tillsammans med Paula Sjöblom och Ulla Hakala i ett mötesrum i Åbo universitet. Vi hade en idé att börja forska i kommunsloganer: vi tyckte att det fanns en bristande förståelse för sloganer som marknadsverktyg. Vi skrev en forskningsplan och sände den till tre olika fonder. Och i början av sommaren 2020 fick vi glada nyheter: vi lyckades att få finansiering av Stiftelsen för kommunal utveckling för ett och ett halvt år. I vårt tvärvetenskapliga projekt vill vi ta reda på de lingvistiska val som utnyttjas i nuvarande kommunsloganer och utforska deras förmåga i att främja kommunens rykte och synlighet. Vi har nyligen öppnat vår hemsida som för tillfället innehåller basinformation om projektet. Vi kommer att öppna bloggen snart. Vid sidan av oss tre forskare jobbar Milla Juhonen som projektforskare i projektet, och hon tar till exempel hand om det praktiska och uppdaterar hemsidan.

Ur onomastikens synpunkt är vi speciellt intresserade av sloganer som har sin utgångspunkt i kommunens namn. Vi kommer att analysera de olika sätt som kommunens namn kan fungera som en motivation i kommunsloganer. De preliminära resultaten visar att kommunens namn kan påverka sloganens utformning både fonologiskt, morfologiskt och semantiskt. Till exempel en finsk slogan Iissä on ideaa (”Det finns idé i Ii”) baserar sig på en allitteration. Föglös slogan Sundens och fjärdarnas ö kan å sin sida ha sin utgångspunkt åtminstone delvis i kommunens namn.

Som material använder vi både de nuvarande kommunsloganer och resultat av en enkät vi under hösten sände till kommunala tjänstemän. Vi fick ett omfattande och spännande material, som även visar att relativt många av de finska kommunerna har en slogan på finska, på svenska och då och då även på engelska. Självklart har samekommuner sina sloganer även på samiska. Vid sidan av den onomastiska analysen undersöker vi sloganer från marknadsföringens perspektiv.

Urbana namnlandskap och olika stadsrum

av Väinö Syrjälä

Gatubilden i städerna är fylld av namn av olika slag: från ortnamn till kommersiella namn och även vissa personnamn. Det är alltså ingen överraskning att flera forskare även inom det socioonomastiska fältet har intresserat sig för de lingvistiska landskapen (se exempelvis tidigare på denna blogg!). Det visuella namnlandskapet kan avslöja mycket om olika stadsrum – från ett flertal perspektiv. Socioekonomiska kontraster mellan stadsdelar kan avspeglas i namnbruket och namngivningen av lokala företag kan bidra till att skapa eller stärka en ”känsla för stället”. Med andra ord kan vi både som namnforskare och som namnbrukare samtidigt navigera i staden med hjälp av det synliga namnlandskapet men även tolka eller skapa en idé av staden som ett specifikt ställe.

En kartläggning av namnlandskapet kan alltså bevittna vem/vad det är som styr den språkliga stadsbilden. För ett illustrativt exempel på olika namnbruk i olika urbana rum kan vi ta en resa till Fiskehamnen i Helsingfors. När man anländer med metron är det första man möter på stationen ett strikt reglerat, officiellt lingvistiskt landskap. Här är det mest synliga språkliga elementet själva stationsnamnet – skyltat på två språk. Även i övrigt är språk- och namnbruket här konsekvent tvåspråkigt och hela landskapet enhetligt utformat.

*Namn är centrala i metrostationens lingvistiska landskap. (Foto: Väinö Syrjälä)*

Förutom den uppenbara, informativa funktionen har (det tvåspråkiga) namnbruket på metrostationen även en viktig symbolisk roll: offentligheten signalerar att vi befinner oss i en tvåspråkig stad. De bakomliggande policyer har förstås en utgångspunkt i språkförhållanden. Trots det kan man inte riktigt påstå att det synliga språkbruket eller de synliga namnen skulle tydligt reflektera den mångfacetterade sociolingvistiska verkligheten i staden.

För att hitta ett helt annorlunda namnlandskap behöver man bara ta sig över gata från metrostationen och betrakta fasaden till köpcentret Redi. Nu är det i stället en rik flora av kommersiella namn som gäller. Men det är inte enbart den dominerande namnkategorin som är en annan: kontrasten till de officiella skyltarna är slående ur ett multimodalt perspektiv. Det används en variation av färger, fonter, skyltstorlekar, logotyper och andra semiotiska resurser som alla spelar in när vi ska tolka namnen. Borta är även tvåspråkigheten, här inspireras namn av olika språk men engelskans starka position är förstås noterbar.

*Kommersiell namnflora i fasaden till Redi – som det såg ut i juli 2019. (Foto: Väinö Syrjälä)*

Det kommersiella namnlandskapet lever också mycket mer med tiden. Redan idag, ett drygt år senare, är det delvis andra namn som figurerar jämfört med bilden ovan. Här är det marknadskrafter som styr över stadsrummet och förhållandet till den språkliga verkligheten för de enskilda stadsbor, namnbrukarna, är ännu mer asymmetrisk. En del av det lingvistiska landskapet där individer kommer mer till tals är i de affischer och klistermärken som satts upp på ytor på gatan utanför metrostationen och köpcentret. Där kan man även hitta ytterligare ortnamn men även (ibland mindre kända) namn på personer, band, evenemang m.m. Namnen här är dock mycket mindre synliga – och det är långt ifrån lika många som tar del av denna del av landskapet jämfört med metrostationen eller köpcentret.

*Namn figurerar även i denna typ av inofficiella landskap. (Foto: Väinö Syrjälä)*

Genom studiet av de lingvistiska landskapen kan man alltså relativt enkelt skapa sig en bild av det visuella namnalandskapet i staden – och bilda sig en uppfattning av en viss känsla för olika stadsrum. Men det skulle finnas potential och efterfrågan för mer socioonomastisk forskning kring urbana förhållanden. Både officiella policyer och marknadskrafter använder namn för att förmedla sin idé av ställen. Hur det ser ut från stadsbornas synvinkel öppnar upp flera intressanta forskningsfrågor för nya socioonomastiska projekt. Vad betyder de namn vi ser för stadsbor – och hur påverkar de våra upplevelser av platser i staden som betydelsefulla ställen? Hur drar vi nytta av namnen på skyltar när vi navigerar på stan eller beskriver olika lokaliteter? Och hur är det med de namn som inte syns: påverkar det lingvistiska landskapet våra känslor för eller kunskap om namnen?

Lyst som socialt fænomen i stednavne

af Peder Gammeltoft

Hvad er lyst egentlig? Mange ting, faktisk. Lyst kan være alt fra en trang til noget eller et ønske om noget, til at være udtryk for glæde eller fornøjelse om noget. Og endelig kan lyst betegne et begær – gerne et seksuelt et af slagsen.

Lyst forekommer også som efterled i stednavne – gerne i stednavne som angiver bebyggelser i bynære omgivelser eller i opbyggede områder. Efterleddet –lyst omtales ofte som en ung stednavnetype, men helt ungt er det dog ikke. I Danmark og Norge kendes de allerede fra 1700-tallet.

Marienlyst

I Strømsø i det sydlige Norge ligger lystgården Marienlyst. Den er nu en del af Drammens museum. Lystgården har haft dette navn siden 1809, da købmand og skibsreder Hans Mallings købte gården i 1809 og opkaldte den efter hustruen Elisabeth Marie Tidemand.

Marienlyst er ikke gårdens ældste navn. Da den blev anlagt på midten af 1700-tallet, fik den navnet Weyersfryd efter krigsråd og krigskommisar Hans Thomas Weyer, der opførte lystgården. Senere fik den så navnet Tøndersfryd, nu efter den nye ejer byborger og justitsråd Hans Henrik Tønder.

Som det kan ses af navnet Marienlyst, og ejerkredsen, var navne på –lyst populære blandt samfundets øverste lag. Det var dem som havde råd til at anlægge fritidsanlæg og boliger helt for fornøjelsens skyld – til deres glæde og fornøjelse, som er en af betydningerne af ordet lyst. Og det er den i betydning vi ser de ældste forekomster af navnet.

Navne på –lyst i Norge i 1800-tallet

I den norske matrikel fra 1838, er der registreret 26 stednavne med efterleddet lyst, og 80% af dem indeholder personnavne, i hovedsagen fornavne. Navnene er det bedre bogerskabs navne – Anna, Catherine, Christian, Margrethe, Marie, Sørine og Valentin – modelleret efter datidens dansk-norske mode. Nogle af af stednavnene har tilmed ‑en‑ som fuge mellem forled og efterled, et træk som oprindeligt stammer fra tysk. Som det ses på udbredelseskortet, ligger de ældste eksempler altid i bynære omgivelser. Så det var kultiverede, urbane folks navne, det her!

I den senere matrikel fra 1886, er antallet af lyst-stednavne steget til 69. Stadig dominerer personnavne, men udgør nu kun knapt halvdelen af alle navne – i stedet er to andre kategorier – navne hvis forled beskriver naturen, så som skoven og havet, eller hvis forled omhandler abstrakter, fx ’frihed’, ’sommer’ og ’venskab’ – omtrent lige så hyppige. Disse to kategorier udgør hver omtrent en fjerdedel af alle eksemplerne i denne matrikel.

1900-tallets lyst-navne

Især i den naturbeskrivende kategori, anes en ny anvendelse af stednavneelementet, der bliver ganske mere udbredt i det 20. århundrede – demokratisering af fritid og frihed. Fra at have været noget forbeholdt det bedre borgerskab, bliver fritidsbeskæftigelser noget for hele folket, især efter de store arbejderreformer i første halvdel af 1900-tallet. I matrikeludkastet fra 1950, er der nu godt 750 stednavne på –lyst, altså 30 gange så mange navne som i matriklen lidt over hundrede år tidligere! Nu udgør personnavne kun ca 15% af alle lyst-stednavne, hvorimod naturbetegnende stednavne udgør halvdelen og abstrakter godt en tredjedel. I stedet for personer, hyldes nu glæden ved fredsommelighed, frihed, idræt, sol og sommer i forleddene – og ikke mindst glæden ved havet. Faktisk er Sjølyst navnet på over 40% af stednavnene.

*Hytten* Sjølyst på en holm i Rokosjøen i Løten kommune, Norge, er et typisk eksempel på den nyere brug af stednavne på –lyst som navn på fritidsejendomme. Foto af Olaf Benningstad (CC pdm).

Stadig populært i det 21. århundrede

Til det nuværende århundrede, er antallet af norske stednavne på –lyst igen næsten fordoblet til over 1454. Samme tendens er, at fokus flyttes fra at ære personer til at udtrykke glæde over naturen, frihed, ferie og fritidsbeskæftigelser. Kun 8% af lyst-stednavne i matriklen af 2010 har personnavne som forled, hvorimod hele 82% beskriver naturen og 10% abstrakter. Igen er Sjølyst den helt store topscorer med 971 eksempler – 66% af alle stednavne!!

Det vi ser i denne udvikling er ganske interessant. Som fritid bliver mere alment tilgængelig for alle, og ikke kun forbeholdt de få, skifter navngivningsfokusset. Fra at give udtryk for at man har opnået noget i livet og ønsker at det skal give lykke og velstand for familien, betyder demokratiseringen af fritid at mennesket ikke længere er det vigtigste navngivningsmotiv, det er derimod det der giver glæde – naturen, sol, sommer og fritid. Samtidig sker der en kraftig stereotypisering af navnetypen til få, højfrekvente former, som ovennævnte Sjølyst samt Sollyst og Sommerlyst, der tilsammen udgør henved 1200 af stednavnene. Det er som om kreaviteten i navnedannelsen forsvinder samtidig med navnetypens mangfoldiggørelse.

Samtidig flytter stednavne på –lyst også ud fra byerne og ud i Fritidsnorge, ud i skoven, op i fjeldet – og ikke mindst ud til havet. På oversigtskortet, kan vi se den gradvise udflytning fra de større byer til oplandet, for til sidst at brede sig ud over hele kystnorge. Samtidig går navnetypen fra at betegne lystgårde nær urbaniserede strøg til at betegne rene fritidsanlæg, gerne hytter af beskeden standard til weekend- og feriebrug.

*Kort over norske stednavne på –*lyst fra matriklerne i 1838 og 2010. Bemærk at –lyst 1838 (gule cirkler) stort set altid findes i nærheden af købstæder (store blå cirkler). 170 år senere er stednavnetypen udbredt i hele Norge (sorte prikker). Især er koncentrationen høj i kyststrøg (rød skravering). Illustration af Peder Gammeltoft.

Navnetypen lyst bliver allemandseje i det 20. århundrede, og går samtidig fra at være centreret om de successrige og deres personkredse til at afspejle folkets glæde over fritiden og deres udfoldelser i naturen.

– Se det er en rigtig fortælling at fordøje medens vi nyder havudsigten og friheden. Jeg håber du får lyst til at læse mere om navne!

On the fascination with names and dealing with them across categories

by Katrine Kehlet Bechsgaard

It is a well-known fact that many people find names fascinating. And it seems that the socio-onomastic dimension is particularly interesting to the public – that the relationship between names and trends in society is what interests people the most, in particular when related to themselves and their own lives. This is, of course, why names continue to be of great interest to, for instance, new parents, people going through a name change, and business owners trying to come up with the perfect commercial name.

My PhD project focused on one of the topics that continue to be of interest to the public: contemporary parents’ name choices and the motives behind them. And when I was asked by Danish publisher Gyldendal if I was interested in writing a book about names, belonging to the popular science category, I knew that personal name trends and names for newborns would become an important part of the book in progress. Partly because this has been my research area and partly because of the general interest in this topic. For example, at least in Denmark, you can be sure to encounter news stories about the latest name lists every six months, when they are released by Statistics Denmark. Whether Ida or Emma has conquered first place, and how Liam managed to all of a sudden jump all the way to sixth place, continue to spark curiosity.

Inspiration from research and media

However, when I started working on the book, it led me to a new approach for thinking about names – compared to the approach I had previously taken. Researching for the book made me think about many other angles on names that I imagined would seem interesting and relevant to people not studying names or any related subjects for a living. Whereas previously, I had mostly been alert to any research or anecdote about topics such as personal names, name fashions, and social categories, I now became very alert to any fascinating research, news story, or anecdote about all types of names and in any context. Soon, I had a large collection of links and notes about all kinds of name related points.

Some ideas came from research publications and some from news stories, as I found it natural to combine research on names with different kinds of name stories that had found their way to the media. Because, as I figured, no place can give us better insight into which aspects of names interest the public than the stories that the media choose to publish. As a supplement to these points, I interviewed people about their personal experience with names, such as an author who uses his characters’ names as a very conscious tool and a woman who was adopted as a child and later decided to change her name.

In other words, I decided not to limit myself to certain name categories or certain time periods. Instead, I wanted to focus on the many ways in which names are interesting and relevant – in my own personal opinion and with consideration of the audience of the book. This way, I stumbled upon many angles, stories, and anecdotes about names, which broadened my view of why this is such an interesting research field.

A combination of socio-onomastics and sociology of names

Most of the topics that I chose for the book are about names’ relation to social factors. To name a few examples: What are the unofficial rules for when we are supposed to remember another person’s name? Why are grandparents often sceptical of their grandchildren’s names? How can the right names help a fictional universe along – and the opposite? What does it mean for transgender people to change their names? How can a name help create group identity – both for people who already share a name and for people actively deciding to take the same name? What happens if your name is associated with another ethnicity than your own? How can companies get in trouble when choosing product names that have to work in every language? And what role did names play in the age of slavery?

As Gunnstein Akselberg argued in the latest blog post on this website, socio-onomastics and sociology of names are two different approaches. Whereas in socio-onomastics, social variables are used to gain knowledge about names, in sociology of names, names are used as a tool to study society. In my book, I have used both approaches, however mostly the latter, and I think there is great further potential in not only studying names by considering social variables, but also in studying society by using names as a tool.

An attempt to show how names are relevant to society

My book was published in April 2020 and has the very simple title “Navne” (“Names”) with the subtitle “Hvordan vi får dem, vælger dem, bruger dem, elsker dem, glemmer dem, ændrer dem, vænner os til dem, hader dem, fortryder dem, opfinder dem og bliver påduttet dem” (“How we get them, choose them, use them, love them, forget them, change them, get used to them, hate them, regret them, invent them, and have them forced upon us”).

The book is by no means an attempt to uncover the entire Danish name landscape. Rather, it is a subjective attempt to go for a tour in the Danish – and international – name landscape and make stops along the way, introducing the reader to what I consider some of the most relevant and thought provoking aspects of names and naming – and to seek out and discuss the ways in which names are important to us all and how names are relevant to society. Even though the book’s emphasis is on personal names, it is an attempt to not be restricted by name categories such as personal names and place names. For instance, a chapter called “Kunsten at vælge det rigtige navn” (“The art of choosing the right name”) discusses and compares choices of names for babies, streets, and IKEA furniture.

I hope that a book of this kind will spark curiosity in people of many different backgrounds and play a small part in justifying why research in names should continue to be a priority.

Updated 24-07-2020

”Inte skulle jag ha reagerat att «herre gud hur kan de göra så mot svenska språket!» inte” – om engelska företagsnamn i Svenskfinland

av Leila Mattfolk

För min doktorsavhandling undersökte jag för drygt 15 år sedan finlandssvenskars syn på främst engelsk påverkan på deras modersmål. Resultatet kan kortfattat och generaliserat sägas vara att finlandssvenskar på direkta frågor sade att de tyckte att de engelska lånord som kommer in i svenskan har en negativ effekt. I ett matched guise-test som mätte deras undermedvetna attityder kunde man likväl se att de tillskrev engelska ord i ett annars helsvenskt sammanhang en del positiva egenskaper. Min slutsats var att de i viss mån när de besvarade frågor som jag i rollen som språkvetardoktorand ställde dem, anpassade sig och gav som svar vad de, antagligen omedvetet, trodde att jag ville höra. Förutom när det gällde företagsnamn.

Som diskussionsunderlag i de gruppintervjuer som jag gjorde använde jag en del annonser ur en svenskspråkig dagstidning som utkommer i Sydösterbotten. Annonserna gällde företag med engelska namn som var verksamma i Närpes, en av de mest svenska kommunerna i Finland.

Att företag har engelska namn är inget ovanligt i Närpes. I en annan studie har jag beräknat att 20 procent av företagen i Närpes år 2011 innehöll engelska namnelement, medan motsvarande siffra i den helfinska grannkommunen Östermark var 9 procent. I Hudiksvalls kommun, som ligger på andra sidan Bottenhavet, innehöll 11 procent av företagsnamnen engelska namnelement.

Exempel på företag med engelska namn i Närpes, Finland. (Foto: Leila Mattfolk)

Närpes är känt för sin starka dialektidentitet, men dialekten lyser i företagsnamnen med sin frånvaro. Ett försök att ”översätta” det engelska företagsnamnet Run & Go till Närpesdialekt i en av informantgrupperna (”Spring & ga”, ”Spring & promenier”, ”Kuut & ga”) väckte en allmän munterhet som tydde på att de ansåg att företagsverksamheten var en seriös aktivitet där dialekten inte riktigt platsar (nämnas bör att intervjun gjordes på dialekt). Att komma åt företagarnas underliggande motiveringar till deras namnval är svårt. En förklaring till att engelskspråkiga företagsnamn understöds är den tvåspråkiga kundkrets som företagarna vill nå; företagarna ser engelska namnformer som mer neutrala än svenska eller finska namn när de vill locka kunder ur bägge språkgrupperna – liksom ur den växande invandrargruppen i Närpes.

Det var tydligt att mina informanter tyckte att valet av engelska i företagsnamnen var helt i sin ordning. I samma grupp som roades av översättningarna av namnet Run & Go på en sportaffär förs följande diskussion:

Benjamin: det är ett namn som heter Run & Go (.) *knepigt* (.) men han har ju lyckats då med sin liksom att få fram en identitet på sitt företag (..) är ju unikt ( ) betyder någonting för liksom dem som är internationella dom som bor lokalt och inte kan engelska hittar liksom (.) förknippar till det
I : mm
Benny: så blir det Rungo
Benjamin: så har han ju fått en identitet för sin affär (..) har ju lyckats med sin marknadsföring då

De konstaterar alltså att namnet Run & Go på en sportaffär är rätt lyckat, åtminstone ur marknadsföringssynpunkt. De som kan engelska förstår vad det betyder och för dem som inte kan engelska är det helt enkelt en affär som heter Rungo. De menar också att namnet därför ger affären en identitet.

Och faktum är att den numera nedlagda affären bland närpesborna var känd som Rungo (utan &-tecknet), både i tal (/’rungo/, som ett ord, och med svenskt uttal av u:et) och i skrift, oberoende av om man skrev på standardsvenska eller på dialekt. Närpesborna hade tagit det engelska namnet och ”glokaliserat” det, dvs. gjort det till sitt eget:

”Jag läst i den lokalatidningern (Sydin) att Rungo hade minus 50% på kläder och skor” (blogg: http://jenni.papper.fi/)
”imåråst for ja ti rungo å sku ha mina domarkläder tärt ikvield” (blogg: http://amanainen.blogg.se/)

I samma diskussionsgrupp som Benjamin och Benny fanns även Bengt, och om bruket av engelska i företagsnamnen konstaterar han: ”Inte skulle jag ha reagerat att herre gud hur kan de göra så mot svenska språket! inte”.

Även om min avhandling kunde visa att finlandssvenskarna generellt uttryckte negativa åsikter om engelsk påverkan på deras modersmål, åtminstone i en intervjusituation, kan vi här konstatera att

engelskspråkiga företagsnamn inte uppfattas som något problem,
namn inte uppfattas som en del av språket, dvs. det gemensamma kulturobjektet som är värt att värna.

Den skillnad mellan uttalade, något negativa åsikter och undermedvetna, positiva attityder till de engelska lånorden som kom fram i avhandlingen finns inte i diskussionerna kring engelska företagsnamn. I de diskussionerna är så gott som alla informanter uttalat positiva till de engelska namnen och de anser att valet av namn enbart är en företagares egna personliga angelägenhet.

I min studie av de närpesiska företagsnamnen var det som sagt förvånande få namn som speglade det annars så dialektala samhället. Det är därför glädjande att en ny glasskiosk i kommunen fått namnet Glasstrutin, där det enkla bytet av e till ett i avslöjar en stark dialektidentitet. Jag vet var jag ska köpa mina glassar i sommar.

Litteratur

Mattfolk, Leila, 2011. Attityder till det globala i det lokala: Finlandssvenskar om importord. Oslo: Novus.

Mattfolk, Leila, 2011. Finlandssvenska åsikter om och attityder till modern språkpåverkan. University of Helsinki: Nordica Helsingiensia 26.

Mattfolk, Leila, 2017. Attitudes towards globalized company names. I: Socio-onomastics: The pragmatics of names, red. av Terhi Ainiala & Jan-Ola Östman. (Pragmatics & Beyond New Series 275). Amsterdam: John Benjamins, s. 166–181.