Category: Personal names

Mr., Mrs. eller Mx.? Tiltaleformer i USA og Danmark

af Katrine Kehlet Bechsgaard

Navnebrug i Danmark og USA adskiller sig fra hinanden på mange måder. For eksempel ved, at det i Danmark er blevet almindeligt, at også mænd tager en ægtefælles efternavn eller mellemnavn, når de bliver gift, mens dette i mindre grad er tilfældet i USA – hvilket er noget af det, jeg undersøger i et igangværende forskningsprojekt, som har ført mig til Berkeley, Californien, med min familie.

Denne rejse har også betydet amerikansk skolegang for mine børn, og her kommer vi tilbage til det med navneforskellene mellem Danmark og USA. En af forskellene på skolegang i de to lande er nemlig de navne, børn bruger i skolen – nærmere bestemt, hvad de kalder deres lærere. Mens mine børn i Danmark har kaldt deres lærere fornavne som Carsten, Mette og Pernille, skulle de ved ankomsten til USA vænne sig til at bruge titler og efternavne i stil med Mr. Smith, Mrs. Harris, Ms. Lopez og Miss Simpson. I modsætning til Mrs. og Miss afslører Ms. ikke, om kvinden, der bliver kaldt det, er gift eller ej.

Nye vinde i danske klasseværelser

Havde Carsten, Mette og Pernille været nogle årtier ældre, ville deres elever også have brugt tiltaleformer som hr. Madsen, fru Møller og frøken Winther, men denne måde at tiltale lærere på forsvandt i Danmark i takt med, at lærerens rolle ændrede sig i 1960’erne og 1970’erne. Fra den ophøjede status, som lærere hidtil havde haft, begyndte der i stedet at blive lagt vægt på ligestilling og demokratisering i klasseværelset.

At læreren dermed i mindre grad fungerer som en autoritetsfigur i danske skoler i dag, er der delte meninger om. For eksempel efterspurgte den nuværende leder af Dansk Folkeparti, Morten Messerschmidt, for et par år siden i et debatindlæg mere respekt for folkeskolens lærere, hvilket han mente, ville kunne hjælpes på vej med en genindførelse af titler som hr. og fru. Andre var uenige – som tidligere undervisningsminister Bertel Haarder fra partiet Venstre, der mente, at “det er alt for gammeldags”. Og de fleste danskere vil nok give Haarder ret i, at den slags tilhører en svunden tid.

Holdninger kommunikeres med tiltaleformer

Det er nok ikke tiltaleformerne, der gør det alene, men mine børn har generelt oplevet en mere respektfuld omgangsform (også blandt eleverne) i skolen i USA i forhold til, hvad de har været vant til i Danmark. Og måden, mennesker tiltaler hinanden på, indeholder i hvert fald mere information og flere holdninger, end hvad der kan ses på overfladen. Som Irma Taavitsainen og Andreas H. Jucker (2016) har udtrykt det: “Address terms are a subtle means of conveying different attitudes and indicating the social position and identity of a person in a community.”

Når man skal begå sig i en ny kulturel sammenhæng, er det naturligvis også vigtigt at bruge de tiltaleformer, der virker passende i den pågældende kultur. Hvilket er grunden til, at jeg har måttet google mig frem til viden om, hvordan jeg som forælder egentlig skal tiltale mine børns lærere på skrift – skal forældre henvende sig til dem på samme respektfulde måde, som deres elever skal? (Svaret er vist, at læreren selv anviser, hvordan vedkommende vil tituleres, alt efter hvordan vedkommende selv underskriver sig – nogle bruger fornavn, mens andre holder fast i titel og efternavn.)

En skole i Berkeley, Californien. Foto: Katrine Bechsgaard

They og “Hey, folks!”

Samtidig med, at mine børn har vænnet sig til at bruge titler og efternavne, har de oplevet, at de traditionelle titler som Mrs. og Mr. ikke er tilstrækkelige, ligesom det – i hvert fald i visse dele af USA – er almindeligt ikke at tage for givet, at personer tiltales med pronomenerne she eller he. Således har min datter for eksempel både en klassekammerat og en lærer, der, mens hun har gået på skolen, er skiftet til pronomenet they. På samme måde, som det bliver mere og mere almindeligt, at de/dem bruges som kønsneutrale pronomener i Danmark.

I en tid, hvor flere identificerer sig som nonbinære, kan de kønsspecifikke titler nemlig blive problematiske. Det gælder også på for eksempel amerikanske restauranter, hvor medarbejdere ofte tiltaler kunderne Sir eller Ma’am. Ifølge en artikel i New York Times er man på nogle restauranter begyndt at oplære medarbejderne i at bruge kønsneutralt sprog og eksempelvis modtage gæster med “Hey, folks!” i stedet for “Hello, ladies!”.

Mx. og Emerit

Og også i forhold til titlerne, som skoleeleverne tiltaler deres lærere med, findes der en kønsneutral løsning. Således kan formen Mx. (med udtalen mix) bruges, når man henvender sig til en person, der identificerer sig som nonbinær. Ifølge Oxford Dictionary kan denne form føres tilbage til 1970’erne, hvor den blev sammensat af M som i de tilsvarende titler og x, “probably denoting an unknown or variable factor or quantity”.  

Sådan en type justering har der ikke været brug for i titlerne Dr. og Professor, der – i modsætning til i Danmark – aktivt bruges i universitetsverdenen i USA. De er mere uproblematiske at gå til fra et kønsmæssigt perspektiv. Det gælder dog ikke for Emerita og Emeritus, som kan tilføjes for eksempel en pensioneret professors titel. En jagt på et kønsneutralt alternativ er da også i gang, anført af blandt andre Jennifer Freyd (2021), som bruger formen Emerit og sammenligner det med, at man i højere grad bruger termer som police officer frem for police woman og flight attendant frem for stewardesse – svarende til, at vi i Danmark ikke længere angiver en persons køn i professionstitler som skuespillerinde og lærerinde. I dag er lærerinden frøken Winther nemlig blevet til læreren Pernille.

Litteratur

  • Freyd, Jennifer J., 2021. Professor Emerit: It is Time to Reject Gendered Titles for Retired Faculty. In: Journal of Trauma and Dissociation. Volume 22, 2021, issue 5, s. 479-486.
  • Grinder-Hansen, Keld, 2013. Den gode, den onde og den engagerede. 1000 år med den danske lærer. København: Muusman.
  • Messerschmidt, Morten. Lærerens myndighed skal tilbage i folkeskolen, sn.dk, 22. februar 2019.
  • Oxford Dictionary
  • Særkjær, Michael: Haarder om Messerschmidts folkeskolekritik: ‘Det er nonsens!’, avisen.dk, 26. februar 2019.
  • Sørensen, Rasmus Bo: Man sagde ikke ‘du’ til hr. og fru Christensen, Information, 2. august 2014.
  • Taavitsainen, Irma & Jucker, Andreas H., 2016. Forms of address. I: The Oxford Handbook of Names and Naming, Oxford University Press, s. 427-437. 
  • Will, Rax. When ‘Sir’ and ‘Ma’am’ Miss the Mark: Restaurants Rethink Gender’s Role in Service”, New York Times, 29. marts 2022.

Opdateret den 7. juli 2022 med enkelte tilføjelser.

Namnbyråer hjälpte efternamnsbytare i Sverige

av Johan Hedberg

I Sverige fanns under 1900-talet små företag som hjälpte personer att byta efternamn. Dessa kallades i folkmun för ”namnbyråer” och affärsverksamheten byggde dels på att hjälpa per­soner att ansöka om efternamnsbyte, dels att ge förslag på nya efternamn. I dag är de troligen bortglömda, men under 1940-talet då deras verksamhet blomstrade, så kunde man troligen inte slå upp en svensk dagstidning utan att se åtminstone någon annons från en namnbyrå. Jag ska i denna text försöka ge en förklaring till varför namnbyråerna varit så populära i Sverige just under tiden kring 1940-talet.

Varför namnbyråer?

Vi får anta att en affärsverksamhet uppstår, och fortlever, eftersom det finns ett behov av den. Namnbytarna behövde alltså av någon anledning namnbyråerna. För att förstå varför det var så får vi ta det från början, i alla fall början på svensk namnlagstiftning.

År 1901 ges en förordning (släktnamnsförordningen) ut med bestämmelser om efter­namn i kyrkböckerna och den reglerade vilket en persons officiella efternamn fick vara. Mycket kortfattat sade släktnamnsförordningen att en person inte fick bära ett efternamn som denne inte hade släktmässig anknytning till. Om en person ville byta bort sitt son-namn (det var mest sådana som byttes bort under 1900-talets första hälft) så kunde denne alltså antingen byta till ett efternamn som en nära släkting bar, eller hade burit, eller så fick man skapa ett helt nytt efternamn.

Orsakerna till namnbyråernas popularitet kan, enligt min mening förklaras av två för­hållanden. Den ena har jag nämnt ovan, nämligen att många som ville byta efternamn fick/kunde skapa ett helt nytt. Den andra är kopplat till det krångliga ansökningsförfarandet. Vi tar dessa två orsaker i tur och ordning och börjar med ansökningsförfarandet.

Hur, och till vem, ansökte man om namnbyte?

Ansökan om efternamnsbyte gjordes under 1900-talets första hälft genom ett ansökningsbrev till den myndighet som skulle besluta i ärendet. Bilden till höger visar hur en ansökan kunde se ut. Just denna ansökan handlar troligen om det mest kända efternamnet som svenska myndigheter någonsin har godkänt.

En ansökan om efternamnsbyte i brevform från år 1923
(från Riksarkivet, bildkälla: https://stockholmskallan.stockholm.se/post/30864)

Den som kan tyda texten i brevet ser att det handlar om när Greta Gustavsson år 1923 blev Greta Garbo. Genom hennes ansökan kan vi se spår av ansökningsprocessen. Till höger syns anteckningar i blyerts från de tjänstemän som under­sökt om det nybildade namnet Garbo eventuellt var för likt något annat redan existerande efternamn. Nästan högst upp i brevet står det ”till överståthållarämbetet”, alltså motsvarande länsstyrelsen i Stockholm.

Det var länsstyrelserna som fram till år 1919 be­slutade om ett namnbyte skulle godkännas eller inte. Just Greta Garbos ansökan skickades först till över­ståthållarämbetet i Stockholm. De granskade ansökan och skickade se­dan den vidare till Justitiedepartementet, som från år 1921 beredde namnärendena. Ansökningarna som hade beretts godkändes eller avslogs sedan i regerings­konselj en gång per vecka. Hela den svenska regering var alltså, i alla fall formellt, med och beslutade om varje enskilt namnbyte mellan 1919 och 1946.

Det var troligen inte lätt för den enskilda namnbytaren att veta hur ansökningsbrevet skulle utformas, samtidigt som det skulle ställas till Justitiedepartementet och behandlas i regerings­konselj under svenska kungens närvaro. Ingen av de officiella svenska namnförslags­böckerna åren 1921–1940 (se under nästa rubrik) innehöll heller någon instruktion till hur an­sökningsbrevet skulle utformas. I de ansökningar från åren 1925 och 1945 som jag har studerat finns det spår av att namnbytarna tagit hjälp av allt från advokatbyråer till pastors­expeditioner att utforma ansökningsbrevet. De flesta tog dock hjälp av namnbyråer. De agerade ombud för namnbytaren och utformande både ansökningsbrevet och kommuni­cerade med Justitiedepartementet. Med namnbyråernas hjälp underlättades således det krångliga ansökningsförfarandet. Det var det ena behovet som namnbyråerna fyllde.

Namnbyråernas namnförslag

Det andra behovet var en ökad efterfrågan på namnförslag. Släktnamnsförordningen gav inga riktlinjer om hur ett nytt efternamn skulle se ut för att godkännas, men den praxis som växte fram hos Justitiedepartementet var att efternamnet skulle vara bildat av ord från svenska språket. Det var troligen inte lätt för den enskilde namnbytaren att själv bilda ett namn, som dessutom inte fick vara för likt ett redan befintligt. Som hjälp till namnbytarna gav svenska staten under perioden 1901–1979 ut sex böcker med namnförslag (se referenser nedan). De böcker som är aktuella under namnbyråernas blomstringsperiod under 1940-talet utgavs åren 1921, 1939 och 1940.

Lista med namnförslag från Aftontidningens namnbyrå. Anteckningarna är troligen från språkvetaren Gösta Langenfelt (1888–1956) som var föreståndare för namnbyrån.
(Källa: Gösta Langenfelts efterlämnade papper, Institutet för språk och folkminnen)

Dessa tre böcker innehöll tiotusentals namnförslag, men de räckte troligen inte till för den ökande strömmen av namnbytare under 1930- och 1940-talen. Det har exempelvis gjorts beräkningar på att det endast under åren 1941–halvårsskiftet 1946 tillkom cirka 21 500 nya efternamn i Sverige (se Svensk namnbok 1954, s. 32). Namnförslagen i böckerna var troligen helt enkelt slut, eller så utgallrade att den som tog ett förslag därifrån inte kunde vara säker på att det inte redan var upptaget. Det återstod då för namnbytarna att själva skapa ett efternamn eller ta hjälp av någon annan än staten. Många tog hjälp av någon annan i sökandet efter namnförslag. Någon annan i detta fall var för många namnbytare de cirka 15 namnbyråer som var verksamma under år 1945 (se en lista i Hedberg 2019).

Slutord

För den som ville byta efternamn var det alltså både svårt med ansökningsförfarandet och att finna ett nytt lämpligt efternamn. Namnbyrå­erna tillfredsställde båda dessa behov genom att dels hjälpa namnbytarna med ansökningsbrevet, dels ge namnbytaren egna unika namnförslag som inte redan var upptagna. På bilden ovan ser ni en sådan lista med namnförslag från Afton­tidningens namnbyrå som var verksam i Stockholm under början av 1940-talet.

Namnbyråerna försvinner någon gång mellan slutet på 1960-talet och 1980-talets mitt. Orsakerna till det kan kanske sökas i att ansökningsförfarandet gradvis blir mycket enklare från år 1946 när Statistiska centralbyrån, och senare Patent- och registreringsverket, tar över behandlingen av namnärendena. Intresset för att nybilda efternamn sjönk också samtidigt som det åren 1954 och 1964 utkom ytterligare två statliga böcker med namnförslag.

När namnbyråerna var som mest aktiv agerade de ombud i över hälften av ansökningar­na om nybildade efternamn, i alla fall i de ansökningar jag har studerat från år 1945 (se mer i Hedberg 2021). Hur många svenskar som idag bär ett efternamn från en namn­byrå är omöjligt att säga. Utifrån min erfarenhet av att ha gått igenom ett stort antal namnändrings­ansökningar så kan dessa namn nog räknas i tusental, om inte i tiotusental.

Jag har genom mina egna efterforskningar fått reda på en hel del om namnbyråerna, men många av mina frågor är ännu obesvarade. Om du själv har någon kunskap om namn­byråerna, eller vet något om liknande verksamheter i andra länder, så får du gärna kontakta mig på e-post: johan.hedberg@nordiska.uu.se eller på telefon 018-471 60 11.

Johan Hedberg
Doktorand i nordiska språk
Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet

Vidare läsning

En längre text om namnbyråer och statliga namnförslag:
Hedberg, Johan, 2021: Namnböcker och namnbyråer. En undersökning av statlig och kommersiell inblandning i ansökningar om nybildade efternamn åren 1925 och 1945. I: Namn och bygd 109. S. 127–143. Tillgänglig online

En kortare text om namnbyråer och namnförslag med bland annat listor med de namnbyråer som var verksamma år 1945:
Hedberg, Johan, 2019: Efternamnsbyten inget nytt. Bloggtext. Institutet för språk- och folkminnen. Tillgänglig online

De svenska statliga böckerna med efternamnsförslag 1921–1979:

  • Svensk namnbok. Till vägledning vid val av nya släktnamn. Uppsala. (1921)
  • Svensk namnbok till vägledning vid val av nya släktnamn. Utarbetad av inom Justitiedepartementet tillkallad sakkunnig. (SOU 1939:4) Stockholm. Tillgänglig online via denna länk.
  • Svensk namnbok 1940. På offentligt uppdrag utarbetad till vägledning vid val av nya släktnamn. Av Jöran Sahlgren. (SOU 1940:10) Stockholm. Tillgänglig online via denna länk.
  • Svensk namnbok 1954. Utarbetad av 1952 års släktnamnkommitté. Stockholm. (SOU 1954:1) Tillgänglig online via denna länk.
  • Svensk namnbok 1964. Utarbetad av 1962 års Släktnamnskommitté. (SOU 1964:14) Stockholm. Tillgänglig online via denna länk.
  • Svenska släktnamnsförslag 1979. Namnbok till vägledning vid val av nya släktnamn. Utgiven av Patent- och registreringsverket. Namnsektionen i samarbete med Institutionen för språklig databehandling (Språkdata) vid Göteborgs universitet.

Namnet Moa – ett möte mellan socioonomastik och litteratursociologi

Av Katharina Leibring

Idag bär över 15 000 svenska kvinnor Moa som tilltalsnamn och namnet är bland de 80 vanligaste i Sverige. För hundra år sedan var namnet helt okänt. Vad ligger bakom dess uppkomst och popularitet?

År 1927 valde arbetarförfattaren Helga Maria Johansson (1890–1964) att börja publicera sig i pressen under en ny signatur, nämligen Moa. Efter giftermålet med författaren Harry Martinson framträdde hon från år 1931 under namnet Moa Martinson och blev snart känd under just detta namn. Hennes proletärromaner med kvinnor i centrum (Kvinnor och äppelträd, Mor gifter sig, m.fl.) blev från 1940-talet storsäljare och hon blev en av de mest folkkära författarna under 1900-talet. Så folkkär var hon att hon oftast omnämndes med bara sitt förnamn – Moa. Romanerna återutgavs i samband med den nya feministiska vågen på 1970-talet och fick då många nya läsare.

Peter Lindes staty av Moa Martinsson i Norrköping. Foto: Thuresson 2006. (Wikimedia Commons, CC BY-SA 2.0)

Varifrån fick hon så namnet Moa? Hon har själv berättat att hon var trött på sina två förnamn och ville få vara anonym. När hon i en roman av Johannes V. Jensen (Jökeln, från 1908) fann namnet Moa för en urmodersgestalt tyckte hon att det passade henne. Tilläggas kan, att moa i vissa svenska dialekter också kan beteckna ’mor’.

Namnet blev alltså bekant genom henne, och det fick enstaka bärare från 1930-talet och framåt. Det var dock efter den stora nyutgivningen av Moas romaner, som började 1973, som Moa började bli ett etablerat flicknamn och Moa Martinson började betraktas som en verklig pionjär inom arbetarlitteraturen. Vi kan se att för varje femårsperiod efter 1975 femdubblas antalet namnbärare. Både 1999 och 2002 når det ända upp till plats 9 bland de vanligaste småflicksnamnen.

Även om somliga namngivare säkert fortfarande associerade till författaren hade alltså Moa blivit ett modenamn och spreds vidare av egen kraft. Namnet hade också andra saker som talade för det; det var oprövat och kunde därför upplevas som modernt, och det var tvåstavigt och slutade på –a som många andra populära flicknamn på 1990-talet.

Under det senaste decenniet har Moa minskat i popularitet som småflicksnamn vilket förstås hänger samman med den vanliga tregenerationsregeln – dagens mammor, där många heter Moa, ger inte så gärna sina barn samma namn som sin egen generation. Men intressant nog håller sig namnet fortfarande bland de 100 vanligaste givna namnen. Moa tycks vara på väg från att vara en bästsäljare till att bli en stadigsäljare, för att låna ett par termer från bokmarknaden.

Texten bygger på följande artikel där fler referenser finns:

Leibring, Katharina & Svedjedal, Johan (2022): Namnet Moa. Ett bidrag till den litteratursociologiska namnforskningen. I: Samfundet De Nios litterära kalender 2022. S. 115–127.

Forskningsmuligheder i Dansk Navneleksikon

af Birgit Eggert

Fredag den 14. januar 2022 lanceres Dansk Navneleksikon – et online leksikon som forklarer betydning, oprindelse og udbredelse af personnavne i Danmark. I den første udgave indeholder leksikonet ca. 3000 fornavne som er de hyppigste i befolkning og deres varianter. Det er planen at leksikonet skal forøges løbende i de kommende år både med flere fornavne og med efternavne.

Forsiden af Dansk Navneleksikon.
Klik på billedet og gå på opdagelse i leksikonet

Baggrund

Dansk Navneleksikon er blev til nærmest på trods. På Arkiv for Navneforskning ved Københavns Universitet har vi gennem en længere årrække forsøgt at skaffe midler til leksikonet, men i konkurrencen om forskningsmidler, har vi endnu ikke haft succes. De få gange vi har fået en begrundelse for et afslag, har årsagen eksplicit være den at man mente sådan noget burde ligge inden for instituttets ordinære virksomhed.

Derfor bevilgede instituttet, helt ekstraordinært, at bekoste opstarten af projektet. Det har taget ca. 2 års arbejdstid at komme til det resultat som nu er publiceret i samarbejde med Det Danske Sprog- og Litteraturselskab. Denne første udgave indeholder ca. 3000 opslag, det er redigeret i det gratis tilgængelige redigeringsværktøj Lexonomy og udgivet på det i Danmark velkendte ordbogssite ordnet.dk.

Korpus til Dansk Navneleksikons første udgave

Navnematerialet til leksikonets første udgave er hentet fra databasen Danskernes Navne med data fra 2005. Her tog vi udgangspunkt i de 1.000 hyppigste kvindenavne og de 1.000 hyppigste mandsnavne (løbenavne, dvs. forskellige stavemåder tælles særskilt), og i redigeringsprocessen har vi tilføjet relevante varianter af de 2000 navneformer. Desuden har det været nødvendigt at inkludere enkelte navne uden for korpus af hensyn til fuldstændigheden i navnenes stamtræer. Således indeholder leksikonet i sin første udgave lidt mere end 3000 opslag som repræsenterer de hyppigste fornavne blandt nutidens voksne danskere.

Leksikonets struktur

Leksikonet er nyskabende ved at navne som deler oprindelse, er forbundet gennem relationer. Derved beskrives navnenes indbydes sammenhæng, og sammenhængene bliver synlige for brugerne. Samtidig hjælper denne struktur med at forenkle redaktionsarbejdet fordi vi kan trække navneforklaringen fra et oprindelsesnavn (kaldet stamnavn) ind i opslag for navne afledt deraf.

Hvert enkelt opslag forsynes desuden med tags med oplysninger om egenskaber som for eksempel sproglig oprindelse, betydningskategori m.m. Ved at klikke på en egenskab føres man til en liste over alle navne i leksikonet med samme egenskab.

Forskningspotentiale i leksikonets indhold

De ovenfor nævnte stamnavne er øverst i leksikonets hierarki, og de øvrige opslags relationer viser tilbage til et stamnavn gennem et eller flere led. Hvert opslag kan kun have én relation og derfor findes en række homonyme opslag når der er tale om navne som har flere forskellige oprindelser.

På leksikonsitet kan findes en liste over samtlige stamnavne som giver en hurtig indgang hvis man vil studere en gruppe navne med fælles oprindelse. Det er især de kristne stamnavne, helgennavne og bibelske navne, som har mange relaterede navne, mens andre navne har færre, og nogle ingen.

Leksikonet har som nævnt ovenfor også en side med alle de anvendte egenskaber (= tags) i alfabetisk orden med oplistning af alle de navne som har den samme egenskab. De enkelte navne kan have flere genskaber og kan derfor optræde flere gange på siden. Denne liste kan danne udgangspunkt for undersøgelser af navne med de samme egenskaber.

Disse muligheder for at trække navnematerialer ud til videre undersøgelser kan bruges af mange, fx i grundskolen, på ungdomsuddannelser og på videregående uddannelser. Og naturligvis vil leksikonet også være et godt værktøj i navneforskning og andre forskningsdiscipliner som benytter navne.

Den socioonomastiske vinkel i sådanne undersøgelser kommer først rigtig til sin ret når vi en gang i fremtiden får knyttet statistik til leksikonet. Med den rette finansiering vil vi kunne koble et udtræk fra CPR til leksikonet og vise de enkelte navnes udbredelse geografisk i kortlægninger og over tid ved visning af udviklingen i grafer.

Leksikonet blev tilgængeliggjort i december 2021 og har derfor dette som udgivelsesår selvom lanceringsdagen var 14. januar 2022.

En artikel med uddybende beskrivelse af leksikonets baggrund, tekniske forhold, struktur og indhold er på vej i kongresrapporten fra den 17. nordiske navneforskerkongres (NORNA-rapporter 100) som forventes udgivet senere i 2022.

Svenska namntrender under 1200-talet

av Lennart Ryman

Våra förnamn är till största delen inlånade, och många av dem har kommit in i landet redan under medeltiden. Norden blir då en del av den västliga kristenheten även på personnamnens område. För Sveriges del är källäget för den tidiga utvecklingen uselt. De rikaste källorna från tiden före 1300-talet är ortnamn med personnamnsförleder, men de är mycket svåra att datera. Medeltida runinskrifter är lite lättare att tidfästa men är alldeles för fåtaliga. Här skall jag titta på pergamentbrev från det medeltida Sverige fram till 1281, som tyvärr är fåtaliga, ibland svårdaterade och extremt socialt och geografiskt snedfördelade. De omtalade personerna hör till största delen hemma i tidens överklass och till stor del i det absoluta toppskiktet av stormannafamiljer. Jag tar gärna emot tips inom det här området, som jag känner sämre till än vad som vore önskvärt.

I de tidiga brevens namnskatt står de inhemska förnamnen fortfarande ganska starka. Jag har noterat omkring 302 bärare av nordiska mansnamn mot omkring 172 av inlånade. De nordiska namnen är väl spridda över 131 lexikala namn. Här finns de för oss välkända Björn, Ulf och Gunnar men även många mindre bekanta som Ofeg, Uddvald och Signjut. (Nästan alla namn är latiniserade. Här återger jag dem i nusvensk form.)

Bland de inlånade finns endast 38 lexikala namn, vilket beror på att ett fåtal namn har många namnbärare: Peter 28, Johannes 27 (kanske i talspråket fördelade på våra Jöns och Johan), Niklas 19, Magnus 17 och Bengt 16. Vi ser att ett fåtal kristna namn har påbörjat sin dominans, åtföljda av det märkliga Magnus, som senare utvecklas till bl.a. Måns.

Materialet ger trots sina begränsningar utrymme för vissa socioonomastiska iakttagelser. De inhemska namnen är bäst bevarade utanför stormannakretsarna, med undantag för kyrkans folk, som i stället har en hög andel inlånade namn. Det kyrkliga namnskicket beror delvis på att en del av de höga prelater som uppträder i diplomen är invandrade – bl.a. med västgermanska namn som Rikard, Gerhard och Valter, vilka under hela medeltiden förblir ovanliga, men säkert även med allmänt kristna namn som Johannes och Lars. Men frågan är om det är hela förklaringen. Kanske kom kyrkans män till stor del från familjer med ett mer kristet namnskick? Kanske var vissa söner (och döttrar) redan från dopet vikta för en kyrklig karriär? Slutligen har kanske vissa munkar, präster och nunnor i efterhand antagit ett passande namn, en praxis som vi känner till från bland annat Lund under tidig medeltid.

Bland stormännen är de mest utmärkande namnen Karl, Bengt, Filip, Birger och Knut. Urvalet av namn är nog delvis slumpartat – det rör sig om individer som till stor del är besläktade med varandra. Tre av namnen är inhemska men hör inte till de vanligaste på svenska runstenar från 1000-talet. När det gäller Karl är det säkert den frankiske Karl den store som ligger bakom uppsvinget. Det tydliggörs av Magnus, som kommer från Karl den store i  latinsk form: Karolus Magnus. Även Magnus är vanligt bland stormännen men verkar vara spritt även i lite vidare kretsar. För Knut är de danska Knut den store, Knut den helige och Knut Lavard de stora förebilderna. 

Bland de fåtaliga omtalade kvinnorna är de inlånade namnen betydligt vanligare än bland männen, med 34 bärare jämfört med 33 för nordiska namn. Kanske är resultatet en slump, men det är möjligt att det är representativt för det sociala urval som det är frågan om här. Medeltida kvinnonamn är överhuvudtaget dåligt kända, men i en bra lokal källa från 1500-talets början, en själamässolängd från Närke, är inlånade namn ungefär lika vanliga bland kvinnor som bland män: drygt 70 %. De vanligaste kvinnonamnen i de tidiga diplomen är Kristina, Margareta och Ulfhild, av vilka det sistnämnda inte har framtiden för sig. Några namn som tycks vara på uppåtgående är Cecilia, Elena, Katarina och Lucia, medan Ingeborg och Ragnhild hör till de vanligare inhemska namnen, vilket skulle kunna bero på slumpen men stämmer med vad vi vet om läget under senare tider.

Den generella bilden av de medeltida förnamnen är att de namn som var vanliga i det kristna Europa så småningom blev vanliga även hos oss. Det är talande att invandrade män med hög prestige, som strängnäsbiskopen Vilhelm och adelsmannen Verner von Brunkow, inte tycks ha påverkat namnskicket nämnvärt. Ett märkligt förhållande är att ett så litet fåtal namn blev så extremt vanliga, trots det jämförelsevis stora galleri av helgon som borde ha kunnat stå till förfogande, men i det avseendet skiljer sig knappast Sverige från de flesta andra europeiska länder.

Utmärkande för det här lilla materialet från 1200-talet är den höga andelen inlånade namn. De medeltida runinskrifterna och ortnamnen visar att utvecklingen inte kan ha gått så långt bland befolkningen i stort. Generellt tycks de nya namnen ha spritt sig socialt uppifrån och ner, vilket förstås inte är förvånande. Men redan 1312, i skattelängder från norra Uppland, bär omkring en tredjedel av bönderna kristna namn – de kristna namnen inkluderar dock Olaf, som är det vanligaste namnet i längderna.

Jag skall avsluta med några namn som man kunde ha förväntat sig att se mer av i de tidiga breven: Anna, Erik och Olaf. Anna, namnet på jungfru Marias mor, är inte känt som förnamn i Sverige förrän 1291 och verkar inte börja spridas på allvar förrän betydligt senare. Namnets sena blomstring är tydligt kopplad till kulten av S:ta Anna, som blir betydelsefull först under senmedeltiden. Erik och Olaf är ju namnen på de svenska och norska helgonkungarna, och som de nyssnämnda skattelängderna visar hör särskilt Olaf  till de populära medeltida namnen. Att Erik endast har sju bärare här kanske visar att det vid denna tid ännu var ett rätt exklusivt kungligt namn – fyra av namnbärarna är av kunglig börd medan en märkligt nog är en träl som blir frigiven. Olaf med sex namnbärare är mer svårförklarat. Namnet saknas bland stormännen men är påfallande väl representerat bland kyrkans män, med fem bärare. Kanske hänger den koncentrationen direkt ihop med kulten av S:t Olof, men kanske är det snarare så att dessa män kommer från sociala skikt som är dåligt representerade i materialet och där namnet sannolikt har nått större spridning.

Här nedan kommer en rätt omfattande men inte alls uttömmande lista på litteratur som tar upp spridningen av kristna namn i Sverige och Norden.  

Referenser

Audén, Bengt, 1980: Bottniska personnamn. Frekvenser i skattelängder från mitten av 1500-talet. Umeå. (Kungl. Skytteanska samfundets handlingar 22.)

Danmarks gamle Personnavne. Udg. af Gunnar Knudsen, Marius Kristensen & Rikard Hornby. 1 Fornavne. København.

Dahlbäck, Göran, 1997: När blev Upplands bönder kristna? Ett mentalitetsskifte speglat i personnamnsskicket. I: Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens årsbok.

Dybdahl, Audun, 2008: Navneskikken i Trøndelagsregionen i senmiddelalderen: Personnavnforrådet i lys av helgenkulten. I: Maal og Minne.

Eldblad, Anita, 1996: Personnamnsskicket i två av de uppländska markgäldslängderna 1312. I: Från götarna till Noreens kor. Hyllningsskrift till Lennart Elmevik på 60-årsdagen 2 februari 1996. Red.: Eva Brylla, Svante Strandberg & Mats Wahlberg. Uppsala. (Skrifter utgivna genom Ortnamnsarkivet i Uppsala. Serie B. Meddelanden 11.)

Eldblad, Anita, 2012: Personnamnen i 1312 års markgäldslängd från Hållnäs. I: Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift.

Fredriksson, Ingwar, 1974: Svenskt dopnamnsskick vid 1500-talets slut. Lund. (Anthroponymica Suecana 7.)

Fridell, Staffan: 1992: Ortnamn på –ryd i Småland. Uppsala. (Acta Academiae regiae Gustavi Adolphi 60. Studier till en svensk ortnamnsatlas 15.)

Grape, Anders, 1911: Studier över de i fornsvenskan inlånade personnamnen (företrädesvis intill 1350) 1. Uppsala.

Gunnes, Erik, 1983: Utenlandsk navneskikk i norsk middelalder. I: Maal og minne.

Hald, Kristian, 1974: Personnavne i Danmark 2. Middelalderen. København. (Dansk historisk fællesforenings håndbøger.)

Halvorsen, Eyvind Fjeld, 1955: Personnavnene på Ringerike fra mellomalderen til 1666. I: Maal og minne.

Holm, Olof, 2020: Donatorslängden från Alfta i Hälsingland – en 1200-talskälla? Namnskicket som dateringsgrund. I: Studia anthroponymica Scandinavica 35. https://www.bokorder.se/sv/series-144/studia-anthroponymica-scandinavica

Kiviniemi, Eero, 1980: Från Olof Persson till Mats Henriksson. I: Studier i nordisk filologi 62.

Kristendommens indflydelse på nordisk navngivning. Rapport fra NORNAs 28. symposium i Skálholt 25.–28 maj 2000. Red.: Svavar Sigmundsson. (NORNA-rapporter 74.)

Kruken, Kristoffer & Ola Stemshaug, 2013: Norsk personnamnleksikon. 3. utgåva ved Kristoffer Kruken. Oslo.

Lind, E. H. 1905–15: Norsk-isländska dopnamn ock fingerade namn från medeltiden. Uppsala.

Meldgaard, Eva Villarsen, 1994: De kristne personnavne kommer. I: Vikingetidens sted- og personnavne. Rapport fra NORNAs 22. symposium i København 14.–16. januar 1993. Red. Gillian Fellows-Jensen & Bente Holmberg. (NORNA-rapporter 54.)

Mårtensson, Lasse (under utgivning): Personnamn i de medeltida svenska runinskrifterna.

Nyman, Eva, 2009: Personnamnen i samhället. Forskningsläget idag och viktiga framtida uppgifter. I: Studia anthroponymica Scandinavica 27.

Otterbjörk, Roland, 1979: Svenska förnamn. Kortfattat namnlexikon. 3 uppl. Stockholm. (Skrifter utg. av Svenska språknämnden 29.)

Raunamaa, Jaakko 2020: Margareta, Katerina and Kristina. Female names in medieval Finland. I: Studia anthroponymica Scandinavica 35.

Sveriges medeltida personnamn. [Numera:] utg. av Institutet för språk och folkminnen. 1–. 1967 ff. Uppsala.

Wahlberg, Mats, 2018: Uppländska ortnamn på –bodha, –bol och –bordh med personnamnsförleder. I: Namn och bygd 106.  

Williams, Henrik, 1996: Vad säger runstenarna om Sveriges kristnande? I: Kristnandet i Sverige. Gamla källor och nya perspektiv. Red.: Bertil Nilsson. Uppsala. (Projektet Sveriges kristnande. Publikationer 5.)

Namngivning av småbarn i Sverige under 2000-talet

av Katharina Leibring

Dagens nyblivna föräldrar har ett stort och varierat namnförråd att ösa ur, och att de tycks vilja söka efter lite mer ovanliga namn är ganska tydligt. De vanligaste namnen har blivit relativt sett mindre vanliga och vi ser många exempel på individuella stavningar – och även på för Sverige nya namn. (Statistiska centralbyrån a) Det är ett spännande ämne i sig att utforska men i den här artikeln kommer jag att presentera och diskutera frekventa namn, begränsat till de namn som varit bland de 50 vanligaste småbarnsnamnen givna till flickor respektive pojkar under något år mellan 2000 och 2020. För den som vill ha ett större namnstoff hänvisar jag till Leibring 2020 där jag diskuterar de 100 vanligaste namnen givna till pojkar respektive Jag använder mig av Statistiska centralbyråns årsvisa statistik (Statistiska centralbyrån b) där olika stavningsvarianter är sammanförda men diskuterar någon gång enskilda namnformer. De skrivvarianter som jag använder är de som var mest frekventa under år 2020.

Trots mångfalden av använda namn har namntopparna varit ganska stabila under de här två decennierna. För flickorna har 94 olika namn någon gång varit bland de 50 vanligaste och för pojkarna 93. Sex flicknamn (Alice, Maja, Elsa, Emma, Julia, Wilma) och fem pojknamn (Filip, Lucas, Noah, Oscar, William) har intagit förstaplatserna. Alice har varit etta nio gånger, William åtta, Lucas sex och Emma fem gånger. Av de 93 pojknamnen har 14 legat kvar bland de 50 vanligaste under hela perioden och bland namnen givna till flickor finns något fler långliggare, 17 stycken.

Tabell 1. Pojknamn som funnits i toppen under hela perioden:

AdamAlbinAlexanderAxelEdvin
EliasFilipHugoIsakLucas
LudvigOliverOscarWilliam 

Tabell 2. Flicknamn som funnits i toppen under hela perioden:

AgnesAliceAlvaEbbaElla
EllenEmiliaEmmaIsabelleJulia
KlaraLinneaMajaOliviaSaga
SaraWilma   

Stabiliteten visas också av att ganska få namn kommit in på listan efter 2010; 25 pojknamn (Adrian, Aron, August, Charlie, Ebbe, Elton, Frank, Frans, Harry, Henry, Jack, Josef, Loui, Love, Malte, Matteo, Melker, Milo, Mohamed, Otto, Sam, Sixten, Valter, Vidar, Ville) respektive 21 flicknamn (Celine, Edith, Elise, Ellie, Hedda, Ines, Ingrid, Iris, Juni, Leah, Leia, Liv, Livia, Lo, Luna, Lykke, Mila, Minna, Signe, Sigrid, Siri). Av dessa namn har bara ett pojknamn (Matteo) nått tio-i-topp och fem ytterligare namn (Adrian, Harry och Valter respektive Ellie och Ines) kommit över plats 20. Det är alltså inte helt lätt att göra en snabb karriär som babynamn och ännu svårare att nå tio-i-topp.

Namnens struktur

Vilken struktur har då de populära namnen? Sett till stavelseantalet (efter hur namnen vanligtvis uttalas i mellersta Sverige) är tvåstaviga namn vanligast för både flickor och pojkar. Genomsnittet för flicknamn ligger på 2,32 och för pojknamn på 2,15 stavelser. Att det finns fler enstaviga pojknamn än flicknamn och att fler fyrstaviga flicknamn än pojknamn var populära runt millennieskiftet, är iakttagelser som också har gjorts i tidigare undersökningar. Det finns inga dubbelnamn i materialet, något som inte är förvånande, eftersom dessa just har börjat göra comeback som småbarnsnamn.

För att utröna om namnens struktur har förändrats under de senaste åren, och om namngivningen utifrån en könsdikotomi har förändrat sig har jag applicerat en internationell modell (Barry & Harper 1995, Nübling 2015) som även använts i en tidigare undersökning av av Linnea Gustafsson (2017) där bland annat de populäraste babynamnen 1998–2015 i Sverige är analyserade. Denna indelning bygger på två skalor, där ena änden i respektive skala är traditionellt vanligare för kvinnonamn och den andra för mansnamn. Skalorna gäller dels namnens ändelsefonem, dels deras betoning och stavelsemängd. (Eftersom det är så gott som lika många flicknamn som pojknamn har jag inte gjort några procentuträkningar utan alla tal som anges här är absoluta.)

Figur 1. Namnens struktur.

Skalan för namnens struktur är indelad enligt följande:

SkalpunktNamnets struktur
Plus 2Betoning på stavelse 2 eller senare (Amanda)
Plus 1Tre eller fler stavelser, betoning på stavelse 1 (Emelie)
NollTvåstavigt, högst 6 fonem, betoning på stavelse 1 av 2 (David)
Minus 1Enstavigt med mindre än 6 fonem (Linn)
Minus 2Tvåstavigt namn med 6 fonem eller fler och betoning på stavelse 1 (Alfred)

Ser vi till namnens hela struktur (figur 1) finner vi att den vanligaste strukturen för namn för båda könen är namn med position noll i figuren, t.ex. Lucas och Maja. Skalorna är i övrigt närmast spegelvända med fler flicknamn som betonas på stavelse 2 eller senare (plus 2) och med fler pojknamn som betonas på stavelse 1 och har minst sex fonem (minus 2 i figuren).

Namnens ändelsefonem

Beträffande ändelsefonemen får vi en bild (figur 2) där flicknamnen, som förväntat, oftast slutar på vokal (plus 1 eller plus2), framförallt på [a] (plus 2). Belägg finns dock för samtliga positioner i skalan – hela 21 flicknamn uttalas med final konsonant. Pojknamnen når en topp i mitten (noll), där de 44 namnen som slutar på en sonorant (m, n, r, l) placeras. I övrigt är pojknamnen, bortsett från att endast ett namn slutar på [a], ganska jämnt fördelade över skalan. Det är alltså totalt 17 pojknamn som slutar på vokal.

Figur 2. Ändelsefonem i namnen.

Skalan för ändelsefonem utgörs av dessa positioner:

SkalpunktNamnets ändelsefonem
Plus 2Ändelsefonemet är [a] (Ella)
Plus 1Ändelsefonemet är en vokal utom [a] (Matteo)
NollÄndelsefonemet är en sonorant [m, n, r, l] (Edvin)
Minus 1Ändelsefonemet är en frikativa [f, v, s] (Iris)
Minus 2Ändelsefonemet är en klusil [b, d, g, p, t, k] (Astrid)

Det är välbekant att traditionellt i svenskt namnskick (och i närliggande språk) brukar de flesta flicknamn sluta på vokal, företrädesvis på [a] eller [i/y]. Så är fallet också i nutid då ca ¾ av namnen har finalt uttalad vokal. Överlägset vanligast är [a] som är ändelsevokal i 59 namn. Om vi fortsatt räknar utifrån hur namnen uttalas (med stumt finalt e i ursprungligen franska namn) är det ändå hela 21 namn som slutar på konsonant, oftast [s] och [n]. Av dessa namn har 8 kommit in efter 2010.

Bland de 17 pojknamnen som slutar på en vokal är [o] vanligast, följd av [e] och [i, y]. Ett enda namn slutar på [a], nämligen Noah. En sonorant är dock, som nämnts, det allra vanligaste slutljudet med 44 namn. Runt ¼ av pojknamnen slutar på en nasal där [n] är i särklass vanligast med 18 namn. 19 namn slutar på en klusil, oftast [k] eller [d]. Det näst vanligaste enskilda slutljudet bland pojknamnen är [s] som finns i 16 namn.

De här graferna överensstämmer rätt väl med de resultat som Gustafsson (2017) visar, men bryter vi ut de namn som blivit populära först efter 2010 får vi en lite annan bild. Bland de 25”nya” pojknamnen slutar hela 11 på vokal. Det kan jämföras med att av de 23 namn som åkt ut från 50-listan sedan 2010 fanns inget med vokalslut. Det förefaller alltså som om pojknamnen något närmar sig flicknamnens struktur. På motsvarande sätt ser vi att över en tredjedel av flicknamnen som slutar på konsonant har kommit in först efter 2010. Det tycks som om de mest populära namnen till småbarn börjar väljas bland namn som är mer könsneutrala till sin bildning. Om den utvecklingen fortsätter vet vi ännu inte – fler studier av namn på väg uppåt behöver göras. Och vad händer när och om dubbelnamnen, med den för Sverige klassiska könsuppdelningen där pojknamnen består av enstaving + tvåstaving och flicknamnen utgörs av tvåstaving + tvåstaving, något som Sigurd Fries beskrev redan 1973, återkommer?

Källor och litteratur

Barry, Herbert & Harper, Aylene S., 1995: Increased choice of female phonetic attributes in first names. I: Sex Roles 32. S. 809–819.

Fries, Sigurd, 1973: Carl Ivar och Anna Greta. Några synpunkter på tryckfördelningen i de sammansatta personnamnen. I: Svenska studier från runtid till nutid tillägnade Carl Ivar Ståhle på 60-årsdagen den 27 juni 1973. Stockholm. S. 75–84.

Gustafsson, Linnea, 2017: Förnamn med klass. Fonetisk ljudsymbolism i ett intersektionellt perspektiv. I: Namn som kjelder. Rapport frå Den sekstande nordiske namneforskarkongressen på Jæren folkehøgskule, Kleppe 8–11 juni 2016. Red. av Tom Schmidt & Inge Særheim. Uppsala. (NORNA-rapporter 96.) S: 85–96.

Leibring, Katharina, 2020: Inte bara Alice och William. Om namngivning av småbarn under 2010-talet

Nübling, Damaris, 2015: The phonetic gender score of German first names and pet names. Gendered first names versus de-gendered pet names. I: Innivationer i namn och namnmönster. Handlingar från NORNA:s 43 symposium i Halmstad 6–8 november 2013. Red. av Emilia Aldrin et al. Uppsala. (NORNA-rapporter 92.) S. 196–215.

Statistiska centralbyrån a): Namnstatistik. Tilltalsnamn på nyfödda namngivna 2020

Statistiska centralbyrån b): Namnstatistik. Namn – nyfödda flickor och pojkar 1998 till 2019. [Excel-fil till download här]

Naming trends in Denmark

by Katrine Kehlet Bechsgaard & Birgit Eggert

When reviewing the name fashions of the past few decades in Denmark, several trends catch the eye. Like Norwegian parents, Danish parents have a large number of names (over 43,000) to choose from, and this number is continuously growing, especially since a new and more liberal name law came along in 2006. So, what characterizes the first names that are trending in Denmark in the beginning of the 21st century? We will give a brief overview of some of the dominant trends.

Preferred sounds in Danish first names

In Denmark, the girl name Emma and the boy name William have been among the most used first names for newborns for a long time, and these two names contain several of the qualities that characterize today’s Danish first name fashions.

Illustration: The ranking of Emma and William in the annual top 50 of names for children born 1993-2019. Source: Statistics Denmark

Common for both girl and boy names is that certain sounds are popular. Especially sounds that are represented by l and m in writing, and both Emma and William are good examples of this. Also, girl names like Alma, Clara, Karla, Ella, Mathilde, and Maja as well as boy names like William, Alfred, Karl, Lucas, Malthe, and Emil are among the most popular names. The top 50 of names for children born in 1995 features 27 girl names and 25 boy names containing an l and/or an m, while the corresponding number for children born in 2019 is 29 girl names and 31 boy names. So, we are seeing a slight increase in this trend.

Another striking sound phenomenon in the name fashion is hiatus, i.e. when two vowels are directly next to each other, but each belongs to its own syllable, such as Liam, Noah, Sofia, and Olivia. Hiatus is very rare in the Danish language, which makes its relative frequency in first names for newborns quite remarkable. In the top 50 for children born in 1995, four girl names and four boy names contain hiatus, while in the 2019 top 50, seven girl names and 10 boy names contain hiatus. So, there has been a small rise in this trend in Denmark.

Additionally, we are seeing a number of names – especially boy names – beginning with Vi-/Wi– (v and w have the same pronunciation in Danish). Among these are names like William, Victor, Viggo, Villads, and Villum, which are all on the top 50 for boys born in 2019. In the corresponding list for boys born in 1995, there is only Victor, but maybe – at least partly – Kevin and David can be counted as belonging to this trend even though –vi– does not appear initially. The vi-trend might also be relevant for girl names, at least Victoria and Vilma (and Olivia) are in the top 50 for girls born in 2019, while no names of this type were among the 50 most common for girls born in 1995. Also, names like Vigga and Viola have become popular during the past couple of decades.

Two-syllable girl names ending with an -a

Since around 2000, two-syllable names ending with an –a, such as Alma, Clara, and Liva, have been dominating the lists of popular girl names. For instance, in 1995, there were 19 girl names with an –a ending on the top 50, 13 of which had two syllables. In 2019, this number had grown to 30 girl names with an –a ending, and 24 of these had two syllables. During the same time, there has been a decline in three- and four-syllable girl names ending in –e, which were trending in the 1980’s and 1990’s, including Sofie, Louise, Pernille, and Caroline. The 1995 top 50 included 17 three- and four-syllable names with an –e ending, whereas the 2019 top 50 included only four names with these characteristics.

The many short –a names on the popularity charts illustrate the pattern of names returning approximately 100 years after their last peak. Names like Karla, Ella, and Rosa had their latest peak in the beginning of the 20th century and therefore, their current popularity makes perfect sense. However, even though short –a names were popular in the early 1900s, it is sometimes unpredictable exactly which names will return with a strength similar to that of its previous peak. For example, we see a lot more Emmas and Fridas now than we did 100 years ago, whereas there were many more girls named Gerda and Erna 100 years ago than there are today.

Two-syllable boy names ending with a consonant

For a long time, it has been common for the most frequent boy names to – in contrast to the girl names – end with a consonant. In 1995, as many as 46 of the top 50 names had a consonant ending, and 30 of these had two syllables. In the latest top 50 from 2019, there were 41 boy names with a consonant ending, of which 27 were two-syllable names. This means that even though the trend remains very dominant, it seems to be declining slightly.

Among the boy names with a consonant ending, some letters seem to be particularly common. For instance, eight names in the latest top 50 end with an -s (or in Felix’ case, an -s sound), including Lucas, Magnus, Villads, and Milas, while 10 names end with an -r, half of which end in -er, including Oliver, Anker, Asger, and Walther.

Winds of change

In recent years, we are seeing new trends emerging. Among these is a development toward girl names ending with a consonant; in 2019, Agnes, Astrid, Ellen, and Esther were all in the top 30. Other names ending in consonants, such as Ingrid, Edith, and Elin, are on the rise as well. It is worth noting that these names all have a vowel as the first letter, and it seems that E– is a particularly popular first letter in girl names ending with a consonant.

And girls are not the only ones getting names with new endings. In the boys’ top 50 from 2019, there are five boy names ending with an –o: Hugo, Viggo, Theo, Otto, and Matheo. Other names with an –o ending have been on the rise for the past couple of decades as well, including Milo and Leo. Also trending for boys are one-syllable names, which have never been in use in Denmark before, such as Storm and Nohr. Furthermore, we are seeing a rise in popularity for other one-syllable boy names that had their latest peak in the first half of the 20th century, such as Svend, Knud, and Finn. These will probably soon be followed by even more one-syllable boy names like Per, Kurt, and Jan, which peaked in the middle of the 20th century and are likely to become more popular over the next few decades, if they follow the pattern of names coming back after 100 years.

Yet another trend involves both girl and boy names. Names ending in –y and –ie that are originally English short forms are trending, and it is remarkable that we are seeing similar developments for boys and girls. In the girls’ top 50 from 2019, Ellie, Lily, Emily, and Molly represent this trend. This name type is not represented in the boys’ top 50, but names like Eddie, Henry, and Villy have all been on the rise for the past decade. Some of these names are unisex names, for example Billie, which is used for both boys and girls, however with Billy as the most common spelling for boys. This trend gives parents – at least to some extent – the chance to give their children a less gendered name in line with today’s focus and discussions on gender.

Naming trends in Norway

by Krister Vasshus

Trends in naming can be classified in several ways, and over the course of 30 years, we can see that there have been several trends in the Norwegian naming material. When Norwegian parents give names to their children, they have a large pool of names to choose from, but statistics clearly show that the chosen names follow certain trends. In the following, I will give a short overview of these trends.

Close-up vowels

Names with two vowels next to each other fall into two categories. They can either be with a diphthong or with two syllables. Øystein, Aud and Heidi all have diphthongs, and are fairly common. Names where two vowels next to each other are pronounced with two syllables, however, constitute around half of the top 10 given male names between 1990 and 2005. This trend has since been less important (two-three names on top 10 male names between 2018 and 2020), and it also took a while before this phonetic trend constituted half of the given names for women, between 2010 continuing to 2020.

Women with vowels, men with consonants

Over the last 15 years, all top 10 woman names ended with a vowel (with the exception of Ingrid on place 10 in 2020, although this name is pronounced [iŋ:ri:] or [iŋg:ri:]  in Norwegian, still ending with a vowel). After 2010, seven of the top 10 female names ended with a.

Between 1995 and 2015, all top 10 names for men ended with a consonant. This trend is still valid, and both for 2016 and 2020 the only name on this list ending with a vowel was Noah/Noa. After 2000 the o-ending has become more common in boy names, clearly influenced by southern European names like Theo and Hugo.

Figur 1. Matheo became a popular name very rapidly during the first decade of this millennium. Source: Statistisk sentralbyrå, https://www.ssb.no/a/navn/gutter/matheo.html

When it comes to consonants, we can clearly see that l, m, n and r are very popular in names. On the top 10 list for boy names in the first decade of this millennium, these sounds represented half of all the letters, and 70% of the letters in girl names. In later years, we also see hints that voiced full stops (b, d, g) are viewed as feminine and voiceless full stops (p, t, k) are viewed as masculine. After 2000 there has been more vowels in girl names and more consonants in boy names.

Length

After a period between 1970 and 2000, where names, especially women’s names, had been long, the most popular names became shorter. Mostly this was because parents chose names with fewer consonants, as the number of syllables has been stable. Aleksander and Bjørnar has the same number of syllables as Emilie and Lea, but there is an obvious difference in length in the names. Some long names are still popular, and the tendency is that parents either use long names or short ones.

Stress on the first syllable?

Nordic names, like most other words in Scandinavian, have stress on the first syllable. This was also the case for Nordic versions of names with foreign provenance, such as Anna, Thomas or Line. By the 1990s, about half of the girls and one third of the boys got names with stress on the second (or third) syllable, like Susanne and Karoline. This trend started in the 1960s for girls and in the 1980s for boys. After 2000, names with stress on the first syllable became more common again, particularly for the boys. After 2010 only about 2 of the top 10 boy names had stress on the second or third syllable, but for girl names it was 3-4 of the top 10.

Figur 2. With stress on its second syllable, Susanne reached its popularity peak in the 1990s. Source: Statistisk sentralbyrå, https://www.ssb.no/a/navn/piker/susanne.html

Nordic or biblical names?

Nordic names were dominant on the top 10 list until the 1940s, when these names gradually decreased in number. But the number of Nordic names on the top 50 lists for both girl and boy names has increased somewhat since 2010, from 4-5 names for both genders to 11 girl names and 8 boys names in 2020.

Biblical names have been increasingly popular since 1990, and many of these names have characteristics that fall into some of the abovementioned traits, like close up vowels (Naomi, Matheo) and girls names ending with a (Lea, Sara, Rebekka). Overall, there is a tendency of a bigger spread in naming. The most popular names are given to fewer individuals, and many parents seem to want their kids to have original or rare names, or at least what the parents view as original and rare.

Unika förnamn och identitet i historisk dopnamnsgivning

av Kaj Borg

I sitt blogginlägg i december 2020 diskuterade Birgit Eggert en grupp förnamn som intresserar såväl den vanliga språkbrukaren som den professionella namnforskaren – de s.k. unika förnamnen. Ett förnamn kan betraktas som unikt om det inom en kronologiskt och demografiskt avgränsad namngivarkrets förekommer bara en gång. Unikt namn är alltså ett relativt begrepp. Ett förnamn som framstår som unikt i en namngivarkrets kan mycket väl ha större spridning i en annan.

Medan Eggert dryftar frågor kring unika namn i modern dansk namngivning, reflekterar jag här över motsvarande namngrupp i ett historiskt namnmaterial hämtat ur dopböcker för den österbottniska svensk-finska staden Gamlakarleby (numera Karleby) 1657–1928. De moderna danska engångsnamn som Eggert diskuterar är svåra att komma åt, eftersom listor över unika förnamn av sekretesskäl inte får offentliggöras. Följaktligen är det då också svårt – om inte omöjligt – att belysa deras bakgrunder. Mitt material, som är historiskt och därför går att undersöka på individnivå, omfattar namnen på samtliga namngivna i den ovannämnda populationen, vilket gör att jag kan peka ut de fonologiskt unika namn som använts bara en gång i dopnamnsgivningen. De använda källorna, dopböckerna, förmedlar dessutom information om namngivningskontexten, något som i sin tur gör det möjligt att relatera namnen till omständigheterna kring namngivningen. Dessa kopplingar mellan de unika namnen och namngivningskontexten kan användas som indikatorer för olika motiv bakom namnen. I stället för motiv är det dock kanske mera rättvisande att tala om de unika förnamnens kontextuella betydelsepotential eller deras presumtiva funktioner i namngivningen. Det handlar ju sist och slutningen om namnforskarens kontextbaserade tolkningar av vilka motiv som kan ha spelat in vid namnvalet.

Hur kan då de unika förnamnens potentiella funktioner beskrivas på ett systematiskt sätt? Ur ett socioonomastiskt perspektiv kan analysen byggas på identitetsbegreppet. Som Richard D. Alford konstaterar i sitt etnolingvistiska verk Naming and identity (1988), ger individens förstgivna namn signaler om hur namngivarna ser på den namngivnes individualitet och dennes placering i det rådande sociala nätverket. Med andra ord ges den namngivne en individuell och en kollektiv identitet genom namnvalet. I det följande ger jag med hjälp av några exempel en inblick i de unika namnens individualiserande och integrerande funktioner i dopnamnsgivningen i Gamlakarleby.

Ett unikt förnamn verkar ha framhävt den namngivnes individualitet på ett markant sätt, alltså starkare än de frekventare namnen. Denna individualiserande funktion är emellertid inte jämt representerad över hela den undersökta perioden igenom. Från mitten av 1600-talet fram till mitten av 1800-talet är de unika namnen få och upptar bara ca 1 % av alla givna enstaka förnamn. Från och med 1850-talet ökar andelen successivt och på 1920-talet ligger den redan vid ca 5 %. Att andelen ökar mot slutet av undersökningsperioden kan tolkas som så att den namngivnes individualitet fick större vikt vid namngivning. Detta kan säkert sättas i samband med de omvälvande förändringarna i samhället som ägde rum under senare hälften av 1800-talet med större social och kulturell diversitet som resultat.

Kopplingar mellan det unika förnamnet och dess kontext kan alltså användas som indikatorer för potentiella integrerande funktioner. I dopboksanteckningen ingår uppgifter om bl.a. föräldrarna och dopvittnena (namn och yrke/titel). Det givna unika namnet kan också sättas i relation till de övriga förnamnen t.ex. med avseende på dess språklig-kulturella karaktär. Med hjälp av de tillgängliga uppgifterna kan den integrerande funktionen beskrivas mera i detalj. Den kan vidare delas in i en familjeintegrerande, en bekantskapsintegrerande, en socialgruppsintegrerande och en språkgrupps- och kulturintegrerande funktion.

De unika förnamn som påträffas under 1600-talet och förra hälften av 1700-talet tycks bl.a. ha använts i ett polariserande syfte; den namngivnes låga eller höga sociala bakgrund framhävs genom det unika namnet. Perpetua och Blondina är unika namn på två utomäktenskapliga 1700-talsflickor. Eftersom utomäktenskapliga barn hörde till de socialt utstötta i samhället måste dessa unika namn ha pekat ut namnbärarna som individer med låg social status. Namnen har antagligen varit mer eller mindre stigmatiserande. Under samma period försågs två pojkar med de unika namnen Sjalltiell respektive Sijlluäster. Namnet Sialltiell gavs inom den socialt högt uppsatta familjen Westring som var bekant med den engelsk-stockholmska familjen Sheldon där namnet förekom. Namnet Sijlluäster gavs en pojke i en militärfamilj, d.v.s. en familj med klar och stadig social ställning. Vart och ett av dessa fyra unika förnamn hade alltså en uttalad socialgruppsintegrerande funktion, antingen i negativ eller i positiv bemärkelse.

Uppkallelse som familjeintegrerande funktion dominerar inom namngivningen under hela den undersökta perioden. Vanligt var att pojkar uppkallades efter sina fäder, flickor efter sina mödrar. Under 1800-talet blev det emellertid vanligare att barn uppkallades också över könsgränsen. Detta innebar i praktiken att flickor började få förnamn som etymologiskt och/eller fonologiskt stod faderns förnamn nära. Resultatet var flera förnamn som kom att framstå som unika i den lokala namngivningen, t.ex. Anders à Andrejett, Georg à Georgine, Axel à  Axeliana och Rafael à Rafaëla.Under senare hälften av 1800-talet hämtades nya förnamn från olika språk, kulturer och ideologier. Kreativiteten var påfallande stor och flera av de nya förnamnen med språkgrupps- och kulturkretsintegrerande funktion förblev engångsföreteelser. Hit hörde exempelvis många engelska förnamn såsom pojknamnen Cuthbert, Douglas och Gej samt flicknamnen Daisy, Darling och Nelly. En del unika namn tycks ha varit inspirerade av den nordiska namnrenässansen såsom pojknamnen Odin, Styrbjörn och Vidar samt flicknamnen Aslög, Ingemo och Norna. Den klart största gruppen av unika namn med potentiell språkgrupps- och kulturintegrerande funktion var dock finska namn och namnformer. Efter det att finskan år 1863 hade fått officiell status vid sidan om svenskan började namnskicket i snabb takt förfinskas. Förfinskningen av namnskicket avkastade många unika namn och namnformer såsom pojknamnen Aatto, Armo, Kaiho, Lemmitty och Poika samt flicknamnen Armas, Armias, Ihaelma, Onni och Toivottu.

Unika förnamn kan alltså förefalla som en marginell grupp eftersom de i vanliga fall upptar bara någon procent av de givna förnamnen inom en population. Som Eggert har påpekat och som framgått av min framställning vittnar de emellertid ofta om stor kreativitet och nyskapande hos namngivare och därför är de sin sällsynthet till trots centrala vid beskrivning av den komplexitet som är karakteristisk för all namngivning.

Våra svenska namn

av Märit Frändén

I Sverige finns en enorm mängd olika personnamn, både förnamn och efternamn. Men vilka av dessa namn är egentligen svenska?

Det finns många tänkbara svar på den frågan. Man kan ha en inkluderande hållning och säga: “Ja men, om namnen bärs av svenska medborgare i Sverige, så är de väl svenska namn allihop?” Eller så kan man säga: “Nej, nej, för att ett namn ska kunna kallas svenskt måste det vara etymologiskt svenskt.” Och mellan dessa två ytterpunkter finns naturligtvis ytterligare en hel mängd möjliga svar.

Det klockrena exemplet på svenska namn är förstås de namn som har helt svenskt eller nordiskt ursprung. Sigrid. Erik. Björn. Att lägga till ett inhemskt ‑son förändrar ingenting: Eriksson är lika svenskt som Erik.

Men hur är det med namn som Anders och Nils, som är av annat ursprung men har fått en anpassad form i Sverige? I Historiska museets sökmotor Nomina får man veta att Anders och Nils är en nordisk respektive svensk namnform, men man får också upp en bild av en liten flöjtspelande figur med bildtexten “Grekiskt”. När jag skriver in mitt eget förnamn Märit visas i stället en person med svärd i handen som spränger fram på häst, och bildtexten “Persiskt”. Och det känns väl inte helt klockrent. Väl är Märit en sidoform Märta, som i sin tur är en form av Margareta, som är en grekisk form av ett persiskt ord för ‘pärla’ – men ingen heter ju Märit i Iran, utom den som till äventyrs har rötterna i mellannorrland. Märit ligger en bra bit från Margareta, och gissningsvis ännu längre från det persiska grundordet. Kan man ändå säga att Märit är ett persiskt namn?

Om Anders och Nils inte är riktigt svenska, men ändå ganska – förändras graden av svenskhet om man hänger på ett ‑son? Med andra ord, är Andersson och Nilsson svenskare än Anders och Nils?

Är Azizsson och Omarsson svenskare än Aziz och Omar? Josefsson är ganska svenskt – men hur är det med Yousifsson? Såväl Yousifsson som Azizsson och Omarsson finns i dagens Sverige, och är bra exempel på att personnamn inte så lätt låter sig etiketteras.

Alice har varit det mest populära namnen för nyfödda flickor i Sverige de senaste åren. Gör det namnet till svenskt? Anna är det vanligaste tilltalsnamnet för svenska kvinnor i alla åldrar – är det svenskt? Inte om du frågar etymologen. Men om du frågar de föräldrar som har valt namnet Anna till sin dotter, kan de mycket väl motivera valet med att de “ville ha ett traditionellt svenskt namn”. I det sammanhanget får kanske “svenskt namn” tolkas som ‘namn med lång historia i Sverige’. Det innefattar Anna, men kanske inte Alice? Visst är det rimligt att man gör skillnad på namn med olika lång historia i Sverige, precis som man lätt gör med äldre och nyare importord. Både levla och skrolla tas upp i Svenska Akademiens ordlista, men många tycker nog att de är mindre svenska än hemtama ord som traktor eller musik.

Spelar skriftbilden roll? Är skrolla svenskare än scrolla? Är Lisa svenskare än Liisa? Är Jakob svenskare än Yakob?

Eller är det uttalet som avgör? Lewicki skrivs likadant i Sverige och i Polen. I Polen uttalas det /le’vitski/, men i Sverige ofta /le’vik:i/. Påverkar det namnets svenskhet? En svensk som heter Lewicki skulle nog själv säga att namnet är polskt, även om vederbörande använder det svenska uttalet.

Man skulle kunna vända på det: Om någon bor i Finland och heter Palo i efternamn, så heter hen (eller i det fallet faktiskt hän) /’palo/, men oaspirerat p, öppna a- och å-ljud och två korta stavelser. Om någon heter Palo i Sverige, så heter hen – åtminstone efter en tid – i stället /’phɑ:lu/, med aspirerat p, långt, mörkt a-ljud och det svenska o-ljudet i slutet. Kan man säga att ett namn som uttalas på det sättet är finskt? Kan /’kos:ik/, skrivet Cosic, vara kroatiskt, eller /’jilmas/, skrivet Yilmaz, vara turkiskt? I Kroatien eller Turkiet skulle svaret bli nej, för där heter Ćosić /’tɕo:sitɕ/ och Yılmaz /’jɨlmaz/ – det svenska uttalet av Yilmaz strider till och med mot turkiskans vokalharmoni, och är därför ett “omöjligt ord” i turkiska öron. Om /’phɑ:lu/, /’kos:ik/ och /’jilmas/ inte är finskt, kroatiskt respektive turkiskt, vad är de då? Någonting måste de ju vara?

I de här fallen skulle nog mitt svar vara att de är svenska namn, om än med finskt, kroatiskt respektive turkiskt ursprung. Om de har uttal som är helt okända i “hemlanden”, och som i vissa fall också strider mot språkens fonotax, skulle det vara mycket märkligt att ändå mena att det är där de hör hemma. När namnbärarna själva uppfattar sig som svenska kanske man också ska säga att deras namn är det? Jag har intervjuat en vietnamesisk man som bott länge i Sverige, och han berättade att han till en början störde sig på det svenska uttalet av hans namn, men att han accepterade det i takt med att han själv började känna sig som svensk. Är inte det ganska fint?

Namn, liksom andra ord, påverkas av det omgivande språket – det är bara så. Man kan tycka att det är bra eller dåligt, men det är en helt naturligt lingvistisk utveckling. Många svenskar med invandrade namn har den svenska formen som sin huvudsakliga eller till och med enda namnform. Det kan gälla både uttalet och sättet att skriva. Diakritiska tecken försvinner snabbt vid ett tangentbord.

Visst behöver vi namnforskare våra etymologier. Men vi behöver också komma ihåg att det finns gråzoner i detta. Där ute i verkligheten är det många som använder andra etiketter än de etymologiska. Och de har faktiskt lika rätt som vi – bara på ett annat sätt.