Det juridiske grundlag for navneforandringen var loven af 1. april 1905 – en lov jeg også tidligere har omtalt i denne blog. Her skriver jeg blandt andet om hvordan loven egentlig var en tillægslov til navneforandringsloven af 22. april 1904, og fortsætter: “I sin relative enkelthed gav [tillægs]loven mulighed for at man inden nytåret 1905-06 gratis kunne ansøge den lokale politimester om at tage et tilnavn som slægtsnavn hvis man i de sidste 20 år havde været alment kendt under tilnavnet og i øvrigt selv anerkendte sig det.”
1800-tallets navnelovgivning havde utilsigtet medført at den støt stigende befolkning bar de samme efternavne; især patronymer såsom Jensen, Nielsen, Hansen med videre toppede listerne.
Mens ånden i navnelovgivningen i 1904-05 egentlig var at skabe en større variation i slægtsnavnene i Danmark, medførte lovens bogstav at Clemen i 1905 kunne få lov til officielt at erstatte det mere ualmindelige slægtsnavn Havkrog med noget så almindeligt som Jensen. Navnet Jensen var op gennem det 19. og 20. århundrede det mest almindelige efternavn i Danmark. Først i 2016 overhaledes det af patronymet Nielsen.
Hvad hed Clemen sådan rigtigt?
Man skal ikke beskæftige sig længe med slægtsforskning og anden personalhistorisk forskning før man opdager at en persons navn ikke gengives på samme måde på tværs af de historiske kilder. Eksemplet med Clemen viser til fulde hvad jeg mener.
Ved fødsels- og dåbsoptegnelsen fra 1836-37 i kontraministerialbogen (kirkebogen) fra Nordby Sogn, skrives hans navn Clemmen Jørgen Haukrog. Samme staveform går igen ved hans konfirmation i 1851. I 1865, hvor han blev gift i Besser Kirke, staves hans navn Clemmen Jørgen Havkrog, altså med -v- i stedet for -u- i slægtsnavnet Havkrog. Så langt vidner kirkebøgerne kun om en lille stavevariation i slægtsnavnet. Folketællingerne (FT) derimod vidner om en større variation, her opsat i kronologisk rækkefølge:
Allerede i 1840 hvor Clemen er fire år gammel, optegnes han altså med efternavnet Jensen og ikke Havkrog; faktisk optegnes han i eksemplerne ovenfor kun med navnet Haukrog i 1845 og 1850. Bemærk her at Clemen altså først i 1905 officielt tog navneforandring fra Havkrog til Jensen som ellers står anført som hans efternavn gennem hele anden halvdel af 1800-tallet og i 1901.
Det er værd at fremhæve at Clemen på et tidspunkt inden for årene 1850-1855 flyttede hjemmefra, og derfor har han i folketællingerne fra og med 1855 sandsynligvis selv meddelt sit navn da folketællingen fandt sted. Ved folketællingerne 1840, 1845 og 1850 var Clemen hjemmeboende, og det har i praksis nok været forældrene, sikkert Clemens far og husstandens overhoved, der meddelte hvad familiens medlemmer hed.
Uanset hvordan navnene helt lavpraktisk blev optegnet i folketællingerne, blev Clemen i de fleste tilfælde opført med det Jensen han, jævnfør navneforandringen i 1905, selv opfattede som sit efternavn.
Clemen var jo ‘søn af Jens’
Efternavnet Havkrog var for Clemen sandsynligvis bare et navn han var blevet tillagt ved dåben. Clemens storebror fik allerede det særlige slægtsnavn da han i Nordby Sogn døbtes Morten Jørgen Haukrog i 1829, så da Clemen døbtes i 1837, fik han samme slægtsnavn. Således er brødrenes slægtsnavn Havkrog måske snarere et produkt af præstens forsøg på at leve op til ånden i dåbsforordningen i 1828 om at tillægge nyfødte børn faste slægtsnavne, noget som netop præsten i Nordby Sogn på Samsø fremhæves for at gøre, jævnfør side 65 og 118 i værket Dansk Navneskik fra 1899.
Men Havkrog har som slægtsnavn sikkert været fremmed for Clemen. Hans far hed Jens Clemmensen, stedvis benævnt Jens Rysser, og Clemens mor hed Ane Jørgensdatter. Når Clemen kaldte sig Jensen, er det altså et primærpatronym, det vil sige fars fornavn Jens efterfulgt at -(s)en ‘søn’. Clemen konstaterede altså at han var ‘søn af Jens’. Man kan altså formode at navnet Jensen har været en langt mere personlig og identitetsbærende konstatering for Clemen end det for ham upersonlige Havkrog.
I en 1700-talsdopbok från staden Gamlakarleby i svenska Österbotten påträffas två belägg på kvinnonamnet Perpetua (1712, 1714) (HisKi). I båda fallen rör det sig om ett utomäktenskapligt barn. Namnvalet är iögonfallande, eftersom namnfattigdomen var påtaglig under förra hälften av 1700-talet, och de flesta flickor fick då frekventa namn som Anna, Brita, Karin eller Maria. Vilken funktion hade namnet Perpetua vid den dåvarande dopnamnsgivnigen? Förekom namnet också på annat håll i Finland, och om så, vem döpte sin dotter till Perpetua?
Helgonnamn
Perpetua är ett helgonnamn från den katolska tiden och enligt Hanks m.fl. (2019) var Perpetua en ung, gift adelsdam som tillsammans med sin tjänarinna Felicitas antog den kristna tron och därför fick gå en martyrdöd till mötes år 203. Senare blev de helgonförklarade av den katolska kyrkan.
Helgonnamnet Perpetua ingick länge också i de finländska almanackorna. Enligt Nivanka (1957) var namnet med redan i den första finländska almanackan år 1705 och det ingick i namnlängden ända till slutet av 1930-talet, visserligen med ett antal kortare avbrott i kontinuiteten. Detta namn, som enligt Brylla (2004) betyder ’evig’, fanns alltså till buds för finländska namngivare genom den lilla skrift som kom ut årligen. Perpetuas namnsdag inföll den 7 mars. Numera ingår endast kortformen Tua i dagens finlandssvenska almanacka (den 7 maj) (Universitetets almanacksbyrå).
Sällsynt namn med bred geografisk spridning
Enligt Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata är namnet fortfarande i bruk, men mellan åren 2020–2023 uppgick antalet namnbärare inte ens till tio. Intressant är att namnet förekommer både som mans- och kvinnonamn. Perpetua är också historiskt sett ett sällsynt namn. En sökning på namnet Perpetua som dopnamn i databasen HisKi ger en lista på 26 barn som fått namnet under tiden från 1600-talets slut fram till senare hälften av 1800-talet i Finland. Delar man upp den studerade perioden i femtioårsperioder får man en överblick över namnets kronologiska spridning: 1700–1749 2 belägg, 1750–1799 2 belägg, 1800–1849 11 belägg och 1850–1899 11 belägg.
Namnet har alltså genom tiderna varit sällsynt som dopnamn, men aldrig fallit helt ur bruk. Det har använts både på svenskt och finskt håll i landet och det har haft spridning över stora delar av landet. Perpetua är belagt i dopböcker åtminstone i Österbotten, Birkaland, Egentliga Finland, Nyland, Kymmenedalen och i det gamla Viborgs län.
Social markör – på både gott och ont
De två första beläggen på Perpetua var alltså dopnamn på utomäktenskapliga flickor på 1710-talet. Frågan är vem som valde namnet och vilken funktion det hade vid namngivning. Att Perpetua var en markering för barnets låga sociala status är väl uppenbart, men det är svårt att med säkerhet säga om det var fråga om ett kompenserande eller ett stigmatisande namn. Detta finns det inget säkert svar på, men med tanke på att de utomäktenskapliga barnen onekligen hörde till de utstötta i samhället är den senare tolkningen mer sannolik. Prästens roll vid namngivning under denna tidiga period går inte att underskatta. Det var kanske han som bestämde barnets placering i det sociala nätverket.
Av de sammanlagt 26 flickorna med namnet Perpetua är faktiskt fyra utomäktenskapliga (1712, 1714, 1839, 1894), något som torde tala för att namnet mycket väl har kunnat användas till att peka ut flickor födda utanför äktenskapet. Intressant är emellertid att de övriga flickorna med detta namn inte tillhörde de lägre samhällsskikten utan snarare tvärtom. Nio av de 26 flickorna var döttrar till högre eller lägre tjänstemän, två till militärer och tre till präster och/eller lärare. Åtta av flickorna var döttrar till besuttna bönder eller motsvarande. Två av flickorna i den sistnämnda gruppen hade visserligen blivit nöddöpta – en omständighet som också kan ha avgjort det speciella namnvalet. Anmärkningsvärt är att namnet inte tycks ha använts av allmogen, t.ex. de obesuttna, arbetarna och tjänstefolket.
Det går alltså inte att säga att Perpetua uteslutande är ett lågstatusnamn, även om de utomäktenskapliga barnen kan anses vara välrepresenterade bland namnbärarna. Däremot kan det konstateras att det är ett polariserande förnamn som får sin funktion bestämd i den aktuella socioonomastiska kontexten. Det pekar ut sin bärare antingen i negativ eller positiv belysning.
Källor
Brylla, E. (2004), Förnamn i Sverige: kortfattat namnlexikon. Liber.
Nivanka, E. (1957), Suomalaisen almanakan nimipäivät ja kiinteät juhlapäivät vuosina 1705–1955. I: Vilkuna, K. et al. (utg.). Suomen almanakan juhlakirja. Weiling & Göös.
By Krister SK Vasshus, PhD-student at the University of Bergen
Many modern Scandinavian names have a deep linguistic history, and they come in many shapes and forms. Helge, Torkil, Arnhild and Inger are just a few examples. Names of this type all have in common that they are based on words that carried a semantic meaning at the time when they were formed. They could be formed based on verbs (such as Wīgaz from a verb meaning ‘to fight’), nouns (such as Aud, meaning ‘wealth’), or adjectives (such as Braidō, based on the adjective meaning ‘broad’). Most of the names used during the Scandinavian Iron Age and Viking Age are no longer in use today, but many are still fairly popular. Some of these names have even gotten more popular over the last two centuries due to the popular interest in the Old Norse literature and culture.
Graphs showing the popularity of the names Ingeborg and Ingrid in Norway the last 130 years. Source: ssb.no.
Names of Scandinavian origin can be formed based on one single word, often with the addition of a suffix. Examples hereof are Arne (meaning ‘eagle’), Karl (meaning ‘man’), and the above mentioned Wīgaz. But they can also be compounded from two words, such as Sigrun, Ingeborg and Wōdurīdaz. Names based on two words are often called dithematic personal names. The oldest written evidence we have of Germanic languages is written on a bronze helmet with Etruscan letters, dated to about 200 BCE, and this inscription contains the dithematic name Harigasti (‘warrior-guest’).
Even though names are formed on the basis of words from the source language, it may some times be impossible to determine what the original meaning may have been. A view commonly held by researchers of onomastics, is that the semantic content of a personal name deteriorates quickly after being used as a name. According to this view, Wōdurīdaz was not a wild and angry (which is the semantic meaning of wōdu-) horsebackrider (the semantic meaning of -rīdaz), and that his parents did not give such a name with the intention of giving these qualities to the child. Not all scholars agree with this, though, and some think that names may be seen as a linguistic expression that conveys the same ideas as we see in other artistic expressions of the time, such as metaphors used in skaldic poetry or ornaments on archaeological artifacts. As an example, the warrior-ideal was quite strong in the Viking Age, which is reflected in many names containing words connected to war and battle. Many of the animals we see in the arts, are also used in personal names of this period.
The clasp from Åker in Hamar contains the motif of a man mixed with other animals, which is common for animal art in the Scandinavian Iron Age. The man’s feet are wild boar heads. By the sides of his head there are two eagle heads where the beaks meet the snout of the boar. There are also eagles on the top of the clasp. Both the word for wild boar and eagle were used in personal names during this period. Photo: Eirik Irgens Johnsen / Kulturhistorisk museum, UiO, available under CC BY-SA 4.0.
Judging from runic inscriptions, sagas and traditions up until now, we can see that Scandinavians have three ways one could name someone after another person. Today most people will probably think of naming someone after someone else as the two bearing the same name. Stereotypically this means that a child is named after a grandparent. This type of naming tradition first shows itself in Scandinavia during the Viking Age, and was probably adopted from elsewhere in Europe. The system usually is that the oldest child is named after their paternal grandparent, the second oldest child is named after their maternal grandparents, the third child after their paternal great-grandparents or uncles and aunts. It can, however, be difficult to determine whether a child is named after an aunt/uncle or a great grandparent, as these would share names according to the system.
Another way of naming was by alliteration, where the name starts with the same (or a similar) sound. This is a type of naming we see in the royal Yngling house, where Domalde, Domar, Dyggvi and Dag follow each other in succession. The same dynasty later uses vowels: Aunn, Egill, Óttarr, Aðils, Eysteinn and Yngvarr. This tradition is still in use today, although people are probably a bit more strict on using an identical vowel.
The third way of naming is the principle of variation, which can be used in the dithematic personal names. When a child was named, one could use naming elements that were otherwise used in the same family. This means that a person could be named after more than one family member at once. On the Upplandic runestone U1034 we can read:
þorbiarn·auk·þorstain·uk·styrbiarn·litu raisa stain·eftir·þorfast·faþur sin ybir reisti (Thorbjørn and Thorsteinn and Styrbjørn raised the stone after Thorfast, their father. Øpir carved [the runes]”).
Here we see that Thorbjørn and Thorsteinn are named after their father, as all their names starts with Thor-. Furthermore we see that the brothers Thorbjørn and Styrbjørn share the naming element Bjørn, but we cannot determine whether they are named after someone else in their family, or if it was made to show brotherhood.
Bildetekst: The runestone U1034 show the use of naming based on variation in dithematic names between the brothers Thorbjørn, Thorsteinn, Styrbjørn and their father Thorfast. Photo: Bengt A Lundberg / Riksantikvarieämbetet, available under CC BY 2.5.
This way of naming is still in use in Scandinavia today, and many new names has been made on the basis of this principle (some examples are Kjærlaug, Norunn, Vilfrid, Tryggvald, Norulv and Bjørgny). This principle lead to a substantial amount of dithematic personal names. Gjrotbjørn, Ljotunn, Igulfast, Ulvhild, Geriheid and Wōdurīdaz are examples of names that has gone completely out of use, in contrast to Ingeborg, Bodvar, Gunnhild, Sjurd (from older Sigurd), which has survived to this day.
Exactly why some names survive and some fall out of use, is sometimes difficult to determine. In some cases it may come down to chance, and in some cases we see that a name may live for a long time but only in a very constricted region. And although kinship plays a much less important role in the modern Scandinavian society compared to in earlier times, the naming traditions still show that to some people, it still plays a role.
I Finland, liksom i Sverige, firas namnsdagar. Kanske inte i samma omfattning som förr – efterfrågan på namnsdagskort har minskat drastiskt de senaste decennierna, i takt med att den generation mor-och farföräldrar som sänder namnsdagskort blir allt äldre[1] – men med andra former; det är inte ovanligt att man till exempel på Facebook eller i andra sociala medier gratulerar varandra på namnsdagen.
Namnsdagskalendrarna har sitt ursprung i medeltidens helgonkalender. Efter att Finland och Sverige skildes åt år 1809 fick Åbo Akademi ensamrätt till att ge ut almanackor i storfurstendömet Finland. Efter att Åbo brann år 1827 flyttade universitetet till Helsingfors, och almanacksprivilegiet följde med. Privilegiet att ge ut almanackor slopades år 1995, men Helsingfors universitet har fortsättningsvis ensamrätten till namnsdagslängden för finska och svenska namn.
Under lång tid fanns det en gemensam namnlängd för hela landet, men år 1929 skapades två separata namnlängder för den finskspråkiga och den svenskspråkiga befolkningen. I slutet av 1990-talet kom en samisk och en ortodox namnlängd till.
Almanacksbyrån vid Helsingfors universitet har således ensamrätt till de namnlängder som ligger till grund för de finska och svenska namnsdagarna i de finländska kalendrarna. Namnlängderna har under åren reviderats flera gånger, och numera görs revisioner med fem års mellanrum. Sedan tio år tillbaka mönstras inga namn ut, utan namnlängderna fylls bara på. Bara undantagsvis byts datum för något namn.
Den senaste revideringen offentliggjordes i augusti 2023, och de nya namnen kommer att ingå i namnlängderna från och med år 2025. Revideringen är gjord baserat på namnen på finländska medborgare (bosatta i Finland eller utomlands) som levde i början av 2018, kompletterat med namn på barn som fötts under åren 2018–2022. De namn som ingår i materialet är personernas första förnamn, alltså inte nödvändigtvis tilltalsnamnen. Materialet är framtaget av Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata.
Revideringen av den finlandssvenska namnlängden
För att sålla fram de namn som den finlandssvenska namnlängden ska kompletteras med analyseras data om de ca 400 000 personer i materialet som har svenska som registrerat modersmål (nedan: finlandssvenskar). För att ett namn ska komma in i namnlängden bör det bäras av minst 50 finlandssvenskar, av vilka högst hälften är äldre än 50 år gamla, och en fjärdedel är födda efter 2005. Detta för att säkerställa att det är ett namn som är i stabilt bruk. Namn som inte kommer i fråga är dubbelnamn (som Jan-Erik, Ann-Britt), namn vars stavningsvariant redan ingår i namnlängden, om de har samma uttal (t.ex. tas Christina inte med för att Kristina redan finns i namnlängden). Inte heller traditionellt finska namn (t.ex. Ritva, Matti, Kimmo) tas med för att dessa redan finns i den finska namnlängden.
Foto: Leila Mattfolk 2023.
Efter denna sållning fanns det den här gången 27 namn som behövde varsin dag i den finlandssvenska namnsdagskalendern, 14 kvinnonamn och 13 mansnamn:
De nya namnsdagsnamnen speglar alltså mer långsiktiga trender än de topplistor vi brukar få ta del av varje år som baseras på de babynamn som getts året innan. Men många av de nya namnsdagsnamnen är relativt nya i det finlandssvenska namnskicket, och är sådana som man också ser på topplistorna bland babynamnen. De engelska namnen dominerar bland pojknamnen, där man kan notera att namn på –ton är speciellt populära. En intressant trend är att italienska namn (Sienna, Luca och Matteo) blivit så vanliga att de kommit in i namnlängden. Men det finns också namn och namnformer som har sitt ursprung i de nordiska språken: Lykke, Line, Tova och Joar.
De flesta namn hittade naturligt sin plats i kalendern, och får dela dag med namn med samma eller liknande ursprung. Det betyder att Tova får dela dag med Tove, Bea med Beatrice, Line med Lina, Joar med Ivar, Luca med Lukas osv. Sienna får dela dag med Bianca eftersom båda är färgbenämningar och har ett ursprung i italienska. Andra grunder till placering på datum är till exempel att namnet är känt från barnlitteraturen: Caspian från fantasyböckerna om Narnia får dela dag med Ronja och Mio från Astrid Lindgrens böcker och My från Tove Janssons Muminvärld.
Tristan och Lykke hörde till de mer svårplacerade. Tristan fick till slut, som en av kung Arthurs riddare, dela dag med just namnet Artur. Lykke i sin tur kommer att dela dag med Felix, som ursprungligen är ett romerskt binamn, bildat till stammen i felix ’lycka’. Ett namn som mönstrats ut ur namnlängden och som nu återvänder är Dominic. I en kalenderrevision år 1907 ersattes Dominicus av Gurli. Nu får Dominic tillbaka sin forna dag, men får dela den med Gurli. Det blir ett namnpar som i övrigt saknar koppling till varandra förutom datumet. Gurli har alltså hävdvunnen namnsdag den 5 augusti allt sedan 1907.
Vi som står bakom revideringen av de finländska namnlängderna, Minna Saarelma-Paukkala av den finska och undertecknad av den finlandssvenska, strävar efter att flytta så få namn som möjligt. Det finns familjer och släkter som alltid samlas på moster Elvis eller morfar Leos namnsdag, även om Elvi/Leo för länge sedan är avliden. Men Elvi/Leo brukade bjuda in till kalas den dagen och den traditionen håller man fast vid i släkten. Om man då brukade bjudas på jordgubbstårta är det tråkigt om Elvis eller Leos namnsdag flyttades till februari. För släkten är namnsdagen lika beroende av färska jordgubbar som Mikael-dagen (mickelsmäss) för många betyder tid för skördemarknad; vädret på Anders-dagen sägs förutse vädret för julen och Mattias-dagen (matsmäss) utgör den första vårdagen. Många namn är alltså kopplade till ett visst datum, och flyttar man på namnen kan man råka rucka på någons årsrytm. Och de som firar Gurli den 5 augusti ska få fortsätta med det.
[1] Enligt Ville Laakso, VD för Paperitaide Oy, som uppskattar att volymen namnsdagskort har halverats vart femte år sedan 1980-talet. Han påpekar likväl att man i dag överlag sänder mycket färre kort som vanlig post.
Bland de texter man kan observera på skyltarna i offentliga rum har namn vanligtvis en central roll. Studier av språkliga landskap har ofta uppmärksammat både ortnamn och kommersiella namn av olika slag. Även (socio-)onomastiska studier har hämtat exempel inom dessa kategorier från skyltarna i språkliga landskap. En intressant fråga som (för det mesta) kvarstår outforskat är däremot hur det är med personnamn i denna kontext: i vilken mån utgör de en del av språkliga landskap?
Utgångspunkter: namn och språkliga landskap
Både ortnamn och kommersiella namn har mer eller mindre givna funktioner på skyltarna: bland annat att identifiera gator, platser, företag och så vidare eller vägleda människor till dessa. Dessutom kan namnen på olika sätt vittna om olika (språk-)politiska utvecklingar i samhället. Därmed är de betydande när frågor kring exempelvis minoritetsspråkens synlighet eller processer som globalisering ska utforskas. Personnamn kan förstås också ingå i namn ur dessa kategorier, som del av ideologiskt debatterade gatunamn eller som element i olika kommersiella namn för att nämna ett par exempel. Jag är dock här specifikt intresserad av ”egentliga” personnamn, dvs. personnamn som förekommer för sig själva på skyltarna med syftning på faktiska personer. Studier med sådan fokus har varit ganska fåtaliga, men det finns exempel på undersökningar om bland annat språkliga landskap på begravningsplatser eller minnesmärken som semiotiska artefakt – och i sådana sammanhang är naturligtvis personnamn också högst aktuella.
Nedan kommer jag diskutera några exempel på personnamn i språkliga landskap, mer specifikt vilka slags skyltar personnamn kan hittas på och i vilka kontext/funktioner dessa namn används. Exemplen är hämtade från ett material som jag samlat i Stockholms skärgård genom att fotografera alla skyltar med text på två skärgårdsöar (Nämdö och Svartsö). Jag har inte gjort någon uttömmande analys av personnamnen, utan sammanfattar här helt enkelt några mönster jag identifierat för att illustrera hur personnamn kan användas i ett språkligt landskap.
Personnamn på anslagstavlor
De flesta personnamn som kan observeras i skärgårdens språkliga landskap går att hitta på olika anslag uppsatta på anslagstavlor. Dessa kommer från olika slags avsändare och förmedlar olika slags budskap: från både större företag och lokala småföretagare som annonserar sina tjänster till privata individer med mer personliga meddelanden. De personnamn som figurerar på anslagen är oftast namn på ”kontaktpersoner” – och förekommer i kombination med kontaktuppgifter som telefonnummer. Andra anslag, särskilt de från lokala företagare eller privatpersoner, är signerade med ett personnamn. Med andra ord används personnamnen i det språkliga landskapet (i tillägg till eller i stället för t.ex. företagsnamn och logotyper) för att identifiera avsändaren eller ge möjlighet till personlig kontakt med någon kopplad till det texten i övrigt erbjuder. En speciell kategori av anslag med personnamn är annonser för evenemang som en konstutställning eller musikkvällar i kyrkan där artisternas namn figurerar som en central del av informationen.
Exempel på anslag med personnamn. Foto: Väinö Syrjälä
På de mer formella (och professionellt producerade) anslag förekommer ofta fullständiga personnamn, alltså både för- och efternamn. På de mer informella används däremot bara förnamn eller smeknamn, ibland i kombination med andra slags beskrivningar (jfr bilden nedan för några exempel). Det senare gäller både några privata anslag, men intressant nog också några från lokala företagare – något som avspeglar både avsändaren och den tilltänkta läsaren och hänger ihop med stället där skyltarna/anslagen lagts fram. Var den exakta gränsen mellan formella och informella anslag med tanke på namnbruk går och vilka faktorer som påverkar valet mellan enbart förnamn/smeknamn och förnamn+efternamn är således en intressant fråga som skulle säkerligen vara värt att undersöka vidare!
Exempel på anslag med mer informellt namnbruk: Maria och ”djurtjejerna”, Sozy & Lena och Plattsättare Tomas. Foto: Väinö Syrjälä
Personnamn annorstädes i landskapet
En annan någorlunda vanlig förekomst av personnamn i landskapet på skärgårdsöarna utöver anslagstavlorna är de namn som finns skrivna på postlådor samt i enstaka fall på grindar eller soptunnor utanför villor. Här förekommer i huvudsak efternamn, men i flera fall även både för- och efternamn – i kombination med den specifika adressen. Den självklara funktionen för namnen är att identifiera ägaren av postlådan (eller huset/soptunnan). Man kunde räkna med även flera förekomster av denna typ ifall man skulle undersöka språkliga landskap inomhus, tänk till exempel på skyltarna i trapphuset i ett lägenhetshus eller inne på en kontorsmiljö. I hanteringen av dessa namn kan forskaren behöva reflektera på etiska aspekter: å ena sidan är namn precis som alla andra belägg på skyltarna synliga ut i det offentliga för vem som helst och således okontroversiella som material för studiet av språkliga landskap. Å andra sidan är namn personuppgifter så det är inte nödvändigtvis alltid så lämpligt att redovisa för alla exakta detaljer kring dem.
Namn skrivna på en soptunna. Foto: Väinö Syrjälä
Förekomster av personnamn utöver de ovan beskrivna ställen/kontexten är fåtaliga, åtminstone i de aktuella språkliga landskapen. De enda ytterligare exemplen är ett par små reklamskyltar från olika fastighetsmäklare placerade på olika ställen längs vägen på öarna där namnet på mäklaren samsas med kontaktuppgifter (och eventuellt en bild på personen). Dessa påminner alltså mycket om de kommersiella anslagen som nämndes ovan.
Slutsats
Denna enkla genomgång har inte avslöjat några överraskningar i sig, men illustrerar ändå att det är möjligt att hitta exempel på användningen av personnamn i specifika kontext när man analyserar skyltarna i det offentliga rummet närmare. Språkliga landskap ska alltså inte bortses som en potentiell källa för socio-onomastiska undersökningar med fokus på personnamn.
I Sverige är det Skatteverket som är personnamnsmyndighet och fattar beslut om vilka namn som ska godkännas. Men det händer ibland (nåja, ganska ofta) att de behöver språklig expertis, och då finns Isof, Institutet för språk och folkminnen, där som ett rådgivande organ. En gång i veckan sammanträder Isofs personnamnsråd för att diskutera och besvara inkomna frågor. Och det är minsann inte alltid så enkelt …
Det vi framför allt bedömer är lämpligheten hos nybildade namn. Sådana kan vara nybildade i betydelsen nypåhittade, men det kan också vara namn som kanske redan finns, men inte är registrerade i Sverige. Bland de senare finns förstås många namn med annat språkligt ursprung än svenskt, vilket testar gränserna för vår samlade kompetens. Ofta tar vi hjälp av externa språkexperter för att ta reda på sådant som ett namns uttal, bildning och användning. Men det hjälper oss bara delvis, för vi ska ju inte bedöma namnet i sin ursprungliga språkliga miljö, utan i en svensk kontext. Även om vi vet hur ett namn uttalas ”egentligen”, är det långtifrån säkert att det är så det kommer att uttalas i Sverige. Namn och namns uttal påverkas som bekant av den omgivande språkmiljön.
En viktig fråga när det gäller nybildade efternamn är ifall det finns andra efternamn som kan vara förväxlingsbara med det sökta namnet, dvs. ligga alltför nära och leda till sammanblandning. (Alla efternamn med minst 2 000 bärare har ett namnskydd, så man får inte anta varken dem eller något som är alltför likt.) Uttalet är en viktig del i denna bedömning – men hur ska vi tänka, vilket språks uttal ska vi utgå ifrån? Ska det vara ett ”riktigt” uttal, eller som vi gissar att namnet kommer att uttalas i Sverige? Och vad gör vi med de redan befintliga namn vi ska jämföra det nya namnet med – ska vi förutsätta ett svenskt uttal, eller kanske ett engelskt, spanskt, arabiskt, eller något helt annat? Så länge man vet att man laborerar med svenskspråkiga namn, har man en hyfsad chans att bedöma uttalet. Men ibland vet vi inte det. Om man inte har annat än ett antal bokstäver på ett papper är det inte lätt att veta hur dessa ska realiseras i tal.
När man bara har bokstäver på papper, är det också lätt att läsa in en struktur eller en semantik som kanske egentligen inte finns där. Ett namn kan se ut att kunna föras till en viss semantisk grupp, t.ex. växt- eller djurbeteckningar – men så upptäcker man att det inte alls är svenskspråkigt, utan bara ett slumpmässigt sammanfall med ett svenskt ord. Eller i namnbildningen: Det är ofta relevant att söka fram andra namn som delvis sammanfaller med det sökta namnet, ifall de kanske innehåller samma efterled eller bildningssuffix. Men namn som har likadana bokstavsföljder är inte nödvändigtvis bildade på samma sätt. Nyligen skulle vi ta ställning till ett nybildat namn som slutade på –la, men där –la inte var ett suffix, utan bara slutet på ordet. Då är det inte relevant att jämföra med namn med det finska suffixet ‑la, eller arabiska namn som slutar på ‑la som del av ett Allah (som ju kan ha olika stavning beroende på transkription). Men det kan ibland kräva en del efterforskningar att ta reda på vad som är vad.
I författningskommentaren till 2016 års namnlag finns en skrivning vi ofta återkommer till, nämligen att om en sökande har anknytning till ett annat namnskick än det svenska språkets, kan det bli aktuellt att pröva ett sökt namn även mot detta namnskick. Här får vi återigen ofta ta hjälp av externa språkexperter: Kan man bilda namn på det här sättet i Bolivia/Skottland/Pakistan? Men även om vi lyckas få den frågan besvarad, har vi ändå kvar problemet att ”anknytning” inte är närmare preciserat. Måste man själv ha en direkt koppling till det aktuella språkområdet, eller räcker det att en förälder eller far-/morförälder har det? Kan ”anknytning” också tolkas på andra sätt?
Vi har ofta fler frågor än svar, och det här jobbet kan vara ganska frustrerande. Men det är samtidigt väldigt intressant och lärorikt – varje klurigt ärende vi diskuterar igenom gör oss faktiskt lite klokare. Och det är ett viktigt jobb vi gör – vi får ju frågorna eftersom Skatteverket sätter pris på våra svar.
Litteratur:
Entzenberg, Sonja, 2020: Smultron, Mynta och Peanut. Ätliga personnamn. I: Namn och namnvård. Vänskrift till Annette C. Torensjö på 60-årsdagen den 18 november 2020. Red. Av Staffan Nyström, Svante Strandberg och Mats Wahlberg. Uppsala: Uppsala universitet. (Namn och samhälle 31.)
Frändén, Märit, 2017: ”Det är ju så vi alltid har uttalat det”. Om ursprungliga och försvenskade uttal av några invandrade efternamn. I: Studia anthroponymica Scandinavica 34 (2016). S. 123—147.
af Trine-Amalie Fog Christiansen og Lars-Jakob Harding Kællerød
”VI MARGRETHE DEN ANDEN, af Guds Nåde Danmarks Dronning, gør vitterligt: I hele kristendommens historie er mennesker blevet optaget i kirken ved at blive døbt i Faderens og Sønnens og Helligåndens navn. Som evangelisk-luthersk kirke bekender Den danske Folkekirke dåben som et sakramente, der er indstiftet af Jesus Kristus. Enhver dåb, som finder sted i den treenige Guds navn, er en gyldig dåb, uanset i hvilket kristent trossamfund dåben har fundet sted.” (Anordning om dåb i Folkekirken, 2. januar 2008).
Som det fremgår af dåbsanordningen, har dåben en oldgammel historie, der er flettet tæt sammen med den kristne tro hen over sproggrænser og folkeslag. Men hvordan forklarer man kort betydningen af et ritual, der gennem godt og vel flere årtusinder har fået stadig nye betydningslag og udtryk?
Figur 1: En Barnedaab (1884-88) af Michael Ancher (1849-1927). På maleriet ses kunstnerens datter Helga, omgivet af faddere, blive båret til barnedåb i Skagen Kirke. Maleriet tilhører Ribe Kunstmuseum. (Wikimedia commons).
Dåben – dengang og nu
Med de helt store penselstrøg og mange udeladelser kan det siges om dåben, at den gennem alle tider har været et overgangsritual, der har markeret eller initieret et tilhørsforhold. I oldkirken (omkring år 100-300 efter vor tidsregning) initierede dåben et tilhørsforhold til en bestemt tro (den kristne) på en bestemt Gud (den treenige), og dåben blev forstået som overgangen til et nyt liv; nemlig livet som døbt ind i en virkelighed, der rækker ind i evigheden, og leves i Guds nærvær.
Igennem århundreder var det en selvfølgelighed, at et barn, som var født i Danmark, ganske kort efter fødslen blev taget til kirken og døbt – eller, hvis barnet var svageligt, blev døbt i hjemmet. Det var væsentligt, at også et svageligt barn fik sakramentet, så det var sikret en plads i evigheden hos Gud. Dengang forstod man nemlig dåben som det, der gav adgang til Gudsriget, her og hinsides.
I den moderne folkekirke er der en tendens til, at dåben – fra folkelig side – opfattes som en markør i et menneskes liv, der gennem dåben knyttes til en tradition og nogle bestemte mennesker (fadderne). Med hensyn til tradition er det i en rapport fra 2015 påpeget, at enkelte af de adspurgte forbinder ”tradition” mere med dansk kultur end med en kirkelig eller religiøs sammenhæng (Leth-Nissen & Trolle 2015). Med andre ord: Dåbsforældrene forbinder dåben med en særlig dansk skik snarere end med et religiøst ritual. Rapporten bygger på kvalitative interviews med småbørnsforældre i Sydhavn Sogn, København, og den repræsenterer dermed en særlig geografisk og demografisk gruppering.
Man kan måske sige, at tilhørsforholdet med tiden har bevæget sig fra betydningen ”at tilhøre” (være forbeholdt) Gud til betydningen ”at høre til” (have en plads) i fællesskabet i og om Gud. Formelt set kommer man helt konkret til at høre til i kirken, når man bliver døbt i en dansk folkekirke: Gennem dåben bliver man nemlig medlem af Den danske Folkekirke!
Andelen af døbte i de seneste årtier
I de seneste årtier er andelen af medlemmer i Den danske Folkekirke faldet stødt, og med denne tendens er der også sket et naturligt fald i den procentvise del af børn, der døbes. Ifølge tal fra Folkekirkens Uddannelses- og Videnscenter var det således næsten 90 % af indbyggerne i Danmark, der i år 1990 var medlem af folkekirken, mens tallet for 2023 er nede på 72 %. Nogenlunde parallelt med denne udvikling er barnedåbsprocenten i Danmark faldet fra, at det i 1990 var 80,6 % af alle børn født i Danmark, der blev døbt, til det i 2021 var 56,2 %.
Der er iøjnefaldende store forskelle på dåbsprocenten i Danmarks ti stifter, og til trods for mindre forskydninger igennem de godt 30 år, tallene dækker, er der en tendens til, at dåbsprocenterne generelt er højest i Jylland og en del lavere på Sjælland. De laveste andele af døbte findes igennem hele perioden i Københavns Stift, hvor blot 35,7 % af børnene født i 2021 blev døbt, mens det til sammenligning var tilfældet for 73,0 % i Viborg Stift i Jylland (se figur 2).
Der er mange ubekendte i denne statistiske fremlæggelse. At tallene skulle være et udtryk for en reel flugt fra Den danske Folkekirke, som visse medier har for vane at udlægge opgørelser om folkekirken fra Danmarks Statistik som, er måske en overdrivelse. Naturligvis er udmeldelser en del af forklaringen på den faldende kurve, men det står ikke alene. Tallene afspejler også, at størstedelen af de immigranter, der kommer til Danmark, ikke hører til en evangelisk-luthersk kirke som Den danske Folkekirke, og i 2013 argumenterede daværende generalsekretær i Bibelselskabet, Morten Thomsen Højsgaard, ydermere for, at de faldende tal i høj grad skyldes, at flere forældre, særligt i byerne, undlader at døbe deres børn (Højsgaard 2013). Den ovennævnte undersøgelse fra Sydhavn Sogn viser, at det både er forældre, der er medlemmer af folkekirken, og forældre, der ikke er medlemmer, der fravælger dåben til deres børn, og ofte er begrundelsen, at barnet selv skal kunne tage dette valg senere i livet. (jf. Leth-Nissen & Trolle 2015, s. 52ff.).
Figur 2: Den procentvise andel af medlemmer af folkekirken og barnedåbsprocenten for Københavns Stift, Fyens Stift og Viborg Stift baseret på tal fra Folkekirkens Uddannelses- og Videnscenter (www.fkuv.dk). Der foreligger ikke tal for dåb i årene 2001 og 2002, ej heller andelen af medlemmer af folkekirken for 2003. Stigningerne fra 2020 til 2021, der ses på alle tre kurver vedrørende dåb, må i høj grad tilskrives Corona-pandemien, hvor landets kirker delvist var lukkede i 2020.
Dåbshandlingen i Den danske Folkekirke
Dåbens årtusinder lange historie afspejles i det ritual, som i dag er rammen om enhver dåb i folkekirken herhjemme (jf. Dåbsritualet i Den danske Folkekirke). Der findes vejledninger til dåb helt tilbage fra omkring år 100 i det skriftlige dokument ’Didaké’, hvor man anvises at døbe ”i Faderens, Sønnens og Helligåndens navn – og i levende [rindende] vand.” (Didaké VII). Og selvom de færreste i dag bliver døbt i rindende vand, lyder de samme ord stadig over døbefonten i alle folkekirker landet over, når der hældes vand over den person, som skal døbes.
I takt med at den kristne tro blev formaliseret – trosfællesskaber, der mødtes i hjemmene, blev til kirker og statsreligion – blev dåbsritualet udbygget og forkortet og ændret gennem århundreder til det autoriserede ritual fra 1992, som benyttes i dag (jf. Garne 2023). Det danske dåbsritual har i høj grad sit forlæg i Luthers døbebog af 1526, men selvom reformationen satte tydeligt præg på teologi, kirkebygninger og trospraksis i landet, blev dåben i sin kerne ikke nyskabt, men snarere tilpasset en tid og en retning. I 1783, ved biskop N.E. Balle (1744-1816), og siden i 1895 revideredes dåbsritualet med mindre ændringer, og allerede i 1912 autoriseredes et nyrevideret dåbsritual, fremlagt af biskop Peter Madsen (1843-1911) ved et bispemøde i 1910. Dette dåbsritual ligner i store træk vor tids. I hjertet af dåbsritualet står stadig vandet og dåbsformularen, ”i Faderens og Sønnens og Helligåndens navn,” som allerede var en del af dåbspraksissen omkring år 100. Den del af ritualet kaldes simpelthen dåbshandlingen.
Dåben som markering af navnet
Lige før selve dåbshandlingen spørger vi i dansk tradition om den døbtes navn. Det spørgsmål har været en formaliseret del af ritualet fra biskop Balles revision i 1783 og frem til i dag, og for mange forældre har den del ifølge den tidligere nævnte rapport om dåb (Leth-Nissen & Trolle 2015) stor betydning. Sammen med faktorer som familietradition og ’det at være dansk’ er markeringen af, at barnet får et navn, de mest tungtvejende årsager for at lade sit barn døbe (ibid.; jf. Hazen 2022).
Selve navngivningen er dog som sådan ikke en del af ritualet, men snarere en personregistrering, der sker ved det lokale kirkekontor, før den kirkelige begivenhed (jf. Dåbsritualet i Den danske Folkekirke). Hvis man ikke allerede har et navn, bliver man navngivet i forbindelse med dåben, men man kan også navngive sit barn, uden at det bliver døbt. Man kan sige, at dåben knytter sig til navngivning, men at navngivning ikke nødvendigvis knytter sig til dåb.
Et barn skal navngives senest seks måneder efter, det er blevet født, enten på kirkekontoret i forbindelse med dåb eller ved navngivning gennem bopælssogn. Dog foregår navngivning alene igennem fødselskommune, såfremt barnet er født i Sønderjylland.
At forældre (stadig) ser navngivning som en vigtig del af dåben, viser måske, at et navn ikke kun får betydning gennem en formel registrering ved en myndighed, men også ved at blive præsenteret i et fællesskab: Barnet bliver vist frem og dets navn kommer i brug, når det bliver sagt ved dåben. Når den person, der bærer barnet ved døbefonten, bliver spurgt: ”Hvad er barnets navn?”, ja, så samler fortid og fremtid og nutid sig i det øjeblik, der svares med barnets fulde navn.
Kilder og litteratur:
Anordning om dåb i Folkekirken, 2. januar, 2008. Online tilgængelig (sidst tilgået, 18-07-2023).
Didaké VII: se: P. Schindler, Antiquitates Christianae III: De Apostolske Fædre, vol. I. København. (1948) s. 49f., samt J. Rosenløv efter M.B. Riddle i: A. Roberts o.a. (red.), Ante-Nicene Fathers, vol. 7. Buffalo, New York (1886).
Dåbsritualet i Den danske Folkekirke = Folkekirkens dåbsliturgi. Online tilgængelig (sidst tilgået, 18-07-2023).
Garne, Kristoffer (2023). Udgang, indgang, overgang. Dåbsritualer og dåbssalmer. I: Tidsskriftet Fønix 2023, s. 110-127. Online tilgængelig (sidst tilgået, 18-07-2023).
Højsgaard, Morten Thomsen (2013, 8. marts). Masseflugt fra folkekirken er en storm i et glas vand. I: Kristeligt Dagblad. Online tilgængelig (sidst tilgået, 18-07-2023).
Leth-Nissen, Karen Marie & Astrid Krabbe Trolle (2015). Dåb eller ej? Rapport om småbørnsforældres til- og fravalg af dåb. København, Københavns Universitet. Online tilgængelig (sidst tilgået, 18-07-2023).
Som en hjälp till de många tusen personer i Sverige som ville byta till ett nybildat efternamn under 1900-talet gav svenska staten, med start år 1921, ut böcker med efternamnsförslag under titeln Svensk namnbok. Förutom de statliga namnförslagen fanns även namnbyråer som sålde efternamnsförslag, framförallt under den stora namnbytesvågen under 1930- och 1940-talet.
Vid sidan av de statliga namnförslagsböckerna och namnbyråerna kunde namnbytarna även söka efter ett nytt efternamn i privat utgivna böcker och jag ska i det följande kort presentera tre stycken av dem.
Tretusen nya släktnamn: en namnlista till tjänst vid namnbyte.
Utgivare av denna bok var tidningsmannen Natanael Petrus Ollén (1879–1965), og den gavs ut år 1916. Boken innehåller även ett förord av språkvetaren och namnforskaren Roland Brieskorn (1880–1933).
Som titeln avslöjar innehöll boken tretusen efternamnsförslag. Dessa var huvudsakligen bildade med material från ortnamn och för efternamn vanliga ändelser såsom exempelvis ström och berg, vilket också skulle bli principen i den första statligt utgivna namnförslagsboken fem år senare.
Ettusen nya svenska släktnamn
År 1936, gav E.J.R Almqvist ut boken som innehåller lika många efternamnsförslag som titeln avslöjar. Denna bok innehåller inget förord, men väl ett tryck av släktnamnsförordningen från år 1901 som namnbytaren hade att förhålla sig till. Namnförslagen verkar i huvudsak vara bildade enligt samma principer som i den ovan från 1916.
Svenska släktnamn – 15 500 förslag byggda på växtnamn jämte råd och anvisningar vid namnbyte.
Den tredje boken, som gavs ut år 1939 av Hilding Danielsson, har en titel som både avslöjar antalet namnförslag och hur namnen är bildade. Namnförslagen är i huvudsak sammansättningar av två ord där ett av orden har någon anknytning till den svenska floran.
Namnen innehåller oftast lätt igenkännliga ord såsom Alm och Hägg. Andra ord vittnar om att den som utarbetade namnförslagen bör ha haft språkhistoriska kunskaper, eller i alla fall gjort gedigen efterforskning. Bland annat förekommer orden bjugg (gammalt ord för sädesslaget korn), holder (en skrivform för bär från fläder) och vilster (benämning på trädet jolsterpil).
Förutom namnförslagen innehåller boken även en beskrivning av hur man ansöker om efternamnsbyte och hur ansökningsbrevet ska utformas, vilket troligen var till stor hjälp för namnbytarna. I de statliga namnförslagsböckerna som fanns vid tiden saknas denna information.
Avslutning
Dessa tre namnförslagsböcker utgjorde troligen ett bra komplement till de statliga där namnen snabbt tog slut i och med att antalet namnbyten ökade under slutet av 1900-talets första hälft. Hur många av namnen i de privata namnböckerna som faktiskt nyttjades är ett ämne för vidare forskning.
Förutom de böcker som har nämnts finns också en skrift av Adolf och Erik Noreen från år 1907, som förutom en lista med befintliga efternamn i Sverige, också innehåller namnförslag. Mer i närtid, år 2016, har Bengt af Klintberg gett ut en bok med efternamnsförslag.
Litteratur
Almqvist, E. J. R. (1936). Ettusen nya svenska släktnamn. Stockholm
Danielsson, Hilding (1939). Svenska släktnamn: 15 500 förslag byggda på växtnamn jämteråd och anvisningar vid namnbyte. Stockholm.
Klintberg, Bengt af (2016). Byta namn?: 800 efternamnsförslag med kommentarer. Stockholm
Noreen, Adolf & Grape, Anders (1921). Svensk namnbok: till vägledning vid val av nya släktnamn. Uppsala.
Noreen, Erik & Noreen, Adolf (1907). Svenska familjenamn vid början av 1900-talet: alfabetisk förteckning jämte statistiska och andra bilagor. Stockholm
Ollén, N. P. (1916). Tretusen nya släktnamn: en namnlista till tjänst vid namnbyte. Stockholm.
– likheter och skillnader idag jämfört med för tio år sedan
av Katharina Leibring
Välbekant är att dagens sällskapsdjur ofta får samma namn som dagens barn. Vid en undersökningar jag gjorde för cirka tio år sedan om vilka namn som då gavs till hundar och katter, visade statistiken att katterna gavs fler ”djurtypiska” namn, typ Gosan, Mysan, Sessan, Murre, Misse, än hundarna. Bland dem var det särskilt vanligt att tikar (honhundar) fick samma namn som småflickor.
Elsa som kattunge. Foto: Leila Mattfolk.
Detta fenomen var ganska frekvent också för honkatter, medan det för handjur av båda arter användes ett större och mer varierat namnförråd. Handjuren fick också personnamn, men dessa kom gärna från fiktiva eller verkliga förebilder, och överensstämde inte lika mycket med namntoppen för småpojkar. Jag skymtade också en trend där omoderna barnnamn, t.ex. Sören, Lennart, Torsten, gavs till djur.
En del av de här omoderna namnen har sedan börjat ges till småbarn – kanske främst enligt tregenerationsregeln för namns återkomst, men jag ser det som sannolikt att bruket av namnen som djurnamn underlättade så att namnen blev användbara igen. Detta skedde genom att presumtiva namngivare vande sig vid att höra de här namnen på sällskapsdjur, och att namnen på så vis kom i omlopp i namnbruket och sipprade in i den del av medvetandet som ägnade sig åt namngivning. Namnen upplevdes som moderna och kunde därmed också ges till barn.
Hur ser det ut idag, tio år senare? Kan någon utveckling eller förändring skönjas? Fortsätter populära småbarnsnamn att användas som djurnamn? De populära småbarnsnamnen är delvis de samma (Alice, William m.fl.) men nya namn har tillkommit på topplistorna. Genom att undersöka nyregistreringar hos försäkringsbolaget Agria för kattungar födda 2022 kunde jag göra ett antal iakttagelser. Jag ska påminna om att namn på djur gärna används könsöverskridande, men eftersom den statistik jag har tillgång till är könsuppdelad, och inga namn återfinns på båda listorna, kan vi här bortse från den aspekten.
Flera av de idag populära småbarnsnamnen (bland de som inte var lika vanliga 2011) är också mycket använda som namn på dagens kattungar. Runt 40 av de 100 vanligaste kattungenamnen finns även på 100-i-topplistorna för barn namngivna 2022. Samma antal gäller för de namn som är nya på kattnamnslistorna jämfört med 2011. Intressant här är att det har skett en större förändring bland hankatterna, det har alltså kommit in fler nya namn där. Vilka är då de nya kattnamnen, och vilka har blivit mindre populära?
Namn på honkattungar 2022
Nya honkattsnamn, som också är populära småflicksnamn, är Juni, Lily, Rut och Zoe. Några för närvarande omoderna flicknamn (men som är på försiktig uppgång) på listan är Kerstin, Siv och Sonja. (Här kan tillfogas att en svensk kändiskatt med stort Instagram-konto bar namnet Kerstin Strömstedt.) På kattnamnslistan, men inte på småflickslistan, finns namnen Chanel, Kiwi, Pepsi och Pixie, alla kända som vanliga namn givna till olika djurarter.
Några namn som har försvunnit från honkatternas topplista är de traditionella kattnamnen Busan, Flisan och Mysan. Borta är också Ida, Kajsa och Tindra – alla namn som minskat i popularitet som flicknamn.
Tyra som kattunge. Foto: Leila Mattfolk.
Namn på hankattungar 2022
På hankattsidan är Alfred, Dante, Frans, Loke, Milo, Oliver och Sam nya – alla också populära småpojksnamn idag. Nya som kattnamn är också de mer omoderna mansnamnen Benny, Hasse, Sven och Sören, liksom Albus, Aslan och Baloo; de senare kända från film och litteratur.
Hela 21 hankattsnamn har bytts ut från 2011, däribland kändisnamn (på katter eller personer) som Figaro, Gustav, Messi, Måns, Rocky, Tarzan och Tyson. Också de fortfarande populära pojknamnen, i toppen sedan millennieskiftet, Hugo, Max och Oskar, tycks ha tappat sin dragningskraft hos kattägarna.
Kattnamn som kommunikationsmedel
Om vi studerar namnen ur en kommunikativ synvinkel kan vi konstatera att Xenofons utsaga att djurnamn ska vara tvåstaviga (för att vara lätta att säga och uppfatta) fortfarande håller ganska bra. Den gamla föreställningen om att djurnamn ska innehålla ljuden /i/ och/eller /s/ för att lätt kunna uppfattas av det namngivna djuret tycks inte ha samma genomslag hos namngivarna idag – flera av de nya namnen innehåller inget av dessa ljud.
Frågor kring kattungenamnen
För att sammanfatta: kattungars namn visar nu ännu större överensstämmelse med populära småbarnsnamn än vad de gjorde för tio år sedan. De traditionella kattnamnen med ursprung i utseende eller läten har minskat i popularitet. Människobarn och djurbarn tycks namnges i symbios. Det verkar också som om namngivningen av handjur har tagit ett steg närmare hondjuren i det att ännu fler populära småpojksnamn används idag.
Att en del av de populärkulturella namnen byts ut när deras förebilder blir passé väcker frågor: Har namnen inte fått helt rotat fäste som djurnamn? Vad beror det på att namn med tuffa förebilder, som Rocky och Tyson, blivit mindre populära? Är tuffhet inte längre lika önskvärt i djurnamn, är förebilderna mindre kända eller har de här namnen blivit allt för vanliga på katter? Söker kattnamngivarna unika namn på samma sätt som många nyblivna föräldrar gör idag när de namnger sina barn?
Leibring, Katharina, 2012: Staffan i den svenska kattnamnsskatten. I: Namn på stort och smått. Vänskrift till Staffan Nyström den 11 december 2012. Red. av Katharina Leibring (huvudred.), Leif Nilsson, Annette C Torensjö & Mats Wahlberg. Uppsala. S. 141–148.
Leibring, Katharina, 2015: Namn på sällskapsdjur – nya mönster och strukturer. I: Innovationer i namn och namnmönster. Handlingar från NORNA-symposiet i Halmstad 6–8 november 2013, red. av Emilia Aldrin & al. Uppsala: NORNA-förlaget. S. 134–152.
Meldgaard, Eva Villarsen, 1993: Kattens navn. 2000 danske kattenavne. Værløse: Billesø & Baltzer.
King Charles III will be crowned during the Coronation Service at Westminster Abbey on 6 May 2023. He has had several decades to prepare for this new position. “He’s been practising for a bit,” his sister, the Princess Royal, playfully told Canadian CBC News.
In the interview, Princess Anne summed up the meaning of coronation, saying that more than just being a big celebration, it is also an essential part of the responsibilities of the Crown. The Coronation is a combination of several traditional, historical and religious meanings. It symbolically strengthens the relationship of the people and their monarch and represents the continuity of the regime.
The coronation ceremony of May 2023 has been planned to be shorter and less extensive than in earlier centuries. According to media reports, King Charles also has had plans to renew the British monarchy, even though he will naturally honour the royal traditions and history. In recent months, there have been news of slimming down the amount of the members of the royal house.
Long-lasting commitment
There will certainly be changes in the British monarchy in the next few years, for the simple reason that the reign of Elizabeth II was so exceptionally long, and society and its attitudes have changed since 1950s. The coronation always symbolizes the beginning of a new era. Many things in the administration and practices of the court no doubt will be modernized and updated, but there is one immaterial heritage the kingdom has preserved for centuries and which will not be changed: the royal names carry long-lasting traditions.
Charles I and II (House of Stuarts) ruled in the 17th century. The new monarch of the 2020s will carry on this naming tradition. Within the House of Windsor, too, there are long naming traditions. If we consider the male line, there’s a continuation from generation to generation.
The King’s granddaughter, Princess Charlotte (who is said to look a lot like her great-grandmother Queen Elizabeth and also her father, the Prince of Wales), has inherited this name in a feminized version from her grandfather. She is also the namesake of both her grandmothers as well as Queen Elizabeth. Her brothers, George (the future heir of the crown) and Louis, also carry the traditional names of earlier generations of monarchs, and of their grandfather. King Charles himself inherited his forenames from earlier generations of the House of Windsor as well as the Duke of Edinburgh (Louis and Alexander in the princes’ names are inherited at least from Prince Philip’s forefathers):
King Charles III – Charles PhilipArthurGeorge
Prince of Wales – William Arthur Philip Louis
Prince George Alexander Louis
Princess Charlotte Elizabeth Diana
Prince Louis Arthur George
Even now in the 2020s, these centuries-old traditions continue to define the naming practices of the royal families. Why, then, are the royal families so committed to such long-lasting naming practices?
Onomastic literacy and the inherited names of royal families
In my research on name-giving practices, I have made use of the concept of onomastic literacy as an analytical tool. Onomastic literacy can be understood as the skills needed to interpret the cultural and social phenomena and meanings related to name-giving. Onomastic literacy skills are part of a person’s cultural capital. I have studied personal names in family networks utilizing this concept, and in the royal families of the United Kingdom and Sweden.
The concept of onomastic literacy helps researchers to contextualize the lives of their research objects more closely as part of the cultures and local communities of their times, thereby revealing the deep-rooted motives behind name choices and the slow change in mentalities affecting naming generation by generation. These are connected with identities, symbols and kin networks.
Onomastic literacy is part of the cultural and informational capital of each individual and family. Communal norms have governed interpretations of name choices, but in order to be able to choose a ‘suitable’ name, an individual has to be sufficiently familiar with the traditions of the family and the locality. It is a question not only of fashion but also of identities, values and ideals. For example, in royal families it has been important to maintain the prestige of the dynasty in the eyes of the people through name choices and the symbolic meanings connected with them.
Royal names are inherited from one generation to another, and this long continuity of important names results in slow change of the nomenclature and favours traditional names. Thus, personal names, not only surnames and the names of royal houses but also inherited forenames, could be described as a kind of a cultural DNA, which immediately expresses the family and royal house into which a person has been born. This has also been connected to trust in and the good repute of the royal family and its networks. For the subjects of the royal families and for the media, these ‘safe choices’ of inherited forenames also communicate their uniqueness and legitimate their status.
On the other hand, royal families cannot isolate themselves from society. That is why in the Nordic countries, for example, the name choices of the royal families, even as they respect older traditions, also reflect the greater freedom of choice that parents nowadays have in name-giving compared with earlier centuries.
