Author: Birgit Eggert

Naming trends in Norway

by Krister Vasshus

Trends in naming can be classified in several ways, and over the course of 30 years, we can see that there have been several trends in the Norwegian naming material. When Norwegian parents give names to their children, they have a large pool of names to choose from, but statistics clearly show that the chosen names follow certain trends. In the following, I will give a short overview of these trends.

Close-up vowels

Names with two vowels next to each other fall into two categories. They can either be with a diphthong or with two syllables. Øystein, Aud and Heidi all have diphthongs, and are fairly common. Names where two vowels next to each other are pronounced with two syllables, however, constitute around half of the top 10 given male names between 1990 and 2005. This trend has since been less important (two-three names on top 10 male names between 2018 and 2020), and it also took a while before this phonetic trend constituted half of the given names for women, between 2010 continuing to 2020.

Women with vowels, men with consonants

Over the last 15 years, all top 10 woman names ended with a vowel (with the exception of Ingrid on place 10 in 2020, although this name is pronounced [iŋ:ri:] or [iŋg:ri:]  in Norwegian, still ending with a vowel). After 2010, seven of the top 10 female names ended with a.

Between 1995 and 2015, all top 10 names for men ended with a consonant. This trend is still valid, and both for 2016 and 2020 the only name on this list ending with a vowel was Noah/Noa. After 2000 the o-ending has become more common in boy names, clearly influenced by southern European names like Theo and Hugo.

Figur 1. Matheo became a popular name very rapidly during the first decade of this millennium. Source: Statistisk sentralbyrå, https://www.ssb.no/a/navn/gutter/matheo.html

When it comes to consonants, we can clearly see that l, m, n and r are very popular in names. On the top 10 list for boy names in the first decade of this millennium, these sounds represented half of all the letters, and 70% of the letters in girl names. In later years, we also see hints that voiced full stops (b, d, g) are viewed as feminine and voiceless full stops (p, t, k) are viewed as masculine. After 2000 there has been more vowels in girl names and more consonants in boy names.

Length

After a period between 1970 and 2000, where names, especially women’s names, had been long, the most popular names became shorter. Mostly this was because parents chose names with fewer consonants, as the number of syllables has been stable. Aleksander and Bjørnar has the same number of syllables as Emilie and Lea, but there is an obvious difference in length in the names. Some long names are still popular, and the tendency is that parents either use long names or short ones.

Stress on the first syllable?

Nordic names, like most other words in Scandinavian, have stress on the first syllable. This was also the case for Nordic versions of names with foreign provenance, such as Anna, Thomas or Line. By the 1990s, about half of the girls and one third of the boys got names with stress on the second (or third) syllable, like Susanne and Karoline. This trend started in the 1960s for girls and in the 1980s for boys. After 2000, names with stress on the first syllable became more common again, particularly for the boys. After 2010 only about 2 of the top 10 boy names had stress on the second or third syllable, but for girl names it was 3-4 of the top 10.

Figur 2. With stress on its second syllable, Susanne reached its popularity peak in the 1990s. Source: Statistisk sentralbyrå, https://www.ssb.no/a/navn/piker/susanne.html

Nordic or biblical names?

Nordic names were dominant on the top 10 list until the 1940s, when these names gradually decreased in number. But the number of Nordic names on the top 50 lists for both girl and boy names has increased somewhat since 2010, from 4-5 names for both genders to 11 girl names and 8 boys names in 2020.

Biblical names have been increasingly popular since 1990, and many of these names have characteristics that fall into some of the abovementioned traits, like close up vowels (Naomi, Matheo) and girls names ending with a (Lea, Sara, Rebekka). Overall, there is a tendency of a bigger spread in naming. The most popular names are given to fewer individuals, and many parents seem to want their kids to have original or rare names, or at least what the parents view as original and rare.

Unika förnamn och identitet i historisk dopnamnsgivning

av Kaj Borg

I sitt blogginlägg i december 2020 diskuterade Birgit Eggert en grupp förnamn som intresserar såväl den vanliga språkbrukaren som den professionella namnforskaren – de s.k. unika förnamnen. Ett förnamn kan betraktas som unikt om det inom en kronologiskt och demografiskt avgränsad namngivarkrets förekommer bara en gång. Unikt namn är alltså ett relativt begrepp. Ett förnamn som framstår som unikt i en namngivarkrets kan mycket väl ha större spridning i en annan.

Medan Eggert dryftar frågor kring unika namn i modern dansk namngivning, reflekterar jag här över motsvarande namngrupp i ett historiskt namnmaterial hämtat ur dopböcker för den österbottniska svensk-finska staden Gamlakarleby (numera Karleby) 1657–1928. De moderna danska engångsnamn som Eggert diskuterar är svåra att komma åt, eftersom listor över unika förnamn av sekretesskäl inte får offentliggöras. Följaktligen är det då också svårt – om inte omöjligt – att belysa deras bakgrunder. Mitt material, som är historiskt och därför går att undersöka på individnivå, omfattar namnen på samtliga namngivna i den ovannämnda populationen, vilket gör att jag kan peka ut de fonologiskt unika namn som använts bara en gång i dopnamnsgivningen. De använda källorna, dopböckerna, förmedlar dessutom information om namngivningskontexten, något som i sin tur gör det möjligt att relatera namnen till omständigheterna kring namngivningen. Dessa kopplingar mellan de unika namnen och namngivningskontexten kan användas som indikatorer för olika motiv bakom namnen. I stället för motiv är det dock kanske mera rättvisande att tala om de unika förnamnens kontextuella betydelsepotential eller deras presumtiva funktioner i namngivningen. Det handlar ju sist och slutningen om namnforskarens kontextbaserade tolkningar av vilka motiv som kan ha spelat in vid namnvalet.

Hur kan då de unika förnamnens potentiella funktioner beskrivas på ett systematiskt sätt? Ur ett socioonomastiskt perspektiv kan analysen byggas på identitetsbegreppet. Som Richard D. Alford konstaterar i sitt etnolingvistiska verk Naming and identity (1988), ger individens förstgivna namn signaler om hur namngivarna ser på den namngivnes individualitet och dennes placering i det rådande sociala nätverket. Med andra ord ges den namngivne en individuell och en kollektiv identitet genom namnvalet. I det följande ger jag med hjälp av några exempel en inblick i de unika namnens individualiserande och integrerande funktioner i dopnamnsgivningen i Gamlakarleby.

Ett unikt förnamn verkar ha framhävt den namngivnes individualitet på ett markant sätt, alltså starkare än de frekventare namnen. Denna individualiserande funktion är emellertid inte jämt representerad över hela den undersökta perioden igenom. Från mitten av 1600-talet fram till mitten av 1800-talet är de unika namnen få och upptar bara ca 1 % av alla givna enstaka förnamn. Från och med 1850-talet ökar andelen successivt och på 1920-talet ligger den redan vid ca 5 %. Att andelen ökar mot slutet av undersökningsperioden kan tolkas som så att den namngivnes individualitet fick större vikt vid namngivning. Detta kan säkert sättas i samband med de omvälvande förändringarna i samhället som ägde rum under senare hälften av 1800-talet med större social och kulturell diversitet som resultat.

Kopplingar mellan det unika förnamnet och dess kontext kan alltså användas som indikatorer för potentiella integrerande funktioner. I dopboksanteckningen ingår uppgifter om bl.a. föräldrarna och dopvittnena (namn och yrke/titel). Det givna unika namnet kan också sättas i relation till de övriga förnamnen t.ex. med avseende på dess språklig-kulturella karaktär. Med hjälp av de tillgängliga uppgifterna kan den integrerande funktionen beskrivas mera i detalj. Den kan vidare delas in i en familjeintegrerande, en bekantskapsintegrerande, en socialgruppsintegrerande och en språkgrupps- och kulturintegrerande funktion.

De unika förnamn som påträffas under 1600-talet och förra hälften av 1700-talet tycks bl.a. ha använts i ett polariserande syfte; den namngivnes låga eller höga sociala bakgrund framhävs genom det unika namnet. Perpetua och Blondina är unika namn på två utomäktenskapliga 1700-talsflickor. Eftersom utomäktenskapliga barn hörde till de socialt utstötta i samhället måste dessa unika namn ha pekat ut namnbärarna som individer med låg social status. Namnen har antagligen varit mer eller mindre stigmatiserande. Under samma period försågs två pojkar med de unika namnen Sjalltiell respektive Sijlluäster. Namnet Sialltiell gavs inom den socialt högt uppsatta familjen Westring som var bekant med den engelsk-stockholmska familjen Sheldon där namnet förekom. Namnet Sijlluäster gavs en pojke i en militärfamilj, d.v.s. en familj med klar och stadig social ställning. Vart och ett av dessa fyra unika förnamn hade alltså en uttalad socialgruppsintegrerande funktion, antingen i negativ eller i positiv bemärkelse.

Uppkallelse som familjeintegrerande funktion dominerar inom namngivningen under hela den undersökta perioden. Vanligt var att pojkar uppkallades efter sina fäder, flickor efter sina mödrar. Under 1800-talet blev det emellertid vanligare att barn uppkallades också över könsgränsen. Detta innebar i praktiken att flickor började få förnamn som etymologiskt och/eller fonologiskt stod faderns förnamn nära. Resultatet var flera förnamn som kom att framstå som unika i den lokala namngivningen, t.ex. Anders à Andrejett, Georg à Georgine, Axel à  Axeliana och Rafael à Rafaëla.Under senare hälften av 1800-talet hämtades nya förnamn från olika språk, kulturer och ideologier. Kreativiteten var påfallande stor och flera av de nya förnamnen med språkgrupps- och kulturkretsintegrerande funktion förblev engångsföreteelser. Hit hörde exempelvis många engelska förnamn såsom pojknamnen Cuthbert, Douglas och Gej samt flicknamnen Daisy, Darling och Nelly. En del unika namn tycks ha varit inspirerade av den nordiska namnrenässansen såsom pojknamnen Odin, Styrbjörn och Vidar samt flicknamnen Aslög, Ingemo och Norna. Den klart största gruppen av unika namn med potentiell språkgrupps- och kulturintegrerande funktion var dock finska namn och namnformer. Efter det att finskan år 1863 hade fått officiell status vid sidan om svenskan började namnskicket i snabb takt förfinskas. Förfinskningen av namnskicket avkastade många unika namn och namnformer såsom pojknamnen Aatto, Armo, Kaiho, Lemmitty och Poika samt flicknamnen Armas, Armias, Ihaelma, Onni och Toivottu.

Unika förnamn kan alltså förefalla som en marginell grupp eftersom de i vanliga fall upptar bara någon procent av de givna förnamnen inom en population. Som Eggert har påpekat och som framgått av min framställning vittnar de emellertid ofta om stor kreativitet och nyskapande hos namngivare och därför är de sin sällsynthet till trots centrala vid beskrivning av den komplexitet som är karakteristisk för all namngivning.

Socioonomastiska perspektiv på hållplatsnamn

Av Väinö Syrjälä

Bland de urbana namnen finns flera namnkategorier som hittills bara i liten grad diskuterats av namnforskare. Ur ett socioonomastiskt perspektiv kan dock sådana namn erbjuda oss intressant information, inte bara om namnen i sig utan om det vidare språksamhället. Som ett exempel på sådana urbana namn ska jag här diskutera namnen på busshållplatser som jag själv studerat i både Helsingfors och Stockholm.

Många av oss har stött på och använt hållplatsnamn i vardagen, kanske utan att lägga särskilt mycket märke till dem. Det är naturligt eftersom hållplatsnamn sällan är särskilt spännande som namn. De flesta busshållplatser är namngivna efter andra saker: gator, stadsdelar eller offentliga byggnader. Därmed är identifiering av en hållplats bara en slags sekundär funktion för de aktuella namnen. I den specifika kontexten kan man dock lyfta fram åtminstone två socioonomastiskt intressanta frågeställningar: vilka namn används som hållplatsnamn (och varför) samt hur används hållplatsnamnen (och av vem)?

Ett hållplatsnamn i Stockholms söderort. (Foto: Väinö Syrjälä)

Vilka namn används som hållplatsnamn?

Hållplatsnamnen är som sagt oftast lånade från det omgivande (urbana) namnförrådet. De är också en del av det planerade namnlandskapet och ansvariga kollektivtrafikmyndigheter och kommuner har sina egna kriterier för namngivningen. Exempelvis namnger Helsingforsregionens trafik (HRT) busshållplatserna efter tåg- och metrostationer, korsande gator eller välkända platser och institutioner. Sådana namn är också en mer stabil utgångspunkt för att hållplatsnamnen ska vara aktuella på längre sikt: en gata byter sällan namn medan i dag synlig kommersiell verksamhet kan när som helst flytta eller ändra sitt namn.

En enkel analys av namnen på hållplatserna längs stombusslinjerna 1–6 i Stockholms innerstad visar exempelvis att de flesta hållplatser där är namngivna efter gator (43 av 98: Gotlandsgatan, Valhallavägen), följd av parker och torg (25: Hötorget, Kungsträdgården, Odenplan). Resten av hållplatser har namn efter offentliga byggnader och institutioner (15: Landstingshuset, Stadion, Södersjukhuset), diverse områden/platser (12: Gärdet, Slussen) eller kollektivtrafikens knutpunkter (3: Cityterminalen, Östra stationen).

Eftersom de utvalda namnen får ökad synlighet som hållplatsnamn, skulle det vara intressant att undersöka vidare huruvida detta påverkar uppfattningar eller kunskap om namnlandskapet eller vår bild av staden. Klart är exempelvis att hållplatsnamnen (vid sidan av andra officiella ortnamn) bidrar till tvåspråkighetens synlighet i Helsingforsregionen, samtidigt som etablerade namn kan vittna om t.ex. stadens historia (tänk på Tölö tull i Helsingfors och Skanstull i Stockholm).

Hållplatsnamn parallellt på två språk i Vanda. (Foto: Väinö Syrjälä)

Hur används hållplatsnamnen?

Hållplatsnamn är förstås framför allt synliga i kollektivtrafiken: på själva hållplatsen som i bilderna ovan eller ombord på bussen (via displayer och högtalarutrop). Namnen är också centrala i den övriga passagerarinformationen, exempelvis i de instruktioner som reseplaneraren på nätet eller i appen ger för de resande. Namnbruket i dessa sammanhang innehåller enligt mina observationer inga större överraskningar. Ofta förekommer namnen med en bestämning (”hållplats X”) för att tydliggöra att det handlar om just hållplatsen och inte den primära namnbäraren, tänk t.ex. trafikmeddelanden som: ”Hållplats Celsiusgatan är flyttad […]”.

Den mest intressanta frågan gäller däremot om och hur hållplatsnamnen används av stadsborna. Känner man till och använder man de officiella namnen? Eller har man i bruk egna, inofficiella namn för knutpunkterna på ens vardagliga resvägar? Här finns det behov för en ordentlig socioonomastisk undersökning!

Ishøjpalmen, Randerstypen og 2900

Eksempler på danske stednavne med sociale konnotationer

af Johnny G. G. Jakobsen

Ligesom personnavne, kan stednavne blive tillagt særlige sociale konnotationer. I Danmark vil urbane kvarternavne som Mjølnerparken (København), Gjellerupplanen (Århus) og Vollsmose (Odense) hos de fleste danskere være ledsaget af et indre billede af lavsocial ghetto med beton, integrationsproblemer og kriminalitet – også selvom de færreste danskere nogen sinde har været nogen af stederne. I enkelte tilfælde kan hele byers navne være knyttet op på tilsvarende sociale stereotyper. Det vil der blive givet eksempler på her.

Ishøj

Ishøj var oprindeligt en lille middelalderlig kirkelandsby på østkysten af Sjælland, som indtil 2. verdenskrig levede et stille bondeliv som så mange andre steder i Danmark, men fra midten af 1950’erne blev ikke mindst Ishøj centrum for en serie af byudviklingsplaner for den københavnske sydvestegn langs Køge Bugt. På blot tyve år voksede kommunens indbyggertal fra 900 (1960) til over 20.000 (1981), og en stor del af bosætterne var gæstearbejdere fra især Tyrkiet, der i samme periode blev inviteret til landet. Ishøj Kommune har også efterfølgende tiltrukket mange nydanskere, og har i dag en indbyggerandel på 37,5 % med ”anden etnisk herkomst end dansk”, hvilket er landets højeste.

Ishøj blev således en af de første større lokaliteter i Danmark med en tydelig anderledes etnisk komposition end andre steder, og allerede i slutningen af 1970’erne omtaltes byen pejorativt som ‘Tyrkiets hovedstad’, ligesom det spøgefuldt hævdedes, at der var et udbredt gedehold på altanerne i Ishøj. Selve navnet Ishøj var af samme grund længe kædet sammen med socialt boligbyggeri og indvandring, men efterhånden som dette blev udbredt mange andre steder i Danmark også, mistede navnet sin særlige sociale konnotation. I dag lægger byen, lidt mere neutralt, blot navn til en særlig frisure, ‘ishøjpalmen’, der består af en hestehale eller hårknold sat lige oven på hovedet. Hvor vidt denne hårmode er særlig udbredt i Ishøj, skal her være usagt.

Randers

Den gamle hæderkronede nordøstjyske købstad Randers var tidligere kendt for handel med den bundsolide jyske hesterace, produktion af lige så slidstærkt reb og ikke mindst fremstilling af det nok så berømte ølmærke Thor, der angiveligt kunne få folk til at slå flikflak i Randers Fjord (især hvis man ikke blev serveret en sådan øl). I de seneste 20-30 år har Randers imidlertid fået et anderledes negativt omdømme, lidt i stil med Ishøjs, men her som højborg for et jysk bondeproletariat (en slags ‘white trash’), hvorfra de socialt bedrestillede unge flytter væk for at videreuddanne sig i Århus, Ålborg eller København.

Byen blev især 1990’erne og 2000’erne kendt for vold, bandekriminalitet og en af landets højeste drabsrater, og medierne dækkede ivrigt hvordan byen angiveligt blev styret af muskelsvulmende unge mænd med dyrt sportsmærketøj (‘H2O-banden’). Bedre blev byens renommé ikke, da rapgruppen Østkyst Hustlers i 1995 udgav nummeret ‘Verdens længste rap’, hvori de fiktivt besøger Randers og får alle deres fordomme om byen og dens indbyggere bekræftet. Yderligere slemt blev det, da en 17-årig dreng (uden relation til byen) i 2014 startede en facebook-side, hvis primære formål var at gøre nar af Randers og folk derfra; i løbet af kort tid fik siden 36.000 følgere.

Selvom bandekriminaliteten i Randers i de senere år næppe er højere end i andre danske byer, så florerer den negative konnotation til byens navn stadig i bedste velgående i resten af riget, hvor en ‘Randers-type’ er en yngre, muskuløs fyr af tvivlsom karakter, iklædt dyrt sportstøj, Nike Shox-sko og store guldkæder, mens han drikker Bacardi Breezer eller Mokaï (frugtdrikke med alkohol). I 2017-18 indledte Randers Kommune og en række private grupper i byen en kampagne for at forbedre byens image, for som flere unge dengang udtalte, så var det ikke ligefrem noget man pralede med, at man kom fra Randers – også selvom man ikke gik i Nike-sko eller drak Mokaï.

2900 Hellerup og 8210 Gjellerup

Stednavne kan også have en meliorativ-social konnotation, hvor f.eks. Hellerup, Silkeborgsøerne og Gammel Skagen er danske stednavne, der umiddelbart fremkalder forventninger om huspriser i den høje ende af skalaen. Ikke at højsocialitet med rigdom og høj levefod nødvendigvis fremmer omgivelsernes syn på stedets beboere – måske snarere tværtimod – men en eventuel negativ konnotation knytter sig da mere til de mennesker, der bor der, end til selve stedet og navnet, der alt andet lige opfattes attraktivt.

Faktisk kan selv de pågældende steders tilknyttede postnumre opnå en tilsvarende social konnotation i den almene danske bevidsthed, som f.eks. 2900 (Hellerup), der har lagt navn til tv-serien 2900 Happiness, ligesom Uge 29 i de senere år er blevet synonym med en sommerlig folkevandring af rige nordsjællandske jetsettere til Gammel Skagen. Omvendt har postnummeret 8210 (Århus V, hvor bl.a. Gjellerupplanen ligger) fået kultstatus i det danske hiphopmiljø, som en slags synonym med en ‘street’ ghettoforstadskultur, hvorfra ægte og progressive nye strømninger kan udvikle sig i en etnisk mangfoldighed. Den numerale navnedyrkelse gik så langt, at telefonmodellen Nokia 8210 i en periode blev det sublime statussymbol i miljøet.

Den vestårhusianske case er faktisk et klassisk videreudviklet eksempel på, hvordan et navn, der umiddelbart har en negativ denotation eller i dette tilfælde konnotation, kan blive taget til sig af navnets nærmestknyttede brugere i en sådan grad, at konnotationen vendes til noget positivt. Akkurat som når indfødte amagerkanere med stolthed proklamerer, at de kommer fra Lorteøen, og når beboerne på samme øs Lossepladsvej i 2012 kun med beklagelse måtte skifte nominel adresse til det ifølge kommunen mere mondæne Artillerivej.

De ovennævnte eksempler illustrerer, hvordan enkelte stednavne af forskellige årsager kan udløse en stærk social konnotation, der bliver alment udbredt langt uden for lokalitetens umiddelbare omegn. Man kan sige, at selve navnets denotation ikke har meget med dette at gøre. Der er således ikke langt fra Hellerup til Gjellerup, hverken denotativt-onomastisk eller lydligt, men det er der til gengæld konnotativt (og geografisk). Men faktisk kan også hele stednavnetyper være bærere af særlige sociale medbetydninger. Dette vil blive emnet for min næste klumme i nærværende blog.

En namnforskares arbete i Coronans tid 2021

av Linnea Gustafsson

Alla har väl alltid mycket att göra, och inte har det blivit mindre under coronaperioden. Lärosätena har stängt ner och studenterna får inte träffa sina lärare. Den enda fördelen är att vi lärare är saknade av studenterna. Arbetet med att stötta dem har dock tilltagit. Det är inte lätt att vara vare sig student eller lärare i den tid vi lever i… Dessutom ska mitt lärosäte producera en ny forskningsstrategi som sträcker sig fram till 2030. Det skapar ganska mycket extraarbete och konflikter mellan olika ämnes­områden. Humöret är alltså – liksom hos många andra – ganska ljummet.

Vinterbild från Halmstad. Foto: Linnea Gustafsson.

Inte ens namnforskningen går på räls. Jag har hamnat i en till synes oändlig ström av svårbesvarade frågor, t.ex. är produktnamn namn, eller inte?Var går gränsen mellan företagsnamn och produktnamn? Efter mycket läsande och reflektion har jag kommit fram till att allt beror på. Redan här borde jag kanske ha backat och släppt min forskningsidé, men jag backar inte! Produktnamnen ska övervinnas och tämjas! Därför skulle jag vilja veta vad mottagarna, eller eventuella kunder, tycker om, känner till och uppfattar om produktnamn. Vad är det för skillnad på Volvo 945 och OPI Engage-meant to Be? Hur vet människor vilka produkter som döljer sig bakom namnen? Förutom för mig som namnforskare är detta naturligtvis något som alla företag med intention att sälja saker vill veta.

Kanske är lösningen på den splittrade tillvaron att istället lyfta blicken och se framåt. Coronatiden får ett slut, studenterna kommer tillbaka, och jag kommer att lösa produktnamnens gåta. En helt egen forskningsfråga är dock hur lång tid det kommer att ta innan jag är där.

Våra svenska namn

av Märit Frändén

I Sverige finns en enorm mängd olika personnamn, både förnamn och efternamn. Men vilka av dessa namn är egentligen svenska?

Det finns många tänkbara svar på den frågan. Man kan ha en inkluderande hållning och säga: “Ja men, om namnen bärs av svenska medborgare i Sverige, så är de väl svenska namn allihop?” Eller så kan man säga: “Nej, nej, för att ett namn ska kunna kallas svenskt måste det vara etymologiskt svenskt.” Och mellan dessa två ytterpunkter finns naturligtvis ytterligare en hel mängd möjliga svar.

Det klockrena exemplet på svenska namn är förstås de namn som har helt svenskt eller nordiskt ursprung. Sigrid. Erik. Björn. Att lägga till ett inhemskt ‑son förändrar ingenting: Eriksson är lika svenskt som Erik.

Men hur är det med namn som Anders och Nils, som är av annat ursprung men har fått en anpassad form i Sverige? I Historiska museets sökmotor Nomina får man veta att Anders och Nils är en nordisk respektive svensk namnform, men man får också upp en bild av en liten flöjtspelande figur med bildtexten “Grekiskt”. När jag skriver in mitt eget förnamn Märit visas i stället en person med svärd i handen som spränger fram på häst, och bildtexten “Persiskt”. Och det känns väl inte helt klockrent. Väl är Märit en sidoform Märta, som i sin tur är en form av Margareta, som är en grekisk form av ett persiskt ord för ‘pärla’ – men ingen heter ju Märit i Iran, utom den som till äventyrs har rötterna i mellannorrland. Märit ligger en bra bit från Margareta, och gissningsvis ännu längre från det persiska grundordet. Kan man ändå säga att Märit är ett persiskt namn?

Om Anders och Nils inte är riktigt svenska, men ändå ganska – förändras graden av svenskhet om man hänger på ett ‑son? Med andra ord, är Andersson och Nilsson svenskare än Anders och Nils?

Är Azizsson och Omarsson svenskare än Aziz och Omar? Josefsson är ganska svenskt – men hur är det med Yousifsson? Såväl Yousifsson som Azizsson och Omarsson finns i dagens Sverige, och är bra exempel på att personnamn inte så lätt låter sig etiketteras.

Alice har varit det mest populära namnen för nyfödda flickor i Sverige de senaste åren. Gör det namnet till svenskt? Anna är det vanligaste tilltalsnamnet för svenska kvinnor i alla åldrar – är det svenskt? Inte om du frågar etymologen. Men om du frågar de föräldrar som har valt namnet Anna till sin dotter, kan de mycket väl motivera valet med att de “ville ha ett traditionellt svenskt namn”. I det sammanhanget får kanske “svenskt namn” tolkas som ‘namn med lång historia i Sverige’. Det innefattar Anna, men kanske inte Alice? Visst är det rimligt att man gör skillnad på namn med olika lång historia i Sverige, precis som man lätt gör med äldre och nyare importord. Både levla och skrolla tas upp i Svenska Akademiens ordlista, men många tycker nog att de är mindre svenska än hemtama ord som traktor eller musik.

Spelar skriftbilden roll? Är skrolla svenskare än scrolla? Är Lisa svenskare än Liisa? Är Jakob svenskare än Yakob?

Eller är det uttalet som avgör? Lewicki skrivs likadant i Sverige och i Polen. I Polen uttalas det /le’vitski/, men i Sverige ofta /le’vik:i/. Påverkar det namnets svenskhet? En svensk som heter Lewicki skulle nog själv säga att namnet är polskt, även om vederbörande använder det svenska uttalet.

Man skulle kunna vända på det: Om någon bor i Finland och heter Palo i efternamn, så heter hen (eller i det fallet faktiskt hän) /’palo/, men oaspirerat p, öppna a- och å-ljud och två korta stavelser. Om någon heter Palo i Sverige, så heter hen – åtminstone efter en tid – i stället /’phɑ:lu/, med aspirerat p, långt, mörkt a-ljud och det svenska o-ljudet i slutet. Kan man säga att ett namn som uttalas på det sättet är finskt? Kan /’kos:ik/, skrivet Cosic, vara kroatiskt, eller /’jilmas/, skrivet Yilmaz, vara turkiskt? I Kroatien eller Turkiet skulle svaret bli nej, för där heter Ćosić /’tɕo:sitɕ/ och Yılmaz /’jɨlmaz/ – det svenska uttalet av Yilmaz strider till och med mot turkiskans vokalharmoni, och är därför ett “omöjligt ord” i turkiska öron. Om /’phɑ:lu/, /’kos:ik/ och /’jilmas/ inte är finskt, kroatiskt respektive turkiskt, vad är de då? Någonting måste de ju vara?

I de här fallen skulle nog mitt svar vara att de är svenska namn, om än med finskt, kroatiskt respektive turkiskt ursprung. Om de har uttal som är helt okända i “hemlanden”, och som i vissa fall också strider mot språkens fonotax, skulle det vara mycket märkligt att ändå mena att det är där de hör hemma. När namnbärarna själva uppfattar sig som svenska kanske man också ska säga att deras namn är det? Jag har intervjuat en vietnamesisk man som bott länge i Sverige, och han berättade att han till en början störde sig på det svenska uttalet av hans namn, men att han accepterade det i takt med att han själv började känna sig som svensk. Är inte det ganska fint?

Namn, liksom andra ord, påverkas av det omgivande språket – det är bara så. Man kan tycka att det är bra eller dåligt, men det är en helt naturligt lingvistisk utveckling. Många svenskar med invandrade namn har den svenska formen som sin huvudsakliga eller till och med enda namnform. Det kan gälla både uttalet och sättet att skriva. Diakritiska tecken försvinner snabbt vid ett tangentbord.

Visst behöver vi namnforskare våra etymologier. Men vi behöver också komma ihåg att det finns gråzoner i detta. Där ute i verkligheten är det många som använder andra etiketter än de etymologiska. Och de har faktiskt lika rätt som vi – bara på ett annat sätt.

Transpersoners egenvalda självbenämningar

av Carin Leibring Svedjedal

Jag är doktorand i nordiska språk vid Uppsala universitet, och i min avhandling undersöker jag transpersoners egenvalda självbenämningar. Med självbenämningar avses här förnamn och pronomen i tredje person singular. Jag studerar dels strategier som tillämpas vid valen av förnamn och pronomen, dels forskningspersonernas upplevelser av omgivningens bemötande gentemot deras egenvalda självbenämningar. Undersökningens huvudfrågeställning lyder ”hur samverkar självbenämningar med könsidentitet”, och jag samlar in mitt material genom enkäter och intervjuer.

Ämnet är relativt outforskat i svenskspråkiga kontexter (se dock Wenner 2020 och Rancken 2017), och jag har en tvärvetenskaplig ansats i både valet av metoder och teoretiska perspektiv. Det teoretiska ramverket hämtar inslag från socioonomastik, sociologi och genusvetenskap (inklusive transgender-studier), vilket jag för närvarande samlar under begreppet queerlingvistisk pragmatisk teori. Jag planerar att påbörja min materialinsamling under 2021. I följande text kommer jag att ge en introduktion till några av avhandlingens utgångspunkter, samt beskriva hur jag arbetar utifrån forskningsetiska principer.

Trans och cis

Att vara trans innebär att man inte identifierar sig med det kön som tilldelades en vid födseln. Motsatsen till trans är cis, vilket alltså innebär att man identifierar sig med det vid födseln tilldelade könet. Ett viktigt begrepp för studien är cisnormativitet, vilket används för att fånga in de förväntningar och uppfattningar som finns kring att personer per automatik identifierar sig ”som det kön som har tillskrivits dem vid födseln och lever efter det könets sociala normer” (RFSL:s begreppsordlista).

Förnamn och pronomen i nya bruksperspektiv

Avhandlingen belyser förnamn och pronomen ur nya perspektiv vad gäller bruk. Jag är alltså främst intresserad av hur språkbrukare använder förnamn och pronomen som språkliga resurser för köns- och identitetskonstruktion.

Förnamnsbruk och identitet är sedan innan väl beforskat (se t ex Aldrin 2011, 2014, 2016), men det har ofta skett utifrån antagandet att forskningspersonerna är cis. Det finns en stark cisnormativ syn på förnamns- och pronomenskick där feminint respektive maskulint kodade förnamn antas höra ihop med könade pronomen som hon och han, och att det för den delen enbart finns två personliga pronomen att använda om människor vars kön är känt. Detta börjar dock luckras upp, mycket tack vare införandet och etableringen av hen i svenskan. Hen har dock inte utforskats i särskilt hög utsträckning som personligt pronomen för individer, utan mestadels i dess anonymiserande och generaliserande funktion.

Därtill börjar bruket av den som personligt pronomen också etableras mer och mer. Avhandlingen undersöker därför både hur förnamn och pronomen används ”var för sig” som språkliga resurser, och den bidrar även med nya perspektiv på hur förnamn och pronomen hänger ihop med varandra. Det ger i sin tur en vidgad förståelse för hur kön indexeras genom självbenämningar.

Forskningsetik

En stor del av förarbetet inför min materialinsamling utgörs av forskningsetiska avväganden inför ansökan om etikprövning. En grundpremiss för avhandlingen är att forskningsdata inte samlas in och analyseras helt anonymiserat, eftersom förnamn utgör en central del av materialet, där också vissa av förnamnen endast bärs av en eller ett fåtal personer i Sverige. Detta väcker forskningsetiska frågor som inte alltid är särskilt vanligt förekommande i annan språkvetenskaplig forskning, eftersom intresset för namnmaterial ofta begränsas till den onomastiska disciplinen.

Jag behöver göra en avvägning mellan individskyddskravet och forskningskravet (Vetenskapsrådet 2002 och 2017), och hitta en lämplig balans mellan att å ena sidan upprätthålla forskningspersonernas integritet, och å andra sidan följa etiska riktlinjer för materialets tillgänglighet för andra forskare. Jag behöver även förhålla mig till 2018:s dataskyddsförordning. De åtgärder som jag vidtar är bland annat att forskningspersonerna själva får välja dels om de vill ange sina förnamn, dels om de tillåter att deras förnamn publiceras i avhandlingen. Forskningspersonerna får naturligtvis också lämna informerat samtycke till att de uppgifter som de lämnar används i studien.

När data samlats in kommer jag att anonymisera den genom att extrahera förnamnen och andra identifierande personuppgifter, och därefter pseudonymisera anonymiserade data. Utifrån forskningsetiska riktlinjer om konfidentialitet, är det sedan dessa data som kommer att kunna tillgängliggöras för andra forskare. Detta förfarande kan te sig komplicerat och av ganska rigid karaktär, men det görs för att värna om forskningspersonernas integritet i så hög utsträckning som möjligt. Min förhoppning är att avhandlingen därför också kan bidra med nya exempel på hur namnforskning kan förhålla sig till forskningsetiska frågor kring namnmaterial.

Referenser

Aldrin, Emilia, 2011: Namnval som social handling: val av förnamn och samtal om förnamn bland föräldrar i Göteborg 2007-2009. Uppsala: Uppsala universitet

Aldrin, Emilia, 2014: Förnamnsvalet som resurs för förhandling av könsidentiteter och könsgränser. I: Studia Anthroponymica Scandinavica, 32:2014

Aldrin, Emilia, 2016: Välja namn – välja kön? Hur förnamnsval bidrar till konstruktion av könsroller. Ortnamnssällskapets i Uppsala Årsskrift

Rancken, Alexis, 2017: Namn bortom normerna – Förhållandet mellan förnamn och icke-normenliga könsidentiteter. I: Sukupuolentukimus – Genusforskning 30:2017

RFSL begreppsordlista

Vetenskapsrådet (2002): Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning

Vetenskapsrådet (2017): God forskningssed

Wenner, Lena, 2020: ”’Nu sitter namnet som en smäck’. Om att byta förnamn som transperson”. I: Nyström Staffan, Strandberg Svante & Wahlberg Mats (red.)  (2020): Namn och namnvård: vänskrift till Annette C. Torensjö på 60- årsdagen den 18 november 2020. Uppsala: Uppsala universitet

Hans navn, hendes navn, deres navn? Efternavne, familiepraksis og identitet

af Katrine Kehlet Bechsgaard

I et nyt forskningsprojekt fokuserer jeg på efternavnebrug i familier – en praksis, der har gennemgået en rivende udvikling i løbet af de seneste årtier. Ifølge den danske navnelov fra 1961 fik en kvinde automatisk sin mands slægtsnavn ved indgåelse af ægteskab, medmindre hun i en skriftlig erklæring ytrede ønske om at beholde sit eget slægtsnavn. Ligesom børnene fik farens slægtsnavn – uafhængigt af, hvilket slægtsnavn moren havde.

Herefter gik der to årtier, før endnu en ny navnelov så dagens lys i Danmark, og i mellemtiden fik kvindebevægelsen sat sit præg på opfattelsen af de traditionelle kønsroller. I navneloven fra 1981 blev tingene dermed vendt på hovedet, og fra da af skulle danske kvinder – og mænd! – specifikt ønske at antage ægtefællens efternavn. Hvis ikke de gjorde det, beholdt de hvert sit efternavn, og nu var det også op til forældrene selv, hvis efternavn børnene skulle have. Og som den opmærksomme læser vil have opdaget: Med 1981-navneloven blev termen efternavn taget i brug på bekostning af slægtsnavn.

De sidste 40 år har budt på store forandringer

Siden er der gået yderligere fire årtier, og endnu en navnelov er undervejs kommet til. Det skete for 15 år siden, og med den seneste lov blev det også muligt at antage sit mellemnavn som efternavn, ligesom par nu kan tage hinandens efternavne uden at være gift, samtidig med at en tidligere ægtefælles efternavn nu kan gives videre til en ny partner.

Det er altså tydeligt, at meget er sket på efternavne-området i Danmark i løbet af de sidste 40 år, ligesom meget har ændret sig, når vi ser på familieformer, familiestrukturer og kønsroller. For eksempel viser tal fra Danmarks Statistik, at en fjerdedel af de danskere, der skiftede efternavn forrige år, var mænd. At vores sidste navn nu hedder efternavn i stedet for slægtsnavn er ganske passende, da navnet ikke længere nødvendigvis fortæller om, hvilken slægt vi tilhører. Ligesom det er tilfældet med eksempelvis uddannelse, job og bopæl, spiller tradition også en mindre rolle i vores tid, når det gælder navnevalg.

Antal efternavneskifter i Danmark i 2019. Kilde: NYT fra Danmarks Statistik 16. januar 2020, nr. 15: Navne – hele befolkningen 1. januar 2020

Nyt postdoc-projekt om efternavne i familier

I et to-årigt postdoc-projekt – støttet af Carlsbergfondet – som jeg netop har påbegyndt i januar 2021, undersøger jeg, om efternavnevalg dermed er blevet en måde, hvorpå man iscenesætter sig som en bestemt slags familie og opbygger identitet, og om efternavnevalg og narrativer herom indeholder information om og afspejler familiepraksis og opbygning (samt nedrivning) af familieidentitet. Jeg vil også undersøge holdninger til og vurderinger af efternavne og eksempelvis analysere forskelle på de efternavne, der bliver valgt til, og de efternavne, der bliver valgt fra. Endeligt vil jeg undersøge interkulturelle forskelle på opfattelser af efternavne i familien – nærmere bestemt mellem Danmark og USA, som er blandt de vestlige lande, hvor flest kvinder stadig overtager deres mands efternavn ved indgåelse af ægteskab.

Planen er nemlig, at jeg i det første halve år er ansat på Institut for Nordiske Studier og Sprogvidenskab på Københavns Universitet, mens jeg udfører en række interviews i Danmark, og at jeg tilbringer resten af projektperioden på Department of Scandinavian på University of California, Berkeley, hvor jeg udfører et mindre antal interviews. Mit håb er, at dette vil sætte den danske udvikling i perspektiv, og at jeg med undersøgelsen kan bidrage med ny viden om nutidens efternavnebrug, familiepraksis, identitetsopbygning og kønsroller.

Svenska efternamnsbyten 1920–1944

av Johan Hedberg

I mitt pågående avhandlingsprojekt undersöker jag efternamnsbyten i Sverige åren 1925–2015. En av frågeställningarna berör varför människor väljer att byta efternamn och detta undersöks bland annat genom att studera de motiveringar som namnbytare har givit i sina ansökningar om efternamnsbyte. När jag studerar ansökningarna slås jag ibland av hur utförliga motiveringar som har givits, trots att det troligen inte varit nödvändigt för att ansökan ska godkännas. Motiveringarna är stundtals utformade som korta berättelser om vilka problem det burna namnet ställer till med i vardagslivet.

Förutom de stundtals utförliga motiveringarna slås jag även av antalet ansökningar som finns i arkiven och hur antalet varierar mellan olika årtal. 1930- och 1940-talen verkar ha varit decennier då intresset för att byta efternamn steg markant. Det sker exempelvis en nästan fyrfaldig ökning av antalet ansökningar på bara en nioårsperiod mellan åren 1935 och 1944. Från strax över 2000 ansökningar år 1935 (SvD 1937-04-24) så är antalet ansökningar år 1944 strax under 8000 (SvD 1946-11-11). I det följande ska jag uppehålla mig vid några statistiska uppgifter om den ökande populariteten för namnbyten i Sverige med en diskussion om vilka orsaker som kan ligga bakom fenomenet.

Namnbytesstatistik 1920–1944

Jag har här valt att koncentrera mig på perioden 1920–1944. Denna period är av olika skäl en lämplig avgränsning. Ett skäl är att år 1920 har ansökningar om efternamnsbyte varit centraliserad sedan ett år tillbaka. Namnärendena bereddes vid Ecklesiastikdepartementet 1919–1922 och senare vid Justitiedepartementet 1923–1946.  Om efternamnsbytet skulle godkännas eller inte avgjordes i regeringskonselj. Ett annat skäl för avgränsningen är att namnärendena under perioden styrs av samma regelverk, nämligen släktnamnsförordningen från år 1901 (läs mer om denna i Entzenberg 2006).

Det finns ingen samlad publicerad statistik för antalet inkomna namnbytesansökningar under den tidsperiod som vi fokuserar på här. Det diagram som presenteras nedan bygger på uppgifter från Brylla (1995) och äldre tidningsartiklar som är hämtade från tidningar.kb.se. Diagrammet är heller inte komplett med alla årtal. Med dessa reservationer i åtanke redovisas nedan hur antalet inkomna ansökningar om efternamnsbyte till departementen har ökat under åren 1920–1944:

Det är värt att återigen notera det den stora ökningen av antalet inkomna ansökningar som sker under ett knappt kvartssekel. Det är också värt att notera att antalet ansökningar nästan fördubblas på bara fyra år mellan 1940 och 1944. Märk dock att det sker en liten nedgång mellan åren 1939 och 1940.

Möjliga orsaker bakom det ökade intresset för efternamnsbyten

Vilka faktorer det var som drev upp intresset för efternamnsbyten under perioden är svårt, för att inte säga omöjligt, att säkert fastslå. Jag ska här kort diskutera två möjliga orsaker.

Urbanisering

Åren 1920–1944 infaller under en period av tilltagande urbanisering och industrialisering i Sverige (scb.se). Det är inte långsökt att tänka sig att personer, med vanliga patronymikon, som flyttade in till staden från landsbygden upplevde vissa problem i vardagslivet. Innan personnumrens tid bör ett vanligt patronymikon också kunnat ha ställt till problem med postgången och i kontakten med myndigheter.

Ett namns grundläggande funktion är att vara särskiljande (se Andersson 1996, s. 16).  Efternamnets särskiljande funktionen kunde återupprättas om patronymikonet byttes ut mot ett mer ovanligt efternamn, oavsett om detta var ett efternamn som funnits tidigare i släkten eller om det var ett nybildat.

Namnböcker och namnbyråer

Urbaniseringen är inget nytt fenomen i Sverige år 1920 och kan inte ensamt förklara det ökande intresset för efternamnsbyten under perioden. För att kunna ansöka om nytt efternamn måste namnbytaren först veta hur man ska skriva den vid tiden inte alltför enkla ansökan, och om namnbytaren vill ta ett nybildat namn så måste ett nytt namn skapas. Det nybildade namnet ska dessutom inte vara för likt ett redan befintligt namn. Ansökningsprocessen och skapandet av nya namn var alltså två hinder som kanske hindrade en person från att byta efternamn. Under perioden 1920–1944 undanröjs dessa hinder något.

Utgivandet av den statliga namnförslagsboken ”Svensk namnbok” år 1921 bör ha underlättat för personer som ville ta nybildade namn. Boken innehöll cirka 15 000 namnförslag och intresset för att ta namn från boken var högt. År 1937 anses namnboken från 1921 vara förbrukad och uppsalaprofessorn Jöran Sahlgren får då i uppdrag av svenska staten att utge en ny bok med namnförslag. Sahlgrens uppdrag utmynnar i två böcker med namnförslag: ”Svensk namnbok 1939” och ”Svensk namnbok 1940”. Till dessa tillkommer några namnförslagsböcker som runt år 1940 utgavs på privata förlag. Allmänheten hade alltså vid tiden riklig tillgång till namnförslag och det praktiska hindret skapa nya efternamn bör ha varit något mindre.

Ansökningsprocessen var som tidigare nämnt inte helt lätt. Ansökan gjordes via ett brev som skulle innehålla vissa uppgifter och vara utformad på ett visst sätt, samtidigt som ansökan också skulle innehålla specifik dokumentation om den sökande. Ansökan skulle dessutom skickas till justitiedepartementet. Under 1930- och 1940-talen träder en aktör in på arenan som underlättar ansökningsprocessen, nämligen namnbyråerna. Dessa var små bolag som oftast sköttes av en ensam person. Namnbyråerna agerade ombud och skötte således hela ansökningsprocessen från utformandet av ansökningsbrevet till eventuell kontakt med myndigheterna. Enligt tidningsannonser från tiden hade även namnbyråerna egna listor med namnförslag.

I min pågående forskning har jag sett att namnbyråerna, åtminstone i mitten av 1940-talet, agerade ombud i en stor del av de ansökningar som inkom till justitiedepartementet och då särskilt i de ansökningar som berör byte till ett nybildat namn.

Slutord

Två faktorer, urbanisering och ett underlättande av ansökningsprocessen var möjligen bidragande orsaker till ökningen av efternamnsbyten i Sverige under perioden. Det går inte helt att bortse från att det ökande intresset för efternamnsbyten också delvis berodde på någon sorts ”snöbollseffekt”. Ju fler som tog steget att byta ut patronymikonet mot ett mer ovanligt namn, ju fler vågade byta. I min kommande avhandling hoppas jag kunna föra fler och utförligare resonemang om varför det har varit så populärt att byta efternamn i Sverige.

Litteratur

Andersson, Thorsten, 1996: Onomastiska grundfrågor. I: Den ellevte nordiske navneforskerkongressen. Sundvollen 19.–23. juni 1994. Redigert av Kristoffer Kruken. Uppsala. (NORNA-rapporter 60.) s. 15–43.

Brylla, Eva 1995: Utvecklingen av svenskt släktnamnsskick under 1900-talet. I: Slektsnamn i Norden. Rapport fra NORNAS tjueførste symposium i Oslo 17.–20. september 1992. Redigerad av Kristoffer Kruken. Uppsala. (NORNA-rapporter 58.) s. 61–79.

Entzenberg, Sonja, 2006: Det får ju vara någon ordning på torpet! Svenska personnamnsregler i ett historiskt perspektiv. Uppsala. (Språk- och folkminnesinstitutet. Småskrifter 2.) Kungliga biblioteket. Svenska dagstidningar. https://tidningar.kb.se/ (Hämtad 2021-01-07)

Statistiska centralbyrån, 2015: Urbanisering – från land till stad. (Hämtad 2021-01-05)

SvD: Svenska Dagbladet

SOU 1939:4. Svensk namnbok till vägledning vid val av nya släktnamn. Utarbetad av inom Justitiedepartementet tillkallad sakkunnig. Stockholm.

SOU 1940:10. Svensk namnbok 1940.På offentligt uppdrag utarbetad till vägledning vid val av nya släktnamn. Av Jöran Sahlgren. Stockholm.

Svensk namnbok, 1921: Till vägledning vid val av nya släktnamn. Enligt nådigt uppdrag utarbetad av därtill förordnade sakkunnige. Uppsala. Almqvist & Wiksell.

Tanker om sjældne og unikke fornavne

af Birgit Eggert

Det er ofte fremme i dagspressen i Danmark at flere og flere vælger sjældne og unikke fornavne til deres børn, og journalister efterspørger ofte viden om dette forhold hos navneforskerne. Men det er vanskeligt at få viden om de sjældne navne, da de jo ikke optræder i diverse navnestatistikker, og da de jo netop er sjældne, er det som forsker af etiske årsager problematisk at udtale sig om de enkelte navne, da de som unikke navne meget let kan identificere navnebæreren.

Tilfældige møder med sjældne navne
Det er ikke så ofte man møder på de sjældne og unikke navne; man skal faktisk være heldig at støde på dem i forskellige kilder. Jeg er selv enkelte gange stødt på sjældne navne som jeg har undersøgt nærmere. Det er for eksempel mandsnavnet Djalmar og kvindenavnet Juldagoline.

Det er mere eller mindre tilfældigheder som har gjort mig opmærksom på disse navne. Og for hvert eneste sjældne navn man finder, tager det rigtig lang tid at klarlægge oprindelse, betydning og ikke mindst en sandsynlig motivation for valget af netop dét navn.

Sjældne navne er ikke altid så sjældne
Hvis man skal have overblik over brugen af sjældne navne, er det nødvendigt med et heldækkende materiale som kan vise navnebrugen indenfor det område og den tidsperiode man ønsker at undersøge. Et eksempel er første fornavn til nyfødte i Danmark som Danmarks Statisk [www.dst.dk/navne] samler i lister med alle pigenavn og alle drengenavne hvert år. Selve listerne offentliggøres ikke, men tallene bruges i Danmarks Statistiks Navnebarometer.

I 2019 blev der givet 3559 forskellige pigenavne, og heraf blev de 2157 kun givet én gang. Til sammenligning blev det hyppigste pigenavn, Emma, brugt 486 gange. For drengenes vedkommende blev der givet 3278 forskellige navne som første fornavn i 2019, og heraf blev de 1956 kun givet én gang. Det hyppigste drengenavn, William, blev brugt 568 gange. Der er altså rundt regnet fire gange så mange som bærer et for årgang 2019 unikt fornavn, end som bærer det hyppigste drenge- eller pigenavn. Og det er langt mere end halvdelen af de benyttede navne som kun er brugt én gang i 2019. Det er altså ikke sjældent at bære et sjældent navn; og med 61.167 fødte i Danmark i 2019, er det 6,7 % af børnene som er den eneste i deres årgang med netop deres første fornavn.

De mange navne omfatter efter mit bedste skøn anderledes stavemåder af almindelige navne, udenlandske navne og almindeligt kendte navne som blot ikke er særligt hyppige lige nu. Det er altså ikke alle navnene i sådan et materiale som faktisk er sjældne, det kommer an på det perspektiv man lægger. Men hvem skal afgøre om noget er sjældent? Hvor lang tid skal der gå fra et navn har været almindeligt udbredt til man kan regne det for sjældent? Eller må navnet aldrig være brugt i landet/området før, for at det kan regnes som sjældent? Og hvornår er et udenlandsk navn sjældent?

Gunnar Knudsens samling
De etiske udfordringer ved at behandle nutidens sjældne navne, kan lettes ved at gå til historiske navnematerialer. På Navneforskning på Københavns Universitet har vi en samling af fornavne som er lavet af navneforskeren Gunnar Knudsen (1886-1952). Vi ved ikke hvad formålet med samlingen var og præcist hvilke kilder den bygger på, ligesom vi heller ikke ved præcist hvornår den er etableret. Den indeholder fornavne som er excerperet fra telefonbøger, aviser m.m. i første halvdel af 1900-tallet. Ved første øjekast ser samlingen ud til at indeholde sjældne navne, men der er også helt almindelige og velkendte navne med.

Kvindenavnet Signe er et af de almindelige navne i Gunnar Knudsens Samling

De sjældne navne i Gunnar Knudsens samling overskygger i høj grad de mere almindelige navne – ofte er der flere belæg på de sjældne navne end på det mere almindelige navne, og samlingen kunne således måske bruges til at beskrive brugen af sjældne navne i første halvdel af 1900-tallet. Det vil imidlertid først give mening når det er klarlagt hvilke kilder samlingen bygger på. Umiddelbart ser det ud til at den er koncentreret omkring københavnsk materiale, så måske kan den bruges til en undersøgelse af Københavnsområdet. Det vil et nærmere eftersyn af samlingen kunne afdække – jeg er i hvert fald meget optimistisk i forhold til dens potentiale.

Gorm og Vittus er nogle af sjældnere mandsnavne i Gunnar Knudsens samling

Socioonomastik og sjældne navne
Det er interessant at se på hvilke dele af befolkningen som benytter sig af sjældne navne, og om forskellige typer af sjældne navne fordeler forskelligt i befolkningen. Flere tidligere undersøgelser har vist at det var de lavere sociale lag i samfundet som oftest benyttede sig af sjældne navne. Eksempelvis viste Katrine Kehlet Bechsgaards afhandling Hvorfor skal barnet hedde sådan? fra 2015 at jo lavere uddannelse og jo længere ude på landet forældrene boede, jo flere sjældne navne brugte de.

Men der må være flere grupper som bruger de sjældne navne i dag, når 6,7 % af en årgang har et navn som kun er brugt én gang som første fornavn dét år. I danske medier trækkes ofte eksempler frem fra den såkaldte kreative klasse – altså skuespillere, kunstnere, reklamefolk osv. – som har givet deres børn ret specielle fornavne. Enten er det kun nogle få af denne type forældre som faktisk har givet sjældne navne til deres børn, eller også må de på en eller anden måde være forbigået i hidtidige navneundersøgelser. Måske fordi eksempelvis uddannelsesniveauet kan være meget forskelligt.

Hvis man skal gøre sig håb om at belyse om der faktisk er noget om snakken med hensyn til den kreative klasses brug af sjældne fornavne, kræver det et materiale som har en ensartet dækning af forskellige samfundsgrupper, og det finder man bedst med et landsdækkende materiale. Derfor vil det være et ganske stort arbejde at undersøge dette, men jeg håber det kan lade sig gøre en gang i fremtiden.