Historical socio-onomastics – Page 3 – New trends in Nordic Socio-onomastics

Herregårde på -holm og bondelandsbyer på -rup

Socio-onomastiske overvejelser i danske herregårdsnavne gennem tiderne (1)

af Johnny G.G. Jakobsen

I min forrige klumme (’Ishøjpalmen, Randerstypen og 2900’) gav jeg nogle eksempler på danske stednavne med særlige sociale konnotationer i nutiden. Denne gang vil jeg følge op på dette med et eksempel på, hvordan særlige medbetydninger også kan ledsage hele stednavnetyper.

De første onomastiske udskilninger af herregårdsnavne

Tilbage i middelalderen lå langt de fleste af Danmarks hovedgårde (eller ’herregårde’, som de typisk kaldes fra og med 1700-tallet) i landsbyer, som de længe delte navn med. Et eksempel på dette er Hørby (på Tuse Næs, Sjælland), der kendes som kombineret landsby og stormandssæde fra starten af 1300-tallet.

Men i løbet af 1400- og 1500-tallet synes der mange steder at være opstået et praktisk og/eller socialt oplevet behov for navnemæssigt at kunne skelne bebyggelser beboet af bønder fra bebyggelser beboet af samfundets overklasse. I eksemplet Hørby løste man dette ved, at hovedgården fra starten af 1400-tallet stadig oftere omtaltes som Hørbygård, til forskel fra landsbyen Hørby.

Nogle steder fortsatte de to bebyggelser og deres navne med at eksistere side om side, mens man andre steder med tiden lod landsbyerne nedlægge til fordel for hovedgårdens jordtilliggende; det sidste skete i Hørby.

‑holm og de andre herregårdsnavneendelser

Samtidig blev det fra slutningen af middelalderen almindeligt, at nye hovedgårde anlagdes for sig selv ude i landskabet, hvad enten dette nu skete af dyrkningspraktiske, socialprestigiøse eller forsvarsmæssige hensyn. Mens landsbyhovedgårdene som nævnt typisk bar samme slags navne som landsbyerne, eventuelt tilføjet ‑gård, så antog de enkeltliggende hovedgårde typisk en anderledes type navne med endelserne ‑holm, ‑borg og ‑vold.

I 1600-tallet vandt nye endelser frem blandt de foretrukne herregårdsnavnevalg, såsom ‑dal og ‑lund, hvortil senere navnemoder med ‑minde, ‑lyst og ‑gave især slog an i 1700-tallet. Mens de oprindeligt senmiddelalderlige hovedgårdsnavne på ‑holm (’jordareal omgivet af vand’), ‑borg (’befæstet bygning’) og ‑vold (’voldgravsanlæg’) ofte afspejler, at de tilknyttede bebyggelser vitterligt var befæstede af forsvarshensyn, så blev navnetyperne efterhånden så nært associeret med herregårde, at efter-middelalderlige herregårdsanlæggelser uden befæstninger og voldgrave uden problemer kunne antage samme endelsestyper.

På samme måde må man ofte lede forgæves efter de naturgeografiske sænkninger i landskabet, som vore mange herregårdsnavne på ‑dal ellers kunne stille forventninger om. Efter middelalderen synes den slags endelser i nye herregårdsnavne således at have en rent poetisk eller herregårdsromantisk betydning.

Herregårdsnavneændringer til –holm

Mens der kun kendes få danske eksempler på at landsbyer har skiftet navn, så har omtrent halvdelen af vore hoved-/herregårde ændret navn en eller flere gange. Og der er adskillige faste mønstre at notere sig i disse herregårdsnavneændringer.

Den absolutte topscorer blandt stednavneendelser, når et nyt navn blev tillagt en herregård, var ‑holm. Især i perioderne 1660-1690 og 1750-1800 skiftede rigtig mange danske herregårde navn, og i 25 % af tilfældene endte det nye navn på ‑holm. Præferencen for denne endelse var faktisk endnu mere udtalt i tiden før 1660, hvor ‑holm stod for mere end 60 % af de tilvalgte herregårdsnavne.

I den ældre periode foregik ændringen ofte ved, at endelsen ‑holm blev hægtet på et eksisterende navn, enten i dettes fulde oprindelige form (f.eks. Gunderslev > Gunderslevholm 1345; Rønnebæk > Rønnebæksholm 1455) eller gennem udskiftning af efterleddet (f.eks. Næsbygård > Næsbyholm 1575; Skullerupgård > Skullerupholm 1670).

Efter middelalderen blev det efterhånden mere moderne at kreere helt nye navne, typisk med personnavne fra den herregårdsejende familie i forleddet (f.eks. Skovkloster > Herlufsholm 1560; Paddeborg > Sparresholm 1610; Vedtoftegård > Brahesholm 1673).

Herregården Lungholm nær Rødby på Lolland udgør et klassisk eksempel på udviklingen i danske herregårdsnavne. I de ældste omtaler fra middelalderen var der tale om en hovedgård i landsbyen Olstrup, som stormandssædet delte navn med. Fra omkring midten af 1400-tallet begyndte hovedgården at distancere sig onomastisk fra de omkringliggende bøndergårde ved at antage navnet Olstrupgård. I 1639 blev den gamle hovedgård udvidet med jorderne fra en da nedlagt nabolandsby, Pugerup, og den derved opståede nye herregård fik navnet Lungholm, opkaldt efter ejeren Palle Rosenkrands’ hustru, Elisabeth Lunge. Tegningen, der er fra 1872 og udgivet i Trap Danmark (2. udgave), viser herregårdens nuværende hovedbygning, der er opført i midten af 1800-tallet. (Hentet fra Wikimedia Commons)

Herregårdsnavneændringer fra ‑rup

En absolut ’taber’ ved herregårdsnavneændringerne kan også udpeges. Mens rigtig mange nyoprettede herregårde i senmiddelalderen fik navne på ‑rup, synes denne navneendelse pludselig i mindre grad at have tiltalt adelen i århundrederne efter middelalderen.

Dette viser sig dels ved, at der efter 1600 næsten ingen nye herregårdsnavne opstod på -rup, samtidig med, at eksisterende herregårdsnavne på netop denne endelse (eventuelt tilføjet ‑gård eller sågar ‑holm) var særligt udsat for ændringer i 1600- og 1700-tallet.

Dette gælder f.eks. gode gamle ‑rup-herregårdsnavne som Vinderup †o.1600; Olstrupgård †1639; Torup †1664; Pårup †1672; Skomstrup †1673; Loverstrupgård †1674; Abrahamstrup †1677; Bonderup †1681; Hovedstrupgård †1681; Finstrup †1723; Sostrup †1725; Sørup †1743; Østrupgård †1754; Stenkelstrup †o.1760; Totterupholm †1789; Krenkerup †1815.

Det er selvsagt svært at gisne om, hvad motiveringen har været bag de mange fravalg af ‑rup-herregårdsnavne blandt disses adelige ejere for adskillige århundreder siden, men måske har de da hos visse kredse i adelen dels forekommet at lyde lidt vel ’bondske’ og usofistikerede, dels har de formentlig forekommet vældig gammeldags i en negativ forstand.

I 1800-tallet ændrede denne strømning sig fuldstændigt, nærmest i modsatgående retning. Dette vil blive emnet for mit næste socio-onomastiske blogindlæg.

(Der kan læses mere om danske herregårdsnavneændringer i min artikel om samme emne i Landbohistorisk Tidsskrift 2017-18)

Fra Eldorado til Happyhill

– drømme om fremtiden

af Peder Gammeltoft

Mange tænker på stednavne som noget traditionsbundet, som noget der rækker tilbage i tid. Men vi har faktisk også en masse stednavne som fornyer navnemassen. Det er stednavne som ikke siger noget om stedet, men om selve navngiveren – dennes ønsker, drømme og udsyn.

En ny boligtrend?

I takt med at flere og flere i Norge får egen bolig i det 20. århundrede, stiger også antallet af ’nyskabelser’ kraftigt. Navne som Vista Alegre, Fairview, Eldorado og Oakhill, vidner om et helt nyt udsyn, udadvendthed og interesse i det fremmede. Egentlig er der ikke noget nyskabende over dette – det er i alt fald ikke noget nyt i norsk stednavnetradition at opkalde efter fremmede og fiktive steder. Af sidstnævnte kategori har vi et Himmerike belagt ca. 1390 i Buskerud, og et Paradis i Telemark så tidligt som 1471. Denne slags opkaldelser er en tendens der bliver mere og mere almindelig fra slutingen af 1700-tallet, hvor blandt andet lyststeder fx blev navngivet Bellevue og lidt senere blev øerne Sumatra og Madeira opkaldt. Men fra det 20. århundrede tager denne innovation rigtigt fart i form af nationalromantiske navne som Breidablikk, Gimle og Glitre.

Figur 1. Luftfoto af Restaurant Bellevue i Bergen fra ca. 1935. Foto Widerøe’s Flyveselskap A/S. Billedsamlingen, Universitetet i Bergen, CC-BY. (Arkivreference: ubb-w-sh-0005002)

Hvad siger disse steder så om navngiverne? Det er naturligvis svært helt at vide uden at kende navngiverens motiv, men generelt handler det om at skabe en positiv stemning om stedet, i alt fald i de fleste tilfælde. I nogle tilfælde ses et tydeligt ironisk syn i stednavnet, der efter alt at dømme udspringer af andres holdninger til stedet. Ved at gå i Matrikkeltukastet av 1950, ser vi disse nyskabelser. Alle eksempler er herfra.

Den gode stemning

Et interessant aspekt ved disse stednavne, er at ideen om at det positive indtryk hænger sammen med at udtrykke sig på et andet sprog. Så der har tilsyneladende også ligget en signalværdi i et andetsprogsudtryk på navngivningstidspunktet. I dag er den altoverskyggende fremmede indflydelse engelsk, men faktisk udgør de kun knap halvdelen af materialet. Det er i stedet franske, spanske og portugisiske navne der er fremtrædende. Højdespringeren er klart det franske Bellevue – faktisk en tredjedel af hele materialet bærer dette navn. Navnet betyder ’den smukke udsigt’. Samme betydning går igen i navnene Belvedere og Boa vista, fra portugisisk samt Bellavista fra spansk. Der er ikke noget som at nyde en god udsigt og have udsyn!

Figur 2. Oversigtsbillede over fremmesproglige stednavne der har ‘udsigt’ som betydningsområde. Cyan cirkler er navnetypen *Bellevue*, Blå firkanter er stednavne der indeholder spansk/portugisisk *vista*, og grønne trekanter er navne med elementet *view* fra engelsk. Illustration af Peder Gammeltoft.

Lykke og glæde er også værdige motiver i navngivningen. Navne som Le bonheur, Pleasant view og føromtalte Happyview er gode eksempler på dette, som vi også ser i det fra portugisisk hentede Vista Alegre. Men den gode følelse udtrykkes gerne mere subtilt i association til noget som anses som havende en iboende positivitet, som velduft i Rosenhill, Sunnyhill, Belmo(u)nt; natur, Birchwood, Deerhill, Oakhill, Pine Wood, Seaside og Woodhill, skønhed i Fairview og elskede familiemedlemmer i Charles Hill, Estherhill, Jennihill og Mariahill.

Det positive indtryk kommer også til syne i et narrativ som dykker ned i det man kan kalde nationssjælen. Norge er et bjergrigt, mytisk og serent landskab, så derfor er navngivningsmotiverne blandt andet hentet fra topografien, som i Mountain Hill, Osean Vju, Rock Hill og Steinhill, River Mount og Woodcliff, fra dyrelivet i Bjørn Hill, samt fra mytologiens Sagahill og roens Fredhill og Fridhill. Her ligger de hjemlige koncepter tilsyneladende så nært at dannelser på to sprog ikke er usædvanlige, som Fredhill, Sagahill og Steinhill er gode eksempler på.

Figur 3. Fremmedsproglige stednavne i Stavangers opland. Illustration af Peder Gammeltoft.

Udsyn og længsel

Fra slutningen af det 19. århundrede blev verden mere og mere tæt knyttet sammen ved hjælp af teknologiske landvindinger som telegrafen, telefonen og en blomstrende journalistisk dækning af begivenheder uden for landets grænser. Samtidig var tiden også præget af drømme om et bedre liv et andet sted. Norge var på det tidspunkt et relativt fattigt land og mange så mulighederne i den nye verden. Derfor blomstrer stednavne som Amerika, Kanada, Florida, Georgia, Kalifornien og endda Alaska og Baltimore op. Om navngiverne selv har oplevet disse steder, altså er hjemvendte amerikafarere, eller om det er deres drømmesteder de har navngivet, vides ikke. Begge scenarier er uden tvivl repræsenteret i materialet, især når vi også finder navne som Ny-York og Chicago. Begge steder havde betydelig norsk indvandring – faktisk var Chicago den by i verden med tredjeflest norske indbyggere, kun overgået af Oslo og Bergen. Udvandring til Sydamerika var langt mindre og af en anden karakter. Den nåede sit højdepunkt i 1920’erne og gik især til Argentina, hvilket vi også har givet afkast i de to navne Argentina og Buenos Arics (fejlskrevet for Buenos Aires, rettet i senere matrikler).

Nogle få navne viser også et udsyn der bunder i litteraturen, men de er ikke særlig hyppige. Dels finder vi de klassiske middelhavslande repræsenteret i stednavne som Hellas og det småmytiske Arkadien, men også Roma og Venedig. Også fremtrædende lande lande i tiden, som Britannia, Frankrige og Schweiz, med hovedstæderne London og Paris finder en plads i navnematerialet. Beslægtet med disse er sikkert også navne der tilsyneladende hædrer norske indsatser på verdensplan. En god håndfuld steder hedder Nordpolen eller Sydpolen. Disse synes at være relateret til Fritjof Nansen og Roald Amundsens bedrifter i de arktiske områder i årene omkring år 1900. Der var god signalværdi i national stolthed.

Figur 4. Port Arthur i Trondheim, ca. 1910, Port Arthur er boligblokken øverst til venstre i billedet. Foto: Trondheim byarkiv, CC-BY. (Arkivreference: Tor.H47.B53.F26903).

Ironiens kolde blik

Samtidig med at verden kom nærmere, kom også verdens rædsler og uro ind i folks bevidsthed. Krige og uroligheder blev flittigt rapporteret i aviserne. Denne bevidsthed afspejler sig også i nogen grad i navnematerialet, enten i form af opkaldelse efter uroplagede steder eller pludseligt, planløst anlagte samfund. Denne tendens kender vi fra 1800-tallet, hvor man begyndte opkaldte afsidesliggende og ugæstfrie steder efter Sibirien og Napoleons eksil på St. Helena. Dette fortsætter op i det 20. århundrede med opkaldelser efter især det engelske imperiums problemområder: Afganistan (krige bl.a. i 1878-80 og 1919), Transvaal (fra Boerkrigen 1898-1902), men også Frankrigs Indokinaeventyr nævnt i navnet Bakindien (fransk-kinesiske krig 1884-85), minder om den russisk-japanske krig (1904-05) i Port Arthur (nu Lüshunkou i Kina), samt muligvis USA’s ekspansionisme gennem den spansk-amerikanske-kubansk-filipinske krig i 1898, med opkaldelsesnavnet Kuba, hvor mange af krigshandlingerne fandt sted. I et par tilfælde er også guldfeberens højborg, Klondike, opkaldt, sikkert omtalende et uroligt, uregerligt og ureguleret sted.

Figur 5. Stemningsbillede fra Klondike. Canadian National Archives, CC-0.

Disse navne er nok ikke oprindeligt givet af ejeren selv, men af navnebrugerskaren i det omgivende samfund. Dog må navnene så være faldet så meget i smag hos ejerne at de har registreret dem til deres ejendom og bolig. Denne type navne giver et interessant indblik i det psykiske samspil mellem navnebrugere, hvor et egentligt nedsættende stednavn tages op og adopteres af ejerene af stedet. Det viser lidt om folks fandenivoldskhed og evne til at gå på tværs af etablissementet.

Værd at studere?

Næsten alle de stednavne der er omtalt her, er navne på enkeltbebyggelser, villaer og huse i større eller mindre bysamfund. Altså gruppen af navne betinget af selvejerskab og gryende urbanisering. Og flertallet af disse navne er også at finde i områderne uden for de gamle købstæder. Men modsat urbaniseringens regelrethed i planlægning, og dermed også navngivning, er disse navne udtryk for modtagergruppens – beboerne i urbaniserede strøg – selvopfattelse. Og i disse navne finder vi alt fra drømme, planer om fremtiden, længsel efter det bedre og regelret normtrods. Dette studie giver kun løse pluk fra en enkelt kilde, Matrikkelutkastet av 1950, og analyserne er på ingen måde dybtgående. Men det er så absolut et område der fortjener mere opmærksomhed – for her kommer vi tæt på dem der navngav, og hvorfor de valgte de navne de gjorde.

“Det er en folkeskat, som skal reddes”

– et diskussionsoplæg om den nationalromantiske tilgang til stednavneindsamling

af Martin Sejer Danielsen

I 1800-tallet opdagede man folket; et begreb der svært lader sig definere, men som i praksis typisk var lig med landbobefolkningen, også kaldet almuen, især den fattige del af denne. Denne typisk stedfaste del af befolkningen med mangel på boglig dannelse syntes at opretholde et væld af traditioner, herunder fortællinger og sange, der rakte potentielt meget langt tilbage i tiden til en glorværdig fortid – og dermed nationens rod!

Folkeminder og nationalstaternes dannelse

Folkeminderne kunne op gennem 1800- og begyndelsen af 1900-tallet udnyttes som argumenter for nationalt tilhørsforhold i dannelsen af de europæiske nationalstater, og i de danske områder kendetegnedes dette særligt i polemikken om det tysk-danske grænseområdes naturlige tilhørsforhold. Den danske kulturhistoriker Inge Adriansen (1944–2017) har behandlet emnet i afhandlingen Fædrelandet, folkeminderne og modersmålet: Brug af folkeminder og folkesprog i nationale identitetsprocesser (1990).

Et eksempel på at stednavne blev taget direkte til indtægt for Slesvigs nordiske tilhørsforhold, er den sønderjyske præst og sprogforsker Johannes Kok (1821–1887) da han, efter at være blevet fordrevet fra Slesvig af preusserne i 1864, i 1867 udgav et navneleksikon som andet bind af værket Det Danske Folkesprog i Sønderjylland. Afslutningsvis konkluderer Kok (s. 517):

Jeg har i Tanken gennemvandret hvert Sogn fra Kongeåen til Danevirke og er overalt bleven bestyrket i den Overbevisning, at dersom – hvad Gud forbyde!
– Menneskene, som bo der, nogensinde skulde blive tvungne til at fornegte deres nordiske Æt, så ville Kirker, Byer og Gårde, ja Skove, Marker og Bække aflægge Vidnesbyrd derom.

Folkets stednavne og deres snarlige forsvinden

Man talte – og taler stadig – om folkeminder, folkeeventyr, folkeviser, folkesagn, folkemål og så videre. Egentlig er det bemærkelsesværdigt at stednavnene gik fri for denne ‘folkeficering’; aldrig har man hørt om *folkestednavne, og ordet folkenavne benyttedes i lidt ældre tid om betegnelser for folkeslag (finnere, danskere, islændinge) eller om de personnavne man traditionelt gav visse dyr, eksempelvis Mikkel som navn på ræven.

Almuens minder skulle indsamles systematisk som en arkæolog der graver efter fortidens skatte. Og man havde travlt, for industrialiseringen og effektiviseringen af landbruget ændrede så drastisk på almuens levevilkår og livsstil at traditionerne var på vej i graven sammen med de sidste, ældre repræsentanter for den gamle tid.

Kigger vi på stednavneindsamlingen, genfinder vi både skattegravermetaforikken og bekymringen for materialets snarlige forsvinden. Se bare hvordan Marius Kristensen (1869–1941) i en artikel i Danske Studier 1905 (s. 177-193) argumenterer for vigtigheden af at få indsamlet stednavnene: “Endnu kan man ved hjælp af gamle folk få rede på de mærkelige vangnavne og marknavne, som för har været brugt. Dette navnestof er sin undergang nær. […] Her må tages fat, om det gamle skal reddes” (s. 193). Og artiklens sidste sætning lyder: “Det er en folkeskat, som skal reddes” (ibid.).

Afvisning af arkiverne

I folkloristiske kredse begyndte man i anden halvdel af 1900-tallet at diskutere anvendeligheden af materialet der blev indsamlet i regi af den nationalromantiske ånd. Den medførte en tingsliggørelse af folkemindet der som analyseobjekt blev løsrevet fra informanten der fremførte det. Folkemindet tilhørte folket, ikke navngivne hjemmelsmænd og -kvinder.

Folkemindesamleren indsamlede blot “belæg, belæg og atter belæg”, altså tekstvarianter der blev ordnet typologisk, geografisk og kronologisk med henblik på at “dokumentere det enkelte folkemindes urform, dets udvikling fra oldtid til nutid og dets vandringsveje fra egn til egn og fra kontinent til kontinent”. Således udtaler den danske folklorist Iørn Piø (1927–1998) i Folkeminder og Traditionsforskning (2. udg., 1971, s. 19).

Konteksten af folkemindernes fremførelse var ikke del af den måde materialet blev indsamlet på. Man fandt ingen notater om fortællerens mimik, gestikulationer, stemmeføringer osv., og folkemindernes fremførelse blev ikke observeret under naturlige omstændigheder idet indsamlingen typisk foregik som et produkt af en interviewsituation.

Mange, eksempelvis den ungarsk-amerikanske folklorist Linda Dégh (1920–2014) og just citerede Iørn Piø, afviste derfor fuldstændig arkiverne som anvendelige primærkilder i moderne folkloristiske studier hvor man ønskede et større fokus på informanternes fremførelse af folkeminderne.

Rekonstruktion af konteksten

Andre så med mildere øjne på arkiverne. Forskere, blandt andre Bengt Holbek (1933–1992), Timothy R. Tangherlini og mig selv, har således arbejdet med en analysemodel hvor man rekonstruerer fortællesituationen med udgangspunkt i indsamlerens feltnoter og prøver at lære sin informant at kende ved hjælp af personalhistoriske studier og personens folkloristiske repertoire. I denne ramme kan eksempelvis et sagns betydning tolkes med udgangspunkt i det levende, tænkende og følende menneske der fremførte det, i kontekst af den historie personen levede i.

Men hvad så med stednavnene?

Men i stednavneforskningen har vi – mig bekendt – ikke rigtig haft en lignende diskussion. Derfor vil jeg lægge op til en sådan: Hvordan kan det historisk indsamlede stednavnemateriale, som især de europæiske arkiver bugner med, bidrage til nutidens tilgange til faget, herunder det socioonomastiske felt?

Svenska namntrender under 1200-talet

av Lennart Ryman

Våra förnamn är till största delen inlånade, och många av dem har kommit in i landet redan under medeltiden. Norden blir då en del av den västliga kristenheten även på personnamnens område. För Sveriges del är källäget för den tidiga utvecklingen uselt. De rikaste källorna från tiden före 1300-talet är ortnamn med personnamnsförleder, men de är mycket svåra att datera. Medeltida runinskrifter är lite lättare att tidfästa men är alldeles för fåtaliga. Här skall jag titta på pergamentbrev från det medeltida Sverige fram till 1281, som tyvärr är fåtaliga, ibland svårdaterade och extremt socialt och geografiskt snedfördelade. De omtalade personerna hör till största delen hemma i tidens överklass och till stor del i det absoluta toppskiktet av stormannafamiljer. Jag tar gärna emot tips inom det här området, som jag känner sämre till än vad som vore önskvärt.

I de tidiga brevens namnskatt står de inhemska förnamnen fortfarande ganska starka. Jag har noterat omkring 302 bärare av nordiska mansnamn mot omkring 172 av inlånade. De nordiska namnen är väl spridda över 131 lexikala namn. Här finns de för oss välkända Björn, Ulf och Gunnar men även många mindre bekanta som Ofeg, Uddvald och Signjut. (Nästan alla namn är latiniserade. Här återger jag dem i nusvensk form.)

Bland de inlånade finns endast 38 lexikala namn, vilket beror på att ett fåtal namn har många namnbärare: Peter 28, Johannes 27 (kanske i talspråket fördelade på våra Jöns och Johan), Niklas 19, Magnus 17 och Bengt 16. Vi ser att ett fåtal kristna namn har påbörjat sin dominans, åtföljda av det märkliga Magnus, som senare utvecklas till bl.a. Måns.

Materialet ger trots sina begränsningar utrymme för vissa socioonomastiska iakttagelser. De inhemska namnen är bäst bevarade utanför stormannakretsarna, med undantag för kyrkans folk, som i stället har en hög andel inlånade namn. Det kyrkliga namnskicket beror delvis på att en del av de höga prelater som uppträder i diplomen är invandrade – bl.a. med västgermanska namn som Rikard, Gerhard och Valter, vilka under hela medeltiden förblir ovanliga, men säkert även med allmänt kristna namn som Johannes och Lars. Men frågan är om det är hela förklaringen. Kanske kom kyrkans män till stor del från familjer med ett mer kristet namnskick? Kanske var vissa söner (och döttrar) redan från dopet vikta för en kyrklig karriär? Slutligen har kanske vissa munkar, präster och nunnor i efterhand antagit ett passande namn, en praxis som vi känner till från bland annat Lund under tidig medeltid.

Bland stormännen är de mest utmärkande namnen Karl, Bengt, Filip, Birger och Knut. Urvalet av namn är nog delvis slumpartat – det rör sig om individer som till stor del är besläktade med varandra. Tre av namnen är inhemska men hör inte till de vanligaste på svenska runstenar från 1000-talet. När det gäller Karl är det säkert den frankiske Karl den store som ligger bakom uppsvinget. Det tydliggörs av Magnus, som kommer från Karl den store i latinsk form: Karolus Magnus. Även Magnus är vanligt bland stormännen men verkar vara spritt även i lite vidare kretsar. För Knut är de danska Knut den store, Knut den helige och Knut Lavard de stora förebilderna.

Bland de fåtaliga omtalade kvinnorna är de inlånade namnen betydligt vanligare än bland männen, med 34 bärare jämfört med 33 för nordiska namn. Kanske är resultatet en slump, men det är möjligt att det är representativt för det sociala urval som det är frågan om här. Medeltida kvinnonamn är överhuvudtaget dåligt kända, men i en bra lokal källa från 1500-talets början, en själamässolängd från Närke, är inlånade namn ungefär lika vanliga bland kvinnor som bland män: drygt 70 %. De vanligaste kvinnonamnen i de tidiga diplomen är Kristina, Margareta och Ulfhild, av vilka det sistnämnda inte har framtiden för sig. Några namn som tycks vara på uppåtgående är Cecilia, Elena, Katarina och Lucia, medan Ingeborg och Ragnhild hör till de vanligare inhemska namnen, vilket skulle kunna bero på slumpen men stämmer med vad vi vet om läget under senare tider.

Den generella bilden av de medeltida förnamnen är att de namn som var vanliga i det kristna Europa så småningom blev vanliga även hos oss. Det är talande att invandrade män med hög prestige, som strängnäsbiskopen Vilhelm och adelsmannen Verner von Brunkow, inte tycks ha påverkat namnskicket nämnvärt. Ett märkligt förhållande är att ett så litet fåtal namn blev så extremt vanliga, trots det jämförelsevis stora galleri av helgon som borde ha kunnat stå till förfogande, men i det avseendet skiljer sig knappast Sverige från de flesta andra europeiska länder.

Utmärkande för det här lilla materialet från 1200-talet är den höga andelen inlånade namn. De medeltida runinskrifterna och ortnamnen visar att utvecklingen inte kan ha gått så långt bland befolkningen i stort. Generellt tycks de nya namnen ha spritt sig socialt uppifrån och ner, vilket förstås inte är förvånande. Men redan 1312, i skattelängder från norra Uppland, bär omkring en tredjedel av bönderna kristna namn – de kristna namnen inkluderar dock Olaf, som är det vanligaste namnet i längderna.

Jag skall avsluta med några namn som man kunde ha förväntat sig att se mer av i de tidiga breven: Anna, Erik och Olaf. Anna, namnet på jungfru Marias mor, är inte känt som förnamn i Sverige förrän 1291 och verkar inte börja spridas på allvar förrän betydligt senare. Namnets sena blomstring är tydligt kopplad till kulten av S:ta Anna, som blir betydelsefull först under senmedeltiden. Erik och Olaf är ju namnen på de svenska och norska helgonkungarna, och som de nyssnämnda skattelängderna visar hör särskilt Olaf till de populära medeltida namnen. Att Erik endast har sju bärare här kanske visar att det vid denna tid ännu var ett rätt exklusivt kungligt namn – fyra av namnbärarna är av kunglig börd medan en märkligt nog är en träl som blir frigiven. Olaf med sex namnbärare är mer svårförklarat. Namnet saknas bland stormännen men är påfallande väl representerat bland kyrkans män, med fem bärare. Kanske hänger den koncentrationen direkt ihop med kulten av S:t Olof, men kanske är det snarare så att dessa män kommer från sociala skikt som är dåligt representerade i materialet och där namnet sannolikt har nått större spridning.

Här nedan kommer en rätt omfattande men inte alls uttömmande lista på litteratur som tar upp spridningen av kristna namn i Sverige och Norden.

Referenser

Audén, Bengt, 1980: Bottniska personnamn. Frekvenser i skattelängder från mitten av 1500-talet. Umeå. (Kungl. Skytteanska samfundets handlingar 22.)

Danmarks gamle Personnavne. Udg. af Gunnar Knudsen, Marius Kristensen & Rikard Hornby. 1 Fornavne. København.

Dahlbäck, Göran, 1997: När blev Upplands bönder kristna? Ett mentalitetsskifte speglat i personnamnsskicket. I: Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens årsbok.

Dybdahl, Audun, 2008: Navneskikken i Trøndelagsregionen i senmiddelalderen: Personnavnforrådet i lys av helgenkulten. I: Maal og Minne.

Eldblad, Anita, 1996: Personnamnsskicket i två av de uppländska markgäldslängderna 1312. I: Från götarna till Noreens kor. Hyllningsskrift till Lennart Elmevik på 60-årsdagen 2 februari 1996. Red.: Eva Brylla, Svante Strandberg & Mats Wahlberg. Uppsala. (Skrifter utgivna genom Ortnamnsarkivet i Uppsala. Serie B. Meddelanden 11.)

Eldblad, Anita, 2012: Personnamnen i 1312 års markgäldslängd från Hållnäs. I: Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift.

Fredriksson, Ingwar, 1974: Svenskt dopnamnsskick vid 1500-talets slut. Lund. (Anthroponymica Suecana 7.)

Fridell, Staffan: 1992: Ortnamn på –ryd i Småland. Uppsala. (Acta Academiae regiae Gustavi Adolphi 60. Studier till en svensk ortnamnsatlas 15.)

Grape, Anders, 1911: Studier över de i fornsvenskan inlånade personnamnen (företrädesvis intill 1350) 1. Uppsala.

Gunnes, Erik, 1983: Utenlandsk navneskikk i norsk middelalder. I: Maal og minne.

Hald, Kristian, 1974: Personnavne i Danmark 2. Middelalderen. København. (Dansk historisk fællesforenings håndbøger.)

Halvorsen, Eyvind Fjeld, 1955: Personnavnene på Ringerike fra mellomalderen til 1666. I: Maal og minne.

Holm, Olof, 2020: Donatorslängden från Alfta i Hälsingland – en 1200-talskälla? Namnskicket som dateringsgrund. I: Studia anthroponymica Scandinavica 35. https://www.bokorder.se/sv/series-144/studia-anthroponymica-scandinavica

Kiviniemi, Eero, 1980: Från Olof Persson till Mats Henriksson. I: Studier i nordisk filologi 62.

Kristendommens indflydelse på nordisk navngivning. Rapport fra NORNAs 28. symposium i Skálholt 25.–28 maj 2000. Red.: Svavar Sigmundsson. (NORNA-rapporter 74.)

Kruken, Kristoffer & Ola Stemshaug, 2013: Norsk personnamnleksikon. 3. utgåva ved Kristoffer Kruken. Oslo.

Lind, E. H. 1905–15: Norsk-isländska dopnamn ock fingerade namn från medeltiden. Uppsala.

Meldgaard, Eva Villarsen, 1994: De kristne personnavne kommer. I: Vikingetidens sted- og personnavne. Rapport fra NORNAs 22. symposium i København 14.–16. januar 1993. Red. Gillian Fellows-Jensen & Bente Holmberg. (NORNA-rapporter 54.)

Mårtensson, Lasse (under utgivning): Personnamn i de medeltida svenska runinskrifterna.

Nyman, Eva, 2009: Personnamnen i samhället. Forskningsläget idag och viktiga framtida uppgifter. I: Studia anthroponymica Scandinavica 27.

Otterbjörk, Roland, 1979: Svenska förnamn. Kortfattat namnlexikon. 3 uppl. Stockholm. (Skrifter utg. av Svenska språknämnden 29.)

Raunamaa, Jaakko 2020: Margareta, Katerina and Kristina. Female names in medieval Finland. I: Studia anthroponymica Scandinavica 35.

Sveriges medeltida personnamn. [Numera:] utg. av Institutet för språk och folkminnen. 1–. 1967 ff. Uppsala.

Wahlberg, Mats, 2018: Uppländska ortnamn på –bodha, –bol och –bordh med personnamnsförleder. I: Namn och bygd 106.

Williams, Henrik, 1996: Vad säger runstenarna om Sveriges kristnande? I: Kristnandet i Sverige. Gamla källor och nya perspektiv. Red.: Bertil Nilsson. Uppsala. (Projektet Sveriges kristnande. Publikationer 5.)

Varför ett socio-onomastiskt projekt om framväxten av ortnamnspolitik i Sverige?

av Alexandra Petrulevich

När, hur och varför fick Sveriges högsta berg namnet Kebnekaise? Kebnekaise är en anpassning av nordsamiskans Giebmegáisi med betydelsen ‘kittelformad fjälltopp’ där samiska ljud och ljudkombinationer bytts ut till svenska. Det försvenskade namnet har länge varit bergets enda officiella namn. Först år 2000 fick ortnamn på minoritetsspråk lagstadgat skydd genom Kulturmiljölagen. Som direkt följd av lagstiftningen sattes flerspråkiga skyltar upp där namnen redovisas på svenska och på Sveriges minoritetsspråk samiska (nordsamiska, lulesamiska, umesamiska och sydsamiska), finska och meänkieli. Utifrån dessa uppgifter kan man lätt få en uppfattning att medveten namnpolitik och mer specifikt ortnamnspolitik är ett fenomen som hör samtiden till.

Det är dock som så att explicita krav att försvenska ortnamn av icke-nordiskt ursprung finns belagda redan i Lantmäteriets instruktioner från 1600-talet utfärdade i samband med den landsomfattande geometriska karteringen av stormaktstidens flerspråkiga Sverige. Det finns med andra ord en bakgrund till dagens komplexa namnpolitiska situation med rötter som går flera hundra år tillbaka i tiden. Mer därtill, det finns inte något skrivet om den här bakgrunden eller rent allmänt om framväxten av ortnamnspolitiken i Sverige. Spännande eller hur? Där någonstans, i insikten om att det faktiskt inte finns någon forskning om just dessa aspekter av stormaktstidens kartering, börjar mitt nya projekt, Att försvenska den Andre: namnpolitiken i storskaliga geometriska kartor från stormaktstidens Sverige (1630–1700).

Bild: Exempel på en storskalig geometrisk karta från Mecklenburg-Vorpommern, Tyskland. Källa: Geogreif, B 1:28.

I projektet vill jag blottlägga ursprunget till den svenska namnpolitiken avseende icke-nordiska ortnamn genom att studera den namnpolitiska processen i dess olika kontexter, både sociala och materiella. För att uppnå målet kommer jag att klargöra hur denna process såg ut. I och med att mina pilotundersökningar visat att icke-nordiska ortnamn hanterats och anpassats olika i olika delar av det svenska stormaktsväldet kommer jag också att förklara varför dessa skillnader uppstod. Jag vill pröva ett huvudsakligt antagande om att valet av olika sätt att hantera ortnamnen kan ha berott på hur kulturellt och språkligt nära svenskspråkiga lantmätare och flerspråkiga områden där namnen har sitt ursprung stod. Av denna anledning har jag valt att undersöka geometriska kartor från Norrbotten i Sverige som utmärks av språkkontakt mellan samiska, finska och svenska, Åbo och Björneborg i Finland där finska och svenska kommer i kontakt, samt Mecklenburg-Vorpommern i Tyskland där tre språk historiskt varit närvarande, västslaviska, tyska och svenska.

Min förhoppning är att projektet kommer att föra den svenska socioonomastiska forskningen framåt, eftersom projektet som använder sig av flera nya metodologiska och teoretiska grepp är det första att undersöka namnpolitiska konsekvenser av 1600-talets geometriska kartering. Det är mitt mål och förhoppning att projektets resultat blir en självklar utgångspunkt för framtida undersökningar om svensk ortnamnspolitik. Dessutom hoppas jag att i dialog med relevanta myndigheter se till att dessa resultat används för att utveckla en mer insiktsfull politik avseende ortnamn på minoritetsspråk i Sverige idag.

Unika förnamn och identitet i historisk dopnamnsgivning

av Kaj Borg

I sitt blogginlägg i december 2020 diskuterade Birgit Eggert en grupp förnamn som intresserar såväl den vanliga språkbrukaren som den professionella namnforskaren – de s.k. unika förnamnen. Ett förnamn kan betraktas som unikt om det inom en kronologiskt och demografiskt avgränsad namngivarkrets förekommer bara en gång. Unikt namn är alltså ett relativt begrepp. Ett förnamn som framstår som unikt i en namngivarkrets kan mycket väl ha större spridning i en annan.

Medan Eggert dryftar frågor kring unika namn i modern dansk namngivning, reflekterar jag här över motsvarande namngrupp i ett historiskt namnmaterial hämtat ur dopböcker för den österbottniska svensk-finska staden Gamlakarleby (numera Karleby) 1657–1928. De moderna danska engångsnamn som Eggert diskuterar är svåra att komma åt, eftersom listor över unika förnamn av sekretesskäl inte får offentliggöras. Följaktligen är det då också svårt – om inte omöjligt – att belysa deras bakgrunder. Mitt material, som är historiskt och därför går att undersöka på individnivå, omfattar namnen på samtliga namngivna i den ovannämnda populationen, vilket gör att jag kan peka ut de fonologiskt unika namn som använts bara en gång i dopnamnsgivningen. De använda källorna, dopböckerna, förmedlar dessutom information om namngivningskontexten, något som i sin tur gör det möjligt att relatera namnen till omständigheterna kring namngivningen. Dessa kopplingar mellan de unika namnen och namngivningskontexten kan användas som indikatorer för olika motiv bakom namnen. I stället för motiv är det dock kanske mera rättvisande att tala om de unika förnamnens kontextuella betydelsepotential eller deras presumtiva funktioner i namngivningen. Det handlar ju sist och slutningen om namnforskarens kontextbaserade tolkningar av vilka motiv som kan ha spelat in vid namnvalet.

Hur kan då de unika förnamnens potentiella funktioner beskrivas på ett systematiskt sätt? Ur ett socioonomastiskt perspektiv kan analysen byggas på identitetsbegreppet. Som Richard D. Alford konstaterar i sitt etnolingvistiska verk Naming and identity (1988), ger individens förstgivna namn signaler om hur namngivarna ser på den namngivnes individualitet och dennes placering i det rådande sociala nätverket. Med andra ord ges den namngivne en individuell och en kollektiv identitet genom namnvalet. I det följande ger jag med hjälp av några exempel en inblick i de unika namnens individualiserande och integrerande funktioner i dopnamnsgivningen i Gamlakarleby.

Ett unikt förnamn verkar ha framhävt den namngivnes individualitet på ett markant sätt, alltså starkare än de frekventare namnen. Denna individualiserande funktion är emellertid inte jämt representerad över hela den undersökta perioden igenom. Från mitten av 1600-talet fram till mitten av 1800-talet är de unika namnen få och upptar bara ca 1 % av alla givna enstaka förnamn. Från och med 1850-talet ökar andelen successivt och på 1920-talet ligger den redan vid ca 5 %. Att andelen ökar mot slutet av undersökningsperioden kan tolkas som så att den namngivnes individualitet fick större vikt vid namngivning. Detta kan säkert sättas i samband med de omvälvande förändringarna i samhället som ägde rum under senare hälften av 1800-talet med större social och kulturell diversitet som resultat.

Kopplingar mellan det unika förnamnet och dess kontext kan alltså användas som indikatorer för potentiella integrerande funktioner. I dopboksanteckningen ingår uppgifter om bl.a. föräldrarna och dopvittnena (namn och yrke/titel). Det givna unika namnet kan också sättas i relation till de övriga förnamnen t.ex. med avseende på dess språklig-kulturella karaktär. Med hjälp av de tillgängliga uppgifterna kan den integrerande funktionen beskrivas mera i detalj. Den kan vidare delas in i en familjeintegrerande, en bekantskapsintegrerande, en socialgruppsintegrerande och en språkgrupps- och kulturintegrerande funktion.

De unika förnamn som påträffas under 1600-talet och förra hälften av 1700-talet tycks bl.a. ha använts i ett polariserande syfte; den namngivnes låga eller höga sociala bakgrund framhävs genom det unika namnet. Perpetua och Blondina är unika namn på två utomäktenskapliga 1700-talsflickor. Eftersom utomäktenskapliga barn hörde till de socialt utstötta i samhället måste dessa unika namn ha pekat ut namnbärarna som individer med låg social status. Namnen har antagligen varit mer eller mindre stigmatiserande. Under samma period försågs två pojkar med de unika namnen Sjalltiell respektive Sijlluäster. Namnet Sialltiell gavs inom den socialt högt uppsatta familjen Westring som var bekant med den engelsk-stockholmska familjen Sheldon där namnet förekom. Namnet Sijlluäster gavs en pojke i en militärfamilj, d.v.s. en familj med klar och stadig social ställning. Vart och ett av dessa fyra unika förnamn hade alltså en uttalad socialgruppsintegrerande funktion, antingen i negativ eller i positiv bemärkelse.

Uppkallelse som familjeintegrerande funktion dominerar inom namngivningen under hela den undersökta perioden. Vanligt var att pojkar uppkallades efter sina fäder, flickor efter sina mödrar. Under 1800-talet blev det emellertid vanligare att barn uppkallades också över könsgränsen. Detta innebar i praktiken att flickor började få förnamn som etymologiskt och/eller fonologiskt stod faderns förnamn nära. Resultatet var flera förnamn som kom att framstå som unika i den lokala namngivningen, t.ex. Anders à Andrejett, Georg à Georgine, Axel à Axeliana och Rafael à Rafaëla.Under senare hälften av 1800-talet hämtades nya förnamn från olika språk, kulturer och ideologier. Kreativiteten var påfallande stor och flera av de nya förnamnen med språkgrupps- och kulturkretsintegrerande funktion förblev engångsföreteelser. Hit hörde exempelvis många engelska förnamn såsom pojknamnen Cuthbert, Douglas och Gej samt flicknamnen Daisy, Darling och Nelly. En del unika namn tycks ha varit inspirerade av den nordiska namnrenässansen såsom pojknamnen Odin, Styrbjörn och Vidar samt flicknamnen Aslög, Ingemo och Norna. Den klart största gruppen av unika namn med potentiell språkgrupps- och kulturintegrerande funktion var dock finska namn och namnformer. Efter det att finskan år 1863 hade fått officiell status vid sidan om svenskan började namnskicket i snabb takt förfinskas. Förfinskningen av namnskicket avkastade många unika namn och namnformer såsom pojknamnen Aatto, Armo, Kaiho, Lemmitty och Poika samt flicknamnen Armas, Armias, Ihaelma, Onni och Toivottu.

Unika förnamn kan alltså förefalla som en marginell grupp eftersom de i vanliga fall upptar bara någon procent av de givna förnamnen inom en population. Som Eggert har påpekat och som framgått av min framställning vittnar de emellertid ofta om stor kreativitet och nyskapande hos namngivare och därför är de sin sällsynthet till trots centrala vid beskrivning av den komplexitet som är karakteristisk för all namngivning.

Svenska efternamnsbyten 1920–1944

av Johan Hedberg

I mitt pågående avhandlingsprojekt undersöker jag efternamnsbyten i Sverige åren 1925–2015. En av frågeställningarna berör varför människor väljer att byta efternamn och detta undersöks bland annat genom att studera de motiveringar som namnbytare har givit i sina ansökningar om efternamnsbyte. När jag studerar ansökningarna slås jag ibland av hur utförliga motiveringar som har givits, trots att det troligen inte varit nödvändigt för att ansökan ska godkännas. Motiveringarna är stundtals utformade som korta berättelser om vilka problem det burna namnet ställer till med i vardagslivet.

Förutom de stundtals utförliga motiveringarna slås jag även av antalet ansökningar som finns i arkiven och hur antalet varierar mellan olika årtal. 1930- och 1940-talen verkar ha varit decennier då intresset för att byta efternamn steg markant. Det sker exempelvis en nästan fyrfaldig ökning av antalet ansökningar på bara en nioårsperiod mellan åren 1935 och 1944. Från strax över 2000 ansökningar år 1935 (SvD 1937-04-24) så är antalet ansökningar år 1944 strax under 8000 (SvD 1946-11-11). I det följande ska jag uppehålla mig vid några statistiska uppgifter om den ökande populariteten för namnbyten i Sverige med en diskussion om vilka orsaker som kan ligga bakom fenomenet.

Namnbytesstatistik 1920–1944

Jag har här valt att koncentrera mig på perioden 1920–1944. Denna period är av olika skäl en lämplig avgränsning. Ett skäl är att år 1920 har ansökningar om efternamnsbyte varit centraliserad sedan ett år tillbaka. Namnärendena bereddes vid Ecklesiastikdepartementet 1919–1922 och senare vid Justitiedepartementet 1923–1946. Om efternamnsbytet skulle godkännas eller inte avgjordes i regeringskonselj. Ett annat skäl för avgränsningen är att namnärendena under perioden styrs av samma regelverk, nämligen släktnamnsförordningen från år 1901 (läs mer om denna i Entzenberg 2006).

Det finns ingen samlad publicerad statistik för antalet inkomna namnbytesansökningar under den tidsperiod som vi fokuserar på här. Det diagram som presenteras nedan bygger på uppgifter från Brylla (1995) och äldre tidningsartiklar som är hämtade från tidningar.kb.se. Diagrammet är heller inte komplett med alla årtal. Med dessa reservationer i åtanke redovisas nedan hur antalet inkomna ansökningar om efternamnsbyte till departementen har ökat under åren 1920–1944:

Det är värt att återigen notera det den stora ökningen av antalet inkomna ansökningar som sker under ett knappt kvartssekel. Det är också värt att notera att antalet ansökningar nästan fördubblas på bara fyra år mellan 1940 och 1944. Märk dock att det sker en liten nedgång mellan åren 1939 och 1940.

Möjliga orsaker bakom det ökade intresset för efternamnsbyten

Vilka faktorer det var som drev upp intresset för efternamnsbyten under perioden är svårt, för att inte säga omöjligt, att säkert fastslå. Jag ska här kort diskutera två möjliga orsaker.

Urbanisering

Åren 1920–1944 infaller under en period av tilltagande urbanisering och industrialisering i Sverige (scb.se). Det är inte långsökt att tänka sig att personer, med vanliga patronymikon, som flyttade in till staden från landsbygden upplevde vissa problem i vardagslivet. Innan personnumrens tid bör ett vanligt patronymikon också kunnat ha ställt till problem med postgången och i kontakten med myndigheter.

Ett namns grundläggande funktion är att vara särskiljande (se Andersson 1996, s. 16). Efternamnets särskiljande funktionen kunde återupprättas om patronymikonet byttes ut mot ett mer ovanligt efternamn, oavsett om detta var ett efternamn som funnits tidigare i släkten eller om det var ett nybildat.

Namnböcker och namnbyråer

Urbaniseringen är inget nytt fenomen i Sverige år 1920 och kan inte ensamt förklara det ökande intresset för efternamnsbyten under perioden. För att kunna ansöka om nytt efternamn måste namnbytaren först veta hur man ska skriva den vid tiden inte alltför enkla ansökan, och om namnbytaren vill ta ett nybildat namn så måste ett nytt namn skapas. Det nybildade namnet ska dessutom inte vara för likt ett redan befintligt namn. Ansökningsprocessen och skapandet av nya namn var alltså två hinder som kanske hindrade en person från att byta efternamn. Under perioden 1920–1944 undanröjs dessa hinder något.

Utgivandet av den statliga namnförslagsboken ”Svensk namnbok” år 1921 bör ha underlättat för personer som ville ta nybildade namn. Boken innehöll cirka 15 000 namnförslag och intresset för att ta namn från boken var högt. År 1937 anses namnboken från 1921 vara förbrukad och uppsalaprofessorn Jöran Sahlgren får då i uppdrag av svenska staten att utge en ny bok med namnförslag. Sahlgrens uppdrag utmynnar i två böcker med namnförslag: ”Svensk namnbok 1939” och ”Svensk namnbok 1940”. Till dessa tillkommer några namnförslagsböcker som runt år 1940 utgavs på privata förlag. Allmänheten hade alltså vid tiden riklig tillgång till namnförslag och det praktiska hindret skapa nya efternamn bör ha varit något mindre.

Ansökningsprocessen var som tidigare nämnt inte helt lätt. Ansökan gjordes via ett brev som skulle innehålla vissa uppgifter och vara utformad på ett visst sätt, samtidigt som ansökan också skulle innehålla specifik dokumentation om den sökande. Ansökan skulle dessutom skickas till justitiedepartementet. Under 1930- och 1940-talen träder en aktör in på arenan som underlättar ansökningsprocessen, nämligen namnbyråerna. Dessa var små bolag som oftast sköttes av en ensam person. Namnbyråerna agerade ombud och skötte således hela ansökningsprocessen från utformandet av ansökningsbrevet till eventuell kontakt med myndigheterna. Enligt tidningsannonser från tiden hade även namnbyråerna egna listor med namnförslag.

I min pågående forskning har jag sett att namnbyråerna, åtminstone i mitten av 1940-talet, agerade ombud i en stor del av de ansökningar som inkom till justitiedepartementet och då särskilt i de ansökningar som berör byte till ett nybildat namn.

Slutord

Två faktorer, urbanisering och ett underlättande av ansökningsprocessen var möjligen bidragande orsaker till ökningen av efternamnsbyten i Sverige under perioden. Det går inte helt att bortse från att det ökande intresset för efternamnsbyten också delvis berodde på någon sorts ”snöbollseffekt”. Ju fler som tog steget att byta ut patronymikonet mot ett mer ovanligt namn, ju fler vågade byta. I min kommande avhandling hoppas jag kunna föra fler och utförligare resonemang om varför det har varit så populärt att byta efternamn i Sverige.

Litteratur

Andersson, Thorsten, 1996: Onomastiska grundfrågor. I: Den ellevte nordiske navneforskerkongressen. Sundvollen 19.–23. juni 1994. Redigert av Kristoffer Kruken. Uppsala. (NORNA-rapporter 60.) s. 15–43.

Brylla, Eva 1995: Utvecklingen av svenskt släktnamnsskick under 1900-talet. I: Slektsnamn i Norden. Rapport fra NORNAS tjueførste symposium i Oslo 17.–20. september 1992. Redigerad av Kristoffer Kruken. Uppsala. (NORNA-rapporter 58.) s. 61–79.

Entzenberg, Sonja, 2006: Det får ju vara någon ordning på torpet! Svenska personnamnsregler i ett historiskt perspektiv. Uppsala. (Språk- och folkminnesinstitutet. Småskrifter 2.) Kungliga biblioteket. Svenska dagstidningar. https://tidningar.kb.se/ (Hämtad 2021-01-07)

Statistiska centralbyrån, 2015: Urbanisering – från land till stad. (Hämtad 2021-01-05)

SvD: Svenska Dagbladet

SOU 1939:4. Svensk namnbok till vägledning vid val av nya släktnamn. Utarbetad av inom Justitiedepartementet tillkallad sakkunnig. Stockholm.

SOU 1940:10. Svensk namnbok 1940.På offentligt uppdrag utarbetad till vägledning vid val av nya släktnamn. Av Jöran Sahlgren. Stockholm.

Svensk namnbok, 1921: Till vägledning vid val av nya släktnamn. Enligt nådigt uppdrag utarbetad av därtill förordnade sakkunnige. Uppsala. Almqvist & Wiksell.

Tanker om sjældne og unikke fornavne

af Birgit Eggert

Det er ofte fremme i dagspressen i Danmark at flere og flere vælger sjældne og unikke fornavne til deres børn, og journalister efterspørger ofte viden om dette forhold hos navneforskerne. Men det er vanskeligt at få viden om de sjældne navne, da de jo ikke optræder i diverse navnestatistikker, og da de jo netop er sjældne, er det som forsker af etiske årsager problematisk at udtale sig om de enkelte navne, da de som unikke navne meget let kan identificere navnebæreren.

Tilfældige møder med sjældne navne
Det er ikke så ofte man møder på de sjældne og unikke navne; man skal faktisk være heldig at støde på dem i forskellige kilder. Jeg er selv enkelte gange stødt på sjældne navne som jeg har undersøgt nærmere. Det er for eksempel mandsnavnet Djalmar og kvindenavnet Juldagoline.

Det er mere eller mindre tilfældigheder som har gjort mig opmærksom på disse navne. Og for hvert eneste sjældne navn man finder, tager det rigtig lang tid at klarlægge oprindelse, betydning og ikke mindst en sandsynlig motivation for valget af netop dét navn.

Sjældne navne er ikke altid så sjældne
Hvis man skal have overblik over brugen af sjældne navne, er det nødvendigt med et heldækkende materiale som kan vise navnebrugen indenfor det område og den tidsperiode man ønsker at undersøge. Et eksempel er første fornavn til nyfødte i Danmark som Danmarks Statisk [www.dst.dk/navne] samler i lister med alle pigenavn og alle drengenavne hvert år. Selve listerne offentliggøres ikke, men tallene bruges i Danmarks Statistiks Navnebarometer.

I 2019 blev der givet 3559 forskellige pigenavne, og heraf blev de 2157 kun givet én gang. Til sammenligning blev det hyppigste pigenavn, Emma, brugt 486 gange. For drengenes vedkommende blev der givet 3278 forskellige navne som første fornavn i 2019, og heraf blev de 1956 kun givet én gang. Det hyppigste drengenavn, William, blev brugt 568 gange. Der er altså rundt regnet fire gange så mange som bærer et for årgang 2019 unikt fornavn, end som bærer det hyppigste drenge- eller pigenavn. Og det er langt mere end halvdelen af de benyttede navne som kun er brugt én gang i 2019. Det er altså ikke sjældent at bære et sjældent navn; og med 61.167 fødte i Danmark i 2019, er det 6,7 % af børnene som er den eneste i deres årgang med netop deres første fornavn.

De mange navne omfatter efter mit bedste skøn anderledes stavemåder af almindelige navne, udenlandske navne og almindeligt kendte navne som blot ikke er særligt hyppige lige nu. Det er altså ikke alle navnene i sådan et materiale som faktisk er sjældne, det kommer an på det perspektiv man lægger. Men hvem skal afgøre om noget er sjældent? Hvor lang tid skal der gå fra et navn har været almindeligt udbredt til man kan regne det for sjældent? Eller må navnet aldrig være brugt i landet/området før, for at det kan regnes som sjældent? Og hvornår er et udenlandsk navn sjældent?

Gunnar Knudsens samling
De etiske udfordringer ved at behandle nutidens sjældne navne, kan lettes ved at gå til historiske navnematerialer. På Navneforskning på Københavns Universitet har vi en samling af fornavne som er lavet af navneforskeren Gunnar Knudsen (1886-1952). Vi ved ikke hvad formålet med samlingen var og præcist hvilke kilder den bygger på, ligesom vi heller ikke ved præcist hvornår den er etableret. Den indeholder fornavne som er excerperet fra telefonbøger, aviser m.m. i første halvdel af 1900-tallet. Ved første øjekast ser samlingen ud til at indeholde sjældne navne, men der er også helt almindelige og velkendte navne med.

Kvindenavnet *Signe* er et af de almindelige navne i Gunnar Knudsens Samling

De sjældne navne i Gunnar Knudsens samling overskygger i høj grad de mere almindelige navne – ofte er der flere belæg på de sjældne navne end på det mere almindelige navne, og samlingen kunne således måske bruges til at beskrive brugen af sjældne navne i første halvdel af 1900-tallet. Det vil imidlertid først give mening når det er klarlagt hvilke kilder samlingen bygger på. Umiddelbart ser det ud til at den er koncentreret omkring københavnsk materiale, så måske kan den bruges til en undersøgelse af Københavnsområdet. Det vil et nærmere eftersyn af samlingen kunne afdække – jeg er i hvert fald meget optimistisk i forhold til dens potentiale.

*Gorm* og *Vittus* er nogle af sjældnere mandsnavne i Gunnar Knudsens samling

Socioonomastik og sjældne navne
Det er interessant at se på hvilke dele af befolkningen som benytter sig af sjældne navne, og om forskellige typer af sjældne navne fordeler forskelligt i befolkningen. Flere tidligere undersøgelser har vist at det var de lavere sociale lag i samfundet som oftest benyttede sig af sjældne navne. Eksempelvis viste Katrine Kehlet Bechsgaards afhandling Hvorfor skal barnet hedde sådan? fra 2015 at jo lavere uddannelse og jo længere ude på landet forældrene boede, jo flere sjældne navne brugte de.

Men der må være flere grupper som bruger de sjældne navne i dag, når 6,7 % af en årgang har et navn som kun er brugt én gang som første fornavn dét år. I danske medier trækkes ofte eksempler frem fra den såkaldte kreative klasse – altså skuespillere, kunstnere, reklamefolk osv. – som har givet deres børn ret specielle fornavne. Enten er det kun nogle få af denne type forældre som faktisk har givet sjældne navne til deres børn, eller også må de på en eller anden måde være forbigået i hidtidige navneundersøgelser. Måske fordi eksempelvis uddannelsesniveauet kan være meget forskelligt.

Hvis man skal gøre sig håb om at belyse om der faktisk er noget om snakken med hensyn til den kreative klasses brug af sjældne fornavne, kræver det et materiale som har en ensartet dækning af forskellige samfundsgrupper, og det finder man bedst med et landsdækkende materiale. Derfor vil det være et ganske stort arbejde at undersøge dette, men jeg håber det kan lade sig gøre en gang i fremtiden.

Navneforandring, slægtsforskning og socioonomastik

– Et eksempel på et slægtsnavneskifte i 1905

af Martin Sejer Danielsen

En af mine egne forfædre blev født den 12. september 1851 i landsbyen Alsbjerg i Torslev Sogn, Øster Han Herred, i det nordlige Jylland. Optegnelsen om hans fødsel står som forventet optegnet i kirkebogen der kan findes i arkivet fra Torslev Sogn hos Rigsarkivet. Han blev døbt med navnet Niels Christian Nielsen.

Men under hans navn læser man et interessant notat: “Fik 1905 30. Decbr. Navnebevis af Han Herreds Kontor på Navnet Niels Kristian Johansen”. Mere står der ikke om dén sag i kirkebogen.

Navneskifter findes på denne måde noteret i kirkebøgernes fødselslister, og sådan en note afføder hurtigt spørgsmålet: Hvor finder jeg mere om denne sag?

Rigsarkivet og proveniensprincippet

For at finde oplysninger om sin slægt hos Rigsarkivet skal man vide at langt de fleste arkivalier ligger ordnet efter proveniensprincippet.

Det betyder kort fortalt at materialet ligger underordnet de administrative enheder, institutioner med videre der har skabt arkiverne, og man må benytte de søgemidler som arkivskaberen i sin tid selv ville have benyttet for at finde ind til oplysningerne. Derfor bliver man nødt til at sætte sig ind i dansk administrationshistorie.

Den primære personregistrering i Danmark har i århundreder været en opgave der lå hos sognepræsterne (med undtagelse af Sønderjylland siden 1874). Notaterne om de store livsbegivenheder, inklusive fødsler, ægteskaber og dødsfald, kan derfor findes i kirkebøgerne der naturligvis skal søges i arkiverne fra de mere end 2000 sogne, præsteembeder og anerkendte trossamfund der har eksisteret.

Kirkebøgerne er derfor også en af slægtsforskerens vigtigste kilder. Somme tider er en begivenhed kun omtalt her, andre gange kan man finde oplysninger om en given sag eller begivenhed flere steder. Dette gælder ikke mindst navneforandringer.

Navneforandring ved navnebevis

Læser vi os ind på administrationshistorien om navneskifte, hvilket historiker og arkivar Karl Peder Pedersen så udmærket har gennemgået i artiklen ”Navnet det er stadig Jensen”, kan vi bedre forstå notatet om min forfader i kirkebogen fra Torslev Sogn.

I maj 1903 indførtes en nemmere og billigere måde at skifte slægtsnavn; en praksis der i lidt anderledes form blev til en egentlig navneforandringslov i 1904. Lovens detaljer vil jeg dog udelade her. Det væsentlige for den nysgerrige slægtsforsker der leder efter flere oplysninger i sagen, er Pedersens redegørelse for at sagsbehandlingen blandt andet blev lagt ud til herredsfogederne (på landet) og byfogederne (i købstæderne).

Så længe et ønsket slægtsnavn ikke var optaget på en af to lister over beskyttede slægtsnavne, og i øvrigt fulgte nogle generelle krav, kunne fogederne selv godkende et navneskifte og udstede et navnebevis. I herreds- og fogedarkiverne kan man derfor finde materiale om navneforandringer, særligt i den såkaldte navneforandringsprotokol. Dele af en navneforandringsprotokol fra Horns Herredsfoged-Frederikshavns Byfoged findes faktisk skannet, så her kan man få et overblik over hvad en sådan protokol kan indeholde.

Når vi derimod finder optegnelsen om navneskiftet i kirkebogen, er det faktisk et skridt længere ude i sagsbehandlingen: Navneskiftet skulle nemlig meddeles de “relevante kirkebogs-, lægdsrulle- og strafferegisterførere”, som Karl Peder Pedersen skriver i ovennævnte artikel. Derfor finder vi også et notat om navneskiftet i kirkebogen som tilføjelse til ansøgerens fødselsregistrering.

Navneforandringsprotokollen

Med navneforandringsprotokollen fra Øster og Vester Han Herredsfoged foran mig slog det mig allerførst at langt størstedelen af de optegnede navnebeviser i protokollen er udarbejdet den 30. december 1905 – nøjagtig samme dag som min forfaders navnebevis. Årsagen skal nok søges i at der faktisk var en del ventetid fra loven i 1904 blev udarbejdet til det blev praktisk muligt for fogederne at træffe afgørelsen. Først skulle Justitsministeriet have udarbejdet de føromtalte to lister over beskyttede slægtsnavne.

Ifølge Karl Peder Pedersen var det derfor reelt først fra 1906 at navneskifterne kunne bevilges i henhold til loven. Noget tyder dog på at man allerede op til nytårsskiftet i 1905 var blevet klar til at træffe afgørelserne på de ansøgninger der sikkert havde ophobet sig gennem en længere periode.

Udsnit af side 52 i navneforandringsprotokollen fra Øster og Vester Han Herredsfoged, Rigsarkivet. Klik på billedet for at se hele siden. Foto: Martin Sejer Danielsen.

På side 52 i protokollen (se billedet) fandt jeg endelig optegnelsen om Niels Kristian Nielsens navneskifte til Niels Kristian Johansen. Desværre stod der ikke egentlig optegnet noget om årsagen til navneskiftet. Dog bemærker man at faderens navn var Niels Johansen Nielsen – det vidste vi dog allerede fra kirkebogen. Valget af det lidt sjældnere patronym Johansen frem for det lang mere almindelige Nielsen har altså været oplagt.

Forskningsperspektiver – et socioonomastisk perspektiv

Ingen har mig bekendt gennemgået disse navneforandringsprotokoller systematisk. De indeholder dog åbenlyse socioonomastiske perspektiver. På trods af at den enkelte optegnelse ikke nødvendigvis giver tydelige oplysninger om ansøgerens motivation til at ønske navneskifte, eller giver en årsag til hvorfor lige netop dét navn blev valgt til, ville en systematisk gennemgang af listerne helt sikkert kunne bidrage til at afsløre tendenser.

Den systematiske gennemgang kunne passende suppleres med mere kvalitative studier der tager udgangspunkt i slægtsforskning. Som eksemplet ovenfor viste, er navneskiftet fra Nielsen til Johansen ikke grebet ud af den blå luft – navnet var del af familien.

Hertil kan navneskiftet foregå på flere andre måder end gennemgået i dette blogindlæg. I min optik fortjener det historiske navneskifte langt mere opmærksomhed i onomastikken end det hidtil har modtaget. Og der ligger en masse kildemateriale der bare venter på at blive hevet frem fra gemmerne.

Lyst som socialt fænomen i stednavne

af Peder Gammeltoft

Hvad er lyst egentlig? Mange ting, faktisk. Lyst kan være alt fra en trang til noget eller et ønske om noget, til at være udtryk for glæde eller fornøjelse om noget. Og endelig kan lyst betegne et begær – gerne et seksuelt et af slagsen.

Lyst forekommer også som efterled i stednavne – gerne i stednavne som angiver bebyggelser i bynære omgivelser eller i opbyggede områder. Efterleddet –lyst omtales ofte som en ung stednavnetype, men helt ungt er det dog ikke. I Danmark og Norge kendes de allerede fra 1700-tallet.

Marienlyst

I Strømsø i det sydlige Norge ligger lystgården Marienlyst. Den er nu en del af Drammens museum. Lystgården har haft dette navn siden 1809, da købmand og skibsreder Hans Mallings købte gården i 1809 og opkaldte den efter hustruen Elisabeth Marie Tidemand.

Marienlyst er ikke gårdens ældste navn. Da den blev anlagt på midten af 1700-tallet, fik den navnet Weyersfryd efter krigsråd og krigskommisar Hans Thomas Weyer, der opførte lystgården. Senere fik den så navnet Tøndersfryd, nu efter den nye ejer byborger og justitsråd Hans Henrik Tønder.

Som det kan ses af navnet Marienlyst, og ejerkredsen, var navne på –lyst populære blandt samfundets øverste lag. Det var dem som havde råd til at anlægge fritidsanlæg og boliger helt for fornøjelsens skyld – til deres glæde og fornøjelse, som er en af betydningerne af ordet lyst. Og det er den i betydning vi ser de ældste forekomster af navnet.

Navne på –lyst i Norge i 1800-tallet

I den norske matrikel fra 1838, er der registreret 26 stednavne med efterleddet lyst, og 80% af dem indeholder personnavne, i hovedsagen fornavne. Navnene er det bedre bogerskabs navne – Anna, Catherine, Christian, Margrethe, Marie, Sørine og Valentin – modelleret efter datidens dansk-norske mode. Nogle af af stednavnene har tilmed ‑en‑ som fuge mellem forled og efterled, et træk som oprindeligt stammer fra tysk. Som det ses på udbredelseskortet, ligger de ældste eksempler altid i bynære omgivelser. Så det var kultiverede, urbane folks navne, det her!

I den senere matrikel fra 1886, er antallet af lyst-stednavne steget til 69. Stadig dominerer personnavne, men udgør nu kun knapt halvdelen af alle navne – i stedet er to andre kategorier – navne hvis forled beskriver naturen, så som skoven og havet, eller hvis forled omhandler abstrakter, fx ’frihed’, ’sommer’ og ’venskab’ – omtrent lige så hyppige. Disse to kategorier udgør hver omtrent en fjerdedel af alle eksemplerne i denne matrikel.

1900-tallets lyst-navne

Især i den naturbeskrivende kategori, anes en ny anvendelse af stednavneelementet, der bliver ganske mere udbredt i det 20. århundrede – demokratisering af fritid og frihed. Fra at have været noget forbeholdt det bedre borgerskab, bliver fritidsbeskæftigelser noget for hele folket, især efter de store arbejderreformer i første halvdel af 1900-tallet. I matrikeludkastet fra 1950, er der nu godt 750 stednavne på –lyst, altså 30 gange så mange navne som i matriklen lidt over hundrede år tidligere! Nu udgør personnavne kun ca 15% af alle lyst-stednavne, hvorimod naturbetegnende stednavne udgør halvdelen og abstrakter godt en tredjedel. I stedet for personer, hyldes nu glæden ved fredsommelighed, frihed, idræt, sol og sommer i forleddene – og ikke mindst glæden ved havet. Faktisk er Sjølyst navnet på over 40% af stednavnene.

*Hytten* Sjølyst på en holm i Rokosjøen i Løten kommune, Norge, er et typisk eksempel på den nyere brug af stednavne på –lyst som navn på fritidsejendomme. Foto af Olaf Benningstad (CC pdm).

Stadig populært i det 21. århundrede

Til det nuværende århundrede, er antallet af norske stednavne på –lyst igen næsten fordoblet til over 1454. Samme tendens er, at fokus flyttes fra at ære personer til at udtrykke glæde over naturen, frihed, ferie og fritidsbeskæftigelser. Kun 8% af lyst-stednavne i matriklen af 2010 har personnavne som forled, hvorimod hele 82% beskriver naturen og 10% abstrakter. Igen er Sjølyst den helt store topscorer med 971 eksempler – 66% af alle stednavne!!

Det vi ser i denne udvikling er ganske interessant. Som fritid bliver mere alment tilgængelig for alle, og ikke kun forbeholdt de få, skifter navngivningsfokusset. Fra at give udtryk for at man har opnået noget i livet og ønsker at det skal give lykke og velstand for familien, betyder demokratiseringen af fritid at mennesket ikke længere er det vigtigste navngivningsmotiv, det er derimod det der giver glæde – naturen, sol, sommer og fritid. Samtidig sker der en kraftig stereotypisering af navnetypen til få, højfrekvente former, som ovennævnte Sjølyst samt Sollyst og Sommerlyst, der tilsammen udgør henved 1200 af stednavnene. Det er som om kreaviteten i navnedannelsen forsvinder samtidig med navnetypens mangfoldiggørelse.

Samtidig flytter stednavne på –lyst også ud fra byerne og ud i Fritidsnorge, ud i skoven, op i fjeldet – og ikke mindst ud til havet. På oversigtskortet, kan vi se den gradvise udflytning fra de større byer til oplandet, for til sidst at brede sig ud over hele kystnorge. Samtidig går navnetypen fra at betegne lystgårde nær urbaniserede strøg til at betegne rene fritidsanlæg, gerne hytter af beskeden standard til weekend- og feriebrug.

*Kort over norske stednavne på –*lyst fra matriklerne i 1838 og 2010. Bemærk at –lyst 1838 (gule cirkler) stort set altid findes i nærheden af købstæder (store blå cirkler). 170 år senere er stednavnetypen udbredt i hele Norge (sorte prikker). Især er koncentrationen høj i kyststrøg (rød skravering). Illustration af Peder Gammeltoft.

Navnetypen lyst bliver allemandseje i det 20. århundrede, og går samtidig fra at være centreret om de successrige og deres personkredse til at afspejle folkets glæde over fritiden og deres udfoldelser i naturen.

– Se det er en rigtig fortælling at fordøje medens vi nyder havudsigten og friheden. Jeg håber du får lyst til at læse mere om navne!