This segment of research outputs has grown immensely over the recent decade in the Nordic countries. There are many reasons for this development, for instance, researchers’ interest in spatial dimensions of various materials such as place-names, early modern inventories and cadastral maps, medieval literature and art etc., and interdisciplinary methodology combining traditional and digital methods as well as availability of specific research funding calls.
Apart from presenting the resources and the data they offer, the chapters of the volume include example studies showcasing the potential of these newly developed spatial infrastructures for research as well as practical applications of digital methods.
Map showing result of not stating a same-origin place-name (Ypso and Øpso) relationship between localities/feature types from chapter 6 by Peder Gammeltoft.
The spatial focus of the aforementioned projects implies, quite unsurprisingly, that many of them deal with place-names, modelling of place-name data or place-name databases in one way or another. This is a welcome development in the field of spatial humanities where collation and processing of name data traditionally received little attention.
In the realm of the digital, place-names are seen as mere attributes, an almost arbitrary addition to the core values in the digital gazetteer model, coordinates and feature type, widely used to both define and describe any location in a spatial database. This volume provides several examples of how geocoded humanities data challenge this model and in what ways the model can be adapted and further developed in accordance with the project’s ambitions and needs.
For instance, Peder Gammeltoft re-considers the mainstream approach to handling place-name data in digital gazetteers in chapter 6. Because place-names occur in etymologically and otherwise related clusters and because one and the same locality can be associated with multiple names or name forms, Gammeltoft introduces the concept of a unique place-name identifier and thus a novel approach to structuring place-name data in databases.
Another example is chapter 11 where I also make a contribution to reform the mainstream gazetteer structure and its approach to place-name materials. Chapter 11 offers both theory and methodology for dealing with place-names and place-name variants in spatial research infrastructures in analytically meaningful way—facilitating not least socio-onomastic studies of name variation in texts of different genres. These two chapters—as well as related studies in chapters 1, 10 and 12—offer innovative approaches to place-name modelling that captures the essence of place-names and that would be of interest to anyone interested in developing a spatial dataset from scratch.
The volume Digital Spatial Infrastructures and Worldviews in Pre-Modern Societies edited by Alexandra Petrulevich & Simon Skovgaard Boeck will preliminarily be published by ARC Humanities Press on April 10.
I oktober 1891 skriver en av systrarna Dahlqvist i Kågeträskdagboken – som vi nu skall uppehålla oss vid – att <nu är de så jag får alldrig ti skrifva om veken men nu är de sön dag> (”nu är det så att jag får aldrig tid att skriva på veckan, men nu är det söndag”). Systrarna Greta (1859–1947) och Lovisa Dahlqvist (1862–1938) hade säkert inte mycket tid att skriva, men de tog tillvara alla de lediga stunder de hade och kan därigenom ge oss sentida läsare värdefulla inblickar i livet på Anten-Ors gård i Kågeträsk i norra Västerbotten i slutet av 1800-talet. Dagboksanteckningarna är skrivna växelvis av de båda systrarna.
I dagboken, som hör till den grupp av folkliga dagböcker som kallas bondedagböcker, möter man ingående beskrivningar av det dagliga livet på gården, med husfolkets utomhusarbete under vår, sommar och höst, och kvinnornas inomhusarbete under vinterhalvåret med vävning, stickning och andra aktiviteter. Mycket avslöjas också i dagboksanteckningarna om det sociala livet med de många uppgifterna om s.k. nattfrierier, giftermål, födslar och död. Det är kollektivet snarare än individerna som träder i förgrunden i texterna.
Strax före jul 2022 publicerades en andra, mycket omfattande del av Kågeträskdagboken. Ann-Catrine Edlund är huvudredaktör, medan Ulf Lundström och bloggskribenten är medredaktörer.
Så här skriver systrarna i slutet av augusti 1891:
den siste agusti skuru vi up lån tegen in na svijan och det var så kallt at det frös gola här i kläp pom och potat rise blir svart och no var då kor ne fruse de var då särkert och det var nat ten mot den siste augusti (dagbok 1 s. 6)
[Tolkning: ”Den sista augusti skar vi upp Långtegen inpå Svedjan och det var så kallt att jorden frös här i Kläppen. Och potatisriset blir svart och nog var då kornet fruset, det var då säkert och det var natten till den sista augusti.”]
Figur 1. Dagboksanteckningar från december 1899 – januari 1901 där det bl.a. berättas om Eva Kåglunds död. Foto: Maria Sundström.
Och på ett annat ställe, i en anteckning från april 1898, heter det:
pit johansson kom hit i pär ri hans den 1 april och så håll han bön der om lör dag och om palmsömdag så var han här och dagen efter Så var han så i gren näst om ant anton och sa for han hem, och vi tjofti en bok som kallas prosen stant som kostar 2,50 ören och en stor kjuk som kostar 3 kr (dagbok 4 s. 28)
[Tolkning: ”Pit-Johansson kom hit till Per-Hans den 1 april och så höll han bön där på lördag. Och på palmsöndag så var han här och dagen efter så var han söderut i Gran hos Ant Anton och så for han hem. Och vi köpte en bok som kallas Protestant som kostar 2,50 ören och en stor bjällra som kostar 3 kr.”]
Språklig variation och mångfald
Språket i dagboken är som man ser redan av dessa textutdrag högst intressant. Gretas och Lovisas förstaspråk var Skelleftemålet. Talad rikssvenska hade de mött som uppläsningsspråk i mer officiella sammanhang, och i skolan lärde de sig skriva svenska. Texten i dagboken kännetecknas av sina starka dialektala inslag samtidigt som skribenterna har ambitioner att följa normen i den skrivna svenskan. Texten ger åtskilliga exempel på detta, och utgör därför ett rikt studieobjekt för skriftbruksforskaren.
Dagboken uppvisar en rik variation av former av enskilda ord, men också vad gäller morfemgränser och interpunktion. När det gäller att skriva dialektord är systrarna naturligtvis tvingade att göra helt självständiga val av ortografi, men det gäller även ord ur standardspråket.
För pojkar/pojkarna återfinns sålunda 19 olika skrivformer: <packar>, <pajka>, <pajkar>, <pocka>, <pockana>, <pockar>, <pockarna>, <pockor>, <påckar>, <påckarna>, <påjkana>, <påjkarna>, <påkar>, <påkarna>, <påkkar>, <paka>, <pajka>, <pakka> och <pockka>. Första stavelsen återges som vi ser <pak>, <påk>, <pakk>, <pack>, <pock>, <pockk>, <påck>, <påkk>, <pajk>, <påjk>, där vokalen representeras av <a>, <å> och <o> och konsonanten av <-k>, <-kk>, <-ck>, <-ckk>. Dialektens uttal är [pajka].
Då det gäller ortnamnen återges dessa, i varje fall för några av de mest högfrekventa namnen, förhållandevis konsekvent: de vanliga Lövtjärn och Svedjan skrivs ofta <löfkän> respektive <svijan>, men så var det också mycket välkända, eftersom familjens fäbod låg vid Lövtjärn och Svedjan var en för dem välbekant bydel i Kågeträsk. Men en namnled som –roddet, som används (både som simplex och som huvudled) i namn på röjningar, återges med en högst varierande ortografi: <rode>, <rodde>, <roden>, <rodder>, <råde>, <rådde>, <råden> och <rådder>.
Den dialektalt intresserade hittar mycket spännande i utgåvan. Här används sålunda ord som <bäjsa>, <bässa>, dvs. bedsa, i betydelsen ’tigga’, även: ’fria, be om (handen)’, <hiske>, dvs. hyske, för ’avträde, ”det lilla huset”’, det lite lustiga ordet <storomme>, dvs. storrummig, i betydelsen ’utrymmeskrävande’ (exempelvis om personer som tar stor plats på ett dansgolv), liksom den intressanta frasen <galli bära>, dvs. gårlug bära, i betydelsen ’redo att kalva’, dessutom ordet <qvä>, dvs. kväd, i den överförda, mycket precisa, betydelsen ’råmjölk som har en kådaktig (alltså trögflytande) konsistens’, många andra ord och fraser att förtiga. Vidare finns här former med initialt br- för äldre wr- i orden <brensken> för vrensken och <bräka> för vräka, åtskilliga reflexer av fornärvda diftonger i ord som <kåjrä>, <kajra>, dvs. köra ’kvida, jämra sig svagt’, <gating stucke>, dvs. getingsstucken, <asretagen> för Östra tegen och <asttanola> för östnordan (’nordostan’). Sekundära diftonger finns i några fall, som i <spöj> för spy. Den nordsvästerbottniska itacismen (y > i) återfinns i ord som <mira> för myra, <bin> för byn och <ticka> för tycka. Vidare finns åtskilliga exempel på dativformer, såsom i orden <skönom>, <legdom> och <hästom> (sjö, lägda respektive häst) men också i ortnamnen <järra träskkän> ’här på Träsket [dvs. Storkågeträsket]’ och <til görom> ’till Jörn’ (en ort i norra Västerbotten). Verbet fara har i dialekten ingressiv användning, dvs. betydelsen ’börja, begynna’, även: ’ge sig i kast med’ som i <for de ränggen> (’började det regna’) och <for val qväl> (’började bli kväll’). Ja det är mycket annat man återfinner i texterna. Dagboken är verkligen en guldgruva för den som är intresserad av de dialektala förhållandena i äldre tid.
De inofficiella namnen i dagboken – socionomastiska iakttagelser
Även personnamnen uppvisar en rik variation i de omfattande dagboksanteckningarna, och det är personnamnen jag nu stannar upp inför. Förutom de närmaste familjemedlemmarnas namn (systrarnas egna samt moderns, faderns och broderns namn) används i dagboken 208 namn, 64 för kvinnor och 144 för män. Av dem är 169 inofficiella namn som systrarna använder om personer som finns i grannskapet i byn. Dessa namn som här skall diskuteras utgör en avgränsad korpus som kan ge en bild av namnbruket i en nordsvensk bygd i slutet av 1800-talet.
24 av namnen – avseende 7 kvinnor och 17 män – är öknamn, smeknamn eller namn till binamnselement som Lill-, Stor– och liknande, namn som <gammel iakob> (Gammel-Jakob), <väsback kunggen> (Västbäckskungen), <skråmmen> (Skråmmen) och <Maf > (Maf). Möjligen är Skråmmen bildat till det nordvästerbottniska bynamnet Skråmträsk, medan det svårtolkade Maf kanske har bildats till adv. maf, maffen, maffens m.fl., jfr dial. kukumaffen ’mycket bra, förträffligt’ – kan det vara så att det har sin bakgrund i ett favorituttryck som personen i fråga haft, vad vet man? Sådana namn finns det ju exempel på.
De inofficiella namn som bildats i anslutning till faderns och moderns namn utgör till antalet 60 i dagbokstexterna; 17 avser kvinnor och 43 män. Med ett undantag när är de bildade till faderns namn. Storparten utgörs av faderns dopnamn + namnbärarens dopnamn t.ex. <adams osker> (Adams Oskar), <näjtillda> (Nickes Tilda) och <rånnis nis hulda> (Rånings-Nils Hulda), som används i hela 44 namn (för 15 kvinnor och 29 män). Här finns dock även <lenastina necke> (Lena-Stinas Nicke), det enda exemplet på ett namn bildat till moderns dopnamn. Enligt kyrkböckernas vittnesbörd var Lena-Stina ensamstående moder.
Ett mindre antal namn, 9 stycken, utgörs av en kombination av faderns dopnamn + dennes släktnamn/patronymikon + namnbärarens dopnamn: <janosa eva> (Jan-Orsas Eva) och <jånpäsapäll> (Jan-Persas Pell). Ett ännu mindre antal namn, närmare bestämt 7 stycken, har bildats till faderns släktnamn + namnbärarens dopnamn, typen <vikmans johan> (Vikmans-Johan) och <Holm janni> (Holm-Johan).
Vidare finns i dagboken 17 fall där kvinnors inofficiella namn är bildat till makens förnamn, såsom <abram Lof> (Abrahams Lovisa) och <ärrik fredrikka> (Eriks Fredrika). Därtill finns 17 exempel (för 5 kvinnor, 12 män) på fraser som betecknar pojkar eller flickor som söner respektive döttrar, som i <antons pajka> (Antons pojkar) och <ärik päll dötren> (Pelle Erikssons döttrar).
Den största kategorin inofficiella namn i dagboken utgörs alltså (med ett undantag!) av namn bildade till faderns namn, nämligen dennes dopnamn eller släktnamn/patronymikon. Både söner och döttrar benämns på detta sätt. Ett mindre antal fall utgörs av namn där hustruns relation till maken åsyftas. Namnbildningarna synliggör, kort uttryckt, släktskap genom barnens identifikation i relation till fadern och den gifta kvinnans identifikation i relation till maken.
Men det finns också en annan grupp av inofficiella namn, sådana bildade i anslutning till ortnamn. Till antalet utgör de 43 namn, och det finns noga taget fyra olika underkategorier. En kategori (om 11 namn) är sådana där ett bynamn kombineras med namnbärarens dopnamn (eller patronymikon), som <basttulijani> (Bastulid-Johan) och <vik dar lell erik> (Vikdals-Lill Erik). En annan kategori utgörs av typen <adrian oppi jupfårs> (Adrian uppe i Djupfors) och <manda söi häbes> (Manda söderut i Häbbersfors), och det finns i materialet 13 stycken sådana namn. I en tredje kategori (om 7 namn) kombineras ett bydels- eller hemmansnamn med personens dopnamn, som <stran alma> (Strand-Alma) och det påfallande <två anna> (Två-Anna), vilket sistnämnda namn har sin bakgrund i hemmanet nr 2 i Kusliden. En sista kategori, typen <teolinda inna svijan> (Teolinda på Svedjan) och <antons pajka inna svijan> (Antons pojkar på Svedjan) om 13 namn, består av personens dopnamn + en fras innehållande ett bydels- eller hemmansnamn.
Man kan beträffande de inofficiella personnamn som knyts till ett ortnamn se vissa mönster. Det är avsevärt fler inofficiella namn för män än för kvinnor som bildats till ortnamn; 33 namn avser män, 10 kvinnor. Det är även uppenbart att männen oftare har ett namn som relaterar till byn än till en bydel eller ett hemman. Omvänt är förhållandet vad gäller kvinnorna: endast 2 av kvinnonamnen anknyter till ett bynamn, medan 8 hänför sig till bydelar eller hemman. Även om det rör sig om små tal kan man nog konstatera att männen företrädesvis positioneras i relation till byn, kvinnorna däremot till gården.
Personer med olika inofficiella namn
I dagboken finns en hel del exempel på att samma person kan bära olika namn i olika sammanhang. Jag nämner här blott två exempel.
Erik Rickard Eriksson kallas första gången i dagboken 1892 <ärik innat bärjin> (Erik innåt Berget), där frasen innåt Berget betyder ’västerut på Berget’. Eftersom det vid denna tid fanns flera Erik i Kågeträsk förelåg ett behov av att skilja dem från varandra. Men då Erik Rickard Eriksson fader också hette Erik, var <ärik innat bärjin> inte helt entydigt. Han kallas därför på ett par ställen med sina båda dopnamn <ärikrekard>, <ärik rekard>. Senare kallas han <lelerik>, <lel ärik> (alltså Lill-Erik), men även formen <ärikken> i bestämd form finns. Erik benämns sålunda utifrån fadern och den bydel där han är bosatt.
Lovisa Gustafsdotter möter vi i dagboksanteckningarna under fyra olika namn. År 1892 som <gusta lel lof> (Gustavs Lill-Lov), detta i anslutning till fadern Gustav Johansson, men med ett tillagt Lill- för att skilja henne från modern Lovisa. År 1893 kallas Lovisa Gustafsdotter emellertid enbart <gus sta lof>, <gustaf lof> (Gustavs Lov). När hon gifter sig med Abraham Karlsson kallas hon <abram Lof>, men även <Lovisa >.
Namnen på enskilda namnbärare visar de situationella betingelserna för namnbruket, och av exemplen ser man hur identiteten skapas och återskapas.
Sammanfattningsvis om socioonomastiska förhållanden i Kågeträskdagboken
Kågeträskdagbokens texter utgör en sammanhållen och under en begränsad tid tillkommen källa, som speglar namn i vardagsbruk. Därigenom är man här ett funktionellt namnbruk på spåren. Kvinnorna identifieras som döttrar och hustrur verksamma på den egna gården, medan männen identifieras som söner verksamma i byn. Namnbruket för kvinnor positionerar dem till hushållet, alternativt anger deras giftermålsstatus. En ogift kvinna identifieras i relation till fadern (eller husbonden), medan en gift identifieras i relation till maken. De inofficiella namnen bidrar till att upprätthålla samhällets rådande sociala, kulturella och ideologiska förhållanden. Namnen på enskilda namnbärare indikerar situationella betingelser för namnanvändningen, och visar att identiteten ständigt skapas och återskapas.
Greta och Lovisa Dahlqvists dagboksskrivande uppvisar vardagslivet och umgänget i en nordsvensk by på 1890-talet, men ger oss också en möjlighet att lägga det sociala pusslet med hjälp av det som de inofficiella personnamnen berättar. Inte minst detta senare är spännande.
Referenser
Edlund, Ann-Catrine & Edlund, Lars-Erik, 2020a: ”Den 1 mars då dog och stran Fredrika”. Ortografiska val och språklig identifikation i en folklig dagbok från 1890-talet. I: Humanetten 44 [= Nordiska – på gång och på språng! Vänbok till Gunilla Byrman].Växjö: Institutionen för språk och litteratur, Linnéuniversitetet. S. 46–75.
Edlund, Ann-Catrine, Edlund, Lars-Erik & Lundström Ulf, 2020b: Basttulijani och Janosa Eva. Personnamn och identifikation i Kågeträskdagboken 1891–1901. I: Namn i skrift. (Names in Writing.) Handlingar från NORNA:s 48:e symposium i Göteborg den 29–30 november 2018. (Meijerbergs arkiv för svensk ordforskning 44.) Göteborg: Meijerbergs institut för svensk etymologisk forskning vid Göteborgs universitet. S. 37–59.
Kågeträskdagboken. En västerbottnisk dagbok 1891–1901 med kommentarer, vol. 2. Utgiven av Ann-Catrine Edlund (huvudredaktör), Lars-Erik Edlund & Ulf Lundström (redaktörer). (Folklivsskildringar och bygdestudier 21:2.) Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur, Uppsala 2022.
– med særlig fokus på forskelle imellem gårdmands- og husmandsstanden
af Johnny Grandjean Gøgsig Jakobsen
I et tidligere indlæg her på den socio-onomastiske blog af den 21. august 2020 (Peder Bonde og Jens Husmand) redegjorde jeg for variationer i fornavne blandt gårdmænd og husmænd i 1600-tallets Danmark baseret på en optegnelse over fæstebøndernes navne i Merløse herred i Matriklen 1688. Denne gang vil jeg vende blikket imod samme persongruppes tilnavne.
I listen optræder i alt 923 skatskyldige mandspersoner med oplysning om bopælsmæssig tilknytning til landsby og sogn. For alle personerne angiver listen to til tre navne, der i alle tilfælde inkluderer et fornavn, hvilket i 816 tilfælde er suppleret med et patronymikon og intet andet. For 107 af personerne indgår der foruden fornavnet også et tilnavn, enten som det eneste ‘efternavn’ eller sammen med et patronymikon, i sidstnævnte tilfælde altid efter patronymikonet.
Tilnavnene optræder både hos gårdmænd og husmænd, men langt fra med samme relative hyppighed. Antalsmæssigt fordeler de 107 tilnavne sig på 63 gårdmænd og 44 husmænd, og sat op imod det samlede antal personer i hver af de to sociale grupper, kan det konstateres, at 9 % af gårdmændene bar et tilnavn mod 23 % af husmændene. Det var således markant mere almindeligt med tilnavne blandt husmænd end blandt gårdmænd i Merløse herred anno 1688.
Udpegning af beliggenheden af Merløse herred på Sjælland, med det omfang, som herredet havde i 1688. Kort af forfatteren.
De 107 fundne eksempler på tilnavne i Merløse herred fordeler sig på 42 forskellige leksikalske tilnavne. De fem mest hyppige tilnavne tegner sig for 50 og dermed næsten halvdelen af alle eksemplerne: Skrædder (16), Møller (12), Smed (10), Skomager (7) og Jyde (5). I 25 tilfælde optræder tilnavnet kun i anvendelse på én enkelt person.
ERHVERVSBETEGNENDE TILNAVNE
Som de nævnte fem hyppigste tilnavne indikerer, er en ganske betydelig del (74) af bondetilnavnene i 1600-tallets Merløse herred dannet på erhvervsbetegnelser, der foruden ovennævnte også omfatter Kok (4), Væver (4), Hugger (3), Ladefoged (3), Murermester (3) og Skytte (3), samt Bryde, Brygger, Bødker, Kromand, Rytter, Snedker, Timmermand, Tingmand og Urtegårdsmand med hver én optræden.
Det kan ud fra kilden ikke vurderes, om de pågældende personer ved siden af fæstebondeforholdet også bestred det pågældende erhverv, men det kan ud fra selve kildens form og opstilling konkluderes, at det her vitterligt er anført som en del af navnet og ikke blot som en stillingsbetegnelse.
Lokalitetsrefererende tilnavne
I elleve tilfælde kan tilnavnet kategoriseres som en indbyggerbetegnelse eller ‘inkolentnavn’, der i alle tilfælde refererer til områder inden for det danske rige inklusive hertugdømmerne og de dengang nyligt tabte østersundske provinser: Jyde (5), Friis (2), Harboe (2), Hallandsmand (1) og Skåning (1); hvor de øvrige inkolentnavne bør give sig selv, anses Harboe (eller Harthbo) almindeligvis at referere til indbyggere fra Hardsyssel i det nordvestlige Jylland (DgP II:1 sp. 417–419).
I tillæg til inkolentnavnene optræder der to deciderede stednavne blandt herredets bondetilnavne: Lambæk (1) og Lunderød (1). Der kendes umiddelbart ikke til nogen naturlokalitet Lambæk i Merløse herred, mens tilnavnet på husmanden Søren Lunderød i Tølløse utvivlsomt refererer til en nabolandsby af samme navn.
Personkarakteriserende tilnavne
Ni af bøndernes tilnavne fremstår som personkarakteriserende adjektiver eller substantiver: Brun (1), Hvidhoved (1), Høg (1), Høj (1), Krog (1), Kruse (2), Lang (1) og Lave (1); sidstnævnte kendes på dansk også som fornavn, men for gårdmanden Niels Lave fra Skimmede synes der snarere at være tale om et tilnavn.
Tilbage henstår elleve tilnavne, der enten ikke lader sig klassificere i ovennævnte grupper (Brandt, Gran, Juel, Kåre, Møllegård og Winter) eller ligefrem er svære at trække nogen etymologisk mening ud af (Fløy og Haarstral).
Sociale variationer i typen af tilnavne
Mens nogle tilnavne synes at optræde lige hyppigt på gårdmænd og husmænd, kan der for andre observeres en tydelig social forskel i hyppigheden. De 74 erhvervsbetegnende tilnavne fordeler sig som samlet gruppe ganske ligeligt imellem gårdmænd (35) og husmænd (39), mens der for de enkelte navne kan være større variation.
Møller optræder således for 11 gårdmænd og 1 husmand, mens Bryde, Brygger og Ladefoged udelukkende anvendes for gårdmænd (ialt 5 personer). Omvendt optræder de erhvervsbetegnende tilnavne Bødker, Hugger, Kromand, Murermester, Rytter, Snedker, Timmermand, Tingmand, Urtegårdsmand og Væver i Merløse herred kun på husmænd (ialt 17 personer).
Ovennævnte sociale variationer stemmer i høj grad overens med hvad man kunne forvente, da f.eks. møllere, bryder og ladefogeder generelt hører hjemme i gårdmandsklassen, mens mange husmænd måtte supplere indkomsten med diverse rurale håndværk eller krovirksomhed.
Det er derimod overraskende (i hvert fald for nærværende forfatter) at konstatere, at flere af disse håndværkerbetegnelser faktisk også anvendes som tilnavne på gårdmænd, hvilket f.eks. gælder Skomager (2 ud af 7), Smed (4 ud af 10) og Skrædder (10 ud af 16).
Ses på fordelingen af tilnavnetyper i de to sociale grupper hver for sig, er det meget markant, at der blandt husmænd næsten udelukkende optræder erhvervsbetegnende tilnavne (39 ud af 44 personer, eller 89 %). Derimod anvendes indbyggerbetegnelser og personkarakteristika næsten udelukkende som tilnavne på herredets gårdmænd (18 ud af 20 eksempler, eller 90 %).
Det var alt for denne gang. Jeg vil i senere blokindlæg fortsætte de socio-onomastiske personnavnestudier med udgangspunkt i Merløse herred i middelalderen og tiden frem til slutningen af 1600-tallet. Et næste forhold til belysning kunne være en sammenligning af bondestandens navne i herredet med navne på indbyggere i den hosliggende købstad Holbæk.
Litteratur
DgP = Danmarks gamle Personnavne I-II, udg. af Gunnar Knudsen, Marius Kristensen & Rikard Hornby. København 1936-64.
I oktober 2020 skrev jeg et blogindlæg til nærværende blog om en af mine forfædre der ansøgte og af Øster og Vester Han Herredsfoged blev bevilget navneforandring i 1905. Dengang undrede det mig at der i arkivet fra herredet lå en navneforandringsprotokol der vidner om relativt mange navnebeviser udstedt af herredsfogeden i netop 1905, for ifølge Karl Peder Pedersen kunne loven om navneforandring af 22. april 1904 først finde anvendelse fra juli 1906. Hvorfor blev der så udstedt en masse navnebeviser af Øster og Vester Han Herredsfoged allerede i 1905?
Spørgsmålet har udviklet sig til et forskningsprojekt med empirisk grundlag i en navneforandringsprotokol fra Samsø Birk, altså det birk som frem til 1919 primært udgjordes af den danske ø Samsø i Kattegat. Også denne protokol vidner om mange navneforandringer sket i 1905; faktisk er ikke mindre end 118 navnebeviser udstedt af Samsøs birkedommer i andet halvår af 1905. Projektet har allerede affødt en artikel skrevet til jubilæumsskriftet i forbindelse med 100-året for værket Danmarks Stednavne (1922 ff.); artiklen er dog i skrivende stund stadig under udgivelse.
Tillægsloven af 1. april 1905
Bag de mange navneforandringer viser sig nemlig at ligge et andet og hidtil næsten overset tillæg til navneforandringsloven af 22. april 1904. Som alle andre love blev tillægget publiceret i Lovtidende for Kongeriget Danmark – i daglig tale blot kaldet Lovtidende – hvor det findes i årgang 1905 som lov nummer 76 under den knapt så mundrette titel: “Lov om Tillæg til Lov om Navneforandring af 22. April 1904”. Da loven er dateret 1. april 1905, vil jeg herefter nøjes med at omtale den som ‘Lov 1905’.
Lovtidende fra årgang 1905 ligger ikke online, men Lov 1905 kan faktisk læses i sin fulde ordlyd i forestillingsprotokollen fra Justitsministeriet. Her føres man tilmed helt ind i maskinrummet for lovgivningsarbejdet i Danmark. Forestillingen er nemlig dén version af loven hvor der formelt er tale om et lovforslag som ministeriet efter lovens vedtagelse i Rigsdagens to kamre forestillede kong Christian 9. (1818–1906) der med sin underskrift den 1. april 1905 endeligt stadfæstede den.
I sin relative enkelthed gav loven mulighed for at man inden nytåret 1905-06 gratis kunne ansøge den lokale politimester om at tage et tilnavn som slægtsnavn hvis man i de sidste 20 år havde været alment kendt under tilnavnet og i øvrigt selv anerkendte sig det. For at opnå samlet 20 år kunne ansøgeren medregne den tid faren og/eller farfaren havde været kendt under tilnavnet. Var man gift, og/eller havde man børn under 18 år, skulle disse også følge navneforandringen. Ægtefællen skulle dog samtykke til navneforandringen, og det samme skulle eventuelle voksne børn der måtte ønske at tage navneforandring sammen med resten af familien.
De slægtsnavne der bevilgedes i henhold til lov 1905, var altså et produkt af det samme juridiske udgangspunkt: Der var i alle tilfælde tale om tilnavne, her forstået som navne der allerede uofficielt blev benyttet som slægtsnavne. I praksis viser sig alligevel mange forskellige scenarier for hvilke navne der på den måde uofficielt havde været benyttet som slægtsnavne, men i det følgende vil jeg blot fremhæve ét interessant eksempel fra navneforandringsprotokollen fra Samsø Birk.
Stampemølleren Stampe
Murer Jørgen Søren Pedersen, født den 7. august 1844 i Besser Sogn, fik i 1905 navnebevis på slægtsnavnet Stampe så hans fulde navn blev Jørgen Søren Stampe. Jørgens voksne søn Søren Peder Pedersen, født 22. april 1874 i Onsbjerg Sogn, var som sin far ligeledes udlært murer. Han valgte at følge sin fars eksempel. Da han selv havde både hustru og børn, ansøgte han selvstændigt og fik også navnebevis på slægtsnavnet Stampe således at hans fulde navn blev Søren Peder Stampe.
Men hvorfra kom dette Stampe?
Jørgens fars (og altså Sørens farfars) fulde navn var blot Peder Pedersen, og ved indgåelsen af ægteskab med Jørgens mor Barbara Jørgensdatter i Samsøs Nordby Sogn i 1832 optegnedes han med navnetPeder Pedersen Krammer. Tilnavnet Stampe synes altså umiddelbart grebet ud af luften for de to murer Jørgen og Søren.
Årsagen kan dog findes med stor sikkerhed når man opdager hvilket erhverv Peder Pedersen havde: I kirkebogen ved sønnen Jørgens fødsel og i navneforandringsprotokollen står Peder nemlig angivet som stampemøller, det vil sige en møller der driver og måske endda ejer en såkaldt stampemølle – sommetider slet og ret omtalt som en stampe. Peder er i lokalsamfundet sikkert aldrig blevet kaldt andet end *Peder Stampe!
Selvom Peders søn og sønnesøn ikke fulgte i hans fodspor, blev tilnavnet Stampe med stor sandsynlighed ikke kun benyttet af og om den gamle stampemøller; også hans søn og sønnesøn har været kendt under navnet. Tilnavnet havde altså allerede uofficielt fået funktion af et slægtsnavn der nedarvedes fra far til søn, og navneforandringen i 1905 var blot et stykke bureaukrati der gjorde det uofficielle officielt.
Navneforandringer vidner om brugen af tilnavne
Tilnavne har været benyttet i hobevis rundt omkring i landet, men de finder sjældent vej ind i de officielle kilder såsom kirkebøger og folketællinger. Navneforandringerne som de står optegnet i eksempelvis navneforandringsprotokollen fra Samsø Birk, giver os altså skriftlige vidnesbyrd om brugen af forskellige tilnavne.
På samme måde kan man gøre mange interessante og forskelligartede observationer i en navneforandringsprotokol som den fra Samsø Birk. Med min kommende artikel håber jeg at lægge grunden for et mere systematisk studie bestående af både kvantitative undersøgelser underbygget med kvalitativt udvalgte eksempler.
Litteratur
Danielsen, Martin Sejer (under udgivelse): “Stedse og i over 20 år kendt under tilnavnet Fabricius: Et studie af navneforandringer foretaget på Samsø i henhold til lov af 1. april 1905”. I: Danmarks Stednavne 100 år. Jubilæumsskrift i anledning af hundredeåret for udgivelsen af bind 1: Samsøs Stednavne. Red. Birgit Eggert og Johnny G.G. Jakobsen. København.
If you read through the Nordic sagas and other Nordic source material, you will find that the personal name Vífill seems to change its social status through time. In the legendary sagas, name bearers are part of the societal elite, but in later sources name bearers are at the bottom of the social ladder, such as slaves in Landnámabók. What happened?
There can be many reasons to why a particular name gets lower or higher status over time, and in most cases several factors come into play. In this case one could also argue that some of the sources are merely fiction and do not reflect true name bearers. But even if this was true, the character was still named, and it is likely that he got a name that would meet the expectations of the audience. Nomen est omen.
A Proto-Norse name
So where does the early social prestige of the name Vífill come from? We do not know. The etymology of the name is unclear and has been a topic of debate for many years, most recently in my article Vífill – ein etymologisk diskusjon (forthcoming). In the article I argue that the runic inscription at Veblungsnes, which reads ek irilaR wiwilan ‘I, Wiwila’s rune master’, has something to say about the status of Vifill.
The etymology of the Proto-Norse personal name Wiwila is difficult to settle but has three alternatives. It can mean 1) warrior, 2) the little/young ordained-one, or 3) the darting-one. I consider the third alternative to be unlikely, as we don’t have other personal names with this meaning, whereas we have several names that are parallel to meaning one and two, which also fits well into Iron Age and Viking Age ideology.
Two names merging into one
The Old Norse Vífill, however, is homonymous with the noun vífill ‘beetle, weevil’. During the Proto-Norse period, the word for beetle would have sounded different from the name found in the Veblungsnes inscription, and the two also had different grammar endings. So, in the early days there would be no confusion between the two.
Perhaps the people from the legendary sagas whose names are recorded as Vífill, lived (or were invented as characters) during the Proto-Norse period, and were actually named Wiwila in their time. As Proto-Norse changed through time, the pronunciation of both the name Wiwila and the word for beetle changed and became more similar to one another, and I propose that vífill “won” this battle.
As soon as the name had become so associated with the weevil that it was pronounced identically to the beetle-word, it fell out of favour by the social elite. But because it stayed in use as names or nicknames for slaves and probably others, it didn’t disappear as a name entirely until much later.
Through the chances of convergent language change and some corruption (the weevil-word affecting the perception of the name Wiwila-name), the social status of the name changed, and in reality it became an entirely different name than its origin.
Literature
Krister Vasshus (forthcoming): “Vífill – ein etymologisk diskusjon”, in: Kultledare i fornnordisk religion: ett symposium. Ed. by Olof Sundqvist & Simon Karlin Björk.
I Sverige bor drygt 135 000 personer som är födda i Finland, och totalt har drygt 725 000 svenskar minst en Finlandsfödd förälder eller far-/morförälder. Det finns också massor av finskspråkiga efternamn, varav många förstås härrör från invandringen. Men det finns också namn som är inhemska, och hemmahörande i de delar av det finska språkområdet som ligger i norra Sverige. Här ska vi titta närmare på Sveriges finskspråkiga efternamn – och vad de kan berätta om sina bärare.
Skillnader mellan Finlands och Sveriges finskspråkiga efternamn
Men låt oss börja där de finskspråkiga efternamnen är som allra flest, nämligen i Finland. De vanligaste efternamnen i Finland är Korhonen, Virtanen, Mäkinen, Nieminen och Mäkelä. Bland de fem toppnamnen slutar alltså fyra av fem på –nen. Utökar man till de 20 vanligaste efternamnen, finner man att 16 av dem slutar på –nen, två på –la / –lä (Mäkelä och Heikkilä) och två är enledade (Laine och Niemi). Som vi ser har namnen på –nen en stark dominans i toppen. I Sverige är dock mönstret inte riktigt detsamma: av de 20 vanligaste finskspråkiga efternamnen slutar bara åtta på –nen, varav de vanligaste är Kinnunen, Mäkinen, Korhonen och Virtanen. Dessutom finns tre namn på –la / –lä (Anttila, Ojala och Mäkelä – det här med om det blir a eller ä har att göra med finskans roliga vokalharmoni) och nio enledade namn, bl.a. Niemi, Laine och Lahti. Det finns alltså flera skillnader mellan ländernas vanligaste finskspråkiga namn: det är bara delvis samma namn, och det är rejäla skillnader vad gäller namnens bildningstyp. Vad kan det här bero på?
Vi finner svaret i Norrbottens län
Kanske kan vi närma oss svaret genom att titta på efternamnen i Sveriges nordligaste län, Norrbottens län? Jo, vi är definitivt något på spåret, för bland de 20 vanligaste finskspråkiga efternamnen där finns faktiskt exakt noll namn med ändelsen –nen. Så vilka namn finns i topp i stället? Kanske några på –la / –lä? Nej, faktiskt inte det heller. Noll där också. Enledade namn, kanske? Bingo, här rasslar det minsann till! Hela 16 av de 20 vanligaste finskspråkiga efternamnen i Norrbottens län är enledade: Niemi, Rova, Lantto, Kemi, Mäki, Lahti, Kero, Töyrä … Och de fyra sista, Uusitalo, Keskitalo, Ylipää och Alatalo, är tvåledade, något vi inte såg alls bland Finlands toppnamn.
Jämfört med topplistan i Finland, skiljer Norrbottenslistan ut sig ännu mer än vad Sverigelistan gjorde. På frekvenslistorna kan man konstatera att de finskspråkiga efternamn som ligger högt i Sverige som helhet, ofta ligger ganska högt även i Finland. Men med de namn som ligger högt i Norrbottens län är det faktiskt nästan tvärtom: många av dem är ovanliga i Finland. Trean på listan för Norrbottens län, Lantto, har runt 570 bärare i Finland, och tvåan på norrbottenslistan, Rova, bara lite över hundra. Ja, det är faktiskt mångdubbelt fler som heter Rova i Norrbottens län, drygt 400 personer, än det finns i hela Finland.
Namnens utbredning i Sverige
Nu när vi vet att de största skillnaderna finns mellan Norrbottens län och Finland, kan vi se på listan för hela Sverige med nya ögon och tänka: det här kanske är en mix mellan de två namnskicken? Norrbottens län ingår ju i siffrorna för Sverige, så Norrbottens alla enledade namn finns med på Sverigelistan. Men många av –nen– och –la / –lä-namnen kanske härrör från finska inflyttare? Vissa av dem kan förvisso ha bosatt sig i Norrbottens län, men definitivt inte alla.
Ja, man blir ju nyfiken: Hur fördelar sig de finskspråkiga efternamnen i Sverige över landet? Låt oss jämföra det svenska toppnamnet, Niemi, med … ja, kanske nåt namn på –nen, varför inte rentav Nieminen? Som är bildat till samma ord niemi, ’udde’, men med tillägget –nen. Och håll i er, så här ser utbredningen ut:
Niemi finns lite överallt – inte så konstigt, eftersom det är ett namn som finns på 20-i-topp för både Norrbottens län och Finland. Men titta på skalan: den högsta frekvensen söder om Norrbottens län är 0,21 ‰. Och frekvensen i Norrbottens län är 2,27 ‰! Det finns alltså mer än 10 gånger fler Niemi där än i något annat svenskt län. Och då talar vi ändå om ett namn som med all sannolikhet är både inhemskt och inflyttat, eftersom det också är vanligt i Finland.
Och här har vi Nieminen, med en helt annan kartbild: flest bärare i och runt huvudstadsregionen, och ungefär inga alls i norra Sverige.
Niemi är som sagt ett namn som ligger högt både i Norrbottens län och i Finland. Ska vi prova med något enledat namn som inte är så vanligt i Finland? Kanske t.ex. Lantto, som i Finland står på rangplats 1 524? Ja, så här ser det ut:
Fortfarande ungefär 10 gånger så vanligt i Norrbottens län som i något annat svenskt län, och, om vi jämför med kartan för Niemi, ett mycket tunnare lager i resten av Sverige. Eftersom det här namnet är så pass lågfrekvent i Finland kan man misstänka att de bärare som finns i södra Sverige har sina rötter just i Norrbottens län – migration är ju inte bara något som sker mellan länder, utan också inom länder.
Bilden av det finskspråkiga efternamnsskicket i Norrbottens län som särpräglat håller i sig. Av de 20 toppnamnen har samtliga sin högsta svenska länsfrekvens just i Norrbottens län. Åtta av 20 namn har minst 60 % av sina bärare där, och 17 av 20 mer än 40 % av bärarna. För ungefär hälften av de 20 namnen är det närmsta svenska grannlän, Västerbottens län, som har näst flest bärare. Tittar man på de 20 vanligaste namnen i hela Sverige finns det både de som har nordlig tyngdpunkt, som Lantto, Kero och Uusitalo, och de som är vanligast längre söderut, framför allt i Västmanlands och Södermanlands län: Korhonen, Virtanen, Mäkinen, Heikkinen, Heinonen, Laine … alltså högfrekventa namn i Finland. De finskspråkiga efternamnen i Sverige är en mix, som sagt, av inhemskt och invandrat.
Namnens historia
Namnens skiktning blir ännu tydligare när man tittar bakåt, t.ex. hur det såg ut i äldre folkräkningar. Av Sveriges nuvarande 20 toppnamn fanns bara elva i landet år 1880 – och av dessa hade tio namn samtliga bärare i Norrbottens län. De andra namnen på den svenska topplistan börjar synas i folkräkningarna framför allt år 1900, många med en ensam bärare, inte sällan registrerad i Stockholms stad. Utgår man i stället från dagens 20 vanligaste finskspråkiga efternamn i Norrbottens län, ser man att samtliga fanns i landet redan 1880, samt att 19 av 20 hade samtliga bärare där (och för det tjugonde namnet, Alatalo, bodde alla bärare utom en där). Framemot sekelskiftet börjar namnen försiktigt spridas, ofta med bara enstaka bärare utanför Norrbottens län. En 27-årig man med namnet Rova bor i Stockholms stad vid folkräkningen 1890. År 1900 finns i samma stad en 27-årig kvinna som heter Kemi och en 40-årig man som heter Lantto. En 25-årig kvinna med namnet Hannu bor i Gävleborgs län samma år. Och 1910 har en 30-årig kvinna med namnet Palo flyttat till Östergötlands län.
Får inte ni också känslan av att den demografiska historien liksom vecklas ut och blir tredimensionell när man tittar på namnens bakgrund och utbredning? Och ÄR inte namnforskning världens coolaste ämne?
Missa inte årets nummer av NoSo – Nordisk tidskrift för socioonomastik – som innehåller sex spännande artiklar om namngivning och dess sociala betydelser, i både samtid och historisk tid!
Flera av artiklarna berör hur namngivning av platser kan bidra till social positionering i det urbana rummet. Helle Lykke Nielsen, tillsammans med Maria Löfdahl, Tove Rosendal, Johan Järlehed och Tommaso Milani, analyserar hur moskéer i Göteborg använder namn och språkval som strategier för att positionera sig både inom religionen och i förhållande till det omgivande svenska majoritetssamhället. Daniel Duncan bidrar till den växande forskningen om hur namngivningen av nybyggda områden skapar ett onomastiskt kapital som både positionerar och säljer platsen. Med utgångspunkt i ett konkret exempel från Missouri, USA, föreslår han ett konkret metodologiskt analysverktyg i flera steg. Terhi Ainiala, Paula Sjöblom och Ulla Hakala undersöker hur finska kommuner positionerar sig genom kommunsloganer och vilken språklig och retorisk roll kommunens namn får i detta sammanhang.
Andra artiklar i volymen fokuserar istället på hur namngivning av människor bidrar till social positionering och identitetsskapande. Linnea Gustafsson studerar hur praktiken att använda flera förnamn (det så kallade flernamnssystemet) växte fram i Skellefteå i norra Sverige under 1700- och 1800-talen, först som en social markör för den övre medelklassen (borgerskapet) – och framför allt dess kvinnor – för att sedan spridas till andra sociala grupper. Även Sofia Kotilainen analyserar personnamnsval, men med fokus på 2000-talet och två europeiska kungahus där hon visar hur namnvalen balanserar mellan upprätthållande av tradition och vilja till förändring, varvid hon också introducerar det nya begreppet onomastisk litteracitet. I Lennart Rymans artikel färdas läsaren till medeltiden och får inblickar i omtalsskicket för kvinnor i Stockholms stadsböcker, där författaren argumenterar för att bruket av binamn markerar en marginaliserad position i samhället, oavsett om binamnets semantik är nedsättande eller inte.
Har du själv socioonomastisk forskning på gång och funderar på att publicera i NoSo? Kontakta redaktionen för information om nästa datum för inskick!
It is well-established in place-name research that place-name types are active at certain times, some for centuries, others only remain active for a relatively short period. Dating of place-name types – typically those that today denote settlements is a core element of place-name research.
However, as we can date place-names by means of their linguistic content, can we also use the same name types to say something about the internal social status of place-name types? Studies from Denmark certainly suggest so. Here aspects like taxation, soil quality, size of land has been used to quantify an internal relationship between the various name types.
Where to find historical quantitative resources?
But is this also the case elsewhere? No studies of this kind and magnitude exists in the other Scandinavian countries. The data on which to analyze this has simply not been present, until now – at least in Norway.
Over the past few years, I have been working on upgrading and modernizing the Norwegian place-name collections. And in this connection, some of the data used to create georeferenced datasets also contained information that could be used for non-linguistic studies of place-names and place-name types.
From the historical cadastres were sourced taxation information, from the modern, digital cadastre was sourced land size information, and from Norsk institutt for bioøkonomi was sourced data on land use. Together, these data-sets can show aspects of agricultural potential of each individual farm in Norway,[1] and combined with Oluf Rygh’s Norske Gaardnavne, every farm can be sorted according to place-name type. So here we have the base data for analyses.
An example of a quantitative resource
Tax valuation is probably quickest way to show differences between name types. Tax valuation changes over time and continuously reflect each farm’s potential. So, the further back we can draw the valuation, the better. Optimally, the 1647 cadastre would be the best, but it has not been digitized yet, so we have to make do with either the 1838 or the 1886 cadastre. We go for the oldest, the one from 1838.
In this cadastre the valuation (skyld) was given in daler, ort and skilling. A daler was a currency denomination of Norway until 1873, and one daler could be subdivided into five ort or 600 skilling[2] and was calculated according to a 10-12 number system. For ease of use, 1838 valuations have been converted to the modern decimal system.
Figure: Chart of central place-name types and their valuation in the Norwegian 1838 Cadastre. The figure in the center of each pillar represents the national valuation average. The pillar itself represents the typical range (gaussian distribution) of the valuation – this is also represented with the figures at the bottom and the top. Valuations for a place-name type can occur outside of the typical range, but such valuations are outside of the norm.
Can we see social status in place-name types?
The average Norwegian farm (of which there are approximately 45,000 throughout the country) was valued at 4,19 daler, although a typically sized farm could range between 0,96-9,33 daler (see figure). The early place-name types of vin ‘meadow, grassland’ and heimr ‘home, farm’ of the Iron Age have a much higher average value of 8,43 and 7,07 daler, respectively. The Viking-Age settlement name types býr/bœr, bólstaðr and staðir are also high in valuation at 6,10, 6,30 and 6,37, albeit a little lower.
The name types that indicate clearings, and which are generally thought to belong to the late Viking Age and early Middle Ages, are even a little lower again, þveit 5,55 and ruð at 4,76 daler. These name types are all solid agricultural settlements above the national average, and especially the old name types are very high in valuation – up to twice the average. Only the shieling name type, setr/sætr, is at 3,93 daler valued lower than the national average.
Although the taxation differs considerably regionally, there seems to be clear differences in valuations between the individual place-name types, depending either on age and/or agricultural focus. Some are big agricultural units with ample income possibilities and others are more modest in agricultural potential, certainly regarding tax valuations.
Although age matters in terms of older name types being valued higher, the agricultural focus certainly also seems to be a factor. Original farming units are generally valued higher than original shielings and units created through clearances.
The way forward
Naturally, we should not rely on just one parameter to say something about social status as seen through place-name types, we have to examine other types of evidence also, in order to determine more precisely why we see these differences are whether we can ascribe these to social status – or other factors. But here is at least the beginning of this study for Norway.
[1] A ’farm’ in Norwegian cadastral and onomastic terms is what roughly corresponds to an ejerlav in Danish, by in Swedish and townland in Irish English.
[2] Thus, each ort was 120 skilling and 600 skilling for one daler.
In the earlier centuries it was important for many parents to give a newborn child the same first name as his or her godparent had. On the other hand, children’s forenames were traditionally chosen from the family nomenclature. Why was it then so significant to honour the godparent with a younger namesake?
In northern Europe godparental relations originated as an educational task assigned to the godparents by the Lutheran church. In the earlier centuries it was the godparents’ duty to take care of the godchild’s Christian education together with the child’s parents. In the course of time, godparenthood formed a special relationship in which the godchild had to act respectfully to his godparent and, if necessary, the godparent had a right to guide the godchild also in questions of secular life. Being a godparent was an indication of the community’s approval from the point of view of the person who had been asked to be the godparent. This is also shown by local oral memory for example in the Finnish rural communities.
The choice of godparents
The old Finnish proverb says: ’A godparent is half the child’. It means that the choice of a godparent to a newborn was important. Being a godparent was a responsible position of trust, and the godparent was an exemplar to the child.
According to the Swedish (and Finnish) Church Law, godparents in the eighteenth and nineteenth centuries had to confess to the Lutheran faith, had to know the teachings of the catechism, must have received Holy Communion (in other words to have attended confirmation classes and be confirmed) and be pious, of irreproachable reputation and of age. In practice, there were also other factors than the provisions of the church regulations that affected the choice of godparents. They were preferably close relatives or acquaintances.
The members of the different estates chose the children’s godparents according to their own traditions. There was an old custom according to which there was one representative of each sex among the godparents. The godparents were in a way “reserve parents” to the child, especially if he or she would have lost his or her own parents, which is why a married couple were often chosen as godparents.
Up to the end of the nineteenth century, the ability to read and write was a rare skill and a form of intangible capital, and a literate godparent was definitely a good choice because he or she, it was hoped, would teach the same skills to the godchild. In 1880 only 12.6 per cent of the population over ten years old in Finland could both read and write, although 85 per cent of them had at least a rudimentary reading ability. Later on, it was schools rather than the home and godparents that more and more took care of the teaching of literacy skills, and the choice of godparents came to be affected more by other factors.
The strategies of name-giving created symbolic capital
Certain strategic choices in the practice of name-giving expressed the parents’ trust in, and respect for, the godparents. It was usually people with whom the child’s parents were involved in their everyday life who were invited to be godparents, such as the relatives as well as friends.
The child’s parents could achieve some goals and benefits by utilizing the intangible capital that godparenthood provided in local social networks. The clergy, in particular, introduced new name material to the rural communities as the priests and their families often came originally from outside the parish. Furthermore, as they were people of a higher class, clergy were popular godparents. Farmer families may have tried to secure their own social position by showing politeness in their choice of names and godparents. A namesake was a symbolic way to wish the priest welcome to the parish when he had just been newly chosen for the office.
Inviting people of a higher social class to be godparents for a child clearly showed the politeness and respect that the parents felt for them, and one could expect that godparents like these, in particular, would be able, more than the other parishioners, to support the child in the future both economically and by using their good social status. The godparents, as well as the child’s closest relatives, were also inquiry important models in choosing the child’s first names.
Som Alexandra Petrulevich konstaterar i föregående bidrag till den här bloggen är det svårt att i dessa tider tänka på något annat än den ryska invasionen av Ukraina. När jag blev påmind om att det nu är dags för mitt årliga bidrag kändes valet av ämnet omöjligt och förstås även futilt. En möjlighet vore att skriva om utbyten av urbana toponymer i närheten av ryska ambassader i syfte att demonstrera mot kriget, men det får bli en uppgift för en annan forskare – en lägesuppdatering är i alla fall följande nordiska förslag, eller möjligen i något fall beslut. Stockholm: Gjörwellsgatan > ?. Köpenhamn: Kristianiagade > Ukrainegade. Oslo: Ukrainas plass. Reykjavik: Garðastræti > Kænugarðsstræti (om det fornnordiska Kænugarðr, se Mikkola i ANF 23 s. 279 f.). Framtiden får utvisa om de här förslagen går igenom och om de kommer att permanentas. Helsingfors stad verkar ställa sig avvisande med sedvanliga ortnamnsvårdande argument.
Ortnamn på –erup och ortnamn på –arp och försvenskningen av sydsvenska ortnamns skrivformer
Till slut fastnade jag för skrivformer för ortnamn i nuvarande Sydsverige före och efter den svenska erövringen, närmare bestämt ett kort nedslag om namn med efterleden ‑torp (‑arp, ‑erup). Kopplingarna till dagens verklighet är förvisso rätt svaga. Gemensamt är egentligen bara att samma namn får skiljaktiga skriftformer i närbesläktade språk och att härskare historiskt sett ofta har varit benägna att utöka sina domäner genom våld.
I den populärvetenskapliga boken Ortnamn i Skåne (s. 57) skriver Bengt Pamp, efter att ha redogjort för den fonetiska bakgrunden till –torp-namn som slutar på –arp:
Under samma omständigheter som i Skåne leder fram till detta –arp utvecklades på Själland ortnamnsändelsen –erup. Själland dominerade under Skånes danska tid hela Danmark, väsentligen på grund av Köpenhamns förhärskande betydelse, och själländska skrivvanor kom därför att anses ”finare” och riktigare än andra. Därför är det praktiskt taget regel under den danska tiden, att det skånska –arp i skriftliga källor ”översätts” till ‑erup _ _ _ Normalt försvinner dessa själländska skriftformer efter det att Skåne blivit svenskt – naturligtvis inte med en gång men efter hand – för att ersättas av det äktskånska ‑arp. I en del fall har emellertid traditionen varit för seg, och –erup har kunnat överleva. Det gäller särskilt namn på herrgårdar … Fortfarande skriver man till exempel Bonderup och Krapperup, men i den genuina dialekten, som har anor långt ner i medeltiden, heter det bonarp och krapparp.
I sin genomgång av skriftformer av ortnamn i Bjäre härad under svensk tid fram till 1800-talet framhåller Pamp att den försvenskning av ortnamn som skedde bör hänga ihop med den språkliga försvenskningspolitik som inleddes i slutet av 1600-talet (1965 s. 78 f.). ”Om än inkonsekvent och med växlande energi har man försökt mönstra ut de mest påfallande danismerna”. Som vi sett i fråga om ändelsen ‑erup kunde i lyckliga fall denna försvenskning leda till att skrivformerna kom att stämma bättre överens med det lokala uttalet.
Efter Pamps insats har det vad jag vet inte gjorts någon samlad ansats att beskriva försvenskningen av Sydsveriges ortnamn. Det är synd, för säkert återstår många problem att lösa. Ett problem, som jag tror mig ha träffat på, rör frågan om det lokala uttalet av namn på ‑erup. Sådana namn finns i dag i rätt stor mängd i Skåne och i ett fåtal fall även i Halland och Blekinge. Med vilken rätt dömer Pamp ut ett uttal som ”krappråpp” 1945 för Krapperup (Skånsk ortnamnsdatabas, med landsmålsalfabet) som ogenuint? Jag är inte i stånd att göra en egen bedömning, men det är lätt att komma att tänka på Staffan Fridells analys av stilnivåer och hans kritik av karakteriseringar av uttal som ”äldre” och ”yngre”. När det gäller namnen Bollerup (herrgård i Ingelstads härad i sydöstra Skåne) och Ugerup (herrgård i Köpinge socken i Gärds härad i östra Skåne, söder om Kristianstad) tror jag att det kan finnas grund för att tala om historiskt kända stilnivåer.
Krapperups Slott. Foto: Bengt A. Lundberg 1990 (Wikimedia Commons: CC BY 2.5).
Bollerup och de övermodiga drängarna
I två ovanliga uppteckningar (Skånsk ortnamnsdatabas, med landsmålsalfabet) återges historier om hur skiftande konjunkturer för Bollerup i det förflutna påverkade herrgårdens legodrängars uppträdande och därmed även deras uttal: i goda tider sade de Bollerup, i magra tider Bollarp. Av uppteckningarna verkar det också som om Bollerup samvarierar med ett mer standardnära uttal, som ”råg” och Bollarp med ett mer dialektalt, som ”ru”.
Ugerup och adelssläkten Urup
Ortnamnet Ugerup har en lång skriftlig tradition med ungefär den skrivningen, från 1400-talets slut, då den ersätter formen Ugarp. Uttalet anges i Skånes ortnamn A 6 som äldre ”ugarp”, yngre ”ugrop”. Ortnamnet brukades också som släktnamn av ägarfamiljen från 1400-talet till 1671. Åren 1596–1634 ersätts Ugerup efterhand med Urup (att döma av de källor som jag gått igenom). Det rimliga är att se detta som en talspråklig utveckling, och det är sannolikt att inte bara ägarfamiljen utan även trängre eller vidare kretsar kring den kände till och även brukade en form ”u(ge)rup”. Ortnamnsformen Urup uppträder sporadiskt från 1598 men slår aldrig igenom, vilket tycks tala för en starkare skriftspråklig tradition för ortnamnet än för släktnamnet. Jag har inte påträffat släktnamnsformen Urup avseende någon person som är skriven till Ugerup.
Avslutning
Traditionen om drängarna från Bollerups herrgård med sitt varierande uttal talar för att stilistisk variation mellan ‑erup-former och ‑arp-former i lokalt uttal kan gå ganska långt tillbaka i tiden. Utvecklingen av släktnamnet Ugerup till Urup talar i någon mån för kontinuitet av sådan variation från 1600-talet och in i modern tid. Hållfastheten av dessa indicier för kontinuerlig stilistisk variation kan förstås ifrågasättas, men jag anser ändå att det är värt att ifrågasätta Pamps tes att uttal grundat på ‑erup-formerna inte har hört hemma i genuin dialekt.
Referenser
Fridell, Staffan, 2006: Ortnamn i stilistisk variation. Uppsala.
Fridell, Staffan, 2009: Stilvariation hos torp-namn. I: Torp som ortnamn och bebyggelse. Red: Peder Dam m.fl. Lund: Institutet för språk och folkminnen.
*I min Uppsats om Ugerup och Urup har i landsmålstexten ett längdstreck under a fallit bort i ”ata”. Dessutom har i not 1 rak stil för att markera upplösta förkortningar blivit kursiv.
