För snart femton år sedan kom jag att tala med en man som undervisade svenskspråkiga studenter på ett universitet i Finland. Han berättade att han hade dåligt namnminne, och att han kallade alla kvinnliga studenter Jessica, för att det var relativt stor chans att det råkade finnas en Jessica bland studenterna. Han hade rätt i att Jessica var populärt som namn på flickor som föddes i slutet av 1980-talet, men Emilia eller Sofia hade kanske varit ännu bättre gissningar. Vid det här laget bör han ha bytt till Emma och Ellen. Emma har dominerat namntoppen sedan mitten av 1990-talet och är fortfarande mycket frekvent, och har tillsammans med Ellen utgjort det absolut vanligaste namnet på svenskspråkiga flickor födda i Finland under 2000-talet.
Inom ramen för mitt arbete som namnvårdare på Institutet för språk och folkminnen (Isof) har jag i perioder haft som uppgift att hjälpa Skatteverket i Sverige att göra en språklig bedömning av en del personnamnsansökningar. En liknande uppgift hade jag tidigare som medlem av justitieministeriets namnnämnd i Finland. I bägge fallen fick jag en känsla av att nyblivna föräldrar blir allt mer kreativa i sin namngivning och att det i samhället finns en strävan efter individualitet som i växande grad påverkar det namnval som föräldrarna gör.
Denna trend har också uppmärksammats av bl.a. Katharina Leibring som i blogginlägget Inte bara Alice och William – om namngivning av småbarn under 2010-talet på Isofs webbplats skriver att medan ca 78 % av flickorna och ca 82 % av pojkarna i Sverige år 2000 gavs något av de 100 mest populära namnen, var motsvarande siffror för år 2019 54 % av flickorna och 57 % av pojkarna. Bland de finlandssvenska barnen var den andel som fick ett av de 100 vanligaste namnen år 2013 ca 60 % av flickorna och ca 68 % av pojkarna. År 2021 hade andelen för pojkarnas del sjunkit med en knapp procentenhet, men för flickornas del faktiskt ökat med en halv procentenhet. Här bör vi dock komma ihåg att man i det sverigesvenska materialet ser på tilltalsnamnet, medan man i det finlandssvenska materialet ser på första förnamn. Detta behöver förstås inte vara det namn som blir barnets tilltalsnamn.
I Finland registreras ett barns modersmål i samband med att barnets namn antecknas i befolkningsdatasystemet. För mitt uppdrag att bistå Helsingfors universitets almanacksbyrå med uppdateringen av den finlandssvenska namnlängden får jag varje år ta del av förnamnsuppgifter om de barn med finskt medborgarskap som föds i Finland och som registreras som svenskspråkiga. Dessa är ca 3 000 per år, så antalet namn är hanterligt. Nackdelen med så pass få namn är att man som forskare snabbt befinner sig i ett läge där det av forskningsetiska skäl blir svårt att diskutera de namn man studerar. Som ett exempel kan nämnas statistiken för 2021, där endast 31 flicknamn (av 484) och 46 pojknamn (av 427) hade 10 namnbärare eller fler. I Almanacksbyråns publikationer anges nämligen inte exakt antal bärare av ett namn om de är färre än tio.
Toppnamnen bland svenskspråkiga i Finland år 2003 var Emma med 46 namnbärare och Robin med 43 namnbärare. Jämför man med år 2021 har antalet namnbärare av toppnamnen minskat ̶ det mest populära flicknamnet var då Saga med 32 namnbärare, medan 31 pojkar fick det mest populära pojknamnet Liam. Eftersom det antal barn som registreras som svenskspråkiga varierar från år till år har jag i graferna nedan utgått från procentuella andelar. Då kan man konstatera att andelen flickor som fick det vanligaste namnet år 2003 var 2,8 % medan andelen år 2021 var 2,0 %. För pojkarna var motsvarande siffror 2,5 % respektive 1,9 %.
Jämförbara data för tiden före 2003 har jag inte att tillgå, men det antal barn som fick det vanligaste namnet under decenniet dessförinnan (från 1994) varierar för pojkarnas del från 38 (Emil år 1998) till 61 (Robin år 1996) och för flickornas del från 44 (Ida år 2022) till 58 (Emilia år 1999). Det går alltså att iaktta en reell minskning sedan 1990-talet av det antal barn som fått det vanligaste namnet.
I grafen nedan visar staplarna hur många nyfödda namnbärare som såsom första förnamn fått ett namn som är ett av de tio vanligaste namnen varje år, medan linjerna visar den andel barn som fått ett namn som är unikt det året. För andelen unika namn finns jämförbara data tillgängliga bara från år 2013. Som unikt namn räknas namn som respektive år har bara en namnbärare. Det är namnets grafiska form som avgör, dvs. stavningsvarianter av frekventa namn räknas som unika ifall det bara är en person som bär namnet med den stavningen. Som tidigare nämnts är det viktigt att komma ihåg att man i Finland inte registrerar tilltalsnamn, utan att det är det första förnamnet i barnets namn som beaktas. Det finns med all säkerhet barn som såsom första förnamn bär en far- eller morförälders namn, medan tilltalsnamnet är det andra i namnräckan, och då är risken stor att det är den tidigare generationens namn som återfinns i denna statistik. Om det fanns uppgifter om tilltalsnamn såg statistiken kanske lite annorlunda ut.
Som framgår av grafen har andelen nyfödda barn som får ett av de tio vanligaste namnen som första förnamn minskat en del under 2000-talet, i synnerhet vad gäller flicknamnen. Den andel som är ensamma om sina namn respektive år är något större än den andel som får ett av de tio vanligaste namnen – för flickornas del är skillnaden större. Grafen kan sägas bekräfta känslan av att allt fler väljer ovanliga namn för sina barn, medan den andel barn som bär de vanligaste namnen har sjunkit.
Det blir intressant att följa utvecklingen framöver, men ett är säkert, det blir allt svårare för professorn med dåligt namnminne.
It is well-established in place-name research that place-name types are active at certain times, some for centuries, others only remain active for a relatively short period. Dating of place-name types – typically those that today denote settlements is a core element of place-name research.
However, as we can date place-names by means of their linguistic content, can we also use the same name types to say something about the internal social status of place-name types? Studies from Denmark certainly suggest so. Here aspects like taxation, soil quality, size of land has been used to quantify an internal relationship between the various name types.
Where to find historical quantitative resources?
But is this also the case elsewhere? No studies of this kind and magnitude exists in the other Scandinavian countries. The data on which to analyze this has simply not been present, until now – at least in Norway.
Over the past few years, I have been working on upgrading and modernizing the Norwegian place-name collections. And in this connection, some of the data used to create georeferenced datasets also contained information that could be used for non-linguistic studies of place-names and place-name types.
From the historical cadastres were sourced taxation information, from the modern, digital cadastre was sourced land size information, and from Norsk institutt for bioøkonomi was sourced data on land use. Together, these data-sets can show aspects of agricultural potential of each individual farm in Norway,[1] and combined with Oluf Rygh’s Norske Gaardnavne, every farm can be sorted according to place-name type. So here we have the base data for analyses.
An example of a quantitative resource
Tax valuation is probably quickest way to show differences between name types. Tax valuation changes over time and continuously reflect each farm’s potential. So, the further back we can draw the valuation, the better. Optimally, the 1647 cadastre would be the best, but it has not been digitized yet, so we have to make do with either the 1838 or the 1886 cadastre. We go for the oldest, the one from 1838.
In this cadastre the valuation (skyld) was given in daler, ort and skilling. A daler was a currency denomination of Norway until 1873, and one daler could be subdivided into five ort or 600 skilling[2] and was calculated according to a 10-12 number system. For ease of use, 1838 valuations have been converted to the modern decimal system.
Figure: Chart of central place-name types and their valuation in the Norwegian 1838 Cadastre. The figure in the center of each pillar represents the national valuation average. The pillar itself represents the typical range (gaussian distribution) of the valuation – this is also represented with the figures at the bottom and the top. Valuations for a place-name type can occur outside of the typical range, but such valuations are outside of the norm.
Can we see social status in place-name types?
The average Norwegian farm (of which there are approximately 45,000 throughout the country) was valued at 4,19 daler, although a typically sized farm could range between 0,96-9,33 daler (see figure). The early place-name types of vin ‘meadow, grassland’ and heimr ‘home, farm’ of the Iron Age have a much higher average value of 8,43 and 7,07 daler, respectively. The Viking-Age settlement name types býr/bœr, bólstaðr and staðir are also high in valuation at 6,10, 6,30 and 6,37, albeit a little lower.
The name types that indicate clearings, and which are generally thought to belong to the late Viking Age and early Middle Ages, are even a little lower again, þveit 5,55 and ruð at 4,76 daler. These name types are all solid agricultural settlements above the national average, and especially the old name types are very high in valuation – up to twice the average. Only the shieling name type, setr/sætr, is at 3,93 daler valued lower than the national average.
Although the taxation differs considerably regionally, there seems to be clear differences in valuations between the individual place-name types, depending either on age and/or agricultural focus. Some are big agricultural units with ample income possibilities and others are more modest in agricultural potential, certainly regarding tax valuations.
Although age matters in terms of older name types being valued higher, the agricultural focus certainly also seems to be a factor. Original farming units are generally valued higher than original shielings and units created through clearances.
The way forward
Naturally, we should not rely on just one parameter to say something about social status as seen through place-name types, we have to examine other types of evidence also, in order to determine more precisely why we see these differences are whether we can ascribe these to social status – or other factors. But here is at least the beginning of this study for Norway.
[1] A ’farm’ in Norwegian cadastral and onomastic terms is what roughly corresponds to an ejerlav in Danish, by in Swedish and townland in Irish English.
[2] Thus, each ort was 120 skilling and 600 skilling for one daler.
Denne kommentaren er lagt ut på nettet av ein person som er ein ivrig toppturgåar i Troms. Spørsmålet om skrivemåten av eit fjellnamn i Tromsø-området oppstod då NVE (Noregs vassdrags- og energidirektorat) våren 2021 sette opp sjekkpunkt for snøskredfare ved populære fjell, og sjekkpunktskiltet inneheldt namnet på fjellet, som var mål for turen. Nokre av fjellnamna var feilskrivne, og Kartverket bad NVE om å rette skrivemåtane på skilta. Det førte til at Kartverket fekk tilsend lister med fleire fjellnamn som skulle stå på skredvarslingsskilt for vintersesongen 2021/2022. Blant fjellnamna inngjekk eit namn med ein underleg skrivemåte, Gorželvtinden. Korfor fanst eit nordsamisk skriftteikn i forleddet av eit stadnamn med norsk hovudledd?
Jakta på Gorželvtinden
Namnet fanst i Kartverkets stadnamnregister, Sentralt stadnamnregister (SSR), og det var lagt inn i registret 16.4.1998 med skrivemåtestatus «godkjent». Det er ikkje mogleg å registrere eit namn i SSR med skrivemåtestatus «godkjent» om statusdatoen er etter 1.7.1991, som er datoen då lov om stadnamn tok til å gjelde. Alle stadnamn i offentleg bruk før denne datoen, fekk skrivemåtestatus «godkjent». Om eit namn blir lagt inn i registret med ein seinare dato, må skrivemåtestatusen settast til «føreslege» eller «uvurdert», og namn med slike skrivemåtestatusar kan ikkje brukast av det offentlege, t.d. på kart eller skilt. Namn med statusdatoar etter 1.7.1991 må ha skrivemåtestatus «vedteke» for å kunne komme inn i offentleg bruk, men i dette tilfellet var det ikkje blitt gjort noko namnevedtak etter behandling i namnesak etter lov om stadnamn. For å kunne få skrivemåtestatus godkjent for eit namn som blei lagt inn i 1998, måtte registratoren legge inn ein dato før 1.7.1991 saman med gyldig dokumentasjon. Statusdatoen 1.9.1979 var lagt inn som statusdato, og dokumentasjonen var oppgjeven som «kartdatasett». Det var ikkje lagt inn nokon forklarande kommentar til registreringa.
Trass i at eit vedtak om skrivemåten ikkje var fatta, fekk 1998-utgåva av kartet 1533-4 inn eit nytt namn med skrivemåten Gorželvtinden:
Utsnitt av papirutgåva av kart Norge 1:50 000 1533-4, utgjevar Statens kartverk.
Ein sjekk av 1981-utgåva (førsteutgåva) av kartet Norge 1:50 000 1533-4 viste at namnet Durmålstinden var plassert i det aktuelle fjellområdet:
Utsnitt av papirutgåva av kart Norge 1:50 000 1533-4, 1981, utgjevar Statens kartverk.
Tidlegare kart frå området, gradteigskart og amtskart, nytta namna Durmålsfj. og Tverbottenfj. om dette fjellet.
I arkivet til Kartverket fanst eit utfylt namnesaksskjema frå 1998. Namna på skjemaet stamma frå ei synfaring i 1996. I arkivmaterialet fanst ikkje tilrådingar om skrivemåtar av namna frå det rådgjevande organet, og heller ikkje namnevedtak. Eit besøk i arkivet til Namnekonsulenttenesta for norske stadnamn i Nord-Noreg viste at Statens kartverk hadde oppretta namnesak, som var sendt til stadnamntenesta for førebels tilråding om skrivemåte. Brevet frå Kartverket var journalført blant post inn, men ingenting var journalført om at tilråding om skrivemåte var blitt gjeven. Heller ikkje i arkivmaterialet til Kartverket fanst dokument med tilrådingar om skrivemåten av namna. Namna hadde altså ikkje blitt saksbehandla etter dei saksbehandlingsreglane som var fastsett for namnesaker etter lov om stadnamn.
På namnesaksskjemaet som Kartverket hadde fylt ut, er namnet på fjellet er ført opp med to skrivemåtar, Gårdselvtinden og Gorzelvtinden, og nedst på skjemaet er namnet Gårdselva ført opp – med éin skrivemåte:
Primærnavnet Gårdselva blei ikkje tatt inn på kartutgåva frå 1998.
Kva språkleg opphav har desse namna?
Kartverket meinte at fjellnamnet var feilnormert. Det tar utgangspunkt i namnet på ein bekk, Gårdselva, nedarva lokal uttale /’’go:ʃælva/ eller /’’goʃælva/. Bekken renner gjennom tunet på eit bruk, og i daglegtalen blir eit bruk omtala som ein “gård” /’go:r/. Bekken har derfor blitt omtala som Gårdselva, og fjellnamnet er avleia av namnet på bekken. At bekker som krysser gardstun, kan bli namngjevne Gårdselva, er svært vanleg. I Troms og Finnmark fylke finn vi i SSR 52 bekker med namnet Gårdselva, og i tillegg kjem namn som Yttergårdselva, Sørgårdselva, Mellomgårdselva o.fl., i alt 72 ulike namn av denne typen. Namnet Gårdselva inneheld namneledda Gård- + -s- + -elva, og namnet på fjellet er avleia av bekkenamnet, slik at forleddet i namnet er Gårdselv- + -tinden. Begge navna er “gjennomsiktige”, dvs. at vi kan identifisere delene av navnet og kople desse til kjende og forståelege morfem i norsk språk, dvs. ordet gård m. bl.a. med tydinga ‘landeigedom (med hus)’ og ‘gardsplass, tun’; bindemorfemet -s- og elv f. ‘naturleg straum av vatn’ (kjelde: Nynorskordboka). Fjellnamnet er avleia av elvenamnet og har som hovudledd –tinden, av ordet tind m. ‘høg, kvass fjelltopp’.
Oppretting av namnesak for å rette skrivemåten Gorželvtinden til Gårdselvtinden
Kartverket tok opp namnesak 3.8.2021 for å få formalisert rett skrivemåte av namnet på bekken og fjellet til offentleg bruk. Namnesaka vekte straks oppsikt og lokalavisene skreiv om saka. Kartverket fekk reaksjonar på e-post som:
Jeg ser at det er forslag om å endre navnet på Gorželvtinden i Tromsø kommune til Gårdselvtinden. Etter mitt syn er dette ei fornorskning av et samisk navn og på denne måten så føyer det seg inn i i en lite ærefull tradisjon med å lage norske navn som «likner litt» på det samiske navnet, men som er noe helt annet. En Gorže er så vidt jeg forstår ei fordypning eller kløft i terrenget og jeg tror at navnet Gorželvtinden kommer fra kløfta som går på skrå opp mot toppen (ikke helt opp). Jeg synes forslaget blir helt feil. Kanskje dere bør kontakte Språkrådet eller et samisk språkkompetansemiljø før dere vedtar noe mer i denne saken.
Hei. Ser i avisen Nordlys at dere skal forandre navnet til Gårdselvtinden. Nå får dere besinne dere kraftig. Det har vært nok fornorskning opp gjennom tidene enn at et offentlig organ fortsatt skal bedrive den slags galskap.
Hei. Ser i Nordlys at Gorželvtinden i Andersdalen muligens får nytt navn: Gårdselvtinden. Jeg har vanskelig for å tro at Kartverket og Språkrådet virkelig mener at Gorželv er avledet av navnet på bekken Gårdselva. Hvorfor skulle man skrive Gorželv i stedet for Gårdselv? Gorži er jo samisk for foss. Dette burde da både Kartverket og Språkrådet vite. Gårdselvtinden blir derfor helt feil.
Kommentarar frå høyringa i namnesaka
Andersdal og Kristofferjord utviklingslag uttalte:
Fjell: Gorželvtinden “Andersdalen har en nedarvet lokal uttale av fjellet som Gorželvtinden. Navnet kommer fra den samiske befolkningen som i gammel tid var bosatt i øvre Andersdal. Gorza betydde «et juv som er vanskelig å passere» og er dermed et naturnavn. Fjellet går under uttalen «Gårzælvtindn» lokalt.»
Andersdal og Kristofferjord utviklingslag viser til at de har gjort søk i norgeskart.no på navnet «Gorž» som er starten på Gorželvtinden. «Her ser vi at i Nord-Norge er denne form for navn utbredt i ulike varianter og beskriver både fjell, foss og elver med ulik ending i navnet. En annen sak er fjellets popularitet både nasjonalt og internasjonalt som topptur både vinter og sommer. Flere nettsteder omtaler dette fjellet og dets flotte beliggenhet for en fin naturopplevelse» skriver de i sin merknad. Utviklingslaget viser videre til at de er redd for at en endring i navnet vil skape forvirring og senke populariteten som toppturmål. De ser ikke at navnet skygger for meningsinnholdet.
Bekk: Gårdselva «Bekken ligger i tilknytning til fjellet som heter Gorželvtinden. Etter nærmere undersøkelser så er jo spørsmålet om ikke denne elva burde hete Gorželv ut ifra fjellet Gorželvtinden. For oss virker dette mer logisk».
Uttalelser fra privatpersoner
Gorži betyr foss på nordsamisk. Hvis det må fornorskes så er det kanskje mest korrekt å kalle den Fosselvtinden, selv om jeg synes den samiske delen av navnet i aller høyeste grad bør beholdes. Vi har jo allerede mange halv fornorskede navn her i området som fungerer fint. feks. Gumpedalen – Ulvedalen, Rostavannet- Frostrøykvannet.
Jeg hun er oppvokst i Andersdalen, på gården som elva renner igjennom, og har også snakket med min far som er oppvokst der. Vi har alltid hørt at fjellet har en opprinnelse fra samisk med elv som har en foss, gorźa, og derav Gorźelvtinden. Det har ingenting å gjøre med at elva tilfeldgvis renner igjennom gården vår på nedsiden. Det blir helt feil å bytte navn på det fjellet!»
Tenker at fjellet fått sitt navn fra samisk, Gorsa, kløft. Ikke fra Gårdselv? Det er jo en markant kløft med bekk ved fjellet.
Ser dere ber om innspill for en sak i Nordlys om Gorzelvtinden i Troms, der Kartverket tar helt feil med at dette er gammelt fra ordet gårdselv. Det har ikke noe med elven som renner gjennom tunet/gården. Gorza er det samiske navnet på foss, og derfra kommer navnet på Gorzelvtinden. Dette har vi blitt fortalt ned gjennom generasjoner, min far, bestefar osv.
Kommentarar til fråsegnene
Vi ser at folk meiner at når Kartverket vil endre skrivemåten Gorželv- til Gårdselv-, så blir dette sett på som fornorsking av det som folk går ut fra er eit opphavleg samisk namn. Lokalkjende opplyser at dei har høyrd at fjellnamnet har samiskspråkleg bakgrunn, og derfor må ein del av namnet ha skrivemåten Gorž-.
Det er sannsynleg at Kartverkets synfarar i 1996 også har fått slik opplysning om fjellnamnet. Kven som har stått for normeringa Gorz- (på namnesaksskjemaet frå 1998), er altså ikkje kjent, og heller ikkje kven som seinare normerte namneleddet som Gorž- (på det trykte kartet.
Kartverket kommenterer høyringsfråsegnene slik i vedtaksbrevet av 11.10.2021:
I høringsuttalelsene blir det pekt på at fjellnavnet inneholder de nordsamiske terrengorda gorži ‘foss’ eller gorsa ‘kløft med eller uten fossende elv’. Begge disse terrengorda er vanlige i nordsamisk, men de er ikke belagt i samiske stedsnavn fra dette området. Elva har ingen særskilte fosser, og et navn *Gorži eller *Fossen er ikke kjent. Den øvre delen av elva renner gjennom ei kløft som godt kunne betegnes som en gorsa i nordsamisk, men et navn *Gorsa om den delen der elva renner gjennom ei kløft, er ikke belagt, og et navn *Gorsajohka er heller ikke kjent. Elvenavnet Gorsajohka eller stedsnavn der terrengordet gorsa inngår, finnes mange andre steder, i alt 204 navn i Sentralt stedsnavnregister. Bare noen få av disse har parallellnavn i norsk. I Balsfjord kommune finner vi at Gorsajohka har Korselva som norsk parallellnavn. Korselva er mest sannsynlig et lydlig integrert lånt navn fra samisk. Foruten Korselva i Balsfjord kommune er det ingen av de andre norske parallellnavna som har integrert ordet gorsa som et lydlig lån. Grunnen til dette er mest sannsynlig at gorsa er et vanlig ord i samisk, som vil være foreståelig for språkbrukerne i språkkontaktsamfunn. Når stedsnavn er forståelige, er det vanligere å overføre navn fra et språk til et annet ved å låne innholdet i navnet, altså å oversette navneleddet. Norske terrengord som dal, skar, skore og kløft finner vi brukt der det finnes et norsk parnavn til de nordsamiske gorsa-navna. De fleste norske parnavna til gorsa-navna er uavhengige navnelaginger. Det vil si at de samiske og de norske navngiverne har gitt stedene navn uavhengig av hverandre, f.eks. Sorbmegorsa – Ørndalen (jf. sorbmi ‘dødsulykke’, Fádnogorsa – Klippekløfta, jf. fádno ‘kvann’, Lasttasgorsa – Rypdalen, Lasttas- ‘ukjent betydning’. Vi ser at lydlig overførte lånte navn fra samisk til norsk med terrengordet gorsa ikke er et vanlig navnelagingsmønster i språkkontaktområder.
Kartverket avviser at navnet på bekken og fjellet har bakgrunn i det samiske ordet gorži ‘foss’ eller gorsa ‘kløft med eller uten fossende elv’. Begge disse terrengorda er vanlige i nordsamisk, men de er altså ikke belagt i samiske stedsnavn fra området rundt fjellet. Et nordsamisk navn på bekken er ikke belagt, men navnet Spierkovárri er belagt som det nordsamiske fjellnavnet. (Navnet Spierkovárri inngikk i navnesak 2020/231, reist av Sametinget 6.1.2015, vedtaksdato 2.10.2020.)
I formålsparagrafen til loven § 1 heter det at “[f]ormålet med denne lova er å ta vare på stadnamn som språklege kulturminne, gi dei ei skriftform som er praktisk, og som ikkje skyggjer for meiningsinnhaldet i namnet, og medverke til kjennskap og aktiv bruk av namna”.
Den feilaktige skrivemåten Gorželv- skygger for meningsinnholdet i elvenavnet [’’gå:şælva]. En skrivemåte Gorž– legger til grunn at navnet inneholder terrengordet gorži ‘foss’, men et navn *Gorži ‘foss’ eller *Goržejohka ‘fosselva’ er som vi har sett, ikke kjent i dette området, og det vil være i strid med stedsnavnloven å normere navna ut fra et samiskspråklig opphav som ikke kan belegges med stedsnavn brukt i samisk.
De vedtatte skrivemåtene av navna er fastsatt med utgangspunkt i hovedregelen i lov om stadnamn § 4 første ledd og forskrift om stadnamn § 1:
§ 4 første ledd: “Dersom ikkje anna er fastsett i denne lova, skal det ved fastsetjing av skrivemåten av stadnamn takast utgangspunkt i den nedervde lokale uttalen. Skrivemåten skal følgje gjeldande rettskrivingsprinsipp for norsk, samisk og kvensk.” Ettersom navna i denne navnesaken er norskspråklige navn, skal rettskrivingsreglene som gjelder for norsk språk legges til grunn for skrivemåten av navna.
Forskrift om stadnamn § 1 sier at “[s]tadnamn som inneheld allment kjende ord eller namneledd, skal skrivast i samsvar med gjeldande rettskriving, når ikkje anna følgjer av reglane nedanfor.”
Det ville være å gi navnet et nytt meningsinnhold som vi ikke har dekning for ut fra den nedarva lokale uttalen blant norskspråklige, og det ville være i strid med formålet med loven å ta vare på navnet som kulturminne med opphav i norsk språk.
Klage på vedtaket
Vedtaket om skrivemåtane Gårdselva og Gårdselvtinden blei påklaga av Andersdal og Kristofferjord utviklingslag, som hevdar at namnet på fjellet er eit opphavleg samisk namn som er blitt fornorska som ein del av fornorskingsprosessen mot samar, og at namnet «[…] Gorželvtinden har opprinnelse fra samisk som forklarer at elva har en foss; på samisk forklares dette med navnet Gorža, derav Gorželvtinden. Det rette norske navnet ville da ha vært Fosselvtinden om det måtte gjøres om til et norsk navn.” Uviklingslaget hevder at det er feil at navnet kom i offentlig bruk i 1998. “Dette stemmer ikke med lokalbefolkningen og turvante Tromsøværinger/skiturister.”
Under høyringa av klagesaka kom det ikkje inn nye fråsegner, men etter fristen til å uttale seg var over, kom det inn ei fråsegn til Kartverket frå ein privatperson, og personen hevda at eit samisk namneledd «gorz» var blanda saman med «gårds» på grunn av lydleg likskap, og at ei normering Gårdselva vil vere ei «[…] usynliggjøring av samisk historie og fornorsking av samiske stedsnavn. Stedsnavn er språklige kulturminner som har krav på vern på same måte som for eksempel gamle bygninger og gjenstander. (jf. Stadnamnloven § 1). Stadnamnloven sikrer at gamle stedsnavn ikke forsvinner. Dermed kan ikke et stedsnavn byttes ut med et annet uten videre. […] Gorzelva må derfor fortsatt ha Gorzelva som offisielt kartnavn.» Fråsegna blei send med kopi til Sannings- og forsoningskommisjonen.
Språkrådets tilråding i klagesaka
Språkrådet peiker på at kjerna i saka er å avklare om «[…] dette er et opprinnelig samisk navn som har fått norsk uttale, om det er et eksempel på parallellnavn på norsk og samisk – eller om dette er et opprinnelig norsk navn». Fagrådet i Språkrådet drøfta saka 21.4.2022. Språkrådet viser til at fjellet har eit eige samisk navn, Spierkovárri, og at Sametinget meiner at det aktuelle navneleddet ikkje er gorž-. Språkrådet kommenterte uttalen av namneleddet og at klagarane ikkje har kravd at namneleddet “elv” skal normerast som eit samisk namneledd. Vidare blir argumentasjon om at namneleddet skal normerast etter samisk rettskriving svekt sidan namnsettinga i området elles er norsk.
Oppretthalding av vedtaka Gårdselva og Gårdselvtinden i klagesaka
Då klagesaka blei send ut på høyring, hadde Kartverket hadde funne fram til skriftlege belegg for Gårdselva og Gårdselvtinden i ei stadnamnsamling frå 1936, nedskrivne av skolebarn frå området (ofte omtala som Skolebarnsamlingane eller Indrebøsamlingane, av di innsamlinga av stadnamn skjedde i regi av Gustav Indrebø, (Indrebø 1973 [1938]).
På skjemaet fra bruk 42/5 i tidligere Tromsøysund herred er bl.a. “Gårdselva med Gårdselvdalen” og “Gårdselvporten” notert:
På skjemaet for bruk 42/6 er bl.a. notert Gårdselva og Gårdselvtind:
På skjemaet for bruk 42/11 finner vi bl.a. navnet Gårdselva:
Vi ser at skolebarna i 1936 har normert stadnamna i samsvar med gjeldande rettskrivingsprinsipp for norsk.
Det samiske parallellnamnet til Gårdselvtinden er Spierkovárri, som blei fastsett med vedtak 2.10.2020. Fjellnamnet er belagt av J. Qvigstad (1935) “De lappiske stedsnavn i Troms fylke”, s. 67, og Qvigstad forklarer namnet som ‘bråkfjellet’.
I Nasjonalbibliotekets tekstsamlingar kan ein søke på førekomstar av ord og namn i norske bøker, tidsskrift og aviser frå eldre tider og fram til samtida. Eit søk på skrivemåten Gorželvtinden har det første belegget i en publikasjon frå 2010 “Toppturer i Troms” av Espen Nordahl, her riktignok skrevet Gorzelvtinden (Nordahl har neppe funnet tegnet ž i tastaturet og har forenkla litt). Denne skrivemåten blir sidan brukt i aviser og i bøker (26 treff i alt).
Det samiske fjellnamnet blir omtala i ein publikasjon frå 1991 i Hans Ragnar Mathisens artikkel “Samiske stedsnavn” i publikasjonen “Ramfjorden. Samisk histore og samtid i Ramfjordområdet” (red) Emil Berg [1991], s. 78-85 – her skrive Spierkuvárri:
Mathisen opplyser at dei fleste namna som han kommenterer, er frå Qvigstad (1935), men at han også har fått opplyst stadnamn frå munnlege kjelder. Mathisen nemner ikkje namna Gårdselva eller Gårdselvtinden.
Kartverket ser på oppfatninga om at namneleddet Gårds- skal ha bakgrunn i dei samiske terrengorda gorži eller gorsa som folkeetymologiar, for det er ikkje kjent at elvenamnet som fjellnamnet er avleia av, har eit samisk namn. Derimot er eit samisk fjellnamn Spierkovárri belagt som parallellnamn til Gårdselvtinden. Kartverket har halde fast på at vedtaka Gårdselva og Gårdselvtinden er rette normeringar av namna og har send saka til avgjerd i Klagenemnda for stadnamnsaker 22.6.2022. Ut frå reglane i lov om stadnamn skal stadnamn med norskspråkleg bakgrunn, bli normerte etter rettskrivingsreglane som gjeld for norsk språk.
Har synet på samiskheit i Tromsø blitt endra i løpet av det siste tiåret?
For litt over ti år sidan raste ein heftig debatt i lokalpressa i Tromsø på grunn av at Arbeidarpartiet i byen, som hadde fleirtalet i kommunestyret i perioden 2007–2011, ønskte at Tromsø kommune skulle bli innlemma i det samiske forvaltningsområdet. Kommunestyret søkte i juni 2011 Kommunaldepartementet om å bli innlemma i det samiske forvaltningsområdet. Partiet Høgre gjekk imot dette, og ved kommunevalet hausten 2011 var spørsmålet om å bli ein del av det samiske forvaltningsområdet ei viktig sak, og partiet Høgre lovde veljarane at søknaden ville bli trekt om partiet fekk fleirtal i kommunevalet. Det fekk partiet Høgre, og søknaden blei trekt tilbake, og debatten i lokalavisene om samisk språk og kultur og lokal identitet i byen heldt fram med stor styrke. Avisdebatten var prega av sterke utsegner, og det var røyster som hevda at det samiske ikkje hadde nokon plass i Tromsø tradisjonelt sett. Debatten er analysert t.d. av Florian Hiss (2012).
Korleis skal vi forstå ønsket om å normere delar av eit norskspråkleg namn etter samiske rettskrivingsreglar? Har synet på samisk språk og kultur endra seg på dei vel ti åra som har gått etter den store debatten om rolla til samisk språk og kultur i lokalsamfunnet i Tromsø? Tromsø kommune vedtok 21.1.2019 ei rekke samiske grende- og bygdenamn i Tromsø kommune, i truleg viktigast av alt, namnet på byen blei fastsett med både eit nordsamisk og kvensk parallellnamn: Romsa (nordsamisk) og Tromssa (kvensk). Skiltet ved innkjørselen til byen kom på plass 27.8.2019, og skiltet har fått stå i fred, og det har ikkje vore negativ merksemd i media om skiltet.
Frå 2010 fram til denne tid har 698 nordsamiske fått fastsett ein skrivemåte til offentleg bruk – på kart, skilt og i register. Samiske kulturytringar både lokalt og nasjonalt har fått mykje merksemd både lokalt og nasjonalt. Det har vore mykje fokus på negativ omtale og behandling av samisk språk og kultur, på mobbing og samehets retta mot enkeltindivid og samar som folk, og krav om at denne typen uønskt atferd må opphøre. Den 20.6.2017 vedtok Stortinget å opprette ein Sannings- og forsoningskommisjon for å granske fornorskingspolitikk og urett overfor samar, kvenar og norskfinnar. Arbeidet til kommisjonen har fått mykje merksemd i media. Til saman har samfunnsdebatten verka inn på haldningar i samfunnet, og det er positivt at eit lokalsamfunn engasjerer seg for å ta vare på lokale stadnamn som kulturminne. Men i dette tilfellet blei engasjementet tufta på feil grunnlag. Vi får håpe at lokalsamfunnet tar til seg namnet Spierkovárri slik at dette namnet saman med Gårdselvtinden kan fungere som markørar for den fleirkulturelle og fleirspråklege bakgrunnen til lokalsamfunnet Andersdalen i Ramfjorden i Tromsø kommune.
Hiss, Florian 2012: Tromsø som samisk by? – Språkideologier og medienes rolle i språkdebatten. Nordlit 30, 111 ̶ 127. UiT Nordisk arktiske universitet. https://doi.org/10.7557/13.2375 .
Indrebø, Gustav 1973 [1938]: Norsk stadnamngransking. Stemshaug, Ola (red.): Norsk stadnamngransking. Ei artikkelsamling, 9 ̶ 29. Oslo: Det Norske Samlaget.
Mathisen, Hans Rangar [1991]: Samiske stedsnavn. Berg, Emil (red.): Ramfjorden. Samisk historie og samtid i Ramfjordområdet, 78 ̶ 85. Ramfjordforlaget.
Nordahl, Espen 2020: Toppturer i Troms. Fri flyt.
Qvigstad, J. 1935: De lappiske stedsnavn i Troms fylke. Oslo: H. Aschehoug & Co. (W. Nygaard).
Saksdokument frå Statens kartverk knytt til sak 2021/327 Gårdselva og Gårdselvtinden i Tromsø kommune
Dette blogindlæg ligger i forlængelse af to indlæg fra sidste år af henholdsvis Line Sandst og mig selv, hvor den ulighed, der findes i gadenavnene i København med hensyn til opkaldelse efter kvinder og mænd, er beskrevet. I juli 2021 redegjorde Sandst for, at vejnavnenævnet i København siden 2008 har skullet tilstræbe, at flere af byens gader får navn efter kvinder, men at denne form for ligestilling er forbundet med en kompleksitet. Ligestillingen handler ikke alene om antallet af vejnavne, men også lokaliteternes størrelse og beliggenhed, og der synes fortsat at være en vis ubalance mellem de to biologiske køn.
I november 2021 kom jeg ind på emnet, da jeg præsenterede et igangværende formidlingsprojekt på Instagram om navne på gader og pladser i København og på Frederiksberg. Den geografiske afgrænsning af projektet Koebenhavns_gader er beskrevet nærmere i blogindlægget fra november, hvor udgangspunktet var de første 110 gade- og pladsnavne, der på det tidspunkt var præsenteret på Instagram. Af de 110 navne var 41 navngivet efter mænd, mens blot ni var navngivet efter kvinder, og af de ni var fire opkaldt på grund af en familiær relation til den (mandlige) grundejer, der i sin tid udstykkede grundene, hvor de pågældende gader er beliggende.
En markant ubalance
Det er estimeret, at projektet Koebenhavns_gader vil vedrøre 1583 navne, når det er tilendebragt. Men i løbet af den årrække, gaderne præsenteres, vil nye navne komme til, og gamle navne kan forsvinde. Derfor kan det endelige antal stige eller falde en smule. De 1583 navne, der på nuværende tidspunkt regnes for at komme til at indgå, danner grundlaget for det følgende.
Jeg har foretaget en løs sammentælling af gade- og pladsnavne, der er navngivet efter personer. Præmissen for at blive inkluderet er, at den pågældende person skal kunne dokumenteres som en historisk person, hvorfor navne fra eksempelvis mytologien og sagaverdenen er udeladt, og ligeså er gadenavne, der er navngivet alene efter et personnavn. Sammentællingen vedrører antallet af personer og ikke gadenavne, hvorfor en person som L.C. Borup, der er opkaldt i både Borups Allé og Borups Plads, blot er talt med én gang.
I området, projektet dækker, har jeg noteret opkaldelse efter 557 personer, hvoraf 60 er kvinder og ikke mindre end 497 er mænd. Det skal bemærkes, at disse tal ikke svarer til tallene, Line Sandst har præsenteret i sit blogindlæg (henholdsvis 124 kvindenavne og 451 mandsnavne), hvilket blandt andet skyldes, at mit projekt indbefatter Frederiksberg Kommune, og at dele af Københavns Kommune er udeladt.
Omgør vi tallene til procenter, svarer det til, at næsten en tredjedel – 31,4 % af de 1583 navne – er dannet til historiske mandspersoner, og under 4 % har en historisk kvinde bag. Denne ulighed er slående, men må delvist forklares i tidligere tiders patriarkalske forhold, hvor eksempelvis politikere, krigere og komponister i hovedreglen var mænd. Som beskrevet af Line Sandst, er der fra politisk side en vis opmærksomhed på dette.
Kvinder ved filmen og i arbejderbevægelsen
Et af de steder, hvor det københavnske vejnavnenævns tilstræbelser om flere kvinder i navnelandskabet kommer til udtryk, er i området omkring Valby Maskinfabrik. Her er den gamle ingeniør- og industrikoncern FLSmidth delvist omdannet til beboelsesejendomme, og i den forbindelse er nye veje anlagt. 13 af gaderne har fået navn efter velkendte danske skuespillere, og af disse er syv dannet til kvindelige skuespillere, heriblandt Bodil Ipsen, Clara Pontoppidan, Kirsten Walther og Lily Broberg.
Bodil Ipsens Vej i Valby Maskinfabrik er en af de syv gader i kvarteret, der er navngivet efter en kvindelig skuespiller.
I Sydhavnen godt halvanden kilometer fra Valby Maskinpark ligger den såkaldte Trekantsgrund, hvor vejnavnenævnets bestræbelser er endnu mere udtrykte. I disse år bebygges grunden med boliger, og i den forbindelse har nævnet i 2021 stillet forslag om syv nye gadenavne samt to pladsnavne, og samtlige af disse er opkaldt efter kvinder. I området er der tradition for at navngive efter fremtrædende personligheder fra arbejderbevægelsen og aktive socialdemokrater fra partiets tidlige år, og dette navnetema vil vejnavnenævnet fortsætte ved at opkalde gaderne efter kvinder som Andrea Brochmann, Fanny Jensen, Henriette Crone, Inger Hempel og Viola Nørløv.
”Feminismewashing” på Frederiksberg?
Også i Frederiksberg Kommune er man bevidst om den kønsmæssige ubalance, hvorfor man også her arbejder på, at kvinder opkaldes mere i bybilledet. Men spørgsmålet er, om man er ved at gå for langt i bestræbelserne på at skabe mere ligevægt imellem kvinder og mænds tilstedeværelse i navnelandskabet.
I 2021 besluttede kommunalbestyrelsen på Frederiksberg, at otte pladser i bydelen skal navngives efter markante kvinder. I modsætning til de ovennævnte eksempler fra Københavns Kommune er der her ikke tale om et særligt navnetema. Blandt de kvinder, man ønsker at hædre med en plads, er Lis Møller (journalist og konservativ politiker), Louise Conring (forstander ved Diakonissestiftelsen), Helle Virkner (skuespiller), Bodil Koch (socialdemokratisk politiker) og Helle Gotved (gymnastikpædagog og forfatter).
To af pladserne er på nuværende tidspunkt indviet, nemlig Helle Gotveds Plads (december 2021) og Bodil Kochs Have (marts 2022). Det lyder jo umiddelbart godt, at man nu gør noget for at hædre flere kvinder i gadenavnene, men alligevel er dette initiativ blevet mødt af en del kritik. Pladserne og lommeparken er beliggende på Den Grønne Sti, som er et cykelstisystem på Frederiksberg og Nørrebro, og flere mener, at disse pladser er for små og perifere til overhovedet at bære et navn. Partierne Enhedslisten og Alternativet stemte imod forslaget, som de mener er uværdigt overfor de pågældende kvinder, og et medlem af Enhedslisten (Thyge Enevoldsen) har brugt ordet ”feminismewashing” om denne måde at få kvinder til at indgå i navnestatistikken, uagtet hvor små pladser der er tale om.
Pladsen, der er tiltænkt navnet Louise Conrings Plads, er en af de lokaliteter, der er blevet kritiseret for at være for lille og ikke værdig at opkalde efter en person.
Der er altså en bevågenhed omkring problematikken med de relativt få kvinder, der har fået gader og pladser opkaldt efter sig i København og på Frederiksberg. Dog må det holdes for øje, hvilke lokaliteter, der opkaldes. For eksempel kan de otte nye navne langs Den Grønne Sti på Frederiksberg både anses som et væsentligt skridt imod ligestilling i navnelandskabet, men for nogen udtrykker navngivningen det diametralt modsatte på grund af pladsernes størrelse og deres beliggenhed.
I det här inlägget kommer jag att beskriva ett folkonomastiskt begrepp som jag hoppas kommer etableras mer inom socioonomastiken i framtiden, nämligen dödnamn. Bakgrunden till detta inlägg är mitt pågående avhandlingsprojekt om transpersoners egna val av förnamn och pronomen, som finns att läsa mer om här.
Vad betyder dödnamn?
Dödnamn syftar till det förnamn som en person tilldelats vid födseln, och som den genom ett eget förnamnsval vill distansera sig från. Det här är vanligt förekommande bland transpersoner, dvs. personer som inte identifierar sig med det kön de tilldelades vid födseln. Begreppet dödnamn finns belagt i bl.a. SOU 2017:92 och Rancken (2017), men den faktiska förekomsten är inte undersökt i någon större utsträckning. Däremot har alla som rört sig i (främst digitala) transkretsar med säkerhet stött på ordet. Engelskans deadname finns också belagt både som substantiv och verb i Oxford English Dictionary (u.å), och i svenskan förekommer även verbet att dödnamna för att beskriva handlingen att använda fel förnamn om en transperson. I materialinsamlingen till min avhandling har ordet förts på tal flertalet gånger av informanterna själva, även om jag i avhandlingen inte specifikt undersöker just dödnamn.
Användningen av begreppet
Utifrån mina observationer kan begreppet påstås vara i bruk i det allmänna språkbruket inom transcommunityn, och det verkar vara initierat av och starkt etablerat hos språkbrukarna. Ett dödnamn verkar ofta ses som en representation för den könstillhörighet man inte längre identifierar sig med; ur ett folkonomastiskt perspektiv ser det alltså ut att finnas ett språkligt behov av att kunna sätta ord på förekomsten och bruket av det förnamn som man inte längre vill bli omnämnd med. Begreppet dödnamn fungerar därför som ett ersättningsord, så att det faktiska dödnamnet inte ska behöva användas. Detta kan ha stor betydelse för identitetsskapande och könsuttryck hos transpersoner, som ofta beskriver att deras egenvalda förnamn inte används på önskat sätt utan dödnamnet fortsätter vara i bruk hos omgivningen.
Socioonomastiska perspektiv på dödnamn
Som forskare betraktar jag förekomsten av dödnamn som en strategi att dels påvisa förekomsten av transidentiteter, dels att visa att ett tilldelat förnamn inte är något man ska förutsätta att en individ vill bli omnämnd med under hela sin livstid. Detta väcker givetvis vidare frågor om hur förnamnsskick och namnvalspraktiker ser ut hos transpersoner, exempelvis i vilken utsträckning dödnamnet spelar roll för valet av ett förnamn som bättre passar personens kön och identitet, eller hur transpersoner uppfattar omgivningens användning av deras dödnamn i förhållande till det egenvalda förnamnet. Min förhoppning är att begreppet dödnamn kan få ytterligare spridning även utanför transkretsar, och även fogas in i socioonomastiska perspektiv på kopplingen mellan förnamn, identitet och kön.
In the earlier centuries it was important for many parents to give a newborn child the same first name as his or her godparent had. On the other hand, children’s forenames were traditionally chosen from the family nomenclature. Why was it then so significant to honour the godparent with a younger namesake?
In northern Europe godparental relations originated as an educational task assigned to the godparents by the Lutheran church. In the earlier centuries it was the godparents’ duty to take care of the godchild’s Christian education together with the child’s parents. In the course of time, godparenthood formed a special relationship in which the godchild had to act respectfully to his godparent and, if necessary, the godparent had a right to guide the godchild also in questions of secular life. Being a godparent was an indication of the community’s approval from the point of view of the person who had been asked to be the godparent. This is also shown by local oral memory for example in the Finnish rural communities.
The choice of godparents
The old Finnish proverb says: ’A godparent is half the child’. It means that the choice of a godparent to a newborn was important. Being a godparent was a responsible position of trust, and the godparent was an exemplar to the child.
According to the Swedish (and Finnish) Church Law, godparents in the eighteenth and nineteenth centuries had to confess to the Lutheran faith, had to know the teachings of the catechism, must have received Holy Communion (in other words to have attended confirmation classes and be confirmed) and be pious, of irreproachable reputation and of age. In practice, there were also other factors than the provisions of the church regulations that affected the choice of godparents. They were preferably close relatives or acquaintances.
The members of the different estates chose the children’s godparents according to their own traditions. There was an old custom according to which there was one representative of each sex among the godparents. The godparents were in a way “reserve parents” to the child, especially if he or she would have lost his or her own parents, which is why a married couple were often chosen as godparents.
Up to the end of the nineteenth century, the ability to read and write was a rare skill and a form of intangible capital, and a literate godparent was definitely a good choice because he or she, it was hoped, would teach the same skills to the godchild. In 1880 only 12.6 per cent of the population over ten years old in Finland could both read and write, although 85 per cent of them had at least a rudimentary reading ability. Later on, it was schools rather than the home and godparents that more and more took care of the teaching of literacy skills, and the choice of godparents came to be affected more by other factors.
The strategies of name-giving created symbolic capital
Certain strategic choices in the practice of name-giving expressed the parents’ trust in, and respect for, the godparents. It was usually people with whom the child’s parents were involved in their everyday life who were invited to be godparents, such as the relatives as well as friends.
The child’s parents could achieve some goals and benefits by utilizing the intangible capital that godparenthood provided in local social networks. The clergy, in particular, introduced new name material to the rural communities as the priests and their families often came originally from outside the parish. Furthermore, as they were people of a higher class, clergy were popular godparents. Farmer families may have tried to secure their own social position by showing politeness in their choice of names and godparents. A namesake was a symbolic way to wish the priest welcome to the parish when he had just been newly chosen for the office.
Inviting people of a higher social class to be godparents for a child clearly showed the politeness and respect that the parents felt for them, and one could expect that godparents like these, in particular, would be able, more than the other parishioners, to support the child in the future both economically and by using their good social status. The godparents, as well as the child’s closest relatives, were also inquiry important models in choosing the child’s first names.
Navnebrug i Danmark og USA adskiller sig fra hinanden på mange måder. For eksempel ved, at det i Danmark er blevet almindeligt, at også mænd tager en ægtefælles efternavn eller mellemnavn, når de bliver gift, mens dette i mindre grad er tilfældet i USA – hvilket er noget af det, jeg undersøger i et igangværende forskningsprojekt, som har ført mig til Berkeley, Californien, med min familie.
Denne rejse har også betydet amerikansk skolegang for mine børn, og her kommer vi tilbage til det med navneforskellene mellem Danmark og USA. En af forskellene på skolegang i de to lande er nemlig de navne, børn bruger i skolen – nærmere bestemt, hvad de kalder deres lærere. Mens mine børn i Danmark har kaldt deres lærere fornavne som Carsten, Mette og Pernille, skulle de ved ankomsten til USA vænne sig til at bruge titler og efternavne i stil med Mr. Smith, Mrs. Harris, Ms. Lopez og Miss Simpson. I modsætning til Mrs. og Miss afslører Ms. ikke, om kvinden, der bliver kaldt det, er gift eller ej.
Nye vinde i danske klasseværelser
Havde Carsten, Mette og Pernille været nogle årtier ældre, ville deres elever også have brugt tiltaleformer som hr. Madsen, fru Møller og frøken Winther, men denne måde at tiltale lærere på forsvandt i Danmark i takt med, at lærerens rolle ændrede sig i 1960’erne og 1970’erne. Fra den ophøjede status, som lærere hidtil havde haft, begyndte der i stedet at blive lagt vægt på ligestilling og demokratisering i klasseværelset.
At læreren dermed i mindre grad fungerer som en autoritetsfigur i danske skoler i dag, er der delte meninger om. For eksempel efterspurgte den nuværende leder af Dansk Folkeparti, Morten Messerschmidt, for et par år siden i et debatindlæg mere respekt for folkeskolens lærere, hvilket han mente, ville kunne hjælpes på vej med en genindførelse af titler som hr. og fru. Andre var uenige – som tidligere undervisningsminister Bertel Haarder fra partiet Venstre, der mente, at “det er alt for gammeldags”. Og de fleste danskere vil nok give Haarder ret i, at den slags tilhører en svunden tid.
Holdninger kommunikeres med tiltaleformer
Det er nok ikke tiltaleformerne, der gør det alene, men mine børn har generelt oplevet en mere respektfuld omgangsform (også blandt eleverne) i skolen i USA i forhold til, hvad de har været vant til i Danmark. Og måden, mennesker tiltaler hinanden på, indeholder i hvert fald mere information og flere holdninger, end hvad der kan ses på overfladen. Som Irma Taavitsainen og Andreas H. Jucker (2016) har udtrykt det: “Address terms are a subtle means of conveying different attitudes and indicating the social position and identity of a person in a community.”
Når man skal begå sig i en ny kulturel sammenhæng, er det naturligvis også vigtigt at bruge de tiltaleformer, der virker passende i den pågældende kultur. Hvilket er grunden til, at jeg har måttet google mig frem til viden om, hvordan jeg som forælder egentlig skal tiltale mine børns lærere på skrift – skal forældre henvende sig til dem på samme respektfulde måde, som deres elever skal? (Svaret er vist, at læreren selv anviser, hvordan vedkommende vil tituleres, alt efter hvordan vedkommende selv underskriver sig – nogle bruger fornavn, mens andre holder fast i titel og efternavn.)
En skole i Berkeley, Californien. Foto: Katrine Bechsgaard
They og “Hey, folks!”
Samtidig med, at mine børn har vænnet sig til at bruge titler og efternavne, har de oplevet, at de traditionelle titler som Mrs. og Mr. ikke er tilstrækkelige, ligesom det – i hvert fald i visse dele af USA – er almindeligt ikke at tage for givet, at personer tiltales med pronomenerne she eller he. Således har min datter for eksempel både en klassekammerat og en lærer, der, mens hun har gået på skolen, er skiftet til pronomenet they. På samme måde, som det bliver mere og mere almindeligt, at de/dem bruges som kønsneutrale pronomener i Danmark.
I en tid, hvor flere identificerer sig som nonbinære, kan de kønsspecifikke titler nemlig blive problematiske. Det gælder også på for eksempel amerikanske restauranter, hvor medarbejdere ofte tiltaler kunderne Sir eller Ma’am. Ifølge en artikel i New York Times er man på nogle restauranter begyndt at oplære medarbejderne i at bruge kønsneutralt sprog og eksempelvis modtage gæster med “Hey, folks!” i stedet for “Hello, ladies!”.
Mx. og Emerit
Og også i forhold til titlerne, som skoleeleverne tiltaler deres lærere med, findes der en kønsneutral løsning. Således kan formen Mx. (med udtalen mix) bruges, når man henvender sig til en person, der identificerer sig som nonbinær. Ifølge Oxford Dictionary kan denne form føres tilbage til 1970’erne, hvor den blev sammensat af M som i de tilsvarende titler og x, “probably denoting an unknown or variable factor or quantity”.
Sådan en type justering har der ikke været brug for i titlerne Dr. og Professor, der – i modsætning til i Danmark – aktivt bruges i universitetsverdenen i USA. De er mere uproblematiske at gå til fra et kønsmæssigt perspektiv. Det gælder dog ikke for Emerita og Emeritus, som kan tilføjes for eksempel en pensioneret professors titel. En jagt på et kønsneutralt alternativ er da også i gang, anført af blandt andre Jennifer Freyd (2021), som bruger formen Emerit og sammenligner det med, at man i højere grad bruger termer som police officer frem for police woman og flight attendant frem for stewardesse – svarende til, at vi i Danmark ikke længere angiver en persons køn i professionstitler som skuespillerinde og lærerinde. I dag er lærerinden frøken Winther nemlig blevet til læreren Pernille.
Litteratur
Freyd, Jennifer J., 2021. Professor Emerit: It is Time to Reject Gendered Titles for Retired Faculty. In: Journal of Trauma and Dissociation. Volume 22, 2021, issue 5, s. 479-486.
Grinder-Hansen, Keld, 2013. Den gode, den onde og den engagerede. 1000 år med den danske lærer. København: Muusman.
Messerschmidt, Morten. Lærerens myndighed skal tilbage i folkeskolen, sn.dk, 22. februar 2019.
I Sverige fanns under 1900-talet små företag som hjälpte personer att byta efternamn. Dessa kallades i folkmun för ”namnbyråer” och affärsverksamheten byggde dels på att hjälpa personer att ansöka om efternamnsbyte, dels att ge förslag på nya efternamn. I dag är de troligen bortglömda, men under 1940-talet då deras verksamhet blomstrade, så kunde man troligen inte slå upp en svensk dagstidning utan att se åtminstone någon annons från en namnbyrå. Jag ska i denna text försöka ge en förklaring till varför namnbyråerna varit så populära i Sverige just under tiden kring 1940-talet.
Varför namnbyråer?
Vi får anta att en affärsverksamhet uppstår, och fortlever, eftersom det finns ett behov av den. Namnbytarna behövde alltså av någon anledning namnbyråerna. För att förstå varför det var så får vi ta det från början, i alla fall början på svensk namnlagstiftning.
År 1901 ges en förordning (släktnamnsförordningen) ut med bestämmelser om efternamn i kyrkböckerna och den reglerade vilket en persons officiella efternamn fick vara. Mycket kortfattat sade släktnamnsförordningen att en person inte fick bära ett efternamn som denne inte hade släktmässig anknytning till. Om en person ville byta bort sitt son-namn (det var mest sådana som byttes bort under 1900-talets första hälft) så kunde denne alltså antingen byta till ett efternamn som en nära släkting bar, eller hade burit, eller så fick man skapa ett helt nytt efternamn.
Orsakerna till namnbyråernas popularitet kan, enligt min mening förklaras av två förhållanden. Den ena har jag nämnt ovan, nämligen att många som ville byta efternamn fick/kunde skapa ett helt nytt. Den andra är kopplat till det krångliga ansökningsförfarandet. Vi tar dessa två orsaker i tur och ordning och börjar med ansökningsförfarandet.
Hur, och till vem, ansökte man om namnbyte?
Ansökan om efternamnsbyte gjordes under 1900-talets första hälft genom ett ansökningsbrev till den myndighet som skulle besluta i ärendet. Bilden till höger visar hur en ansökan kunde se ut. Just denna ansökan handlar troligen om det mest kända efternamnet som svenska myndigheter någonsin har godkänt.
En ansökan om efternamnsbyte i brevform från år 1923 (från Riksarkivet, bildkälla: https://stockholmskallan.stockholm.se/post/30864)
Den som kan tyda texten i brevet ser att det handlar om när Greta Gustavsson år 1923 blev Greta Garbo. Genom hennes ansökan kan vi se spår av ansökningsprocessen. Till höger syns anteckningar i blyerts från de tjänstemän som undersökt om det nybildade namnet Garbo eventuellt var för likt något annat redan existerande efternamn. Nästan högst upp i brevet står det ”till överståthållarämbetet”, alltså motsvarande länsstyrelsen i Stockholm.
Det var länsstyrelserna som fram till år 1919 beslutade om ett namnbyte skulle godkännas eller inte. Just Greta Garbos ansökan skickades först till överståthållarämbetet i Stockholm. De granskade ansökan och skickade sedan den vidare till Justitiedepartementet, som från år 1921 beredde namnärendena. Ansökningarna som hade beretts godkändes eller avslogs sedan i regeringskonselj en gång per vecka. Hela den svenska regering var alltså, i alla fall formellt, med och beslutade om varje enskilt namnbyte mellan 1919 och 1946.
Det var troligen inte lätt för den enskilda namnbytaren att veta hur ansökningsbrevet skulle utformas, samtidigt som det skulle ställas till Justitiedepartementet och behandlas i regeringskonselj under svenska kungens närvaro. Ingen av de officiella svenska namnförslagsböckerna åren 1921–1940 (se under nästa rubrik) innehöll heller någon instruktion till hur ansökningsbrevet skulle utformas. I de ansökningar från åren 1925 och 1945 som jag har studerat finns det spår av att namnbytarna tagit hjälp av allt från advokatbyråer till pastorsexpeditioner att utforma ansökningsbrevet. De flesta tog dock hjälp av namnbyråer. De agerade ombud för namnbytaren och utformande både ansökningsbrevet och kommunicerade med Justitiedepartementet. Med namnbyråernas hjälp underlättades således det krångliga ansökningsförfarandet. Det var det ena behovet som namnbyråerna fyllde.
Namnbyråernas namnförslag
Det andra behovet var en ökad efterfrågan på namnförslag. Släktnamnsförordningen gav inga riktlinjer om hur ett nytt efternamn skulle se ut för att godkännas, men den praxis som växte fram hos Justitiedepartementet var att efternamnet skulle vara bildat av ord från svenska språket. Det var troligen inte lätt för den enskilde namnbytaren att själv bilda ett namn, som dessutom inte fick vara för likt ett redan befintligt. Som hjälp till namnbytarna gav svenska staten under perioden 1901–1979 ut sex böcker med namnförslag (se referenser nedan). De böcker som är aktuella under namnbyråernas blomstringsperiod under 1940-talet utgavs åren 1921, 1939 och 1940.
Lista med namnförslag från Aftontidningens namnbyrå. Anteckningarna är troligen från språkvetaren Gösta Langenfelt (1888–1956) som var föreståndare för namnbyrån. (Källa: Gösta Langenfelts efterlämnade papper, Institutet för språk och folkminnen)
Dessa tre böcker innehöll tiotusentals namnförslag, men de räckte troligen inte till för den ökande strömmen av namnbytare under 1930- och 1940-talen. Det har exempelvis gjorts beräkningar på att det endast under åren 1941–halvårsskiftet 1946 tillkom cirka 21 500 nya efternamn i Sverige (se Svensk namnbok 1954, s. 32). Namnförslagen i böckerna var troligen helt enkelt slut, eller så utgallrade att den som tog ett förslag därifrån inte kunde vara säker på att det inte redan var upptaget. Det återstod då för namnbytarna att själva skapa ett efternamn eller ta hjälp av någon annan än staten. Många tog hjälp av någon annan i sökandet efter namnförslag. Någon annan i detta fall var för många namnbytare de cirka 15 namnbyråer som var verksamma under år 1945 (se en lista i Hedberg 2019).
Slutord
För den som ville byta efternamn var det alltså både svårt med ansökningsförfarandet och att finna ett nytt lämpligt efternamn. Namnbyråerna tillfredsställde båda dessa behov genom att dels hjälpa namnbytarna med ansökningsbrevet, dels ge namnbytaren egna unika namnförslag som inte redan var upptagna. På bilden ovan ser ni en sådan lista med namnförslag från Aftontidningens namnbyrå som var verksam i Stockholm under början av 1940-talet.
Namnbyråerna försvinner någon gång mellan slutet på 1960-talet och 1980-talets mitt. Orsakerna till det kan kanske sökas i att ansökningsförfarandet gradvis blir mycket enklare från år 1946 när Statistiska centralbyrån, och senare Patent- och registreringsverket, tar över behandlingen av namnärendena. Intresset för att nybilda efternamn sjönk också samtidigt som det åren 1954 och 1964 utkom ytterligare två statliga böcker med namnförslag.
När namnbyråerna var som mest aktiv agerade de ombud i över hälften av ansökningarna om nybildade efternamn, i alla fall i de ansökningar jag har studerat från år 1945 (se mer i Hedberg 2021). Hur många svenskar som idag bär ett efternamn från en namnbyrå är omöjligt att säga. Utifrån min erfarenhet av att ha gått igenom ett stort antal namnändringsansökningar så kan dessa namn nog räknas i tusental, om inte i tiotusental.
Jag har genom mina egna efterforskningar fått reda på en hel del om namnbyråerna, men många av mina frågor är ännu obesvarade. Om du själv har någon kunskap om namnbyråerna, eller vet något om liknande verksamheter i andra länder, så får du gärna kontakta mig på e-post: johan.hedberg@nordiska.uu.se eller på telefon 018-471 60 11.
Johan Hedberg Doktorand i nordiska språk Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet
Vidare läsning
En längre text om namnbyråer och statliga namnförslag: Hedberg, Johan, 2021: Namnböcker och namnbyråer. En undersökning av statlig och kommersiell inblandning i ansökningar om nybildade efternamn åren 1925 och 1945. I: Namn och bygd 109. S. 127–143. Tillgänglig online
En kortare text om namnbyråer och namnförslag med bland annat listor med denamnbyråer som var verksamma år 1945: Hedberg, Johan, 2019: Efternamnsbyten inget nytt. Bloggtext. Institutet för språk- och folkminnen. Tillgänglig online
De svenska statliga böckerna med efternamnsförslag 1921–1979:
Svensk namnbok. Till vägledning vid val av nya släktnamn. Uppsala. (1921)
Svensk namnbok till vägledning vid val av nya släktnamn. Utarbetad av inom Justitiedepartementet tillkallad sakkunnig. (SOU 1939:4) Stockholm. Tillgänglig online via denna länk.
Svensk namnbok 1940. På offentligt uppdrag utarbetad till vägledning vid val av nya släktnamn. Av Jöran Sahlgren. (SOU 1940:10) Stockholm. Tillgänglig online via denna länk.
Svensk namnbok 1954. Utarbetad av 1952 års släktnamnkommitté. Stockholm. (SOU 1954:1) Tillgänglig online via denna länk.
Svensk namnbok 1964. Utarbetad av 1962 års Släktnamnskommitté. (SOU 1964:14) Stockholm. Tillgänglig online via denna länk.
Svenska släktnamnsförslag 1979. Namnbok till vägledning vid val av nya släktnamn. Utgiven av Patent- och registreringsverket. Namnsektionen i samarbete med Institutionen för språklig databehandling (Språkdata) vid Göteborgs universitet.
Idag bär över 15 000 svenska kvinnor Moa som tilltalsnamn och namnet är bland de 80 vanligaste i Sverige. För hundra år sedan var namnet helt okänt. Vad ligger bakom dess uppkomst och popularitet?
År 1927 valde arbetarförfattaren Helga Maria Johansson (1890–1964) att börja publicera sig i pressen under en ny signatur, nämligen Moa. Efter giftermålet med författaren Harry Martinson framträdde hon från år 1931 under namnet Moa Martinson och blev snart känd under just detta namn. Hennes proletärromaner med kvinnor i centrum (Kvinnor och äppelträd, Mor gifter sig, m.fl.) blev från 1940-talet storsäljare och hon blev en av de mest folkkära författarna under 1900-talet. Så folkkär var hon att hon oftast omnämndes med bara sitt förnamn – Moa. Romanerna återutgavs i samband med den nya feministiska vågen på 1970-talet och fick då många nya läsare.
Peter Lindes staty av Moa Martinsson i Norrköping. Foto: Thuresson 2006. (Wikimedia Commons, CC BY-SA 2.0)
Varifrån fick hon så namnet Moa? Hon har själv berättat att hon var trött på sina två förnamn och ville få vara anonym. När hon i en roman av Johannes V. Jensen (Jökeln, från 1908) fann namnet Moa för en urmodersgestalt tyckte hon att det passade henne. Tilläggas kan, att moa i vissa svenska dialekter också kan beteckna ’mor’.
Namnet blev alltså bekant genom henne, och det fick enstaka bärare från 1930-talet och framåt. Det var dock efter den stora nyutgivningen av Moas romaner, som började 1973, som Moa började bli ett etablerat flicknamn och Moa Martinson började betraktas som en verklig pionjär inom arbetarlitteraturen. Vi kan se att för varje femårsperiod efter 1975 femdubblas antalet namnbärare. Både 1999 och 2002 når det ända upp till plats 9 bland de vanligaste småflicksnamnen.
Även om somliga namngivare säkert fortfarande associerade till författaren hade alltså Moa blivit ett modenamn och spreds vidare av egen kraft. Namnet hade också andra saker som talade för det; det var oprövat och kunde därför upplevas som modernt, och det var tvåstavigt och slutade på –a som många andra populära flicknamn på 1990-talet.
Under det senaste decenniet har Moa minskat i popularitet som småflicksnamn vilket förstås hänger samman med den vanliga tregenerationsregeln – dagens mammor, där många heter Moa, ger inte så gärna sina barn samma namn som sin egen generation. Men intressant nog håller sig namnet fortfarande bland de 100 vanligaste givna namnen. Moa tycks vara på väg från att vara en bästsäljare till att bli en stadigsäljare, för att låna ett par termer från bokmarknaden.
Texten bygger på följande artikel där fler referenser finns:
Leibring, Katharina & Svedjedal, Johan (2022): Namnet Moa. Ett bidrag till den litteratursociologiska namnforskningen. I: Samfundet De Nios litterära kalender 2022. S. 115–127.
Strax söder om Göteborg har ett nytt område vuxit upp. Projektet leds av en grupp entreprenörer och området kallas Nya Hovås.
Under 1980-talet introducerade David Harvey begreppet entreprenörsurbanism. Grundtanken är att beslutsfattare, för att parera den ekonomiska kris som uppkom under 1970-talet, kommit att bli allt mer entreprenörsdrivna i sitt agerande för att placera städer på kartan. En bärande tanke är att platser är i konkurrens med varandra varvid imageskapande åtgärder förväntas attrahera nya invånare som i sin tur ger positiva ekonomiska effekter till området.
Bostadsområdet Nya Hovås är uppbyggt kring ett kommersiellt centrum. Detta centrum är noga planerat, både vad gäller utbud och arkitektur. För att få lov att öppna en verksamhet här måste affärsidén godkännas av entreprenörsgruppen. Här är inga stora kedjor välkomna, istället uppmuntrar man s.k. sällanköpsbutiker med exklusivt utbud att söka sig till Nya Hovås. Entreprenörerna har synpunkter inte bara på affärsinriktning utan även på verksamhetens namn och de kommersiella skyltarnas utformning.
Entreprenörsgruppen har alltså identifierat den makt namnen har i kommersiella sammanhang. Det nya området har vuxit upp en bit söder om det gamla anrika området Hovås. Hovås är ett gammalt välbärgat villaområde som är välkänt i göteborgarnas medvetande. Det PR-företag som fick i uppgift att välja namn på det nya området tog fram ett flertal förslag varav många anglicismer. Till slut fastnade man ändå för förslaget Nya Hovås, med motiveringen att det knyter an till den ”lyx och flärd” namnet Hovås förknippas med. Detta namn godkändes dock inte av Göteborgs stads namnberedning med motiveringen att det inte finns något namn Gamla Hovås att koppla det nya namnet till. Detta ledde till en konflikt mellan entreprenörerna och namnberedningen, men entreprenörerna framhärdar i att använda det ej godkända namnet. Det snappades snabbt upp av mäklare, och Nya Hovås fick snabbt spridning och är nu välkänt i Göteborg.
Tidigt i byggprocessen uppfördes en skylt tänkt att likna Hollywoodskylten med områdets namn. Foto: Maria Löfdahl.
Även namnen i områdets centrum syftar till att förmedla intrycket av en global, urban centrumbildning. Några är på svenska men de flesta är bildade av europeiska högstatusspråk med högt ekonomiskt värde och namnen bidrar till att skala upp Nya Hovås och positionera området som en global plats.
Referenser
Harvey, David (1989): ‘From managerialism to entrepreneurialism. The transformation of urban governance in late capitalism’. Geografiska Annaler. Series B, Human Geography, 71(1). 3-17.
