Birgit Eggert – Page 8 – New trends in Nordic Socio-onomastics

30 år med lov om stadnamn

Av Aud-Kirsti Pedersen

Innleiing

Noreg til skilnad frå dei fleste andre land har fastsett ei lov som regulerer offentleg bruk og normering av stadnamn. Lova blei iverksett 1.7.1991 og har fungert i vel tretti år. Noreg var det første landet som innførte denne typen lov, seinaret har andre følgt etter, t.d. Estland og Polen. Korfor fekk vi denne lova? Kva er formålet med lova? Korleis verkar lova i praksis – vi skal sjå på nokre eksempel. Og kva har vi oppnådd på desse 30 åra med offentleg namnerøkt?

Namnerøkt rundt omkring i verda

På nettsidene til UNGEGN finn vi eit kart som viser verda inndelt etter fargar for om landet har/ikkje har eit statleg organ med ansvar for språkplanlegging for offentleg bruk av stadnamn. Land med grøn farge har slike organ, land med raudaktig farge har ikkje det, og om landet er skravert med grå farge, er stoda utkjent.

Størstedelen av landa i verda er grønfarga – og det vil seie at det offentlege har rett og plikt til å regulere offentleg bruk og skrivemåte av stadnamn.

Korfor fekk Noreg ei stadnamnlov?

Før lov om stadnamn blei innført, hadde Noreg forskrifter eller føresegner som gav reglar for skrivemåten av stadnamn i offetleg bruk. Skrivemåten av stadnamn på offentlege kart skulle rette seg etter reglane i føresegnene, og den fastsette skrivemåten skulle nyttast av det offentlege, medrekna fylke og kommunar. Sidan reglane var gjevne i form føresegn og ikkje lov, tapte staten ei rettsak om skrivemåten av eit nedarva bruksnamn i 1961 (NOU 1983:6 Om stadnamn s. 50). Høgsterett peikte på at det var naudsynt med ei lov for å kunne fastsette skrivemåten av eit bruksnamn mot viljen til eigaren. Ein språkplanleggingskomité la i 1966 fram ein plan for ei stadnamnlov og offentleg stadnamnrøkt. Ingenting skjedde før vi fekk NOU 1983:6 Stadnamn. Sju nye år gjekk før stadnamnlova blei vedteken av Stortinget.

Formålet med lov om stadnamn?

Då lova først blei iverksett, hadde ho ikkje ein formålsparagraf, men i ein merknad til § 1 i den første lova, kommenterte Kulturdepartemenet at utkastet til lov som var lagt fram frå stadnamnutvalet i NOU 1983: 6 Stadnamn, hadde hatt ein formålsparagraf: «Formålet med denne lova er å ta vare på stadnamn som kulturminne og medverke til at namna skal utgjere eit einskapleg namneverk.» Departementet sa seg samd i denne formuleringa, men hadde ikkje funne det naudsynt å ta med formålsparagrafen i lovteksten. Dette skulle snart vise seg å vere ein viktig mangel ved lova.

Hovudregelen for normering av stadnamn skulle ta utgangspunkt i den nedarva lokale uttalen av namnet og følge gjeldande rettskrivingsprinsipp for norsk og samisk. Kvenske namn skulle følge gjeldande rettskrivingsprinsipp i finsk, men finske stadnamn på Austlandet kunne tilpassast norske rettskrivingsprinsipp. Det er neppe vanskeleg å sjå at normering med utgangspunkt i den nedarva lokale uttalen i bygd og by rundt omkring i landet lett kunne komme på kollisjonskurs med prinsippet om eit «einskapleg namneverk», og målet blei nokså fort utfasa.

Kulturdepartementet sette ned ei nemnd som skulle evaluere korleis arbeidet med lova fungerte. Evalueringsrapporten blei sendt ut på høyring, og på bakgrunn av dette arbeidet blei Ot.prop.nr. 42 (2004-2005) lagt fram for Stortinget.

Det blei vedteke endringar i lova i 2005, iverksette 1.8.2006, og no fekk lova ein formålsparagraf:

Formålet med denne lova er å ta vare på stadnamn som språklege kulturminne, gi dei ei skriftform som er praktisk, og som ikkje skyggjer for meiningsinnhaldet i namnet, og medverke til kjennskap til og aktiv bruk av namna (§ 1 første ledd).

Stadnamna skulle takast vare på som kulturminne, men målet om eit einskapleg namneverk var oppgjeve til fordel for ei praktisk skriftform, og ei skriftform som ikkje skulle skygge for meiningsinnhaldet i namnet.

I tillegg kom det med eit viktig andre ledd om at lova skulle sikre omsynet til norske, samiske og kvenske stadnamn i samsvar med nasjonalt lovverk og internasjonale avtalar og konvensjonar.

Seinare har lova blitt endra to gonger, i 2015 og 2019, men formålsparagrafen er ikkje blitt endra.

Hovudformålet – å ta vare på stadnamn som kulturminne

Som ein konsekvens av målformuleringa om å ta vare på stadnamn som kulturminne, fekk lova inn ein namnevernparagraf som seier at det ikkje er høve til å byte ut eit nedarva stadnamn med eit anna namn utan tradisjon på staden, og det er ikkje høve til ta eit namn i bruk på ein stad der det tradisjonelt ikkje høyrer heime.

Å ta vare på eit namn som kulturminne inneber å føre namnet vidare, altså å sjå til at namnet ikkje blir gløymd. Når vi bruker eit stadnamn, blir namnet hugsa, og slik blir det teke vare på. Likevel er ikkje aktiv bruk av eit namn tilstrekkeleg for sikre at namnet blir teke vare på som kulturminne. Eit namn kan ha ulike former, og alle utgåver av eit namn er neppe like viktige å ta vare på. Lov om stadnamn seier derfor at vi som hovudregel skal ta utgangspunkt i den nedarva lokale uttalen av namnet når vi skal skriftfeste det, og derfor er det denne forma av namnet som er den eigentlege og verneverdige forma. Samstundes har mange av stadnamna våre ein lang skrifttradisjon, og det kan ofte vere avvik mellom uttaleforma og skriftforma av eit namn.

Vidare seier forskrifta til lova at stadnamn som inneheld allment kjende ord eller namneledd, skal skrivast i samsvar med gjeldande rettskriving i språket som namnet inngår i. Stadnamn som inneheld utdøydde eller uklåre språkelement, skal skrivast i samsvar med gjeldande rettskrivingsprinsipp. Lova har ein unntaksregel som seier at om eit namn har ein skrifttradisjon som har vore lenge i bruk, og er vel kjend og innarbeidd, kan ein sjå bort frå å skrive namnet etter gjeldande rettskriving og rettskrivingsprinsipp.

Vi ser at lova har formuleringar som opnar for å følge både nedarva lokal uttale og ein skriftspråkstradisjon på tvers av uttalen av stadnamnet. Det er derfor ikkje føreseieleg korleis eit stadnamn blir normert, for det er mange faktorar som kan verke inn på normeringa, og det er ikkje semje om kva for aspekt ved namnet som er viktigast når vi normerer det. Vi skal sjå på eit par eksempel på praktisering av regelverket.

Namnet på gard 54 Holmåk – Holmvåg i Steigen kommune, Nordland fylke

Kartverket fastsette skrivemåten Holmåk for eit gardsnamn og avleidde namn i 2018. Vedtaket var i samsvar med tilrådinga frå Språkrådet. Vedtaket blei påklaga av Holmvåg grunneierlag. Klagarane grunngav klagen med at Holmvåg var brukt i daglegtalen, og at ein ikkje kjente til at nokon brukte Holmåk i daglegtalen på minst hundre år.

Uttale, skrifttradisjon og etymologi
Det eldste belegget for den nedarva lokale uttalen finn vi i Oluf Rygh (1905) Norske Gaardnavne Nordlands Amt, s. 256: /”hoɽmo:k/. Uttalen blir stadfest i to namnesamlingar (frå 1968 og 1980-talet). I eit materiale nedskrive av skolebarn i 1936 er namnet skrive Holmåg i tillegg til Holmågelva, Holmågvannene og Holmågaksla. Skrivemåtane avspegler ein uttale /”hoɽmo:g/. Språkrådet fekk stadfest av lokalkjente at uttalen /”hoɽmo:g/ framleis var brukt. I tillegg fanst ein nyare uttale, /”holmvo:g/.

Det eldste skriftlege belegget, af Holmauki, går tilbake til mellomalderen i Aslak Bolts jordebok, ca. 1340. Holmauki er dativ eintalsform sidan namnet står etterstilt preposisjonen af. Nominativsform ville ha vore *Holmauk, og bortfallet av endinga i nominativ kjem av at dialekten er eit apokopemål med bortfall av trykklett endevokal i mange grammatiske kategoriar. Matriklane av 1886 og 1907 har skrivemåten Holmaak, mens matrikkelen av 1950 har skrivemåten Holmvaag. Det eldste belegget av Holmvaag er fra 1.2.1910 då ein ny og tilflytta eigar av bruk 54/1 fekk tinglyst at bruket “Herefter skal hete Holmvaag” (innførsel i panteregistret). 1910-folketeljinga har skrivemåten Holmvaag, og skrivemåten heng nok saman med endringa av bruksnamnet dette året. Det eldste belegget på offentlege kart er frå 1905 med skrivemåten Holmaak. Frå 1986 er skrivemåten på kart Holmåk.

Belegget, af Holmauki, gjer det lett å tolke namnet. Forleddet er ordet holme m., belagt i gammalnorsk både som eit svakt og sterkt hankjønnsord, holmi og holmr, med tydningar som 1) holme, lita øy, og 2) liten haug på flatt land. Etterleddet -auk(i) går tilbake på gammalnorsk auki eller aukr, m., begge med tyding ‘auke, tillegg, tilvekst’, jf. ord som skjerauke f, m..‘langstrekt grunning ved eit skjer’ og sandauke m. ‘sandbanke’.

Namneforma Holmvåg
Etter at namnet Holmåk ikkje lenger var forståeleg, kan folk ha kjent trong for å tolke inn ei ny meining i namnet, og det kan vere forklaringa på at den nye brukseigaren ville at namnet skulle vere Holmvaag og ikkje Holmåk. Det er med andre ord ein folkeetymologi som ligg til grunn for omtolkinga av namnet. Eit uforståeleg namneledd blir bytt ut med ordet våg m. ‘djup vik’, som er eit ord med kjent tyding.

Språkrådets tilråding i klagesaka
Språkrådet konkluderte med at trass i at lokalmiljøet identifiserte seg med skrivemåten Holmvåg og den nyare uttalen /”holmvo:g/, tilrådde Språkrådet skrivemåten Holmåk, for denne skrivemåten tok best vare på stadnamnet som språkleg kulturminne, mens skrivemåten “[…] Holmvåg gir et feil signal om innholdet i navnet og dekker over det språklige opphavet. Holmåk går minst tilbake til middelalderen; trolig er navnet betydelig eldre.”

Kartverkets konklusjon og oppretthalding av tidlegare vedtak i klagesaka
Kartverket heldt fram at skrivemåten Holmåk hadde ein ubroten offentleg skrifttradisjon (med variantar som Holmaak, Holmog), og den nedarva lokale uttalen var dokumentert og overlevert til samtida trass i at den nye uttalen hadde blitt vanleg og blei oppfatta som “den riktige” namneforma. At folk lokalt oppfatta Holmvåg som det vanlege og brukte namnet for garden og grenda, var ikkje tilstrekkeleg grunn for Kartverket til å sjå bort frå hovudprinsippet i lova for namnenormering og formålsparagrafen i lova. Steigen er kjent for sin rikdom av fortidsminne, og namnet Holmåk er eit viktig språkleg kulturminne overlevert frå tidlegare tider. I forvaltinga av vår felles kulturarv har vi ansvar for å ta vare på gardsnamnet, som er ein arv frå gammalnorsk tid. Berre skrivemåten Holmåk tar vare på namnet som kulturminne. Kartverket heldt derfor fast på det tidlegare vedtaket for gardsnamnet og dei avleidde namna.

Klagenemndas vedtak
Klagenemnda gjekk samrøystes inn for skrivemåten Holmåk både for gardsnamnet og dei avleidde namna. Klagenemnda peikte på at skrivemåten Holmvåg ville føre til ei omtolking av namnet i strid med § 1 i lova, altså formålsparagrafen. Vi ser altså at formuleringa om at skrivemåten ikkje må skygge for meiningsinnhaldet i namnet, viste seg særs nyttig for å kunne avvise skrivemåten Holmvåg.

Namnet på eit fjell – Kjernfjellet, Tjernfjellet eller Tjørnfjellet i Saltdal kommune

I 2019 starta Kartverket namnesak for å få fastsett skrivemåten av namnet på eit fjell med to offentlege skrivemåtar, Kjernfjellet og Tjørnfjellet, i Saltdal kommune i Nordland fylke. Statens vegvesen bygde tunnel gjennom fjellet, og lokalt meinte ein at tunnelnamnet skulle skrivast Tjernfjelltunnelen. Sidan fjellnamnet er primært, måtte skrivemåten av fjellnamnet avklarast først. Utgangspunktet for normeringa var den nedarva lokale uttalen av fjellnamnet, /’’çæ:ɳ.fjeʎe/, som alle var samde om. Karverket meinte at forleddet inneheldt ordet kjerne f. ‘reiskap til å kjerne smør med’, mens Saltdal kommune hevda at forleddet inneheldt ordet tjern n. ‘lita vassamling’.

Kartverket viste til at saltdalsmålet nytta ordet tjørn f., uttalt /’çøɲ/ for ‘lita vassamling’, (normert tjønn i lokale stadnamn) og at forma tjern var ei skriftspråksform som ikkje inngjekk i saltdalsmålet. Kommunen hevda at dialekten hadde både forma tjønn og tjern i tydinga ‘lita vassamling’. Det lulesamiske namnet på fjellet er Girnno, av ordet girnno ‘(smør)kjerne’. Klagenemnda for namnesaker fastsette skrivemåten Kjernfjellet som offisiell skrivemåte av fjellnamnet trass i sterkt lokalt engasjement for skrivemåten Tjernfjellet. Skrivemåten Tjørnfjellet var ei misforstått normering, og derfor uaktuell.

Klagenemnda la vekt på at det ikkje var tvil om at ordet i forleddet av namnet var ordet kjerne f. og viste til formålsparagrafen i lova om at skrivemåten ikkje må skygge for meiningsinnhaldet i namnet. Tunnelen blei skilta Kjernfjelltunnelen – Girnotunælla. I lokalmedia blei vedtaket sterkt kritisert, og Kartverket blei skulda for å vise maktarroganse og å overkjøre lokale synspunkt.

Praktisk skriftform

Vi har sett at formålsparagrafen har ei formulering om at skrivemåten skal vere praktisk. Dette prinsippet er særleg aktuelt når kommunane lagar adressenamn. Memorialnamn er populært som adressenamn, og vi veit at personnamn ofte har individuelle skrivemåtar som bryt med rettskrivingsprinsippa i språket. Namn som P. A. Heuchs gate, F. L. Suhrs veg, Chrystiesgate, Wiekes vei har skrivemåtar som ikkje er føreseielege, og dei er derfor upraktiske. Om skrivemåten av namn skapar problem for brukarane, er skrivemåten upraktisk.

Offentleg bruk av minoritetsspråklege stadnamn

Då lov om stadnamn kom i 1991, hadde lova ein paragraf som sa at «[s]amiske og finske stadnamn som blir nytta blant folk på staden, skal til vanleg brukast av det offentlege på kart, skilt, i register m.m., saman med eventuell norsk namneform».

Det var likevel svært vanskeleg i dei første åra å få gjennomført saksbehandling i kommunane og å få kommunane og andre offentlege organ til å gjere vedtak i namnesaker om samiske og kvenske stadnamn (termen finsk blei brukt tidlegare). Om den første tida med lov om stadnamn, sjå t.d. Helander (1994). Frå 2006 fekk Statens kartverk ansvar for å fatte vedtak på vegner av andre statlege organ, t.d. Statens vegvesen, Avinor, Kystverket og Statskog, og problemet med manglande vedtak i reiste saker fekk no ei løysing på statleg nivå. Men framleis var og er manglande vedtak i fylke og kommunar framleis eit problem – også i saker som gjeld norske stadnamn. Då lova fekk formålsparagrafen med formuleringa at «lova skal sikre omsynet til norske, samiske og kvenske stadnamn i samsvar med nasjonalt lovverk og internasjonale avtalar og konvensjonar», var og er denne formuleringa viktig å vise til overfor både privatpersonar og aktørar i offentleg forvaltning.

Offentleg bruk av stadnamn kan delast inn i ulike domene i samfunnet. Dei minst institusjonaliserte namna er naturnamna, namn på naturobjekt av ymse slag. Andre typar namn som er meir institusjonaliserte, er gards- og bruksnamn, namn på busetjingar (byar, bygder, grender), namn knytt til samferdsel (tunnelar, haldeplassar, ferjekaier, flyplassar o.a.), administrative namn, adressenamn, namn på geistlege bygg og administrative organ o.a.

Dei minoritetsspråklege stadnamna har etter kvart blitt tekne i bruk i fleire offentlege domene, t.d. innafor samferdsel og som administrative namn (kommune-, fylkes- og landsnamn), og synet på minoritetsspråkleg stadnamn i offentlege kontekstar har endra seg radikalt frå 1990-talet då skilt med samisk tekst blei ramponerte, t.d. med å bli skotne på med hagle eller å bli fjerna. Trass i at situasjonen har endra seg mykje, er det enno ikkje sjølvsagt at offentlege organ gjer det dei skal for å iverksette intensjonen med lova. Statens kartverk gjorde t.d. vedtak 31.10.2018 om eit lulesamisk namn, Bådådjo girddesalljo, for Bodø lufthavn og seinare er samiske og kvenske namn fastsett for mange ande flyplassar. Avinor har likevel ikkje skilta ein einaste flyplass med samiske og kvenske stadnamn.

Kartverket har også fatta vedtak om trespråklege namn på tunnelar som Statens vegvesen har ansvar for å skilte, men Vegvesenet har i nokre tilfelle berre skilta med norsk namn. Eit eksempel er dei vedtekne tunnelnamna Sørkjostunnelen (norsk), Reaššegeaštunealla (nordsamisk), Rässikäisentunneli (kvensk) 11.4.2018 i Nordreisa kommune.

*Sørkjostunnelen* – kor blei det av namna *Reaššegeaštunealla* og *Rässikäisentunneli*?
Foto: Nils-Arne Larsen

Namnet på byar, bygder og grender er det kommunane som har rett til og ansvar for å fastsette skrivemåten av, og lenge var det vanskeleg å få kommunane til å saksbehandle slike namnesaker. Situasjonen no er endra, og mange samiske og kvenske namn på busetjingar har blitt fastsette og er blitt skilta. Likevel er det framleis mange stader som enno ikkje har fått fastsett samiske skrivemåtar av namn på busetjingar, jamvel i kommunar innafor det samiske forvaltingsområdet. Det same gjeld kvenske namn. Ein del har blitt skilta, men framleis er skiltinga mangelfull i mange kommunar.

Minoritetsspråklege adressenamn er det få av. Nokre kommunar har ønskt å bruke fleirspråklege adressenamn, men ønska deira er blitt avviste fleire gonger når spørsmålet har blitt teke opp med Kommunal- og moderniseringsdepartemetet. Avslaget har blitt grunngjeve med at eit adessenamn må vere eintydig ut frå eit krav til adresser i den såkalla matrikkelforskrifta. Eintydigheitsargumentet har blitt tilbakevist som ugyldig, for eit fleirspråkleg adressenamn er ikkje mindre eintydig enn eit einspråkleg adressenamn. I begge tilfelle viser namnet/namna til ein bestemt stad. Eit meir relevant problem som må løysast for å kunne ta i bruk fleirspråklege adressenamn, er at registra som namna blir registrerte i, ikkje er blitt utforma til å kunne takle fleirspråklege adressenamn.

Innafor det geistlege domenet har det ikkje vore vilje til å skilte kyrkjer, kapell og administrative einingar på minoritetsspråk. I mi tid som saksbehandlar av namnesaker i perioden 1991–1996 (som sekretær for Namnekonsulenttenesta for norske namn i Nord-Noreg (tilsvarande Språkrådet i dag) og som stadnamnansvarleg for Nord-Noreg i Kartverket 13.8.2012 til i dag, har eg innlemma geistlege namn i namnesaker når det har vore aktuelt. Til dags dato har enno ikkje eit einaste minoritetsspråkleg namn blitt fastsett innafor det geistlege domenet så vidt eg kjenner til.

Kva har vi oppnådd etter 30 år med offentleg namnerøkt?

Spørsmålet femnar vidt, og det er uråd å svare kort på det. På dei tretti åra har svært mange namn blitt normerte til offentleg bruk i heile landet. Sentralt stadnamnregister tel i dag over 1 101 000 namn. Av dette er over 31 000 samiske namn og over 2 900 kvenske namn. Namn vedtekne etter lov om stadnamn utgjer ca. 10 av namna i registret.

Det er stor merksemd om det offentlege namnearbeidet. Det skjer nesten aldri at eit dokument blir sendt ut utan at det kjem innsynskrav frå media eller privatpersonar. Namnespørsmål engasjerer. Om eit norsk namn har ein skrifttradisjon, er det vanleg at folk vil halde fast på den tilvente skrivemåten sjølv om skrivemåten går på tvers av uttalen. Om skrivemåten til eit norsk namn er lite kjent, er det vanleg at folk ønsker ein mest mogleg dialektnær skrivemåte, og ikkje normering etter gjeldande rettskriving og rettskrivingsprinsipp i språket. Derfor er normeringa av norske stadnamn svært varierande og i alle fall ikkje einskapleg.

Etter lovendringa i 2015 fekk brukseigarar rett til å fastsette ein annan skrivemåte av nedarva bruksnamn enn den skrivemåten som følger av hovudregelen i lova. Brukseigarar som ikkje ønsker ein skrivemåte etter hovudregelen, kan nytte ein annan skrivemåte av bruksnamnet. Kravet er at brukseigar må dokumentere at skrivemåten har vore i offentleg bruk for hans/hennar eige bruk. I eksemplet med matrikkelgard 54 Holmåk valte brukseigarane som hadde bruk med namn samanfallande med gardsnamnet, skrivemåten Holmvåg (to av bruka) og Holmvaag (eitt bruk). Lovgjevar har fastsett ei viktig avgrensing i bruken av det vi omtalar som eigarfastsette skrivemåtar av bruksnamn for ikkje å uthole formålet med lova, altså å ta vare på stadnamna som kulturminne. Det er nemleg ikkje høve til å legge ein eigarfastsett skrivemåte til grunn for skrivemåten av andre namn, t.d. av eit adressenamn som bygger på eit nedava bruksnamn. Med denne unntaksregelen vil det ikkje oppstå situasjonar som på 1960-talet med rettsak mellom staten og brukseigar på grunn av usemje om skrivemåten av eit bruksnamn.

Etter tretti år er nok dei største endringane i offentleg namnebruk at minoritetsspråklege stadnamn som før berre fantest i munnleg språkbruk, har blitt skriftfesta og har komme inn i offentleg språkbruk. Situasjonen er mest markant endra for bruken av kvenske namn, som nesten ikkje var brukte av det offentlege. Samiske naturnamn har vore på offentlege kart alt frå gammalt av, men no har samiske namn også komme inn i forskjellige andre offentlege domene slik eg alt har gjort greie for. Mykje er oppnådd, men framleis har vi mange utfordringar innafor offentleg onomastisk språkplanlegging.

Litteratur og nettkjelder

Helander, Kaisa Rautio (1994): Stedsnavn i flerspråklige områder i Norge. Hvordan norske, samiske og finske stedsnavn brukes i offisell og uoffisiell sammenheng i Norge. Ulfsparre, Göran (red.). Ortnamn värda att vårda. Stockholm, s. 123-134.

Kartverket

Lov om stadnamn: Lov om stadnamn (stadnamnlova) – Lovdata

Møteprotokoll Klagenemnda for stedsnavnsaker, 30.11.2018

Møteprotokoll Klagenemnda for stedsnavnsaker, 12.6.2020

NOU 1983:6 Stadnamn

Ot.prop.nr. 42 (2004-2005)

Rygh, Oluf 1905: Norske Gaardnavne. Nordlands Amt. Kristiania.

Sælid, Hege 2021: Stedsnavn er kikkhull inn i fortiden.

UNGEGN Geographical Name Authorities

Vedtak i sak 2018/149 Holmåk i Steigen kommune. Sakspapir.

Flerspråkiga moskéer i Göteborg – vad kan de säga oss?

Om en studie om moskénamn

av Maria Löfdahl

Till följd av den ökade arbetskraftsinvandringen under 1960- och 70-talen som under 1980-talet följdes av flyktinginvandring har antalet moskéer i Skandinavien ökat. En del av dem har arkitektoniska särdrag som ofta förknippas med islam och är väl synliga i stadsrummet, medan andra moskéer bedriver sin verksamhet i lokaler som ursprungligen byggts för andra ändamål. I dessa fall blir skyltning och inte minst namnen centrala för den som vill identifiera moskén. Trots att moskéer blir ett allt vanligare inslag i svenska städer är moskénamn i nordisk kontext inte speciellt undersökta. I en delstudie inom projektet Språkets roll i segregations- och gentrifieringsprocesser: Språkliga landskap i Göteborg undersöks hur moskéer positionerar sig i det språkliga landskapet i en diasporisk kontext, bl.a. genom namn- och språkval.

Moskén som flerspråkig plats

Moskéer i diasporan är i regel flerspråkiga platser. Här talas oftast arabiska, som fungerar som religiöst språk inom islam, majoritetsspråket, här svenska, och dessutom ett eller flera invandrade språk, oftast moskébesökarnas förstaspråk. För att förstå varför språkval i t.ex. en verksamhets skyltning och namnval är viktiga måste man komma ihåg att alla samhällen och sociala grupperingar präglas av olika typer av sociala konstruktioner och hierarkiska strukturer där bl.a. språk (och de individer som talar dessa språk) tillskrivs olika status, värden och egenskaper. Det är ganska vanligt att moskéerna har flera namn bildade på olika språk. Genom val av språk och namn kan moskéerna positionera sig på olika sätt, både gentemot majoritetssamhället och sinsemellan och namn blir ett symboliskt kapital för att uppnå status eller ekonomisk vinning.

Analysverktyg

För att försöka förstå moskénamnens olika dimensioner har vi i vår studie använt teoretikerna Giraut och Houssay-Holzschuchs (2016) modell som i korthet går ut på att beakta den geopolitiska kontexten, involverade aktörer samt vanligt förekommande namngivningsteknologier. Vår analys bygger både på namnens betydelseinnehåll och på de former de materialiserade namnen antar, t.ex. språkval, layout och bruk av symboler. I de fall det förekommer flera namnformer undersöks deras inbördes hierarkier bl.a. genom analys av frekvens, i relation till typografi, färg, placering i förhållande till andra semiotiska tecken osv. enligt de principer som används inom fältet språkliga landskap. Genom dessa verktyg är det möjligt att avgöra vilka funktioner de materialiserade namnen fyller, och vem de vänder sig till. Precis som för övriga verksamheter i samhället bedrivs en del av moskéernas kommunikation online.

Tre olika moskéer i Göteborg

I studien undersöker vi namnen på tre moskéer som på olika sätt illustrerar hur en aktör genom namn- och språkval placerar sig i det språkliga och religionspolitiska landskapet i Göteborg. De tre moskéerna är Islamiska Sunni Centret i Gamlestaden, Göteborgs Moské på Hisingen samt Angereds moské som ligger i stadsdelen Angered i nordöstra Göteborg.

De tre moskéerna positionerar sig på olika sätt, både i det urbana och religiösa rummet. Moskén med det svenska namnet Islamiska Sunni Centret ligger i en gammal lagerlokal som saknar arkitektoniska drag kopplade till islam. Moskén bär även ett arabiskt namn som översatt till svenska är Islamisk Center för dem som följer profetens levnadssätt och gemenskap, och namnet signalerar till arabisktalande muslimer att moskén positionerar sig innanför ramarna för en stark sunnitisk rättrogenhet som har profeten Muhammeds liv och sedvänjor som ideal. Moskén inskriver sig därmed i en salafistisk riktning. Även det svenska namnet signalerar genom namnelementen islamiska och sunni att man vänder sig till en viss inriktning inom islam. Moskéns logga placerar centret i en muslimsk kontext eftersom bruket av färg och symboler på skylten tydligt signalerar muslimsk tillhörighet. Detsamma gäller den gröna färgen på texten och bakgrundsmönstret. Moskén har flera Facebooksidor med överlappande flerspråkighet, där texter och föreläsningar är både på svenska, arabiska och somaliska.

Foto: projektet Språkets roll i gentrifierings- och segregationsprocesser i Göteborg

Göteborgs Moské har endast ett svenskt namn. Namnet är neutralt och pekar inte ut någon religiös inriktning. Moskén, som har arkitektoniska drag tydligt kopplade till islam, har enligt hemsidan, som till stor del är på svenska, en inkluderande hållning och välkomnar alla riktningar inom islam. Genom namnet positionerar sig moskén som hela Göteborgs moské.

Angereds moské drivs av Angereds Islamiska Församling. Den ligger i en industrifastighet i nära anslutning till ett antal kommersiella verksamheter som ägs av samma personer som driver moskén. Moskén har också ett arabiskt namn som ungefärligt kan översättas som ’Islamskt center i Angered och Sverige’, men det svenska namnet tycks vara det som används, även i arabiskt tal. Både det svenska, arabiska och även församlingsnamnet kan sägas vara bildade enligt ett svenskt namnbildningsmönster. Detta, i kombination med att en stor del av moskéns information på Facebook är på svenska, kan sägas tyda på en vilja att smälta in i majoritetssamhället. På moskéns Facebooksida är många texter på svenska men även arabiska syns i kommentarsfältet. Både arabiska och svenska används i predikan. Centralt är att Angereds moské, både administrativt och när det gäller lokalen, hänger samman med de angränsande verksamheterna.

Moskéernas positioneringsstrategier

Vad kan vi då läsa ut av namnen? För det första kan de inte analyseras ensamt utan måste ses i sin geopolitiska kontext. Även språkval måste ingå i analysen. Islamiska Sunni Centretpositionerar sig som en salafistisk moské, vilket framförallt visas i det arabiska namnet. Genom språkval och religiösa referenser vänder man sig till den s.k. ingruppen, personer som är förtrogna med islam och det arabiska språket och namnet signalerar att moskén vänder sig till en viss gren inom islam. Göteborgs moské positionerar sig genom att enbart ha ett svenskt namn som vänder sig till personer inom olika riktningar inom islam och genom att genomgående använda svenska i sina texter som den officiella fasaden för svensk islam. Angereds moské uppvisar genom sitt svenska namn en vilja att smälta in i majoritetssamhället, och verksamheten är en del i ett kommersiellt kluster där det endast utgör en del i en större företagsidé.

Termen sosioonomastikk (socioonomastics)

av Gunnstein Akselberg

Sosioonomastikken har fått sitt eige tidsskrift, Nordisk tidskrift för socioonomastik / Nordic Journal of Socio-Onomastics, som kom med det første nummeret, NoSo 1·2021, i juni i år. Dette er ei svært gledeleg hending. Det er av mange grunnar viktig at den faglege disiplinen sosioonomastikk har fått eige eige tidsskrift. På denne måten vert disiplinen meir synleg i det fag-onomastiske landskapet, disiplinen har fått eit forum med fagleg fokus, tidsskriftet kan fungera rekrutterande til disiplinen og, ikkje minst, tidsskriftet viser det store breidda innom disiplinen. Mellom anna.

Første heftet dokumenterer svært godt den faglege breidda innom disiplinen sosioonomastikk. Det finst fleire ulike tilnærmingar til og oppfatningar av kva sosioonomastikk er eller bør vera. Føreordet signaliserer dette med å presisera kva som er oppgåva til tidsskriftet ved å sitera frå ein av artiklane i heftet: ”a contact zone, or space of convergence, for scholarship that examines the diverse ways in which names and naming shape, and are shaped by, worlds-in-the-making». [Alle feite former i sitata er mine.]

Redaksjonen presiserer vidare funksjonen til tidsskriftet og kjem dermed òg inn på ein tentativ og noko indirekte definisjon og avgrensing av disiplinen sosiolingvistikk:

«Tanken är att genom tidskriften sammanföra forskare från olika discipliner som arbetar med socioonomastiska frågor. Därför har tidskriften ett brett anslag och inkluderar artiklar som kan bygga på alla typer av namn, på historiskt såväl som modernt material, på olika typer av metoder, på teoretiska likaväl som praktiska frågeställningar och där analysen även kan innehålla annat än namnmaterial. All forskning som fokuserar på att skapa ny kunskap om namns betydelse i någon del av samhället på mikro- eller makronivå är välkommen. Socioonomastiken som forskningsområde har en tvärvetenskaplig ansats, både i relation till olika grenar inom språkvetenskapen och till andra vetenskapliga discipliner. I den här tidskriften är avsikten att synliggöra detta ytterligare så att forskning som har producerats inom olika ämnesområden får plats och kan berika varandra. Det behövs en mångfald av teorier, metoder och material för att förklara namns roll i samhället och lösa namnrelaterade samhällsproblem.» (side 5).

For å få eit inntrykk av korleis forfattarane av artiklane i dette heftet oppfattar sosiolingvistikken som disiplin og korleis dei praktiserer sosioonomastisk forsking, har eg gått gjennom artiklane, inkludert føreordet og dei konkluderande merknadane, og sett på bruken av termen sosioonomastikk. Ei slik registrering treng nødvendigvis ikkje seia noko absolutt om forfattarane si oppfatning av sosioonomastikken som disiplin, men bruken av termen sosionomastikk kan vera eit viktig signal om kva ein legg i termen og fagdisiplinen.

I og med at alle artiklane er på engelsk, forutan føreordet som både er på svensk og engelsk, har eg registret forma sociolinguistics og ikkje skilt mellom samansett og delt appellativ, sosiolinguistics versus socio-linguistics, eller som samansett eller delt adjektiv, socioonomastic versus socio-onomastic. Eg har dessutan registert nokre andre samansetjingar med prefikset socio- som sociopragmatics, sociolinguistcs etc.

Resultatet kjem fram i oversynet nedanfor. For kvar artikkel er nemninga som er registrert (appellativa og adjektiva er slått saman) ført opp som talet på registreringar i parentes etter nemninga. Talet på registreringar er tilnærmingsvis fullstendig. Termbruk i illustrasjonar og referansar er ikkje tekne med.

Förord/Preface (2/4 sider):
• socioonomastik/socio-onomastics (4 belegg)
Places of power: Naming of affective places (21 sider):
• sociocultural (1 belegg)
• socioonamastics (2 belegg)
Referring to women using feminine and neuter gender: Sociopragmatic gender assignment in German dialects (24 sider):
• socionomastics (0 belegg)
• sociopragmatics (46 belegg)
The (im)morality of disease names: COVID-19 (21 sider)
• socionomastics (0 belegg)
Socio(historical) onomastics through the language-philosophical lens, with reference to early New England titles of civility (26 sider)
• socioonomastics (10 belegg)
• sosciohistorical onomastics (24 belegg)
med parentes: socio (historical) onomastics (16 belegg)
utan parentes: sociohistorical onomastics (8 belegg)
Signals of onomastic capital: From transhistorical roots to the contemporary globalized trend of sponsored names (36 sider)
• sociononomastics (2 belegg)
• sociocultural (2 belegg)
Concluding commentary: The social and political life of names and naming (7 sider)
• socioonomastics (11 belegg)
• sociopragmatics (6 belegg)
• sociological (1 belegg)
• sociocultural (1 belegg)

To av artiklane nemner ikkje termen socioonomastics i det heile og éin artikkel har eitt belegg. To av artiklane har to belegg av termen. Éin artikkel har 10 belegg og éin 11 belegg. Éin artikkel har 10 belegg av forma socioonomastics og 24 belegg av sosciohistorical onomastics.

Dei eine av artiklane som har 0 belegg av termen socioonomastics, har derimot 46 belegg av termen sociopragmatics.

Termen socioonomastics er såleis lite nytta i artiklane sett bort frå to av dei: artikkelen knytt til «early New England titles» og oppsummeringsartikkelen. Ser vi bort frå oppsummeringsartikkelen, er det altså berre éin av hovudartiklane som brukar nemninga socioonomastics frekvent.

At artiklane legg så lite vekt på termen sosionoonomastikk og kva denne termen uttrykkjer, kan vera eit symptom på ei felles underkommunisert forståing av fagfeltet som det ikkje vert sett på som naudsynt å utdjupa i dei einskile tilfella.

Mest interessant er kanskje at det nettopp er dei to artiklane – som er nemnde ovanfor – som nyttar termen socionoomastics mest, men på heilt ulike grunnlag. New England-artikkelen må seiast å vera den mest teoretisk orienterte, og som set sosioonomastikken inn i eit større allment lingvistisk perspektiv. Då vert termen sosionomastikk sentral. Oppsummeringsartikkel fokuserer derimot på innhaldet i alle hovudartiklane, men trekkjer likevel fram termen sosioonomastics. Dét er symptomatisk, men likevel forståeleg av di oppsummeringa skal relatera artiklane til den overordna disiplin-merkelappen.

Den «gamle» overordna merkelappen var onomastikk for dei fleste studiar som granska namn, hovudsakleg stadnamn og personnamn, i eit empirisk eller teoretisk perspektiv. Etter kvart er mange særdisiplinar skilde ut, men ein held likevel på hovudlekken onomastikk, sjølv om «det tradisjonelt onomastiske» – og ikkje minst det lingvistiske – ofte er sterkt redusert. Slik sett er artiklane i NoSo 1·2021 både gode «temperaturmålarar» på kva som rører seg innom sosioonomastikken i dag, men kanskje aller mest kan dei vera ein god peikepinn på kvar sosioonomastikken er på veg og korleis disiplinen fjernar seg frå dei tradisjonelle faglege røtene – og korleis disiplinen etter kvart røtar seg andre stader enn i det tradisjonelt faglege jordsmonnet. NoSo 1·2021 eit spanande bidrag til korleis termen sosioonomastikk, soscionomastics, både er plastisk og samstundes uttrykkjer eit fagfelt som gjennomgår ein kontinuerleg fagdisiplinær endringsprosess.

Hälsningar från den 17. nordiska namnforskarkongressen

av Sofia Ahlang, Unna Löppönen, Sanna Antila & Sanna-Mari Korjonen

The 17th Nordic onomastics conference was held on June 8-11th as a virtual conference via Zoom. Researchers from the Nordic countries and Scotland came to give presentations about their newest research. There were participants also from Tjeckien. We, four students from the University of Helsinki, participated as assistants and helped the participants with the use of Zoom. In this blogpost we will tell you about our experiences as assistants.

Krister SK Vasshus föreläser om stadsnamn och Vikingatiden.

Sofia Ahläng, nordiska språk (svenska som modersmål):

Jag är sommarpraktikant hos Ordbok över Finlands svenska folkmål vid Institutet för de inhemska språken. På den vägen fick jag i uppdrag att vara assistent på NORNA-kongressen. Eftersom kongressen hölls online, på grund av den rådande situationen, så satt jag hemma i min lägenhet. Det är förstås synd att inte kunna uppleva en kongress på det sätt som det är tänkt, men jag tycker ändå det var en mycket lärorik upplevelse. Föredragen var väldigt intressanta, och det var framför allt inspirerande att lyssna på forskarnas samtal efteråt. Jag hade dock trott att jag skulle kunna ta det lugnt och lyssna en rätt stor del av tiden. Där hade jag fel, det var faktiskt mer krävande än jag väntat mig. Men det var roligt, och jag hoppas kunna delta i en kongress på traditionellt sätt i framtiden. Dessutom ger det garanterat mervärde om man är insatt i ämnet, och har lättare att följa med.

Unna Löppönen, Statsvenskapen (politisk historia och kommunikation, Kandidatprogrammet för samhälle i förändring)

I’m a 3rd year student of Social Sciences, and I got interested in the NORNA-conference after taking a course in digital humanities. I also wanted to gain valuable experience about how an online conference is organised, and learn more about onomastics and the newest research in the field. As the conference was held online, I managed to participate from London where I’m currently studying as an Erasmus student. Participating in a conference, where the participants were from different parts of the Nordics and Scotland was also a great way to deepen my international experience. In the conference my tasks included creating a Zoom room, keeping the speakers informed about the time left for their presentations, and helping the speakers and the audience with technical issues. I also had plenty of time to listen to the presentations and learn new about onomastics research. There were many interesting presentations in the conference and the topics varied from the research of place names to the research of the relationship between the name and identity. All in all, if you are a student who is interested in linguistics and want to gain valuable experience, I warmly recommend you to be a conference assistant in the next Norna-conference.

Sanna Antila (politics and communication)

I’m a 3rd year student of politics and communication, and I decided to take part in the NORNA conference to learn more about organizing an online conference over Zoom. I also wanted to challenge myself to practice my Swedish, since I haven’t really used the language after high school, as well as to learn about onomastics, which was a new topic for me. During the 3-day conference I assisted the speakers with Zoom and made sure there were no technical difficulties, so the speakers could focus on their presentations. It was very interesting to hear presentations from the newest research in the field, and to gain experience as an online conference assistant, so I’m very glad I decided to take part in this conference.

Sanna-Mari Korjonen, Nordiska språk (svenska som andra inhemska språket):

For me it was very exciting to be an assistant. I have been organizing a fair once before and like to organize events. I’m quite social and love to be with people and the atmosphere in events is often fascinating. I wanted to take part in this congress as an assistant because of that and I was also interested in to see what onomastics is, it was a completely new thing for me but it also pertains to my studies a bit. During the congress I learned a lot about how Zoom works but maybe the most important for me: I became more interested in Nordic collaboration! I think that it is cool that we can speak our own Nordic language (Swedish in Finland) in communicating with people from other Nordic Countries and get understand with it. Because of this congress I got a spark to learn more other Nordic languages: especially Danish and Icelandic that is a part of my studies (one course) but I would like to learn more than that. This congress was also a window to the fascinating academic world for me as a first year student, maybe also because of the corona situation for I haven’t been studying like normal in university at all but anyway. And like Sanna writes, I am also very glad that I decided to take part in this!

En middag på restaurangen Grön

Svenskspråkiga namn på restauranger i Helsingfors

av Terhi Ainiala

Kommersiella namn är ofta innovativa. På det sättet vill namngivaren locka potentiella kunder och ge en säregen och kanske en fräsch bild av namnets referent. Bland företagsnamnen speglar namn på restauranger i många fall nya trender, åtminstone i större städer där konkurrensen av restauranggäster är stor.

I Helsingfors har en trend bland restaurangnamn väckt min uppmärksamhet, nämligen att ge ett svenskt namn åt en ny restaurang. För tillfället har vi åtminstone följande restauranger i staden: Grön, Skörd, Bröd, Spis, Fisken på Disken, Apotek, Finnjävel och Salutorget. En del restauranger, Jord, Säsong och Lilla Fabrik, har nyligen slutat, kanske på grund av coronaläget.

Efterrätt på restaurangen Grön. Bild: Terhi Ainiala

Som de mesta företagen, har även dessa restauranger bara ett namn. De har alltså inte ett parallellnamn på finska eller på engelska eller på något annat språk. Varför har de sedan valt ett svenskt namn? Kunde det vara att de verkar, åtminstone delvis, på svenska? Och att de vill betjäna speciellt Helsingfors svenskspråkiga invånare och nordiska gäster? Helsingfors är ju en tvåspråkig stad med t.ex. alla gatuskyltar både på finska och svenska. Om orsaken bakom namnval skulle ligga här, kunde man kanske förvänta sig att dessa restauranger har även sina webbsidor på svenska.

Men så är det inte. Av de nuvarande restaurangerna med ett svenskt namn har bara två (Spis, Fisken på Disken) sina webbsidor på svenska, vid sidan av finska och engelska sidor. De andra har sina webbsidor antingen enbart på engelska (Grön) eller på finska (Skörd, Salutorget) eller både på finska och på engelska (Bröd, Apotek, Finnjävel).

Vi hittar motivet för dessa svenska namn alltså inte på webben. Det är bara att gissa och fundera vidare. Kanske har namngivarna upplevt svenska namn på ett något sätt äkta, traditionella och genuina. Svenska språket hör ju till stadens identitet och historia (visst även för nutiden). Svenska restaurangnamn har kanske ansågs som nya och fräscha jämfört med de typiska och redan gammalmodiga engelska namn och även med de redan etablerade och rätt populära finska namn.

Hur svenska restaurangnamn sedan ser ut? Många av dem följer ett mönster efter stadens åtskilliga finska namn: ett väldigt kort namn med en homonym i lexikon. Som tematiskt passar dessa namn bra som restaurangnamn (bröd, skörd, grön, spis). Dessutom verkar bokstaven ö vara poppis. Den kanske även ser bra ut och passar fint i logon.

Även andra namn är på något sätt informativa. Namnet Finnjävel utnyttjar historien om de finska immigranterna i Sverige på 1960–1970-talen. Många immigranter kallades finnjävlar, och detta skällsord var och är fortfarande välkänt även i Finland. Restaurangen har, som man kan lätt gissa, finska ”rotfasta” rätter på sin meny. Fisken på Disken erbjuder fisk- och skaldjursrätter. Restaurangen Salutorget, å andra sidan, ligger bredvid Salutorget. Restaurangen Apotek – som egentligen heter Viinibaari (ett finskt ord för ’vinbar’) Apotek och har alltså ett namn med en finsk och en svensk namndel – ligger på lokalen där tidigare fanns ett apotek.

Jag besökte restaurangen Grön några år sedan, när den hade just precis öppnats. En gäst frågade varför bär restaurangen namnet Grön. Servitrisen svarade att det bara lät bra och att den finska motsvarigheten (Vihreä) skulle inte ha gjort det.

Vi får se om trenden att namnge restauranger på svenska i Helsingfors fortsätter. Eller om det blir namn på några andra språk, t.ex. på samiska, i mode. Spännande åtminstone för oss som både gillar namn och bra restauranger!

“Det er en folkeskat, som skal reddes”

– et diskussionsoplæg om den nationalromantiske tilgang til stednavneindsamling

af Martin Sejer Danielsen

I 1800-tallet opdagede man folket; et begreb der svært lader sig definere, men som i praksis typisk var lig med landbobefolkningen, også kaldet almuen, især den fattige del af denne. Denne typisk stedfaste del af befolkningen med mangel på boglig dannelse syntes at opretholde et væld af traditioner, herunder fortællinger og sange, der rakte potentielt meget langt tilbage i tiden til en glorværdig fortid – og dermed nationens rod!

Folkeminder og nationalstaternes dannelse

Folkeminderne kunne op gennem 1800- og begyndelsen af 1900-tallet udnyttes som argumenter for nationalt tilhørsforhold i dannelsen af de europæiske nationalstater, og i de danske områder kendetegnedes dette særligt i polemikken om det tysk-danske grænseområdes naturlige tilhørsforhold. Den danske kulturhistoriker Inge Adriansen (1944–2017) har behandlet emnet i afhandlingen Fædrelandet, folkeminderne og modersmålet: Brug af folkeminder og folkesprog i nationale identitetsprocesser (1990).

Et eksempel på at stednavne blev taget direkte til indtægt for Slesvigs nordiske tilhørsforhold, er den sønderjyske præst og sprogforsker Johannes Kok (1821–1887) da han, efter at være blevet fordrevet fra Slesvig af preusserne i 1864, i 1867 udgav et navneleksikon som andet bind af værket Det Danske Folkesprog i Sønderjylland. Afslutningsvis konkluderer Kok (s. 517):

Jeg har i Tanken gennemvandret hvert Sogn fra Kongeåen til Danevirke og er overalt bleven bestyrket i den Overbevisning, at dersom – hvad Gud forbyde!
– Menneskene, som bo der, nogensinde skulde blive tvungne til at fornegte deres nordiske Æt, så ville Kirker, Byer og Gårde, ja Skove, Marker og Bække aflægge Vidnesbyrd derom.

Folkets stednavne og deres snarlige forsvinden

Man talte – og taler stadig – om folkeminder, folkeeventyr, folkeviser, folkesagn, folkemål og så videre. Egentlig er det bemærkelsesværdigt at stednavnene gik fri for denne ‘folkeficering’; aldrig har man hørt om *folkestednavne, og ordet folkenavne benyttedes i lidt ældre tid om betegnelser for folkeslag (finnere, danskere, islændinge) eller om de personnavne man traditionelt gav visse dyr, eksempelvis Mikkel som navn på ræven.

Almuens minder skulle indsamles systematisk som en arkæolog der graver efter fortidens skatte. Og man havde travlt, for industrialiseringen og effektiviseringen af landbruget ændrede så drastisk på almuens levevilkår og livsstil at traditionerne var på vej i graven sammen med de sidste, ældre repræsentanter for den gamle tid.

Kigger vi på stednavneindsamlingen, genfinder vi både skattegravermetaforikken og bekymringen for materialets snarlige forsvinden. Se bare hvordan Marius Kristensen (1869–1941) i en artikel i Danske Studier 1905 (s. 177-193) argumenterer for vigtigheden af at få indsamlet stednavnene: “Endnu kan man ved hjælp af gamle folk få rede på de mærkelige vangnavne og marknavne, som för har været brugt. Dette navnestof er sin undergang nær. […] Her må tages fat, om det gamle skal reddes” (s. 193). Og artiklens sidste sætning lyder: “Det er en folkeskat, som skal reddes” (ibid.).

Afvisning af arkiverne

I folkloristiske kredse begyndte man i anden halvdel af 1900-tallet at diskutere anvendeligheden af materialet der blev indsamlet i regi af den nationalromantiske ånd. Den medførte en tingsliggørelse af folkemindet der som analyseobjekt blev løsrevet fra informanten der fremførte det. Folkemindet tilhørte folket, ikke navngivne hjemmelsmænd og -kvinder.

Folkemindesamleren indsamlede blot “belæg, belæg og atter belæg”, altså tekstvarianter der blev ordnet typologisk, geografisk og kronologisk med henblik på at “dokumentere det enkelte folkemindes urform, dets udvikling fra oldtid til nutid og dets vandringsveje fra egn til egn og fra kontinent til kontinent”. Således udtaler den danske folklorist Iørn Piø (1927–1998) i Folkeminder og Traditionsforskning (2. udg., 1971, s. 19).

Konteksten af folkemindernes fremførelse var ikke del af den måde materialet blev indsamlet på. Man fandt ingen notater om fortællerens mimik, gestikulationer, stemmeføringer osv., og folkemindernes fremførelse blev ikke observeret under naturlige omstændigheder idet indsamlingen typisk foregik som et produkt af en interviewsituation.

Mange, eksempelvis den ungarsk-amerikanske folklorist Linda Dégh (1920–2014) og just citerede Iørn Piø, afviste derfor fuldstændig arkiverne som anvendelige primærkilder i moderne folkloristiske studier hvor man ønskede et større fokus på informanternes fremførelse af folkeminderne.

Rekonstruktion af konteksten

Andre så med mildere øjne på arkiverne. Forskere, blandt andre Bengt Holbek (1933–1992), Timothy R. Tangherlini og mig selv, har således arbejdet med en analysemodel hvor man rekonstruerer fortællesituationen med udgangspunkt i indsamlerens feltnoter og prøver at lære sin informant at kende ved hjælp af personalhistoriske studier og personens folkloristiske repertoire. I denne ramme kan eksempelvis et sagns betydning tolkes med udgangspunkt i det levende, tænkende og følende menneske der fremførte det, i kontekst af den historie personen levede i.

Men hvad så med stednavnene?

Men i stednavneforskningen har vi – mig bekendt – ikke rigtig haft en lignende diskussion. Derfor vil jeg lægge op til en sådan: Hvordan kan det historisk indsamlede stednavnemateriale, som især de europæiske arkiver bugner med, bidrage til nutidens tilgange til faget, herunder det socioonomastiske felt?

Svenska namntrender under 1200-talet

av Lennart Ryman

Våra förnamn är till största delen inlånade, och många av dem har kommit in i landet redan under medeltiden. Norden blir då en del av den västliga kristenheten även på personnamnens område. För Sveriges del är källäget för den tidiga utvecklingen uselt. De rikaste källorna från tiden före 1300-talet är ortnamn med personnamnsförleder, men de är mycket svåra att datera. Medeltida runinskrifter är lite lättare att tidfästa men är alldeles för fåtaliga. Här skall jag titta på pergamentbrev från det medeltida Sverige fram till 1281, som tyvärr är fåtaliga, ibland svårdaterade och extremt socialt och geografiskt snedfördelade. De omtalade personerna hör till största delen hemma i tidens överklass och till stor del i det absoluta toppskiktet av stormannafamiljer. Jag tar gärna emot tips inom det här området, som jag känner sämre till än vad som vore önskvärt.

I de tidiga brevens namnskatt står de inhemska förnamnen fortfarande ganska starka. Jag har noterat omkring 302 bärare av nordiska mansnamn mot omkring 172 av inlånade. De nordiska namnen är väl spridda över 131 lexikala namn. Här finns de för oss välkända Björn, Ulf och Gunnar men även många mindre bekanta som Ofeg, Uddvald och Signjut. (Nästan alla namn är latiniserade. Här återger jag dem i nusvensk form.)

Bland de inlånade finns endast 38 lexikala namn, vilket beror på att ett fåtal namn har många namnbärare: Peter 28, Johannes 27 (kanske i talspråket fördelade på våra Jöns och Johan), Niklas 19, Magnus 17 och Bengt 16. Vi ser att ett fåtal kristna namn har påbörjat sin dominans, åtföljda av det märkliga Magnus, som senare utvecklas till bl.a. Måns.

Materialet ger trots sina begränsningar utrymme för vissa socioonomastiska iakttagelser. De inhemska namnen är bäst bevarade utanför stormannakretsarna, med undantag för kyrkans folk, som i stället har en hög andel inlånade namn. Det kyrkliga namnskicket beror delvis på att en del av de höga prelater som uppträder i diplomen är invandrade – bl.a. med västgermanska namn som Rikard, Gerhard och Valter, vilka under hela medeltiden förblir ovanliga, men säkert även med allmänt kristna namn som Johannes och Lars. Men frågan är om det är hela förklaringen. Kanske kom kyrkans män till stor del från familjer med ett mer kristet namnskick? Kanske var vissa söner (och döttrar) redan från dopet vikta för en kyrklig karriär? Slutligen har kanske vissa munkar, präster och nunnor i efterhand antagit ett passande namn, en praxis som vi känner till från bland annat Lund under tidig medeltid.

Bland stormännen är de mest utmärkande namnen Karl, Bengt, Filip, Birger och Knut. Urvalet av namn är nog delvis slumpartat – det rör sig om individer som till stor del är besläktade med varandra. Tre av namnen är inhemska men hör inte till de vanligaste på svenska runstenar från 1000-talet. När det gäller Karl är det säkert den frankiske Karl den store som ligger bakom uppsvinget. Det tydliggörs av Magnus, som kommer från Karl den store i latinsk form: Karolus Magnus. Även Magnus är vanligt bland stormännen men verkar vara spritt även i lite vidare kretsar. För Knut är de danska Knut den store, Knut den helige och Knut Lavard de stora förebilderna.

Bland de fåtaliga omtalade kvinnorna är de inlånade namnen betydligt vanligare än bland männen, med 34 bärare jämfört med 33 för nordiska namn. Kanske är resultatet en slump, men det är möjligt att det är representativt för det sociala urval som det är frågan om här. Medeltida kvinnonamn är överhuvudtaget dåligt kända, men i en bra lokal källa från 1500-talets början, en själamässolängd från Närke, är inlånade namn ungefär lika vanliga bland kvinnor som bland män: drygt 70 %. De vanligaste kvinnonamnen i de tidiga diplomen är Kristina, Margareta och Ulfhild, av vilka det sistnämnda inte har framtiden för sig. Några namn som tycks vara på uppåtgående är Cecilia, Elena, Katarina och Lucia, medan Ingeborg och Ragnhild hör till de vanligare inhemska namnen, vilket skulle kunna bero på slumpen men stämmer med vad vi vet om läget under senare tider.

Den generella bilden av de medeltida förnamnen är att de namn som var vanliga i det kristna Europa så småningom blev vanliga även hos oss. Det är talande att invandrade män med hög prestige, som strängnäsbiskopen Vilhelm och adelsmannen Verner von Brunkow, inte tycks ha påverkat namnskicket nämnvärt. Ett märkligt förhållande är att ett så litet fåtal namn blev så extremt vanliga, trots det jämförelsevis stora galleri av helgon som borde ha kunnat stå till förfogande, men i det avseendet skiljer sig knappast Sverige från de flesta andra europeiska länder.

Utmärkande för det här lilla materialet från 1200-talet är den höga andelen inlånade namn. De medeltida runinskrifterna och ortnamnen visar att utvecklingen inte kan ha gått så långt bland befolkningen i stort. Generellt tycks de nya namnen ha spritt sig socialt uppifrån och ner, vilket förstås inte är förvånande. Men redan 1312, i skattelängder från norra Uppland, bär omkring en tredjedel av bönderna kristna namn – de kristna namnen inkluderar dock Olaf, som är det vanligaste namnet i längderna.

Jag skall avsluta med några namn som man kunde ha förväntat sig att se mer av i de tidiga breven: Anna, Erik och Olaf. Anna, namnet på jungfru Marias mor, är inte känt som förnamn i Sverige förrän 1291 och verkar inte börja spridas på allvar förrän betydligt senare. Namnets sena blomstring är tydligt kopplad till kulten av S:ta Anna, som blir betydelsefull först under senmedeltiden. Erik och Olaf är ju namnen på de svenska och norska helgonkungarna, och som de nyssnämnda skattelängderna visar hör särskilt Olaf till de populära medeltida namnen. Att Erik endast har sju bärare här kanske visar att det vid denna tid ännu var ett rätt exklusivt kungligt namn – fyra av namnbärarna är av kunglig börd medan en märkligt nog är en träl som blir frigiven. Olaf med sex namnbärare är mer svårförklarat. Namnet saknas bland stormännen men är påfallande väl representerat bland kyrkans män, med fem bärare. Kanske hänger den koncentrationen direkt ihop med kulten av S:t Olof, men kanske är det snarare så att dessa män kommer från sociala skikt som är dåligt representerade i materialet och där namnet sannolikt har nått större spridning.

Här nedan kommer en rätt omfattande men inte alls uttömmande lista på litteratur som tar upp spridningen av kristna namn i Sverige och Norden.

Referenser

Audén, Bengt, 1980: Bottniska personnamn. Frekvenser i skattelängder från mitten av 1500-talet. Umeå. (Kungl. Skytteanska samfundets handlingar 22.)

Danmarks gamle Personnavne. Udg. af Gunnar Knudsen, Marius Kristensen & Rikard Hornby. 1 Fornavne. København.

Dahlbäck, Göran, 1997: När blev Upplands bönder kristna? Ett mentalitetsskifte speglat i personnamnsskicket. I: Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens årsbok.

Dybdahl, Audun, 2008: Navneskikken i Trøndelagsregionen i senmiddelalderen: Personnavnforrådet i lys av helgenkulten. I: Maal og Minne.

Eldblad, Anita, 1996: Personnamnsskicket i två av de uppländska markgäldslängderna 1312. I: Från götarna till Noreens kor. Hyllningsskrift till Lennart Elmevik på 60-årsdagen 2 februari 1996. Red.: Eva Brylla, Svante Strandberg & Mats Wahlberg. Uppsala. (Skrifter utgivna genom Ortnamnsarkivet i Uppsala. Serie B. Meddelanden 11.)

Eldblad, Anita, 2012: Personnamnen i 1312 års markgäldslängd från Hållnäs. I: Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift.

Fredriksson, Ingwar, 1974: Svenskt dopnamnsskick vid 1500-talets slut. Lund. (Anthroponymica Suecana 7.)

Fridell, Staffan: 1992: Ortnamn på –ryd i Småland. Uppsala. (Acta Academiae regiae Gustavi Adolphi 60. Studier till en svensk ortnamnsatlas 15.)

Grape, Anders, 1911: Studier över de i fornsvenskan inlånade personnamnen (företrädesvis intill 1350) 1. Uppsala.

Gunnes, Erik, 1983: Utenlandsk navneskikk i norsk middelalder. I: Maal og minne.

Hald, Kristian, 1974: Personnavne i Danmark 2. Middelalderen. København. (Dansk historisk fællesforenings håndbøger.)

Halvorsen, Eyvind Fjeld, 1955: Personnavnene på Ringerike fra mellomalderen til 1666. I: Maal og minne.

Holm, Olof, 2020: Donatorslängden från Alfta i Hälsingland – en 1200-talskälla? Namnskicket som dateringsgrund. I: Studia anthroponymica Scandinavica 35. https://www.bokorder.se/sv/series-144/studia-anthroponymica-scandinavica

Kiviniemi, Eero, 1980: Från Olof Persson till Mats Henriksson. I: Studier i nordisk filologi 62.

Kristendommens indflydelse på nordisk navngivning. Rapport fra NORNAs 28. symposium i Skálholt 25.–28 maj 2000. Red.: Svavar Sigmundsson. (NORNA-rapporter 74.)

Kruken, Kristoffer & Ola Stemshaug, 2013: Norsk personnamnleksikon. 3. utgåva ved Kristoffer Kruken. Oslo.

Lind, E. H. 1905–15: Norsk-isländska dopnamn ock fingerade namn från medeltiden. Uppsala.

Meldgaard, Eva Villarsen, 1994: De kristne personnavne kommer. I: Vikingetidens sted- og personnavne. Rapport fra NORNAs 22. symposium i København 14.–16. januar 1993. Red. Gillian Fellows-Jensen & Bente Holmberg. (NORNA-rapporter 54.)

Mårtensson, Lasse (under utgivning): Personnamn i de medeltida svenska runinskrifterna.

Nyman, Eva, 2009: Personnamnen i samhället. Forskningsläget idag och viktiga framtida uppgifter. I: Studia anthroponymica Scandinavica 27.

Otterbjörk, Roland, 1979: Svenska förnamn. Kortfattat namnlexikon. 3 uppl. Stockholm. (Skrifter utg. av Svenska språknämnden 29.)

Raunamaa, Jaakko 2020: Margareta, Katerina and Kristina. Female names in medieval Finland. I: Studia anthroponymica Scandinavica 35.

Sveriges medeltida personnamn. [Numera:] utg. av Institutet för språk och folkminnen. 1–. 1967 ff. Uppsala.

Wahlberg, Mats, 2018: Uppländska ortnamn på –bodha, –bol och –bordh med personnamnsförleder. I: Namn och bygd 106.

Williams, Henrik, 1996: Vad säger runstenarna om Sveriges kristnande? I: Kristnandet i Sverige. Gamla källor och nya perspektiv. Red.: Bertil Nilsson. Uppsala. (Projektet Sveriges kristnande. Publikationer 5.)

Veje til ligestilling – om fordelingen af kvinder og mænd på vejnavneskilte

af Line Sandst

Siden 2008 har Vejnavnenævnet i København skullet ”tilstræbe at flere veje opkaldes efter kvinder”. Baggrunden for beslutningen hviler på et ønske om en mere ligelig fordeling mellem antallet af veje opkaldt efter kvinder og mænd. I 2019 var der 124 kvindenavne og 451 mandsnavne på de københavnske vejnavneskilte, og samme skæve fordeling ses i dag. Imidlertid kan der være andre parametre end et ligeligt antal veje opkaldt efter kvinder og mænd at stræbe efter, hvis målet er ligestilling mellem kønnene repræsenteret som navngivningsmotiv i vejnavnene. Der kan nemlig også opstå andre hierarkier, der skaber ulighed.

Politisk vejnavngivning

I Danmark er vejnavngivning en politisk sag. I København har der siden 1874 været nedsat et udvalg bestående af politikere, der beslutter, hvad vejene skal hedde. Beslutningen fra 2008 om at flere veje skal navngives efter kvinder er altså en politisk beslutning, og den tager afsæt i en forestilling om køn som de to kategorier mand og kvinde. Man kunne spørge, hvor det så efterlader andre køn? Og man kunne spørge om andre minoritetsgrupper efter denne logik ikke også burde repræsenteres i vejnavnelandskabet? Disse væsentlige spørgsmål må imidlertid forfølges på et andet tidspunkt. I det følgende skal vi se nærmere på nogle empiriske eksempler, der illustrerer kompleksiteten ved vejnavngivning, hvis målet er at opnå ligestilling imellem de to biologiske køn mand og kvinde i vejnavnelandskabet.

Beliggenhed og størrelsesforhold

I 1999 fik forfatteren Karen Blixen opkaldt en lokalitet efter sig i København. Karen Blixens Vej er en sidegade til Njalsgade, der fungerer som indkørsel til Det Humanistiske Fakultet på Københavns Universitet. Indkørslen fører op til den bygning, hvor fagdisciplinen litteraturvidenskab har til huse, og man kan dermed sige, at der findes en forbindelse imellem navngivningsmotivet (forfatteren Karen Blixen) og beliggenheden (ved litteraturvidenskab). Men denne forbindelse findes naturligvis kun så længe litteraturvidenskab har sin primære udfoldelse netop her.

Navngivningen tilgodeser målet om, at flere veje skal navngives efter kvinder, dog fandt denne navngivning sted før den politiske beslutning i 2008. Men da folketingspolitikeren Svend Auken i 2012 fik navngivet en plads efter sig 450 meter fra Karen Blixens Vej, opstod der et nyt spørgsmål: Hvorfor får Svend Auken en plads, når Karen Blixen får en indkørsel? Nogle lokaliteter er mere ærefulde end andre at få opkaldt efter sig, ligesom nogle lokaliteter er mere centrale og dermed mere synlige end andre. Derfor handler det ikke blot om, at flere veje skal navngives efter kvinder, det handler også om at sikre lighed mellem de lokalitetstyper, der navngives efter mænd og kvinder, så der ikke opstår nye hierarkier, hvor kvinder tildeles indkørsler, imens mænd tildeles pladser.

Sammenlignelighed

Karen Blixen er en af de væsentligste kvindelige danske forfattere. Hvordan skal man opgøre og måle hendes betydning, og hvilken slags lokalitet hun på denne baggrund bør få opkaldt efter sig? Og kan en forfatters betydning sammenlignes med en politikers? Virkningshistorisk er Karen Blixen og Svend Auken svære at sammenligne, men i byens fysiske rum bliver sammenligningen nærliggende, fordi de to lokaliteter ligger tæt på hinanden. Således motiverer navnenes placering på skilte i byen spørgsmålet om, hvorfor den ene får en indkørsel, imens den anden får en plads. I dag er der på campusområdet på Det Humanistiske Fakultet blevet anlagt en plads for enden af Karen Blixens Vej, der har fået navnet Karen Blixens Plads. Dermed er der rettet op på den åbenlyse ulighed imellem Svend Aukens plads og Karen Blixens indkørsel, men andre spørgsmål står nu tilbage: hvem opdager at Karen Blixens Plads ligger der? Og hvem besøger den? Samme spørgsmål rejser sig naturligvis også ved Svend Aukens Plads.

Karen Blixen og H. C. Andersen

Virkningshistorisk er Karen Blixen og H. C. Andersen nemmere at sammenligne. Begge var forfattere, begge er internationalt anderkendte. Dertil har de begge fået opkaldt en vej efter sig i København. Sammenligner vi Karen Blixens Vej med H. C. Andersens Boulevard, synliggøres samme ulighed som før, for imens kvinden får en indkørsel, får manden en boulevard. Spørgsmålet bliver derfor som før, om den nyanlagte plads i forlængelse af indkørslen retter op på uligheden.

Men nærværende sammenligning synliggør også en anden forskel. H. C. Andersens Boulevard løber igennem det centrale København, forbi Rådhuspladsen og Tivoli, som hvert år besøges af tusindvis af udenlandske turister og danskere fra hele landet. Over for dette er Karen Blixen som navngivningsmotiv knyttet til campusområdet ved Det Humanistiske Fakultet, og dem der færdes der, er primært universitetets studerende og ansatte, der udgør en meget mindre gruppe end den gruppe, der færdes på H. C. Andersens Boulevard. I det urbane landskab er H. C. Andersen altså mere central og synlig end Karen Blixen, fordi han knyttes til en mere central og synlig lokalitet end Karen Blixen. Det betyder både, at flere mennesker dagligt konfronteres med mindet om H. C. Andersen end om mindet om Karen Blixen, og det betyder at H. C. Andersen i byens hierarki er mere fremtrædende end Karen Blixen. Med andre ord smitter lokaliteternes beskaffenhed af på forfatternes eftermæler, og H. C. Andersen fremstilles som mere væsentlig end Karen Blixen.

Visioner på tegnebrættet, navne i den fysiske verden

Så hvad skal politikerne være opmærksomme på, når de navngiver veje efter kvinder? Som vi har set, er det ikke nødvendigvis tilstrækkeligt blot at ville opnå et ligelig antal veje og pladser opkaldt efter mænd og kvinder. Ligestilling handler i lige så høj grad om, hvilke lokaliteter der navngives efter kvinder og mænd, hvor store lokaliteterne er, om lokaliteterne er centralt eller perifert placeret, og om sammenlignelige personer med forskellige køn tildeles nogenlunde ligedanne lokaliteter. Uligheden i vejnavne skal derfor ikke blot findes i antal veje alene, kønsmæssige hierarkier kan sagtens udspille sig blandt forhold der angår centrale og perifere placeringer, lokaliteternes art og størrelse.

Det er naturligvis uhyre kompliceret at sikre ligestilling blandt vejnavnene i byerne. København er allerede bygget, og de nye veje og pladser der bygges og skal navngives, ligger i sagens natur længere væk fra centrum, idet at byen udvides. I Administrationsgrundlaget for vejnavngivning som Vejnavnenævnet følger, står der, at veje som hovedregel ikke skal omnavngives, da historien i vejnavnet skal kunne spores og tilfældige politiske strømninger ikke må spores i navnene. Det er således bemærkelsesværdigt, at H. C. Andersens Boulevard først fik sit navn i 1955 i anledning af H. C. Andersens 150 års fødselsdag. Før 1955 hed vejen Vester Boulevard. Det var således en politisk beslutning, at netop denne mand skulle hædres med netop denne centrale vej. Vejnavngivning er en politisk sag.

Når veje skal navngives, og de skal opkaldes efter personer, skal den person der navngives efter ”have haft en særlig tilknytning til København eller gjort en særlig indsats af så stor betydning for Danmark, at personen bør hædres i landets hovedstad”. Det er således en ære, at få opkaldt en vej eller en plads efter sig. Men på samme måde som vi mindes en person, når vi møder en lokalitet i den fysiske verden, som bærer personens navn, virker den fysiske lokalitets beskaffenhed også tilbage på den person, lokaliteten er navngivet efter. Lokaliteten påvirker altså den afdøde persons eftermæle. Og når Karen Blixen placeres perifert, imens H. C. Andersens placeres centralt, bliver Karen Blixens betydning for Danmark langt mindre synlig end H. C. Andersens. Også derfor er det ikke uvæsentligt, hvilke lokaliteter der tildeles kvinder, mænd og andre køn.

Litteratur

Wegeland, Kirsten (2014) Administrationsgrundlag for Vejnavnenævnet. Københavns kommune: Teknik- og Miljøforvaltningen.

Namngivning av småbarn i Sverige under 2000-talet

av Katharina Leibring

Dagens nyblivna föräldrar har ett stort och varierat namnförråd att ösa ur, och att de tycks vilja söka efter lite mer ovanliga namn är ganska tydligt. De vanligaste namnen har blivit relativt sett mindre vanliga och vi ser många exempel på individuella stavningar – och även på för Sverige nya namn. (Statistiska centralbyrån a) Det är ett spännande ämne i sig att utforska men i den här artikeln kommer jag att presentera och diskutera frekventa namn, begränsat till de namn som varit bland de 50 vanligaste småbarnsnamnen givna till flickor respektive pojkar under något år mellan 2000 och 2020. För den som vill ha ett större namnstoff hänvisar jag till Leibring 2020 där jag diskuterar de 100 vanligaste namnen givna till pojkar respektive Jag använder mig av Statistiska centralbyråns årsvisa statistik (Statistiska centralbyrån b) där olika stavningsvarianter är sammanförda men diskuterar någon gång enskilda namnformer. De skrivvarianter som jag använder är de som var mest frekventa under år 2020.

Trots mångfalden av använda namn har namntopparna varit ganska stabila under de här två decennierna. För flickorna har 94 olika namn någon gång varit bland de 50 vanligaste och för pojkarna 93. Sex flicknamn (Alice, Maja, Elsa, Emma, Julia, Wilma) och fem pojknamn (Filip, Lucas, Noah, Oscar, William) har intagit förstaplatserna. Alice har varit etta nio gånger, William åtta, Lucas sex och Emma fem gånger. Av de 93 pojknamnen har 14 legat kvar bland de 50 vanligaste under hela perioden och bland namnen givna till flickor finns något fler långliggare, 17 stycken.

Tabell 1. Pojknamn som funnits i toppen under hela perioden:

Adam	Albin	Alexander	Axel	Edvin
Elias	Filip	Hugo	Isak	Lucas
Ludvig	Oliver	Oscar	William

Tabell 2. Flicknamn som funnits i toppen under hela perioden:

Agnes	Alice	Alva	Ebba	Ella
Ellen	Emilia	Emma	Isabelle	Julia
Klara	Linnea	Maja	Olivia	Saga
Sara	Wilma

Stabiliteten visas också av att ganska få namn kommit in på listan efter 2010; 25 pojknamn (Adrian, Aron, August, Charlie, Ebbe, Elton, Frank, Frans, Harry, Henry, Jack, Josef, Loui, Love, Malte, Matteo, Melker, Milo, Mohamed, Otto, Sam, Sixten, Valter, Vidar, Ville) respektive 21 flicknamn (Celine, Edith, Elise, Ellie, Hedda, Ines, Ingrid, Iris, Juni, Leah, Leia, Liv, Livia, Lo, Luna, Lykke, Mila, Minna, Signe, Sigrid, Siri). Av dessa namn har bara ett pojknamn (Matteo) nått tio-i-topp och fem ytterligare namn (Adrian, Harry och Valter respektive Ellie och Ines) kommit över plats 20. Det är alltså inte helt lätt att göra en snabb karriär som babynamn och ännu svårare att nå tio-i-topp.

Namnens struktur

Vilken struktur har då de populära namnen? Sett till stavelseantalet (efter hur namnen vanligtvis uttalas i mellersta Sverige) är tvåstaviga namn vanligast för både flickor och pojkar. Genomsnittet för flicknamn ligger på 2,32 och för pojknamn på 2,15 stavelser. Att det finns fler enstaviga pojknamn än flicknamn och att fler fyrstaviga flicknamn än pojknamn var populära runt millennieskiftet, är iakttagelser som också har gjorts i tidigare undersökningar. Det finns inga dubbelnamn i materialet, något som inte är förvånande, eftersom dessa just har börjat göra comeback som småbarnsnamn.

För att utröna om namnens struktur har förändrats under de senaste åren, och om namngivningen utifrån en könsdikotomi har förändrat sig har jag applicerat en internationell modell (Barry & Harper 1995, Nübling 2015) som även använts i en tidigare undersökning av av Linnea Gustafsson (2017) där bland annat de populäraste babynamnen 1998–2015 i Sverige är analyserade. Denna indelning bygger på två skalor, där ena änden i respektive skala är traditionellt vanligare för kvinnonamn och den andra för mansnamn. Skalorna gäller dels namnens ändelsefonem, dels deras betoning och stavelsemängd. (Eftersom det är så gott som lika många flicknamn som pojknamn har jag inte gjort några procentuträkningar utan alla tal som anges här är absoluta.)

Skalan för namnens struktur är indelad enligt följande:

Skalpunkt	Namnets struktur
Plus 2	Betoning på stavelse 2 eller senare (Amanda)
Plus 1	Tre eller fler stavelser, betoning på stavelse 1 (Emelie)
Noll	Tvåstavigt, högst 6 fonem, betoning på stavelse 1 av 2 (David)
Minus 1	Enstavigt med mindre än 6 fonem (Linn)
Minus 2	Tvåstavigt namn med 6 fonem eller fler och betoning på stavelse 1 (Alfred)

Ser vi till namnens hela struktur (figur 1) finner vi att den vanligaste strukturen för namn för båda könen är namn med position noll i figuren, t.ex. Lucas och Maja. Skalorna är i övrigt närmast spegelvända med fler flicknamn som betonas på stavelse 2 eller senare (plus 2) och med fler pojknamn som betonas på stavelse 1 och har minst sex fonem (minus 2 i figuren).

Namnens ändelsefonem

Beträffande ändelsefonemen får vi en bild (figur 2) där flicknamnen, som förväntat, oftast slutar på vokal (plus 1 eller plus2), framförallt på [a] (plus 2). Belägg finns dock för samtliga positioner i skalan – hela 21 flicknamn uttalas med final konsonant. Pojknamnen når en topp i mitten (noll), där de 44 namnen som slutar på en sonorant (m, n, r, l) placeras. I övrigt är pojknamnen, bortsett från att endast ett namn slutar på [a], ganska jämnt fördelade över skalan. Det är alltså totalt 17 pojknamn som slutar på vokal.

Skalan för ändelsefonem utgörs av dessa positioner:

Skalpunkt	Namnets ändelsefonem
Plus 2	Ändelsefonemet är [a] (Ella)
Plus 1	Ändelsefonemet är en vokal utom [a] (Matteo)
Noll	Ändelsefonemet är en sonorant [m, n, r, l] (Edvin)
Minus 1	Ändelsefonemet är en frikativa [f, v, s] (Iris)
Minus 2	Ändelsefonemet är en klusil [b, d, g, p, t, k] (Astrid)

Det är välbekant att traditionellt i svenskt namnskick (och i närliggande språk) brukar de flesta flicknamn sluta på vokal, företrädesvis på [a] eller [i/y]. Så är fallet också i nutid då ca ¾ av namnen har finalt uttalad vokal. Överlägset vanligast är [a] som är ändelsevokal i 59 namn. Om vi fortsatt räknar utifrån hur namnen uttalas (med stumt finalt e i ursprungligen franska namn) är det ändå hela 21 namn som slutar på konsonant, oftast [s] och [n]. Av dessa namn har 8 kommit in efter 2010.

Bland de 17 pojknamnen som slutar på en vokal är [o] vanligast, följd av [e] och [i, y]. Ett enda namn slutar på [a], nämligen Noah. En sonorant är dock, som nämnts, det allra vanligaste slutljudet med 44 namn. Runt ¼ av pojknamnen slutar på en nasal där [n] är i särklass vanligast med 18 namn. 19 namn slutar på en klusil, oftast [k] eller [d]. Det näst vanligaste enskilda slutljudet bland pojknamnen är [s] som finns i 16 namn.

De här graferna överensstämmer rätt väl med de resultat som Gustafsson (2017) visar, men bryter vi ut de namn som blivit populära först efter 2010 får vi en lite annan bild. Bland de 25”nya” pojknamnen slutar hela 11 på vokal. Det kan jämföras med att av de 23 namn som åkt ut från 50-listan sedan 2010 fanns inget med vokalslut. Det förefaller alltså som om pojknamnen något närmar sig flicknamnens struktur. På motsvarande sätt ser vi att över en tredjedel av flicknamnen som slutar på konsonant har kommit in först efter 2010. Det tycks som om de mest populära namnen till småbarn börjar väljas bland namn som är mer könsneutrala till sin bildning. Om den utvecklingen fortsätter vet vi ännu inte – fler studier av namn på väg uppåt behöver göras. Och vad händer när och om dubbelnamnen, med den för Sverige klassiska könsuppdelningen där pojknamnen består av enstaving + tvåstaving och flicknamnen utgörs av tvåstaving + tvåstaving, något som Sigurd Fries beskrev redan 1973, återkommer?

Källor och litteratur

Barry, Herbert & Harper, Aylene S., 1995: Increased choice of female phonetic attributes in first names. I: Sex Roles 32. S. 809–819.

Fries, Sigurd, 1973: Carl Ivar och Anna Greta. Några synpunkter på tryckfördelningen i de sammansatta personnamnen. I: Svenska studier från runtid till nutid tillägnade Carl Ivar Ståhle på 60-årsdagen den 27 juni 1973. Stockholm. S. 75–84.

Gustafsson, Linnea, 2017: Förnamn med klass. Fonetisk ljudsymbolism i ett intersektionellt perspektiv. I: Namn som kjelder. Rapport frå Den sekstande nordiske namneforskarkongressen på Jæren folkehøgskule, Kleppe 8–11 juni 2016. Red. av Tom Schmidt & Inge Særheim. Uppsala. (NORNA-rapporter 96.) S: 85–96.

Leibring, Katharina, 2020: Inte bara Alice och William. Om namngivning av småbarn under 2010-talet

Nübling, Damaris, 2015: The phonetic gender score of German first names and pet names. Gendered first names versus de-gendered pet names. I: Innivationer i namn och namnmönster. Handlingar från NORNA:s 43 symposium i Halmstad 6–8 november 2013. Red. av Emilia Aldrin et al. Uppsala. (NORNA-rapporter 92.) S. 196–215.

Statistiska centralbyrån a): Namnstatistik. Tilltalsnamn på nyfödda namngivna 2020

Statistiska centralbyrån b): Namnstatistik. Namn – nyfödda flickor och pojkar 1998 till 2019. [Excel-fil till download här]

Varför ett socio-onomastiskt projekt om framväxten av ortnamnspolitik i Sverige?

av Alexandra Petrulevich

När, hur och varför fick Sveriges högsta berg namnet Kebnekaise? Kebnekaise är en anpassning av nordsamiskans Giebmegáisi med betydelsen ‘kittelformad fjälltopp’ där samiska ljud och ljudkombinationer bytts ut till svenska. Det försvenskade namnet har länge varit bergets enda officiella namn. Först år 2000 fick ortnamn på minoritetsspråk lagstadgat skydd genom Kulturmiljölagen. Som direkt följd av lagstiftningen sattes flerspråkiga skyltar upp där namnen redovisas på svenska och på Sveriges minoritetsspråk samiska (nordsamiska, lulesamiska, umesamiska och sydsamiska), finska och meänkieli. Utifrån dessa uppgifter kan man lätt få en uppfattning att medveten namnpolitik och mer specifikt ortnamnspolitik är ett fenomen som hör samtiden till.

Det är dock som så att explicita krav att försvenska ortnamn av icke-nordiskt ursprung finns belagda redan i Lantmäteriets instruktioner från 1600-talet utfärdade i samband med den landsomfattande geometriska karteringen av stormaktstidens flerspråkiga Sverige. Det finns med andra ord en bakgrund till dagens komplexa namnpolitiska situation med rötter som går flera hundra år tillbaka i tiden. Mer därtill, det finns inte något skrivet om den här bakgrunden eller rent allmänt om framväxten av ortnamnspolitiken i Sverige. Spännande eller hur? Där någonstans, i insikten om att det faktiskt inte finns någon forskning om just dessa aspekter av stormaktstidens kartering, börjar mitt nya projekt, Att försvenska den Andre: namnpolitiken i storskaliga geometriska kartor från stormaktstidens Sverige (1630–1700).

Bild: Exempel på en storskalig geometrisk karta från Mecklenburg-Vorpommern, Tyskland. Källa: Geogreif, B 1:28.

I projektet vill jag blottlägga ursprunget till den svenska namnpolitiken avseende icke-nordiska ortnamn genom att studera den namnpolitiska processen i dess olika kontexter, både sociala och materiella. För att uppnå målet kommer jag att klargöra hur denna process såg ut. I och med att mina pilotundersökningar visat att icke-nordiska ortnamn hanterats och anpassats olika i olika delar av det svenska stormaktsväldet kommer jag också att förklara varför dessa skillnader uppstod. Jag vill pröva ett huvudsakligt antagande om att valet av olika sätt att hantera ortnamnen kan ha berott på hur kulturellt och språkligt nära svenskspråkiga lantmätare och flerspråkiga områden där namnen har sitt ursprung stod. Av denna anledning har jag valt att undersöka geometriska kartor från Norrbotten i Sverige som utmärks av språkkontakt mellan samiska, finska och svenska, Åbo och Björneborg i Finland där finska och svenska kommer i kontakt, samt Mecklenburg-Vorpommern i Tyskland där tre språk historiskt varit närvarande, västslaviska, tyska och svenska.

Min förhoppning är att projektet kommer att föra den svenska socioonomastiska forskningen framåt, eftersom projektet som använder sig av flera nya metodologiska och teoretiska grepp är det första att undersöka namnpolitiska konsekvenser av 1600-talets geometriska kartering. Det är mitt mål och förhoppning att projektets resultat blir en självklar utgångspunkt för framtida undersökningar om svensk ortnamnspolitik. Dessutom hoppas jag att i dialog med relevanta myndigheter se till att dessa resultat används för att utveckla en mer insiktsfull politik avseende ortnamn på minoritetsspråk i Sverige idag.