Litt om én metodisk utfordring ved bruken av uttaleopplysninger i Norske Gaardnavne

Av Wen Ge

Problemstilling og motivasjon

Rett på problemstilling: I hvilken grad er uttaleopplysninger om stedsnavn i Norske Gaardnavne representative for samtidas generasjoner i et bygdesamfunn? For å gjøre rede for motivasjonen bak spørsmålet vil jeg først fortelle litt om ph.d.-prosjektet mitt som jeg begynte høsten 2022 ved Høgskulen i Volda og Universitetet i Bergen. Arbeidstittelen til prosjektet er Lokal nedarvet uttale av stedsnavn: Overlevering, utjevning og veien videre i Norge og Danmark. I ulike sammenhenger har det vært sagt at tradisjonell dialektuttale av stedsnavn er i gang med å forsvinne mange steder i Norge (Helleland 1991: 29). Imidlertid har det tilsynelatende vært bare få studier i Norge som systematisk gransker i hvilken grad tradisjonell dialektuttale av stedsnavn er overlevert blant lokalt folk i dag, f.eks. Valand (2005: 94-97, 100) der hun i undersøkelsen av normering av stedsnavn i tidligere Stokke kommune viser at uttalen av nesten alle navn i det utvalgte materialet i dag ikke er tradisjonell dialektale, men skriftpåvirket.

Ellers har redusert bruk av tradisjonell dialektuttale i stedsnavn vært omtalt de siste årene, f.eks. /jå:´sta/ (Jåstad) i stedet for /jao´stå/ i Hardanger, jf. gno. á > /ao/, så vel som /fåd`ne:s/, /råg`ne/ (Fodnes, Rogne) i stedet for /fød`ne:s/, /røg`ne/ i Valdres, jf. gno. o > /ø/ (Helleland 2015: 79, Søyland 2016: 43).[1] For å tette litt den overnevnte lakunen i feltet, skal jeg i ph.d.-prosjektet mitt undersøke ev. variasjon og endring i uttalen av stedsnavn i to områder i Norge og ett område i Danmark, og forklare årsaker til ev. endring. Det første område er Ullensvang, Hardanger, og de andre områdene er ikke helt bestemt ennå i skrivende stund.[2] Gårdsnavn er valgt som studieobjekt.

Man kan si at prosjektet mitt metodisk sett er ei klassisk sosiolingvistisk (variasjonslingvistisk) gransking av eventuelle endringer i tradisjonelle dialekttrekk i stedsnavn. Jeg skal hovedsakelig bruke tilsynelatende tid (engl. apparent time method), dvs. at jeg gjennom intervjuer skal samle inn uttaler av stedsnavn fra informanter i to eller tre forskjellige aldersgrupper på et bestemt tidspunkt i nær framtid og sammenlikne uttalene fra aldersgruppene for å se eventuelle forskjeller. Eventuelle forskjeller mellom de ulike aldersgruppene/generasjonene kan indikere endring i uttalen av stedsnavn i et språksamfunn. Metoden forutsettes stabilitet av dagligtalen til enkeltindivid (2.2 i Cukor-Avila & Bailey 2013). Det vil si at dagligtale som informanter fra de ulike aldersgruppene viser, fremdeles er relativt lik den som de har lært seg i ungdomstida. Således går en ut fra at de ymse aldersgruppene kan vise tilstanden av språk fra ulike tidsperioder. Den teoretiske forutsetningen kan problematiseres, men skal ikke diskuteres her.

Samtidig vil jeg utforske i hvilken grad jeg kan bruke Norske Gaardnavne (forkortet som NG heretter) i prosjektet mitt. Det er ikke unaturlig hvis man umiddelbart tenker på NG som et potensielt aktuelt materiale i en studie med et historisk eller diakronisk perspektiv som min. Hovedgrunnen er at NG viser uttaleopplysninger av gårds- og bruksnavn i Norge tilbake til siste halvdelen av 1800-tallet. Sånn sett kunne jeg kombinere resultat generert av tilsynelatende metode med uttaleopplysningene i NG for å indikere utvikling i uttalen av stedsnavn fra siste halvdelen av 1800-tallet fram til i dag (se illustrasjon nedenfor).[3] Dessuten står verket faghistorisk sett sentralt i norsk stedsnavngransking.

Men i hvilken grad kan NG opplyse om ev. variasjon i uttalen av gårds- og bruksnavnene blant medlemmer i enkelte bygdesamfunn i samtida si? Eller i hvilken grad var uttaleopplysningene i NG representative for samtidas generasjoner i et bygdesamfunn? Jeg er usikker på hva som er svar på spørsmålene ovenfor. Så godt meg og noen etablerte stedsnavngranskere som jeg har konsultert er bekjent, er navn i NG ofte dokumentert bare med én uttalevariant, men etter mitt syn er det ikke nødvendigvis forutsatt at den ene uttalevarianten var mest dominant i det vedkommende bygdesamfunnet.

Dersom man ikke foretar noe vurdering av formålet og innsamlingsmetoden til uttaleopplysninger i NG (og datidig språksituasjon), men tror at den ene uttalevarianten vist i NG var brukt i en høy grad innad i ei vedkommende bygd i samtida si, for eksempel brukt av 90% av lokalbefolkningen, men den egentlig ikke var det, for eksempel brukt av 60%, risikerer man å skaffe seg et falskt bilde av bruken av uttalen av stedsnavn i samtida si og dermed få et falskt historisk grunnlag å sammenlikne uttaler fra senere tidsperioder med. Således vil man konkludere med en feil utvikling av endringsgraden av uttalen av stedsnavn.

En liknende metodisk utfordring med bruk av eldre språkmateriale har vært tematisert av Bugge i orddødsstudier (2011: 180):

“For det andre kan vi spørre oss om hvordan vi veit at ordforrådet a var representativt for generasjon 1. Og hvem representerer generasjon 1 når denne modellen operasjonaliseres i orddødsstudier? I orddødsstudiene blir det oftest åpnet for individuell og sosial variasjon hos nålevende språkbrukere, det vil si generasjon 2 og 3, men det har til en viss grad blitt forutsatt et historisk homogent språksamfunn, der alle språkbrukere har hatt tilgang til og kjennskap til det samme ordforrådet. Når eldre ordsamlinger blir brukt som kilde til ordforråd a i denne modellen, gjenspeiler kildene det samla bidraget fra ei gruppe informanter som ofte er utplukka fordi de har særlig kjennskap til lokale språkforhold, eller som har meldt seg selv som informanter”.

Derfor mener jeg at man er nødt til å vurdere både innsamlingsmetoden, for eksempel utvalg og antallet informanter, og formålet til NG og verkets forarbeid, for å kaste lys over i hvilken grad den ene uttalevarianten i NG var i bruk i vedkommende bygdesamfunn. Det er lite realistisk å forvente å kunne lage noen konkret statistikk over bruk av ev den ene varianten, slik som jeg eksemplifiserer overfor. Grunnen er at det ikke er sikkert om opplysninger om innsamlingsmetoden til NG er gode nok til å danne et grunnlag for statistikken. Likevel vil en slik kildevurdering bidra til metodisk grundighet i egen forskning, eventuelt til ny innsikt i bruken av den ene varianten dokumentert i NG, og dermed til forsiktigere bruk av NG som historisk kilde til uttale av stedsnavn i en sosiolingvistisk studie. Men la oss først se på hvor mange av gårds- og bruksnavnene i Ullensvang, et av de tre granskingsområdene i prosjektet mitt, som er dokumentert med flere enn én uttalevariant i NG.

Uttalevariasjon i navn fra Ullensvang i NG?

I NG er det Kinsarvik sogn og Ullensvang sogn som svarer til den forrige Ullensvang-kommunen som jeg skal forske på. Fra de to sognene er det til sammen 105 navn, men to av dem er ikke oppført med uttaleopplysninger.[4] Derfor er 103 navn aktuelle for undersøkelsen min. Av de 103 navnene er det bare 7 navn som er dokumentert flere enn bare én uttalevariant. Nedenfor er de 7 navnene.[5]

Navn (NG-skriftform)	Variant 1	Variant 2
Aarekvaale	/ao`rekåló/	også hørt /ao`ró-/
Haastabbe	/hao`stabba/	også hørt /–staba/
Lussand	/lu`ssand/	også hørt /ló`ssand/
Ringøie	/ri`ngjøió/	også opg. /ry`-/
Tjoflaat	/ᶄó`flå:t/	også hørt /ᶄå`flå:t/
Aarhus	/ao`rús/	en sa /ao`rúsó/
Frøsvik	/frí`ssvík/	også hørt /fré`ss-/

Slik jeg ser det, gjelder variasjonen her knapt tradisjonelle dialekttrekk i Ullensvang-dialekten, som jeg i prosjektet mitt skal undersøke, for eksempel /ao/ < gno. á, /dl/ < gno. ll, /ᶄ/ og /j/ (palatalisering av /k/ og /g/ foran fremre vokaler). Ett unntak kan være Aarekvaale der det er en variasjon i fuge mellom /e/ og /ó/, som viser til vossa-u. Vossa-u er en mellomlyd mellom /u/ og /o/ og en tradisjonell dialekttrekk i Hardanger og Voss.

De tradisjonelle dialekttrekkene ovenfor har forekommet flere ganger i navnematerialet fra Kinsarvik sogn og Ullensvang sogn (se nedenfor). I NG er ingen av navnene dokumentert med variasjon i dialekttrekkene.

Tradisjonelt dialekttrekk	Forekomst (gang)	Eksempel
/ao/ < gno. á	14 [6]	Aaremot /ao`remót/
/j/ < gno. g (foran fremre vokaler)	6	Berget /bæ´rje/
/ᶄ/ < gno. k (foran fremre vokaler)	1	Sandviken /sa`nnvíᶄæ/
/dl/ < gno. ll	6	Kvitevold /kví`tavådl/

Man kan spørre seg om hvorfor det er slik. Var det liten variasjon i uttalene av gårdsnavnene på slutten av 1800-tallet i Ullensvang, særlig ingen variasjon i de tradisjonelle dialekttrekkene? Eller var ev. variasjon ikke oppført i NG av en eller annen grunn, for eksempel mangel på ressurser og/eller interesse for variasjon? Når det gjelder ressurser, skriver Rygh (1898: X) at “Kommissionen havde heller ikke Tid og Midler til at drive disse Undersøgelser saa grundigt, som den kunde have ønsket. De blev besørgede af to af dens Medlemmer, Bugge og Rygh, som til dette Arbeide blot kunde anvende en del af sine Sommerferier”. Med tanke på en slik krevende arbeidssituasjon er det forståelig at kommisjonen ikke hadde nok ressurser til å dokumentere alle ev. varianter i NG.

Dessuten ser formålet til kommisjonen ut til å primært være det å oppdage eller grave fram en uttale som Rygh kaller for “den ægte Bygdeudtale” (Rygh 1898: X):

“Den udtale, der her er søgt gjengivet, er den, som høres i daglig Tale mellem Almuesfolk i vedkommende Bygd, og som gjennem mundtlig Overlevering frå Slægt til Slægt stammer frå Navnets oprindelig Form, uden ialfald for Gaardnavnenes Vedkommende i nogen nævneværdig Grad at være paavirket af de gjennem Tiderne vexlende Skriftformer. At faa denne Udtale frem er ikke altid nogen let Sag. Den, som forsøger derpaa, vil snart erfare, at der blandt Landsfolket er ikke liden Tilbøielighed til at betragte disse Udtaleformer som noget, der kan være godt nok til dagligt Brug, men som det ikke passer sig at bruge hverken i Skrift eller ligeoverfor Folk, der ikke selv tale Bygdemaal. Som Følge deraf faar man altfor ofte til Svar paa sit Spørgsmaal om Udtalen givet den nu vanlige Skriftform eller en Form, som nærmer sig til denne. Man maa spørge op og op igjen, og det lykkes dog ikke alltid at naa den ægte Bygdeudtale ; det kan jo ofte ogsaa, ialfald i Øieblikket, være vanskeligt at afgjøre, om man har naaet den” .

Dette viser også at det fantes variasjon i uttalen, for eksempel skriftpåvirket uttale, men i kommunikasjon med folk som ikke kommer fra samme bygd. Dette gjelder altså ikke ev. variasjon mellom allmenne folk i ei bygd, som jeg er interessert i. Men Rygh rapporterer at han ikke alltid har klart å grave fram “den ægte Bygdeudtale” og at det kunne være vanskelig å bedømme om han nådde “den ægte Bygdeudtale”. Kan dette implisere at “den ægte Bygdeudtale” var død i noen tilfelle innad i et bygdesamfunn? Eller var “den ægte Bygdeudtale” i allmenn bruk i bygda, men ikke brukt av enkelte informanter som Rygh hadde av en eller annen grunn?

Men la oss nå ta en titt innom Ryghs eget eksemplar av 1838-matrikkelen, som er grunnlaget for NG.

Et blikk på Ryghs eget eksemplar av 1838-matrikkelen (Søndre Bergenhus Amt)

Først litt om dette materialet: Ryghs eksemplar av 1838-matrikkelen ligger i dag i Riksarkivet i Oslo. Det er interfoliert, dvs. at det blir satt inn blanke blad mellom de trykte bladene i matrikkelen. På de tillagte bladene finner man notater av Rygh. Indrebø beskriver materialet slik (Indrebø 1929: 144):

“17 kvartbd. 1 band for kvart fylke (amt). Matr. fraa 1838 er interfoliera, og paa dei inskotne bladi hev Rygh notera eldre skriftformer, og so uttaleformer. Skriftformer yngre enn 1600 og sume eldre enn 1600 er med raudt blekk. Skriftformer fraa fyre reformasjonen og sume noko yngre er med myrkt blekk. Øvst paa det fyrste (innskotne) bladet for kvart tinglag hev Rygh (i regelen) sett til kven som hev skrive upp uttala, og aaret som det er gjort. Han tel upp heimelsmennene stundom soleis at han nemner namnet deira, stundsom soleis at at han berre segjer kvar dei er ifraa. Kvar heimelsmann hev fenge sitt nummer, og ved dei einskilde uttaleuppgaavone viser Rygh til heimelsmennene med hjelp av desse nummeri” .

*Et blikk på Oluf Ryghs eget eksemplar av 1838-matrikkelen – Søndre Bergenshus amt (Foto: Wen Ge).*

I skrivende stund har jeg nettopp besøkt Riksarkivet og sett litt gjennom aktuelle deler fra Ryghs eksemplar av 1838-matrikkelen, for eksempel Søndre Bergenshus amt, men har ikke fått tid til å gå grundig gjennom materialet. En titt innom matrikkelen gir allerede noen interessante og ev. aktuelle funn, for eksempel flere uttalevarianter og opplysninger om informanter som ikke er oppført i tilsvarende bind av NG. Her tar jeg fire gårdsnavn på –stad fra Ullensvang sogn som et eksempel: Måkastad, Kvestad og Kambastad og Jåstad. Men før jeg gjør det, vil jeg være ærlig på at det er første gang jeg ser på Ryghs eksemplar av 1838-matrikkelen og derfor ikke har så mye kunnskaper om kilden, for eksempel håndskriften og lydskriften der. Framstillingen nedenfor er derfor ikke noen analyse. I stedet vil jeg primært gi et inntrykk av materialet og vise det som jeg synes kan være aktuelt for prosjektet mitt.

Mens Måkestad, Kvestad og Kambastad og Jåstad i NG henholdsvis er dokumentert med bare én uttale, nemlig /må`kastå/, /kvæ`stå/, /ka`mbastå/ og /jao`stå/, ser vi flere uttalevarianter av de fire gårdsnavnene i Ryghs eksemplar av 1838-matrikkelen og ikke minst informanter til uttalevariantene. (Ifølge min lokale kilde er Jåstad uttalt med tonem 1, ikke tonem 2, slik som dokumentert i NG.)

Uttalene av Måkastad, Kvestad, Kambastad i NG bd. 11 (Olsen & Rygh: 1910: 451)

Uttalene av Jåstad i NG bd. 11 (Olsen & Rygh: 1910: 452)

Uttalevarianter av Måkestad i Ryghs eksemplar av 1838-matrikkelen (nytt matrikkelno. 85)[7]

Her var det fire informanter, markert med nummer 1, 2, 3 og 5. Tre uttaler ser ut til å være notert: Mens informanter 1, 2, 5 rapporterer en uttale som kanskje svarer til /må`kastå/ i NG, svarer informant 3 med en uttale som slutter på “ste”, som ikke er oppført i NG. Dessuten er en uttale notert over “mŏkastŏ”.

Vi ser også flere uttalevarianter ved Kvestad, Kambastad og Jåstad markert med informantnummer.

Uttalevarianter av Kvestad i Ryghs eksemplar av 1838-matrikkelen (nytt matrikkelno. 86)

Uttalevarianter av Kambastad i Ryghs eksemplar av 1838-matrikkelen (nytt matrikkelno. 87)

Uttalevarianter av Jåstad i Ryghs eksemplar av 1838-matrikkelen (nytt matrikkelno. 97)

Når det gjelder informantene til uttalene til de fire gårdsnavnene, har jeg så langt bare sett én kort merknad som ligger i begynnelsen av delen av matrikkelen for Ullensvang sogn:

Informant 2 og informant 5 kommer henholdsvis fra Aga og Børve. Begge ligger i Ullensvang sogn, dvs. at de to informantene antakeligvis var fra det lokale samfunnet. Dessverre har jeg så langt ikke oppdaget noen opplysninger om 1 og 3. Informant 3 skiller seg ut med “ste” som uttale til etterleddet –stad. Det hadde vært interessant å finne ut bakgrunnen til hen, som ev. kunne forklare bruken av “ste”.

Veien videre

Jeg gjentar problemstillinga: I hvilken grad er uttaleopplysninger om stedsnavn i Norske Gaardnavne representative for samtidas generasjoner i et bygdesamfunn.For å kaste lys over dette, skal jeg ta en grundig gjennomgang av opplysninger om uttale og informanter i Ryghs notater i hans eget eksemplar av 1838-matrikkelen for Kinsarvik sogn og Ullensvangs sogn. Det vil også være aktuelt å lese Opedal (1960) og Sandøy (2015), siden de ev. kan opplyse om graden av homogeniteten/heterogeniteten i språkbruk i de to sognene i slutten av 1800-tallet.

Litteraturliste

Bugge, Edit. (2011). Noen metodiske utfordringer knyttet til orddødsstudier. Det Kongelige Norske Videnskabers Selskabs Skrifter 2011/1, 177–199.
Cukor-Avila, Patricia & Bailey, Guy. (2013). Real Time and Apparent Time. I Jack. K. Chambers & Natalie Schilling (red.), The Handbook of Language Variation and Change (2. utg.). Chichester: John Wiley & Sons, Incorporated.
Helleland, Botolv. (1991). Etymologisk eller dialektnær skrivemåte av stadnamn? I Botolv Helleland & Kristoffer Kruken (red.), Den 5. nasjonale konferansen i namnegransking, Blindern 18. november 1988, Innleiingar og diskusjon, 23-33. Oslo: Avdeling for namnegransking, Universitetet i Oslo.
Helleland, Botolv. (2015). Gamle usamansette gardsnamn. Hardanger, 2015, 75-94.
Indrebø, Gustav. (1929). Namnekomissjonen fraa 1878 og samlingane etter Oluf Rygh. Maal og Minne. 129-149.
Norsk stadnamnleksikon på Internett: http://www.norskstadnamnleksikon.no/
Olsen, Magnus & Rygh, Oluf. (1910). Gaardnavne i Søndre Bergenshus Amt. Bd. 11, Norske Gaardnavne. Oplysninger samlede til Brug ved Matrikelens Revision. Kristiania: W.C. Fabritius & Sønner A/S.
Oluf Ryghs eksemplar av matrikkelen for 1838, med hans notater. Fortegnelse over Jordebrugene og deres Matrikulskyld saaledes som samme befandtes ved 1855 Aars Udgang i Kinnserviks og Røldals Thinglag af Søndhordlands og Hardangers Fogderi, affattet ifølge Kongelig Resolution af 29de August 1855.
Opedal, Halldor Olson. (1960). Hardingmålet. Ord og vendingar og stil. Oslo: Universitetsforlaget.
Rygh, Oluf. (1898). Norske Gaardnavne : Oplysninger samlede til brug ved Matrikelens Revision : Forord og indledning. Kristiania: W. C. W.C. Fabritius & Sønners bogtrykkeri.
Sandøy, Helge. (2015). Vestlandsk etter 1800. I Helge Sandøy (red). Talemål etter 1800. Norsk i jamføring med andre nordiske språk. Oslo: Novus forlag.
Søyland, Aud. (2016). Kvifor målføreformer i vegnamn? Nytt om namn, 63-64, 40–44.
Valand, Siv Sørås. (2005). Normering av stedsnavn – En undersøkelse av normeringspraksis med utgangspunkt i et navnemateriale. Fra Stokke, Vestfold (masteroppgåve). Universitetet i Oslo.

[1] Lydskriften Norvegia er brukt i dette innlegget.

[2] Det er snakk om den forrige Ullensvang-kommunen, før sammenslåingen med Jondal kommune og Odda kommune i 2020.

[3] Det er ikke sikkert når informanter i Ryghs innsamlingsarbeid var født. I illustrasjonen fører jeg opp 1860-tallet som et rent eksempel.

[4] Bjørnebotnen og Laagefjeld (gnr. 96) er en gård med et dobbeltnavn (Olsen & Rygh 1911: 457). Jeg har behandlet navnet som ett navn.

[5] Her prøver jeg å gjengi uttalene av de sju navnene så lik som det står i NG, med to unntak. Det ene unntaket er kvantitetsmarkering. I NG er breve (˘) og makron (¯) brukt til å markere kort og lang vokal. Her er kolon (:) brukt for å markere lang vokal. Det er ingen markering ved kort vokal. Det andre unntaket er markering av diftong. I NG er diftong markert med en ⁀ over to vokaler. Her er det ingen slik markering, som /ao/.

[6] Her er Naa /nao/ inkludert, selv om /ao/ ikke viser tilbake på gno. á (Olsen & Rygh 1911: 451). Også Jaastad /jao`stå/ er inkludert trass i usikkerhet med opphavet til førsteleddet (Olsen & Rygh 1911: 452, 453, men se også Jåstad i NSL).

[7] Eiendommer i 1838-matrikkelen er markert blant annet med nytt matrikkelnummer. Gjennom nytt matrikkelnummer kan en raskt komme fram til eiendommer som en vil se på.

Inofficiella personnamn i en bondedagbok från 1800-talets slut: Kågeträskdagboken från Västerbotten

Av Lars-Erik Edlund

Kågeträskdagboken – en presentation

I oktober 1891 skriver en av systrarna Dahlqvist i Kågeträskdagboken – som vi nu skall uppehålla oss vid – att <nu är de så jag får alldrig ti skrifva om veken men nu är de sön dag> (”nu är det så att jag får aldrig tid att skriva på veckan, men nu är det söndag”). Systrarna Greta (1859–1947) och Lovisa Dahlqvist (1862–1938) hade säkert inte mycket tid att skriva, men de tog tillvara alla de lediga stunder de hade och kan därigenom ge oss sentida läsare värdefulla inblickar i livet på Anten-Ors gård i Kågeträsk i norra Västerbotten i slutet av 1800-talet. Dagboksanteckningarna är skrivna växelvis av de båda systrarna.

I dagboken, som hör till den grupp av folkliga dagböcker som kallas bondedagböcker, möter man ingående beskrivningar av det dagliga livet på gården, med husfolkets utomhusarbete under vår, sommar och höst, och kvinnornas inomhusarbete under vinterhalvåret med vävning, stickning och andra aktiviteter. Mycket avslöjas också i dagboksanteckningarna om det sociala livet med de många uppgifterna om s.k. nattfrierier, giftermål, födslar och död. Det är kollektivet snarare än individerna som träder i förgrunden i texterna.

Strax före jul 2022 publicerades en andra, mycket omfattande del av Kågeträskdagboken. Ann-Catrine Edlund är huvudredaktör, medan Ulf Lundström och bloggskribenten är medredaktörer.

Så här skriver systrarna i slutet av augusti 1891:

den siste agusti skuru vi
up lån tegen in na svijan och det var så
kallt at det frös gola här i kläp pom
och potat rise blir svart och no var då kor
ne fruse de var då särkert och det var nat
ten mot den siste augusti (dagbok 1 s. 6)

[Tolkning: ”Den sista augusti skar vi upp Långtegen inpå Svedjan och det var så kallt att jorden frös här i Kläppen. Och potatisriset blir svart och nog var då kornet fruset, det var då säkert och det var natten till den sista augusti.”]

*Figur 1. Dagboksanteckningar från december 1899 – januari 1901 där det bl.a. berättas om Eva Kåglunds död. Foto: Maria Sundström.*

Och på ett annat ställe, i en anteckning från april 1898, heter det:

pit johansson kom hit i pär
ri hans den 1 april och så håll
han bön der om lör dag
och om palmsömdag så var
han här och dagen efter
Så var han så i gren näst
om ant anton
och sa for han hem, och vi
tjofti en bok som kallas prosen
stant som kostar 2,50 ören
och en stor kjuk som kostar 3 kr (dagbok 4 s. 28)

[Tolkning: ”Pit-Johansson kom hit till Per-Hans den 1 april och så höll han bön där på lördag. Och på palmsöndag så var han här och dagen efter så var han söderut i Gran hos Ant Anton och så for han hem. Och vi köpte en bok som kallas Protestant som kostar 2,50 ören och en stor bjällra som kostar 3 kr.”]

Språklig variation och mångfald

Språket i dagboken är som man ser redan av dessa textutdrag högst intressant. Gretas och Lovisas förstaspråk var Skelleftemålet. Talad rikssvenska hade de mött som uppläsningsspråk i mer officiella sammanhang, och i skolan lärde de sig skriva svenska. Texten i dagboken kännetecknas av sina starka dialektala inslag samtidigt som skribenterna har ambitioner att följa normen i den skrivna svenskan. Texten ger åtskilliga exempel på detta, och utgör därför ett rikt studieobjekt för skriftbruksforskaren.

Dagboken uppvisar en rik variation av former av enskilda ord, men också vad gäller morfemgränser och interpunktion. När det gäller att skriva dialektord är systrarna naturligtvis tvingade att göra helt självständiga val av ortografi, men det gäller även ord ur standardspråket.

För pojkar/pojkarna återfinns sålunda 19 olika skrivformer: <packar>, <pajka>, <pajkar>, <pocka>, <pockana>, <pockar>, <pockarna>, <pockor>, <påckar>, <påckarna>, <påjkana>, <påjkarna>, <påkar>, <påkarna>, <påkkar>, <paka>, <pajka>, <pakka> och <pockka>. Första stavelsen återges som vi ser <pak>, <påk>, <pakk>, <pack>, <pock>, <pockk>, <påck>, <påkk>, <pajk>, <påjk>, där vokalen representeras av <a>, <å> och <o> och konsonanten av <-k>, <-kk>, <-ck>, <-ckk>. Dialektens uttal är [pajka].

Då det gäller ortnamnen återges dessa, i varje fall för några av de mest högfrekventa namnen, förhållandevis konsekvent: de vanliga Lövtjärn och Svedjan skrivs ofta <löfkän> respektive <svijan>, men så var det också mycket välkända, eftersom familjens fäbod låg vid Lövtjärn och Svedjan var en för dem välbekant bydel i Kågeträsk. Men en namnled som –roddet, som används (både som simplex och som huvudled) i namn på röjningar, återges med en högst varierande ortografi: <rode>, <rodde>, <roden>, <rodder>, <råde>, <rådde>, <råden> och <rådder>.

Den dialektalt intresserade hittar mycket spännande i utgåvan. Här används sålunda ord som <bäjsa>, <bässa>, dvs. bedsa, i betydelsen ’tigga’, även: ’fria, be om (handen)’, <hiske>, dvs. hyske, för ’avträde, ”det lilla huset”’, det lite lustiga ordet <storomme>, dvs. storrummig, i betydelsen ’utrymmeskrävande’ (exempelvis om personer som tar stor plats på ett dansgolv), liksom den intressanta frasen <galli bära>, dvs. gårlug bära, i betydelsen ’redo att kalva’, dessutom ordet <qvä>, dvs. kväd, i den överförda, mycket precisa, betydelsen ’råmjölk som har en kådaktig (alltså trögflytande) konsistens’, många andra ord och fraser att förtiga. Vidare finns här former med initialt br- för äldre wr- i orden <brensken> för vrensken och <bräka> för vräka, åtskilliga reflexer av fornärvda diftonger i ord som <kåjrä>, <kajra>, dvs. köra ’kvida, jämra sig svagt’, <gating stucke>, dvs. getingsstucken, <asretagen> för Östra tegen och <asttanola> för östnordan (’nordostan’). Sekundära diftonger finns i några fall, som i <spöj> för spy. Den nordsvästerbottniska itacismen (y > i) återfinns i ord som <mira> för myra, <bin> för byn och <ticka> för tycka. Vidare finns åtskilliga exempel på dativformer, såsom i orden <skönom>, <legdom> och <hästom> (sjö, lägda respektive häst) men också i ortnamnen <järra träskkän> ’här på Träsket [dvs. Storkågeträsket]’ och <til görom> ’till Jörn’ (en ort i norra Västerbotten). Verbet fara har i dialekten ingressiv användning, dvs. betydelsen ’börja, begynna’, även: ’ge sig i kast med’ som i <for de ränggen> (’började det regna’) och <for val qväl> (’började bli kväll’). Ja det är mycket annat man återfinner i texterna. Dagboken är verkligen en guldgruva för den som är intresserad av de dialektala förhållandena i äldre tid.

De inofficiella namnen i dagboken – socionomastiska iakttagelser

Även personnamnen uppvisar en rik variation i de omfattande dagboksanteckningarna, och det är personnamnen jag nu stannar upp inför. Förutom de närmaste familjemedlemmarnas namn (systrarnas egna samt moderns, faderns och broderns namn) används i dagboken 208 namn, 64 för kvinnor och 144 för män. Av dem är 169 inofficiella namn som systrarna använder om personer som finns i grannskapet i byn. Dessa namn som här skall diskuteras utgör en avgränsad korpus som kan ge en bild av namnbruket i en nordsvensk bygd i slutet av 1800-talet.

24 av namnen – avseende 7 kvinnor och 17 män – är öknamn, smeknamn eller namn till binamnselement som Lill-, Stor– och liknande, namn som <gammel iakob> (Gammel-Jakob), <väsback kunggen> (Västbäckskungen), <skråmmen> (Skråmmen) och <Maf > (Maf). Möjligen är Skråmmen bildat till det nordvästerbottniska bynamnet Skråmträsk, medan det svårtolkade Maf kanske har bildats till adv. maf, maffen, maffens m.fl., jfr dial. kukumaffen ’mycket bra, förträffligt’ – kan det vara så att det har sin bakgrund i ett favorituttryck som personen i fråga haft, vad vet man? Sådana namn finns det ju exempel på.

De inofficiella namn som bildats i anslutning till faderns och moderns namn utgör till antalet 60 i dagbokstexterna; 17 avser kvinnor och 43 män. Med ett undantag när är de bildade till faderns namn. Storparten utgörs av faderns dopnamn + namnbärarens dopnamn t.ex. <adams osker> (Adams Oskar), <näjtillda> (Nickes Tilda) och <rånnis nis hulda> (Rånings-Nils Hulda), som används i hela 44 namn (för 15 kvinnor och 29 män). Här finns dock även <lenastina necke> (Lena-Stinas Nicke), det enda exemplet på ett namn bildat till moderns dopnamn. Enligt kyrkböckernas vittnesbörd var Lena-Stina ensamstående moder.

Ett mindre antal namn, 9 stycken, utgörs av en kombination av faderns dopnamn + dennes släktnamn/patronymikon + namnbärarens dopnamn: <janosa eva> (Jan-Orsas Eva) och <jånpäsapäll> (Jan-Persas Pell). Ett ännu mindre antal namn, närmare bestämt 7 stycken, har bildats till faderns släktnamn + namnbärarens dopnamn, typen <vikmans johan> (Vikmans-Johan) och <Holm janni> (Holm-Johan).

Vidare finns i dagboken 17 fall där kvinnors inofficiella namn är bildat till makens förnamn, såsom <abram Lof> (Abrahams Lovisa) och <ärrik fredrikka> (Eriks Fredrika). Därtill finns 17 exempel (för 5 kvinnor, 12 män) på fraser som betecknar pojkar eller flickor som söner respektive döttrar, som i <antons pajka> (Antons pojkar) och <ärik päll dötren> (Pelle Erikssons döttrar).

Den största kategorin inofficiella namn i dagboken utgörs alltså (med ett undantag!) av namn bildade till faderns namn, nämligen dennes dopnamn eller släktnamn/patronymikon. Både söner och döttrar benämns på detta sätt. Ett mindre antal fall utgörs av namn där hustruns relation till maken åsyftas. Namnbildningarna synliggör, kort uttryckt, släktskap genom barnens identifikation i relation till fadern och den gifta kvinnans identifikation i relation till maken.

Men det finns också en annan grupp av inofficiella namn, sådana bildade i anslutning till ortnamn. Till antalet utgör de 43 namn, och det finns noga taget fyra olika underkategorier. En kategori (om 11 namn) är sådana där ett bynamn kombineras med namnbärarens dopnamn (eller patronymikon), som <basttulijani> (Bastulid-Johan) och <vik dar lell erik> (Vikdals-Lill Erik). En annan kategori utgörs av typen <adrian oppi jupfårs> (Adrian uppe i Djupfors) och <manda söi häbes> (Manda söderut i Häbbersfors), och det finns i materialet 13 stycken sådana namn. I en tredje kategori (om 7 namn) kombineras ett bydels- eller hemmansnamn med personens dopnamn, som <stran alma> (Strand-Alma) och det påfallande <två anna> (Två-Anna), vilket sistnämnda namn har sin bakgrund i hemmanet nr 2 i Kusliden. En sista kategori, typen <teolinda inna svijan> (Teolinda på Svedjan) och <antons pajka inna svijan> (Antons pojkar på Svedjan) om 13 namn, består av personens dopnamn + en fras innehållande ett bydels- eller hemmansnamn.

Man kan beträffande de inofficiella personnamn som knyts till ett ortnamn se vissa mönster. Det är avsevärt fler inofficiella namn för män än för kvinnor som bildats till ortnamn; 33 namn avser män, 10 kvinnor. Det är även uppenbart att männen oftare har ett namn som relaterar till byn än till en bydel eller ett hemman. Omvänt är förhållandet vad gäller kvinnorna: endast 2 av kvinnonamnen anknyter till ett bynamn, medan 8 hänför sig till bydelar eller hemman. Även om det rör sig om små tal kan man nog konstatera att männen företrädesvis positioneras i relation till byn, kvinnorna däremot till gården.

Personer med olika inofficiella namn

I dagboken finns en hel del exempel på att samma person kan bära olika namn i olika sammanhang. Jag nämner här blott två exempel.

Erik Rickard Eriksson kallas första gången i dagboken 1892 <ärik innat bärjin> (Erik innåt Berget), där frasen innåt Berget betyder ’västerut på Berget’. Eftersom det vid denna tid fanns flera Erik i Kågeträsk förelåg ett behov av att skilja dem från varandra. Men då Erik Rickard Eriksson fader också hette Erik, var <ärik innat bärjin> inte helt entydigt. Han kallas därför på ett par ställen med sina båda dopnamn <ärikrekard>, <ärik rekard>. Senare kallas han <lelerik>, <lel ärik> (alltså Lill-Erik), men även formen <ärikken> i bestämd form finns. Erik benämns sålunda utifrån fadern och den bydel där han är bosatt.

Lovisa Gustafsdotter möter vi i dagboksanteckningarna under fyra olika namn. År 1892 som <gusta lel lof> (Gustavs Lill-Lov), detta i anslutning till fadern Gustav Johansson, men med ett tillagt Lill- för att skilja henne från modern Lovisa. År 1893 kallas Lovisa Gustafsdotter emellertid enbart <gus sta lof>, <gustaf lof> (Gustavs Lov). När hon gifter sig med Abraham Karlsson kallas hon <abram Lof>, men även <Lovisa >.

Namnen på enskilda namnbärare visar de situationella betingelserna för namnbruket, och av exemplen ser man hur identiteten skapas och återskapas.

Sammanfattningsvis om socioonomastiska förhållanden i Kågeträskdagboken

Kågeträskdagbokens texter utgör en sammanhållen och under en begränsad tid tillkommen källa, som speglar namn i vardagsbruk. Därigenom är man här ett funktionellt namnbruk på spåren. Kvinnorna identifieras som döttrar och hustrur verksamma på den egna gården, medan männen identifieras som söner verksamma i byn. Namnbruket för kvinnor positionerar dem till hushållet, alternativt anger deras giftermålsstatus. En ogift kvinna identifieras i relation till fadern (eller husbonden), medan en gift identifieras i relation till maken. De inofficiella namnen bidrar till att upprätthålla samhällets rådande sociala, kulturella och ideologiska förhållanden. Namnen på enskilda namnbärare indikerar situationella betingelser för namnanvändningen, och visar att identiteten ständigt skapas och återskapas.

Greta och Lovisa Dahlqvists dagboksskrivande uppvisar vardagslivet och umgänget i en nordsvensk by på 1890-talet, men ger oss också en möjlighet att lägga det sociala pusslet med hjälp av det som de inofficiella personnamnen berättar. Inte minst detta senare är spännande.

Referenser

Edlund, Ann-Catrine & Edlund, Lars-Erik, 2020a: ”Den 1 mars då dog och stran Fredrika”. Ortografiska val och språklig identifikation i en folklig dagbok från 1890-talet. I: Humanetten 44 [= Nordiska – på gång och på språng! Vänbok till Gunilla Byrman]. Växjö: Institutionen för språk och litteratur, Linnéuniversitetet. S. 46–75.
Edlund, Ann-Catrine, Edlund, Lars-Erik & Lundström Ulf, 2020b: Basttulijani och Janosa Eva. Personnamn och identifikation i Kågeträskdagboken 1891–1901. I: Namn i skrift. (Names in Writing.) Handlingar från NORNA:s 48:e symposium i Göteborg den 29–30 november 2018. (Meijerbergs arkiv för svensk ordforskning 44.) Göteborg: Meijerbergs institut för svensk etymologisk forskning vid Göteborgs universitet. S. 37–59.
Kågeträskdagboken. En västerbottnisk dagbok 1891–1901 med kommentarer, vol. 2. Utgiven av Ann-Catrine Edlund (huvudredaktör), Lars-Erik Edlund & Ulf Lundström (redaktörer). (Folklivsskildringar och bygdestudier 21:2.) Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur, Uppsala 2022.

Bønders tilnavne i Merløse herred 1688

– med særlig fokus på forskelle imellem gårdmands- og husmandsstanden

af Johnny Grandjean Gøgsig Jakobsen

I et tidligere indlæg her på den socio-onomastiske blog af den 21. august 2020 (Peder Bonde og Jens Husmand) redegjorde jeg for variationer i fornavne blandt gårdmænd og husmænd i 1600-tallets Danmark baseret på en optegnelse over fæstebøndernes navne i Merløse herred i Matriklen 1688. Denne gang vil jeg vende blikket imod samme persongruppes tilnavne.

I listen optræder i alt 923 skatskyldige mandspersoner med oplysning om bopælsmæssig tilknytning til landsby og sogn. For alle personerne angiver listen to til tre navne, der i alle tilfælde inkluderer et fornavn, hvilket i 816 tilfælde er suppleret med et patronymikon og intet andet. For 107 af personerne indgår der foruden fornavnet også et tilnavn, enten som det eneste ‘efternavn’ eller sammen med et patronymikon, i sidstnævnte tilfælde altid efter patronymikonet.

Tilnavnene optræder både hos gårdmænd og husmænd, men langt fra med samme relative hyppighed. Antalsmæssigt fordeler de 107 tilnavne sig på 63 gårdmænd og 44 husmænd, og sat op imod det samlede antal personer i hver af de to sociale grupper, kan det konstateres, at 9 % af gårdmændene bar et tilnavn mod 23 % af husmændene. Det var således markant mere almindeligt med tilnavne blandt husmænd end blandt gårdmænd i Merløse herred anno 1688.

*Udpegning af beliggenheden af Merløse herred på Sjælland, med det omfang, som herredet havde i 1688. Kort af forfatteren.*

De 107 fundne eksempler på tilnavne i Merløse herred fordeler sig på 42 forskellige leksikalske tilnavne. De fem mest hyppige tilnavne tegner sig for 50 og dermed næsten halvdelen af alle eksemplerne: Skrædder (16), Møller (12), Smed (10), Skomager (7) og Jyde (5). I 25 tilfælde optræder tilnavnet kun i anvendelse på én enkelt person.

ERHVERVSBETEGNENDE TILNAVNE

Som de nævnte fem hyppigste tilnavne indikerer, er en ganske betydelig del (74) af bondetilnavnene i 1600-tallets Merløse herred dannet på erhvervsbetegnelser, der foruden ovennævnte også omfatter Kok (4), Væver (4), Hugger (3), Ladefoged (3), Murermester (3) og Skytte (3), samt Bryde, Brygger, Bødker, Kromand, Rytter, Snedker, Timmermand, Tingmand og Urtegårdsmand med hver én optræden.

Det kan ud fra kilden ikke vurderes, om de pågældende personer ved siden af fæstebondeforholdet også bestred det pågældende erhverv, men det kan ud fra selve kildens form og opstilling konkluderes, at det her vitterligt er anført som en del af navnet og ikke blot som en stillingsbetegnelse.

Lokalitetsrefererende tilnavne

I elleve tilfælde kan tilnavnet kategoriseres som en indbyggerbetegnelse eller ‘inkolentnavn’, der i alle tilfælde refererer til områder inden for det danske rige inklusive hertugdømmerne og de dengang nyligt tabte østersundske provinser: Jyde (5), Friis (2), Harboe (2), Hallandsmand (1) og Skåning (1); hvor de øvrige inkolentnavne bør give sig selv, anses Harboe (eller Harthbo) almindeligvis at referere til indbyggere fra Hardsyssel i det nordvestlige Jylland (DgP II:1 sp. 417–419).

I tillæg til inkolentnavnene optræder der to deciderede stednavne blandt herredets bondetilnavne: Lambæk (1) og Lunderød (1). Der kendes umiddelbart ikke til nogen naturlokalitet Lambæk i Merløse herred, mens tilnavnet på husmanden Søren Lunderød i Tølløse utvivlsomt refererer til en nabolandsby af samme navn.

Personkarakteriserende tilnavne

Ni af bøndernes tilnavne fremstår som personkarakteriserende adjektiver eller substantiver: Brun (1), Hvidhoved (1), Høg (1), Høj (1), Krog (1), Kruse (2), Lang (1) og Lave (1); sidstnævnte kendes på dansk også som fornavn, men for gårdmanden Niels Lave fra Skimmede synes der snarere at være tale om et tilnavn.

Tilbage henstår elleve tilnavne, der enten ikke lader sig klassificere i ovennævnte grupper (Brandt, Gran, Juel, Kåre, Møllegård og Winter) eller ligefrem er svære at trække nogen etymologisk mening ud af (Fløy og Haarstral).

Sociale variationer i typen af tilnavne

Mens nogle tilnavne synes at optræde lige hyppigt på gårdmænd og husmænd, kan der for andre observeres en tydelig social forskel i hyppigheden. De 74 erhvervsbetegnende tilnavne fordeler sig som samlet gruppe ganske ligeligt imellem gårdmænd (35) og husmænd (39), mens der for de enkelte navne kan være større variation.

Møller optræder således for 11 gårdmænd og 1 husmand, mens Bryde, Brygger og Ladefoged udelukkende anvendes for gårdmænd (ialt 5 personer). Omvendt optræder de erhvervsbetegnende tilnavne Bødker, Hugger, Kromand, Murermester, Rytter, Snedker, Timmermand, Tingmand, Urtegårdsmand og Væver i Merløse herred kun på husmænd (ialt 17 personer).

Ovennævnte sociale variationer stemmer i høj grad overens med hvad man kunne forvente, da f.eks. møllere, bryder og ladefogeder generelt hører hjemme i gårdmandsklassen, mens mange husmænd måtte supplere indkomsten med diverse rurale håndværk eller krovirksomhed.

Det er derimod overraskende (i hvert fald for nærværende forfatter) at konstatere, at flere af disse håndværkerbetegnelser faktisk også anvendes som tilnavne på gårdmænd, hvilket f.eks. gælder Skomager (2 ud af 7), Smed (4 ud af 10) og Skrædder (10 ud af 16).

Ses på fordelingen af tilnavnetyper i de to sociale grupper hver for sig, er det meget markant, at der blandt husmænd næsten udelukkende optræder erhvervsbetegnende tilnavne (39 ud af 44 personer, eller 89 %). Derimod anvendes indbyggerbetegnelser og personkarakteristika næsten udelukkende som tilnavne på herredets gårdmænd (18 ud af 20 eksempler, eller 90 %).

Det var alt for denne gang. Jeg vil i senere blokindlæg fortsætte de socio-onomastiske personnavnestudier med udgangspunkt i Merløse herred i middelalderen og tiden frem til slutningen af 1600-tallet. Et næste forhold til belysning kunne være en sammenligning af bondestandens navne i herredet med navne på indbyggere i den hosliggende købstad Holbæk.

Litteratur

DgP = Danmarks gamle Personnavne I-II, udg. af Gunnar Knudsen, Marius Kristensen & Rikard Hornby. København 1936-64.

Danmarks Stednavne 100 år

En bogserie med socioonomastisk potentiale?

af Birgit Eggert

I 2022 var det 100 år siden det første bind af bogserien Danmarks Stednavne udkom. Det har Arkiv for Navneforskning ved Københavns Universitet, som udgiver serien, ønsket at markere med en jubilæumsbog i arkivets anden bogserie, Navnestudier.

Således udkom lige før jul i 2022 bogen Danmarks Stednavne 100 år. Jubilæumsskrift i anledning af hundredåret for udgivelsen af bind 1: Samsøs Stednavne (Navnestudier 46) som er en antologi bestående af tolv artikler, som på forskellig vis tager udgangspunkt i Danmarks Stednavne eller i sted- og personnavne på Samsø.

Artiklerne er alle skrevet af forskere, som på den ene eller anden måde har arbejdet nært med Danmarks Stednavne. Bogen er udgivet som en webpublikation i frit tilgængelig “open access”-form, og tre af artiklerne præsenteres af de respektive forfattere ved et seminar den 20. januar 2023 ved Institut for Nordiske Studier og Sprogvidenskab (NorS) på Københavns Universitet.

Jubilæumsbogens artikler har forskelligt potentiale i forhold til socioonomastisk forskning; de repræsenterer en bred vifte af både sted- og personnavneforskning. Dertil har Rikke S. Olesen stillet skarpt på oprettelsen af (sted)navneforskning som institutionaliseret fag i Danmark. Fagets historie er interessant, og den rummer om ikke egentlig socioonomastik så i hvert fald et ufravigeligt samfundsrelevant sigte i erkendelsen af stednavnenes vigtige stilling i kommunikation om stedlig orientering.

Danmarks Stednavne som grundlag for socioonomastisk forskning?

I 2022 udkom også et nyt bind i serien, Læsøs Stednavne (Danmarks Stednavne 27), og dermed er omkring to tredjedele af det nuværende Danmark blevet toponomastisk behandlet. Selvom der hen ad vejen er sket små ændringer i behandlingen af navnene, og opstillingen af materialet har forandret sig lidt, er udgivelsens form som leksikografisk værk den samme gennem alle de 100 år serien har været under udgivelse. Dermed repræsenterer den traditionel filologisk navneforskning som har et etymologisk sigte, da målet i tolkningerne er identifikation af de ord som indgår i navnene.

Danmarks Stednavne er således i sig selv ikke en socioonomastisk udgivelse, men den er efter min mening alligevel ikke irrelevant her på bloggen. Der findes forskellige opfattelser af hvad socioonomastik er, jf. fx bloggens december-indlæg 2022 af Gunnstein Akselberg og hans tidligere indlæg som diskuterer hvad socioonomastik egentlig er. Uanset hvor bredt eller snævert man tolker fagbetegnelsen socioonomastik, kan materialet som præsenteres i Danmarks Stednavne sagtens ligge til grund for socioonomastisk forskning. Det ordmateriale som findes i navnenes tolkninger, kan fortælle om hvad de mennesker som navngav, fandt vigtigt eller påfaldende lige netop dér på den navngivne lokalitet på navngivningstidspunktet.

Hvert bind af Danmarks Stednavne kan således danne grundlag for undersøgelser af for eksempel bebyggelsesudviklingen i det område som bindet dækker. På landsplan eller bare i større områder kan navne af bestemte typer eller af en bestemt alder for eksempel fortælle om kontinuitet og diskontinuitet i samfundet og også om kulturelle strømninger som er skyllet ind over landet på bestemte tidspunkter. Det er for eksempel fascinerende at nogle ønavne og vanddragsnavne har været brugt kontinuerligt gennem flere tusind år, og meget sigende at der kom en bølge af stednavne med ord for abstrakter som efterled, fx –lyst, –hvile, –minde osv. Hvis man ser på hvilke typer bebyggelser som fik disse navne med abstrakter som efterled, og hvilken geografisk distribution de har, så fortæller det jo noget om hvilke mennesker som tog den nye navngivningsmode til sig.

I Læsøs Stednavne er det mest iøjnefaldende et ganske stort antal navne som oprindeligt er dannet som præpositionsforbindelser, fx På Bakken, Ved Kirken, På Hjørnet, og en del personnavne brugt som stednavne, nogle i genitiv, fx Kruses, og nogle uden genitiv, fx Barbara Larsdatter. Disse navne vidner for mig at se, om et meget lokalt navnemiljø som det kunne være interessant at dykke ned i med et socioonomastisk sigte.

Sosioonomastikk – kven er du og kva vil du?

av Gunnstein Akselberg

Ei retorisk tilnærming

Denne vesle teksten har som føremål å stilla nokre retoriske spørsmål til fagfeltet sosioonomastikk. Altså spørsmål som det eigenleg ikkje vert venta direkte og konkluderande svar på, men som eg her hovudsakleg stiller for å trengja nærare inn i innhaldet og forståinga av kva sosiononomastikk eigenleg er, for å setja i gang refleksjonar og resonnement omkring fagfeltet sosioonomastikk knytte mellom anna til definisjonar, avgrensingar, funksjonar, metodar, data, analysar og modellar.

Dei retoriske spørsmåla i denne teksten set temaa knytte til sosioonomastikk – som eg har teke opp i to av dei tidlegare blogginnlegga mine – inn i meir eit overordna perspektiv. Intensjonen min er i utganspunktet å fokusera på dei allmenne rammene omkring fagfeltet sosioonomastikk, og vil såleis også kunna ha relevans for fleire andre fagdidiplinar.

Tidligare blogginnlegg:
Sosioonomastikk vs sosiolingvistikk. Forsøk på å skissera bakgrunn for ein definisjon av disiplinen
Termen sosioonomastikk (socioonomastics)

Typar retoriske spørsmål

Det finst fleire typar retoriske spørsmål som vinklar spørsmål, som ein ikkje forventar direkte svar på, på ulik måte. Tre hovudtypar retoriske spørsmål er hypophora, epiplexis og erotesis.

Hypophora
Den første typen retorisk spørsmål er hypophora. I desse tilfella vert det stilt spørsmål som spørsmålstillar straks svarar på sjølv. Svar på slike spørsmål vert ofte følgde opp med råd, visdom eller ein moral.
Epiplexis
Den andre typen retorisk spørsmål er epiplexis. Slike tilfelle har me når ein fornærmar nokon eller klagar på eit faktum for å oppna eit bestemt resultat. Desse spørsmåla har som føremål å fornærma eller å klaga på noko, for på den måten bebreida eller provosera nokon, og slik prøva å overtyda nokon om noko.
Erotesis
Den siste typen retorisk spørsmål er erotesis. I slike tilfelle er svara på spørsmåla som blir stilte, meir eller mindre tydeleg underforstått i sjøve spørsmålet. Til dømes ved at det i spørsmålet finst ei implisitt stadfesting eller avvising av noko.

Desse tre typane retoriske spørsmål har alle det til felles at dei ikkje implementerer direkte svar, og difor kan dei lett forvekslast med kvarandre. Det fleste av spørsmåla i denne teksten har nok hovudsakleg karakteren erotesis. Spørsmåla er sette opp i tilfeldig rekkjefylgje.

Aktuelle spørsmål

Er det råd å avgrensa fagfeltet sosioonomastikk tydeleg frå andre fagdidiplinar?
Er det ynskje om å avgrensa fagfeltet sosioonomastikk tydeleg frå andre fagdisiplnar?
Kva for føremål finst for å avgrensa fagfeltet sosioonomastikk?
Er termen sosioonomastikk meir ein fagleg mote-term enn ei nemning med eit viss reelt innhald?
Treng me eigenleg termen sosioonomastik?
Slik me ser termen sosioonomastikk brukt i dag, er den eigenleg ikkje berre eit tomt klistremerke utan reell substans?
Skal alle mogelege fagdisiplinar kunna smukka seg med termen sosioonomastikk?
I termen sosioonomastikk er det førelekken sosio- som avgrensar disiplinen sosioonomastikk, men gjer han i praksis eigenleg det?
Lekken sosio- i termen sosioonomastikk kva står den eigenleg for?
Bør lekken sosio- ha eit tydeleg (semantisk) innhald som både forpliktar, signaliserer og forklara kva disiplinen representerer?
Er lekken sosio- ein gummistrikk som har fått eit upresist og uforpliktande innhald?
Burde termen eigenleg ha vore namnesosiologi (jfr. språksosiologi versus sosiolingvistikk) eller noko heilt anna?
Slik me ser avhandlingar og artiklar i dag, som påberopar seg å vera innom fagfeltet sosioonomastikk, med svært mange særfaglege utgangspunkt, skulle me heller kalla slike onomastiske tilnærmingar for til dømes geografionomastikk, religionsonomastikk, historieonomastikk, antropologionomastikk, psykologionomastikk, økonomisk onomastikk, politisk onomastikk, mental onomastikk, matematisk onomastikk, fysikkonomastikk etc. etc.?
Ville ikkje termar som er nemnde ovanfor i pkt 13. vera meir reelle, beskrivande og funksjonelle?
Fungerer ikkje lekken sosio- i dag tilslørande, desinformerande, upresis?
Dekkjer ikkje termen sosioonomastikk i dag faglege aktivitetar av så mange forskjellige slag at den vert ein slag hodge podge eller lapskaus utan noko substansielt innhald?
Når innhaldet i sosioonomastikken er så sprikande og lite samlande, treng me då eit eige fagfelt sosioonomastikk?

Stampemølleren Stampe – en tilføjelse til et tidligere blogindlæg

af Martin Sejer Danielsen

Baggrund

I oktober 2020 skrev jeg et blogindlæg til nærværende blog om en af mine forfædre der ansøgte og af Øster og Vester Han Herredsfoged blev bevilget navneforandring i 1905. Dengang undrede det mig at der i arkivet fra herredet lå en navneforandringsprotokol der vidner om relativt mange navnebeviser udstedt af herredsfogeden i netop 1905, for ifølge Karl Peder Pedersen kunne loven om navneforandring af 22. april 1904 først finde anvendelse fra juli 1906. Hvorfor blev der så udstedt en masse navnebeviser af Øster og Vester Han Herredsfoged allerede i 1905?

Spørgsmålet har udviklet sig til et forskningsprojekt med empirisk grundlag i en navneforandringsprotokol fra Samsø Birk, altså det birk som frem til 1919 primært udgjordes af den danske ø Samsø i Kattegat. Også denne protokol vidner om mange navneforandringer sket i 1905; faktisk er ikke mindre end 118 navnebeviser udstedt af Samsøs birkedommer i andet halvår af 1905. Projektet har allerede affødt en artikel skrevet til jubilæumsskriftet i forbindelse med 100-året for værket Danmarks Stednavne (1922 ff.); artiklen er dog i skrivende stund stadig under udgivelse.

Tillægsloven af 1. april 1905

Bag de mange navneforandringer viser sig nemlig at ligge et andet og hidtil næsten overset tillæg til navneforandringsloven af 22. april 1904. Som alle andre love blev tillægget publiceret i Lovtidende for Kongeriget Danmark – i daglig tale blot kaldet Lovtidende – hvor det findes i årgang 1905 som lov nummer 76 under den knapt så mundrette titel: “Lov om Tillæg til Lov om Navneforandring af 22. April 1904”. Da loven er dateret 1. april 1905, vil jeg herefter nøjes med at omtale den som ‘Lov 1905’.

Lovtidende fra årgang 1905 ligger ikke online, men Lov 1905 kan faktisk læses i sin fulde ordlyd i forestillingsprotokollen fra Justitsministeriet. Her føres man tilmed helt ind i maskinrummet for lovgivningsarbejdet i Danmark. Forestillingen er nemlig dén version af loven hvor der formelt er tale om et lovforslag som ministeriet efter lovens vedtagelse i Rigsdagens to kamre forestillede kong Christian 9. (1818–1906) der med sin underskrift den 1. april 1905 endeligt stadfæstede den.

I sin relative enkelthed gav loven mulighed for at man inden nytåret 1905-06 gratis kunne ansøge den lokale politimester om at tage et tilnavn som slægtsnavn hvis man i de sidste 20 år havde været alment kendt under tilnavnet og i øvrigt selv anerkendte sig det. For at opnå samlet 20 år kunne ansøgeren medregne den tid faren og/eller farfaren havde været kendt under tilnavnet. Var man gift, og/eller havde man børn under 18 år, skulle disse også følge navneforandringen. Ægtefællen skulle dog samtykke til navneforandringen, og det samme skulle eventuelle voksne børn der måtte ønske at tage navneforandring sammen med resten af familien.

De slægtsnavne der bevilgedes i henhold til lov 1905, var altså et produkt af det samme juridiske udgangspunkt: Der var i alle tilfælde tale om tilnavne, her forstået som navne der allerede uofficielt blev benyttet som slægtsnavne. I praksis viser sig alligevel mange forskellige scenarier for hvilke navne der på den måde uofficielt havde været benyttet som slægtsnavne, men i det følgende vil jeg blot fremhæve ét interessant eksempel fra navneforandringsprotokollen fra Samsø Birk.

Stampemølleren Stampe

Murer Jørgen Søren Pedersen, født den 7. august 1844 i Besser Sogn, fik i 1905 navnebevis på slægtsnavnet Stampe så hans fulde navn blev Jørgen Søren Stampe. Jørgens voksne søn Søren Peder Pedersen, født 22. april 1874 i Onsbjerg Sogn, var som sin far ligeledes udlært murer. Han valgte at følge sin fars eksempel. Da han selv havde både hustru og børn, ansøgte han selvstændigt og fik også navnebevis på slægtsnavnet Stampe således at hans fulde navn blev Søren Peder Stampe.

Men hvorfra kom dette Stampe?

Jørgens fars (og altså Sørens farfars) fulde navn var blot Peder Pedersen, og ved indgåelsen af ægteskab med Jørgens mor Barbara Jørgensdatter i Samsøs Nordby Sogn i 1832 optegnedes han med navnet Peder Pedersen Krammer. Tilnavnet Stampe synes altså umiddelbart grebet ud af luften for de to murer Jørgen og Søren.

Årsagen kan dog findes med stor sikkerhed når man opdager hvilket erhverv Peder Pedersen havde: I kirkebogen ved sønnen Jørgens fødsel og i navneforandringsprotokollen står Peder nemlig angivet som stampemøller, det vil sige en møller der driver og måske endda ejer en såkaldt stampemølle – sommetider slet og ret omtalt som en stampe. Peder er i lokalsamfundet sikkert aldrig blevet kaldt andet end *Peder Stampe!

Selvom Peders søn og sønnesøn ikke fulgte i hans fodspor, blev tilnavnet Stampe med stor sandsynlighed ikke kun benyttet af og om den gamle stampemøller; også hans søn og sønnesøn har været kendt under navnet. Tilnavnet havde altså allerede uofficielt fået funktion af et slægtsnavn der nedarvedes fra far til søn, og navneforandringen i 1905 var blot et stykke bureaukrati der gjorde det uofficielle officielt.

Navneforandringer vidner om brugen af tilnavne

Tilnavne har været benyttet i hobevis rundt omkring i landet, men de finder sjældent vej ind i de officielle kilder såsom kirkebøger og folketællinger. Navneforandringerne som de står optegnet i eksempelvis navneforandringsprotokollen fra Samsø Birk, giver os altså skriftlige vidnesbyrd om brugen af forskellige tilnavne.

På samme måde kan man gøre mange interessante og forskelligartede observationer i en navneforandringsprotokol som den fra Samsø Birk. Med min kommende artikel håber jeg at lægge grunden for et mere systematisk studie bestående af både kvantitative undersøgelser underbygget med kvalitativt udvalgte eksempler.

Litteratur

Danielsen, Martin Sejer (under udgivelse): “Stedse og i over 20 år kendt under tilnavnet Fabricius: Et studie af navneforandringer foretaget på Samsø i henhold til lov af 1. april 1905”. I: Danmarks Stednavne 100 år. Jubilæumsskrift i anledning af hundredeåret for udgivelsen af bind 1: Samsøs Stednavne. Red. Birgit Eggert og Johnny G.G. Jakobsen. København.

Namn och svenska som andraspråk på universitetsnivå

av Kaj Borg, Åbo universitet

Namn i språkstudier

Namnforskning har trots de genomgripande studiereformerna under 2000-talet kunnat bevara sin ställning bland de undervisade akademiska ämnena i Finland. Undervisning i namn meddelas främst i de modersmålsinriktade läroämnena finska och nordiska språk vid Helsingfors universitet samt vid Åbo universitet i ämnet finska språket. Åtminstone i Helsingfors ingår också moment med namnkunskap i svenska som andra inhemska språk. De som studerar svenska som andraspråk vid något annat finländskt universitet har dessvärre begränsade möjligheter att gå på renodlade namnkurser. Detta är fallet även i läroämnet nordiska språk vid Åbo universitet där vi utbildar blivande nordister med finska som modersmål eller med tvåspråkig finsk-svensk bakgrund. Även om vi inte erbjuder separata kurser i namnforskning, berörs namn på en del kurser i läroplansenlig undervisning. Att namn rätt ofta kommer på tal i den praktiska undervisningen beror på att egennamn utgör en väsentlig del av och har sin speciella roll i kommunikationen. Namn skiljer sig dock i många avseenden från övriga språkliga uttryck och blir därför ofta förbisedda vid språklig beskrivning. När namn förs på tal i undervisningskontexten kan den studerande introduceras i grundtankarna i namnforskning.

Konfrontationer med namn i undervisning

Studerande kommer i kontakt med egennamn på flera av de kurser som jag håller och som egentligen inte har några onomastiska lärandemål. Den första vetenskapliga beskrivningen av namn stöter studerandena på i grammatikundervisningen. I Svenska Akademiens språklära (2003) får de läsa att namn har genus men att de inte kan böjas i numerus eller species, och att namn i motsats till egentliga substantiv inte beskriver sin referent, men dock ”i vissa fall har fragment av betydelse” (s. 71). Egennamn framställs alltså som ett slags defekta substantiv. Denna förenklade uppfattning om namn behöver då problematiseras och kompletteras med onomastikens syn på namn. Att egennamn visserligen saknar lexikalisk betydelse i traditionell bemärkelse men har ett kontextuellt informationsvärde är en tanke som är ny och intressant för studerandena.

Namn bereder huvudbry till exempel på de färdighetskurser där studerandena får överföra texter från finska till svenska. Ofta är det ju inte fråga om att ett namn ”översätts” utan det gäller att komma på den gängse svenska motsvarigheten som passar i sammanhanget. Självklart är t.ex. att Åbo i alla kontexter kan väljas som översättningsmotsvarighet till namnet på staden med det finska namnet Turku. Men i en text som handlar om den nuvarande estniska huvudstadens historia ska den studerande beakta den diskuterade historiska kontexten och välja rätt mellan namnen Reval och Tallinn. Vid översättning av skönlitterära texter uppstår en annan typ av problem eftersom några givna kontextuellt betingade motsvarigheter till namn på fiktiva personer och orter inte finns. Frågan är om t.ex. en karaktär i en finsk roman med namnet Yrjö ska få behålla sitt finska namn i den svenska översättningen eller om namnet ska anpassas till svenska och ersättas med namnet Georg. Om Georg fungerar på samma sätt i målspråkskontexten, om det alltså väcker samma associationer som Yrjö i källspråkskontexten bör då diskuteras. Namns kontextuella och nyanserade betydelseinnehåll inspirerar studerandena ofta till intensiva diskussioner om hur namn ska hanteras i översättningsprocessen.

Egennamns uttrycksförmåga kommer vi in på också i litteraturundervisningen. Att till exempel namnen på karaktärerna i Karin Boyes klassiska framtidsroman Kallocain är hopplockade från olika språk och kulturer väcker oftast studerandenas uppmärksamhet. Mångfalden av namnen i romanen gör att de inte kan placera handlingen någonstans i världen. Detta var också författarens avsikt med de valda namnen. Med hjälp det brokiga namnskicket kunde hon undvika alltför direkta hänvisningar till dåtidens diktaturer. Tove Janssons muminböcker visar för studerandena hur namn kan användas som personkarakteriserande uttryck. Till exempel den karaktär som brukar avge ett dovt, dallrande och hotfullt ljud, d.v.s. brukar morra, får bära namnet Mårran. Att hon i finsk översättning heter Mörkö ’spöke’ innebär förresten att ett narrativt element har förbisetts vid översättning. Att den manliga huvudpersonen i August Strindbergs pjäs Fröken Julie sin underklassbakgrund till trots bär det ”fina” franskklingande namnet Jean har också en klar funktion i berättandet: namnbäraren vill föreställa sig som en förnämare person än den som han egentligen är. Studerandena kan alltså i litteraturundervisningen göras uppmärksamma på att egennamn är viktiga också som narrativa medel och att de exempelvis kan användas som sociala markörer i litterärt berättande. Detta innebär alltså att namn i litteratur egentligen analyseras ur en socioonomastisk synvinkel.

Ökad namnvetenhet genom undervisning

Även om kurser i namn och namnforskning i regel inte ingår i andraspråksstudier kan den onomastiskt bevandrade läraren på de existerande kurserna belysa hur egennamn fungerar i praktiken. Då får den studerande en mångsidigare och mer rättvisande bild av egennamns uttrycksfullhet. Det är ju denna konstituerande egenskap hos namn som namnforskningen bygger på. Det vore önskvärt att ökad namnmedveten vore ett av målen i all undervisning i svenska som andraspråk på universitetsnivå.

A personal name’s status change

by Krister Vasshus

If you read through the Nordic sagas and other Nordic source material, you will find that the personal name Vífill seems to change its social status through time. In the legendary sagas, name bearers are part of the societal elite, but in later sources name bearers are at the bottom of the social ladder, such as slaves in Landnámabók. What happened?

There can be many reasons to why a particular name gets lower or higher status over time, and in most cases several factors come into play. In this case one could also argue that some of the sources are merely fiction and do not reflect true name bearers. But even if this was true, the character was still named, and it is likely that he got a name that would meet the expectations of the audience. Nomen est omen.

A Proto-Norse name

So where does the early social prestige of the name Vífill come from? We do not know. The etymology of the name is unclear and has been a topic of debate for many years, most recently in my article Vífill – ein etymologisk diskusjon (forthcoming). In the article I argue that the runic inscription at Veblungsnes, which reads ek irilaR wiwilan ‘I, Wiwila’s rune master’, has something to say about the status of Vifill.

The etymology of the Proto-Norse personal name Wiwila is difficult to settle but has three alternatives. It can mean 1) warrior, 2) the little/young ordained-one, or 3) the darting-one. I consider the third alternative to be unlikely, as we don’t have other personal names with this meaning, whereas we have several names that are parallel to meaning one and two, which also fits well into Iron Age and Viking Age ideology.

Two names merging into one

The Old Norse Vífill, however, is homonymous with the noun vífill ‘beetle, weevil’. During the Proto-Norse period, the word for beetle would have sounded different from the name found in the Veblungsnes inscription, and the two also had different grammar endings. So, in the early days there would be no confusion between the two.

Perhaps the people from the legendary sagas whose names are recorded as Vífill, lived (or were invented as characters) during the Proto-Norse period, and were actually named Wiwila in their time. As Proto-Norse changed through time, the pronunciation of both the name Wiwila and the word for beetle changed and became more similar to one another, and I propose that vífill “won” this battle.

As soon as the name had become so associated with the weevil that it was pronounced identically to the beetle-word, it fell out of favour by the social elite. But because it stayed in use as names or nicknames for slaves and probably others, it didn’t disappear as a name entirely until much later.

Through the chances of convergent language change and some corruption (the weevil-word affecting the perception of the name Wiwila-name), the social status of the name changed, and in reality it became an entirely different name than its origin.

Literature

Krister Vasshus (forthcoming): “Vífill – ein etymologisk diskusjon”, in: Kultledare i fornnordisk religion: ett symposium. Ed. by Olof Sundqvist & Simon Karlin Björk.

Skal Simon Spies Plads omnavngives?

af Line Sandst

Sommeren 2022 blev der vist en dokumentar på national, dansk TV om stifteren af rejseselskabet Spies Rejser. Simon Spies, som stifteren hed, introducerede danskerne til billige charterrejser, blev rig og anvendte pengene til at leve et flamboyant liv med luksusvillaer, rejser, alkohol og unge kvinder.

Spies’ ekstravagante liv blev ofte skildret i medierne op igennem 1960’erne, men ingen stillede sig tilsyneladende kritiske ved relationen mellem de unge kvinder og Simon Spies, selvom der åbenlyst var tale om seksuelle forbindelser mellem en midaldrende mand og meget unge kvinder. Men i dokumentaren fra i sommer fortalte nogle af disse kvinder deres side af historien. De fortalte om, at de blev betalt for at give seksuelle ydelser, at de fortrød, men ikke kunne slippe væk, og at Spies også var voldelig imod dem. Kvinderne var typisk sårbare, og de var typisk under 18 år.

Manden bag navnet

Spies var en erhvervsmand med betydning for nyere dansk historie. Derfor har han også fået opkaldt en plads efter sig i Helsingør, hvor han voksede op. Men i kølvandet på sommerens problematisering af hans livsstil, foreslog lokalpolitikere i byrådet i Helsingør, at Simon Spies Pladsskulle omdøbes. Eller at gadeskiltet i mindste fald skulle udvides med en navneforklarende tekst ”hvor det fremgår, at Simon Spies ændrede danskernes rejsevaner, men også udnyttede unge kvinder” (Referat af 26. september 2022).

De nye, kritiske oplysninger, der bevægede sig i den danske mediedebat, førte altså til, at dem, der havde beføjelse til navngivning og -ændring på urbant plan, begyndte at overveje, om de nye oplysninger skulle have konsekvenser for gadenavnelandskabet. Sagen om Simon Spies Plads er endnu ikke afsluttet.

Ny identitetspolitisk tendens

Sagen illustrerer en tendens, som vi ser flere og flere eksempler på. For to år siden blev der smidt en byste af Frederik den 5 i vandet, som en aktion der skulle gøre opmærksom på dansk kolonial fortid. I kølvandet heraf startede en offentlig mediedebat om gaderne opkaldt efter danske slavehandlere skulle omnavngives.

Stemmerne der talte for nye navne, påpegede det forkerte ved at hædre de mennesker, der har foretaget moralsk forkastelige gerninger, mens stemmerne der talte imod nye navne, påpegede at slavehandlen, og at dem der forestod den, er en del af danmarkshistorien og som sådan ikke bør skrives ud.

Også omnavngivning i forbindelse med verserende storpolitiske situationer er blevet foreslået, som da Rusland invaderede Ukraine, og den danske politiker Jakob Ellemann-Jensen derefter foreslog, at gaden hvor den russiske ambassade ligger i København skulle omnavngives til Ukrainevej.

Dansk identitet med gaderne som kampplads

Hverken gaderne opkaldt efter de danske slavehandlere, eller vejen, hvor den russiske ambassade ligger i København, er blevet omnavngivet. Men debatterne viser, at politiske beslutningstagere og meningsdannere anskuer gadenavne som et identitetspolitisk sted med symbolkraft til at vise, hvad dansk politik og identitet er. Samtidigt belyser debatterne, at hvem der skriver den historie, ikke er helt så enkelt endda. For der er både vægtige stemmer og argumenter for og imod omnavngivningerne.

Men det er heller ikke så enkelt at omnavngive en gade, som man muligvis skulle tro. Der er fx økonomiske hensyn at drage, når nye skilte skal laves og sættes op og navneændringen skal gennemføres konsekvent i administrationen. Men navneændringer er også vanskelige for de mennesker, der bor på vejen, dem der skal besøge stedet og for postvæsnet.

Når først et navn har fæstnet sig til et sted, er det denne konvention der læres af sprogbrugeren, og navnet bliver synonymt med stedet og kan derfor være svært at glemme igen, bare fordi ’nogle andre’ beslutter, at stedet pludselig skal hedde noget andet. I praksis sker der også kun meget få omnavngivninger af gader og pladser, netop af ovennævnte hensyn.

Man kan derfor undre sig over, hvorfor diskussionerne om omnavngivning dukker op, når det både er dyrt, besværligt og meget sjældent sker i praksis. Man kan spørge sig selv, om navne overhovedet er vigtige, for de ændrer vel ikke noget – eller gør de? Jeg anskuer diskussionerne om omnavngivning som beviser på stednavnenes betydning, kulturelt og menneskeligt. Hvis stednavne var ligegyldige, hvorfor skulle vi så diskutere dem? Dertil fortæller mediedebatterne om omnavngivningerne noget om den samtid, vi befinder os i lige nu.

Da Simon Spies fik navngivet en plads efter sig i Helsingør, meldte historien ikke noget om misbrug af og overgreb på unge kvinder. I dag står vi et andet sted i historien, vi har en anden viden og kan kigge tilbage med et andet blik, og herfra kan vi drage konklusioner om moralsk forkastelige handlinger som slavehandel og overgreb på kvinder. Og spørgsmålet er så, hvordan vi som nation forholder os til det.

Diskussionerne om omnavngivninger kan dermed tages som et varsel om, eller symptom på, en forhandling af dansk identitet, som lige nu verserer i Danmark, og som nogle gange udspiller sig med navne på gader og pladser som kampplads.

När namnen gläntar på demografins dörr.

Två skikt av finskspråkiga efternamn i Sverige

Av Märit Frändén

I Sverige bor drygt 135 000 personer som är födda i Finland, och totalt har drygt 725 000 svenskar minst en Finlandsfödd förälder eller far-/morförälder. Det finns också massor av finskspråkiga efternamn, varav många förstås härrör från invandringen. Men det finns också namn som är inhemska, och hemmahörande i de delar av det finska språkområdet som ligger i norra Sverige. Här ska vi titta närmare på Sveriges finskspråkiga efternamn – och vad de kan berätta om sina bärare.

Skillnader mellan Finlands och Sveriges finskspråkiga efternamn

Men låt oss börja där de finskspråkiga efternamnen är som allra flest, nämligen i Finland. De vanligaste efternamnen i Finland är Korhonen, Virtanen, Mäkinen, Nieminen och Mäkelä. Bland de fem toppnamnen slutar alltså fyra av fem på –nen. Utökar man till de 20 vanligaste efternamnen, finner man att 16 av dem slutar på –nen, två på –la / –lä (Mäkelä och Heikkilä) och två är enledade (Laine och Niemi). Som vi ser har namnen på –nen en stark dominans i toppen. I Sverige är dock mönstret inte riktigt detsamma: av de 20 vanligaste finskspråkiga efternamnen slutar bara åtta på –nen, varav de vanligaste är Kinnunen, Mäkinen, Korhonen och Virtanen. Dessutom finns tre namn på –la / –lä (Anttila, Ojala och Mäkelä – det här med om det blir a eller ä har att göra med finskans roliga vokalharmoni) och nio enledade namn, bl.a. Niemi, Laine och Lahti. Det finns alltså flera skillnader mellan ländernas vanligaste finskspråkiga namn: det är bara delvis samma namn, och det är rejäla skillnader vad gäller namnens bildningstyp. Vad kan det här bero på?

Vi finner svaret i Norrbottens län

Kanske kan vi närma oss svaret genom att titta på efternamnen i Sveriges nordligaste län, Norrbottens län? Jo, vi är definitivt något på spåret, för bland de 20 vanligaste finskspråkiga efternamnen där finns faktiskt exakt noll namn med ändelsen –nen. Så vilka namn finns i topp i stället? Kanske några på –la / –lä? Nej, faktiskt inte det heller. Noll där också. Enledade namn, kanske? Bingo, här rasslar det minsann till! Hela 16 av de 20 vanligaste finskspråkiga efternamnen i Norrbottens län är enledade: Niemi, Rova, Lantto, Kemi, Mäki, Lahti, Kero, Töyrä … Och de fyra sista, Uusitalo, Keskitalo, Ylipää och Alatalo, är tvåledade, något vi inte såg alls bland Finlands toppnamn.

Jämfört med topplistan i Finland, skiljer Norrbottenslistan ut sig ännu mer än vad Sverigelistan gjorde. På frekvenslistorna kan man konstatera att de finskspråkiga efternamn som ligger högt i Sverige som helhet, ofta ligger ganska högt även i Finland. Men med de namn som ligger högt i Norrbottens län är det faktiskt nästan tvärtom: många av dem är ovanliga i Finland. Trean på listan för Norrbottens län, Lantto, har runt 570 bärare i Finland, och tvåan på norrbottenslistan, Rova, bara lite över hundra. Ja, det är faktiskt mångdubbelt fler som heter Rova i Norrbottens län, drygt 400 personer, än det finns i hela Finland.

Namnens utbredning i Sverige

Nu när vi vet att de största skillnaderna finns mellan Norrbottens län och Finland, kan vi se på listan för hela Sverige med nya ögon och tänka: det här kanske är en mix mellan de två namnskicken? Norrbottens län ingår ju i siffrorna för Sverige, så Norrbottens alla enledade namn finns med på Sverigelistan. Men många av –nen– och –la / –lä-namnen kanske härrör från finska inflyttare? Vissa av dem kan förvisso ha bosatt sig i Norrbottens län, men definitivt inte alla.

Ja, man blir ju nyfiken: Hur fördelar sig de finskspråkiga efternamnen i Sverige över landet? Låt oss jämföra det svenska toppnamnet, Niemi, med … ja, kanske nåt namn på –nen, varför inte rentav Nieminen? Som är bildat till samma ord niemi, ’udde’, men med tillägget –nen. Och håll i er, så här ser utbredningen ut:

*Utbredningskarta för* Niemi. Vitt ≤ 0,05 ‰, ljusgrått 0,07—0,13 ‰, mörkgrått 0,16—0,21 ‰, svart 2,27 ‰.

Niemi finns lite överallt – inte så konstigt, eftersom det är ett namn som finns på 20-i-topp för både Norrbottens län och Finland. Men titta på skalan: den högsta frekvensen söder om Norrbottens län är 0,21 ‰. Och frekvensen i Norrbottens län är 2,27 ‰! Det finns alltså mer än 10 gånger fler Niemi där än i något annat svenskt län. Och då talar vi ändå om ett namn som med all sannolikhet är både inhemskt och inflyttat, eftersom det också är vanligt i Finland.

Och här har vi Nieminen, med en helt annan kartbild: flest bärare i och runt huvudstadsregionen, och ungefär inga alls i norra Sverige.

*Utbredningskarta för* Nieminen. Vitt 0,00 ‰, ljusgrått 0,02—0,08 ‰, mörkgrått 0,09—0,11 ‰, svart 0,23 ‰.

Niemi är som sagt ett namn som ligger högt både i Norrbottens län och i Finland. Ska vi prova med något enledat namn som inte är så vanligt i Finland? Kanske t.ex. Lantto, som i Finland står på rangplats 1 524? Ja, så här ser det ut:

*Utbredningskarta för* Lantto. Vitt 0,00 ‰, ljusgrått 0,01—0,10 ‰, mörkgrått 0,16 ‰, svart 1,56 ‰.

Fortfarande ungefär 10 gånger så vanligt i Norrbottens län som i något annat svenskt län, och, om vi jämför med kartan för Niemi, ett mycket tunnare lager i resten av Sverige. Eftersom det här namnet är så pass lågfrekvent i Finland kan man misstänka att de bärare som finns i södra Sverige har sina rötter just i Norrbottens län – migration är ju inte bara något som sker mellan länder, utan också inom länder.

Bilden av det finskspråkiga efternamnsskicket i Norrbottens län som särpräglat håller i sig. Av de 20 toppnamnen har samtliga sin högsta svenska länsfrekvens just i Norrbottens län. Åtta av 20 namn har minst 60 % av sina bärare där, och 17 av 20 mer än 40 % av bärarna. För ungefär hälften av de 20 namnen är det närmsta svenska grannlän, Västerbottens län, som har näst flest bärare. Tittar man på de 20 vanligaste namnen i hela Sverige finns det både de som har nordlig tyngdpunkt, som Lantto, Kero och Uusitalo, och de som är vanligast längre söderut, framför allt i Västmanlands och Södermanlands län: Korhonen, Virtanen, Mäkinen, Heikkinen, Heinonen, Laine … alltså högfrekventa namn i Finland. De finskspråkiga efternamnen i Sverige är en mix, som sagt, av inhemskt och invandrat.

Namnens historia

Namnens skiktning blir ännu tydligare när man tittar bakåt, t.ex. hur det såg ut i äldre folkräkningar. Av Sveriges nuvarande 20 toppnamn fanns bara elva i landet år 1880 – och av dessa hade tio namn samtliga bärare i Norrbottens län. De andra namnen på den svenska topplistan börjar synas i folkräkningarna framför allt år 1900, många med en ensam bärare, inte sällan registrerad i Stockholms stad. Utgår man i stället från dagens 20 vanligaste finskspråkiga efternamn i Norrbottens län, ser man att samtliga fanns i landet redan 1880, samt att 19 av 20 hade samtliga bärare där (och för det tjugonde namnet, Alatalo, bodde alla bärare utom en där). Framemot sekelskiftet börjar namnen försiktigt spridas, ofta med bara enstaka bärare utanför Norrbottens län. En 27-årig man med namnet Rova bor i Stockholms stad vid folkräkningen 1890. År 1900 finns i samma stad en 27-årig kvinna som heter Kemi och en 40-årig man som heter Lantto. En 25-årig kvinna med namnet Hannu bor i Gävleborgs län samma år. Och 1910 har en 30-årig kvinna med namnet Palo flyttat till Östergötlands län.

Får inte ni också känslan av att den demografiska historien liksom vecklas ut och blir tredimensionell när man tittar på namnens bakgrund och utbredning? Och ÄR inte namnforskning världens coolaste ämne?

Referens:

Frändén, Märit, 2020: Se tavallinen Niemi – Finskspråkiga efternamn i Sverige. I: Där Östersjön är Västersjön. Seal, kus Läänemeri on Idameri. Festskrift till Virve och Raimo Raag. Pühendusteos Virve ja Raimo Raagile. Red.: Rogier Blokland & Riitta-Liisa Valijärvi. Uppsala: Uppsala universitet, Institutionen för moderna språk. S. 11—24.