Som en hjälp till de många tusen personer i Sverige som ville byta till ett nybildat efternamn under 1900-talet gav svenska staten, med start år 1921, ut böcker med efternamnsförslag under titeln Svensk namnbok. Förutom de statliga namnförslagen fanns även namnbyråer som sålde efternamnsförslag, framförallt under den stora namnbytesvågen under 1930- och 1940-talet.
Vid sidan av de statliga namnförslagsböckerna och namnbyråerna kunde namnbytarna även söka efter ett nytt efternamn i privat utgivna böcker och jag ska i det följande kort presentera tre stycken av dem.
Tretusen nya släktnamn: en namnlista till tjänst vid namnbyte.
Utgivare av denna bok var tidningsmannen Natanael Petrus Ollén (1879–1965), og den gavs ut år 1916. Boken innehåller även ett förord av språkvetaren och namnforskaren Roland Brieskorn (1880–1933).
Som titeln avslöjar innehöll boken tretusen efternamnsförslag. Dessa var huvudsakligen bildade med material från ortnamn och för efternamn vanliga ändelser såsom exempelvis ström och berg, vilket också skulle bli principen i den första statligt utgivna namnförslagsboken fem år senare.
Ettusen nya svenska släktnamn
År 1936, gav E.J.R Almqvist ut boken som innehåller lika många efternamnsförslag som titeln avslöjar. Denna bok innehåller inget förord, men väl ett tryck av släktnamnsförordningen från år 1901 som namnbytaren hade att förhålla sig till. Namnförslagen verkar i huvudsak vara bildade enligt samma principer som i den ovan från 1916.
Svenska släktnamn – 15 500 förslag byggda på växtnamn jämte råd och anvisningar vid namnbyte.
Den tredje boken, som gavs ut år 1939 av Hilding Danielsson, har en titel som både avslöjar antalet namnförslag och hur namnen är bildade. Namnförslagen är i huvudsak sammansättningar av två ord där ett av orden har någon anknytning till den svenska floran.
Namnen innehåller oftast lätt igenkännliga ord såsom Alm och Hägg. Andra ord vittnar om att den som utarbetade namnförslagen bör ha haft språkhistoriska kunskaper, eller i alla fall gjort gedigen efterforskning. Bland annat förekommer orden bjugg (gammalt ord för sädesslaget korn), holder (en skrivform för bär från fläder) och vilster (benämning på trädet jolsterpil).
Förutom namnförslagen innehåller boken även en beskrivning av hur man ansöker om efternamnsbyte och hur ansökningsbrevet ska utformas, vilket troligen var till stor hjälp för namnbytarna. I de statliga namnförslagsböckerna som fanns vid tiden saknas denna information.
Avslutning
Dessa tre namnförslagsböcker utgjorde troligen ett bra komplement till de statliga där namnen snabbt tog slut i och med att antalet namnbyten ökade under slutet av 1900-talets första hälft. Hur många av namnen i de privata namnböckerna som faktiskt nyttjades är ett ämne för vidare forskning.
Förutom de böcker som har nämnts finns också en skrift av Adolf och Erik Noreen från år 1907, som förutom en lista med befintliga efternamn i Sverige, också innehåller namnförslag. Mer i närtid, år 2016, har Bengt af Klintberg gett ut en bok med efternamnsförslag.
Litteratur
Almqvist, E. J. R. (1936). Ettusen nya svenska släktnamn. Stockholm
Danielsson, Hilding (1939). Svenska släktnamn: 15 500 förslag byggda på växtnamn jämteråd och anvisningar vid namnbyte. Stockholm.
Klintberg, Bengt af (2016). Byta namn?: 800 efternamnsförslag med kommentarer. Stockholm
Noreen, Adolf & Grape, Anders (1921). Svensk namnbok: till vägledning vid val av nya släktnamn. Uppsala.
Noreen, Erik & Noreen, Adolf (1907). Svenska familjenamn vid början av 1900-talet: alfabetisk förteckning jämte statistiska och andra bilagor. Stockholm
Ollén, N. P. (1916). Tretusen nya släktnamn: en namnlista till tjänst vid namnbyte. Stockholm.
– likheter och skillnader idag jämfört med för tio år sedan
av Katharina Leibring
Välbekant är att dagens sällskapsdjur ofta får samma namn som dagens barn. Vid en undersökningar jag gjorde för cirka tio år sedan om vilka namn som då gavs till hundar och katter, visade statistiken att katterna gavs fler ”djurtypiska” namn, typ Gosan, Mysan, Sessan, Murre, Misse, än hundarna. Bland dem var det särskilt vanligt att tikar (honhundar) fick samma namn som småflickor.
Elsa som kattunge. Foto: Leila Mattfolk.
Detta fenomen var ganska frekvent också för honkatter, medan det för handjur av båda arter användes ett större och mer varierat namnförråd. Handjuren fick också personnamn, men dessa kom gärna från fiktiva eller verkliga förebilder, och överensstämde inte lika mycket med namntoppen för småpojkar. Jag skymtade också en trend där omoderna barnnamn, t.ex. Sören, Lennart, Torsten, gavs till djur.
En del av de här omoderna namnen har sedan börjat ges till småbarn – kanske främst enligt tregenerationsregeln för namns återkomst, men jag ser det som sannolikt att bruket av namnen som djurnamn underlättade så att namnen blev användbara igen. Detta skedde genom att presumtiva namngivare vande sig vid att höra de här namnen på sällskapsdjur, och att namnen på så vis kom i omlopp i namnbruket och sipprade in i den del av medvetandet som ägnade sig åt namngivning. Namnen upplevdes som moderna och kunde därmed också ges till barn.
Hur ser det ut idag, tio år senare? Kan någon utveckling eller förändring skönjas? Fortsätter populära småbarnsnamn att användas som djurnamn? De populära småbarnsnamnen är delvis de samma (Alice, William m.fl.) men nya namn har tillkommit på topplistorna. Genom att undersöka nyregistreringar hos försäkringsbolaget Agria för kattungar födda 2022 kunde jag göra ett antal iakttagelser. Jag ska påminna om att namn på djur gärna används könsöverskridande, men eftersom den statistik jag har tillgång till är könsuppdelad, och inga namn återfinns på båda listorna, kan vi här bortse från den aspekten.
Flera av de idag populära småbarnsnamnen (bland de som inte var lika vanliga 2011) är också mycket använda som namn på dagens kattungar. Runt 40 av de 100 vanligaste kattungenamnen finns även på 100-i-topplistorna för barn namngivna 2022. Samma antal gäller för de namn som är nya på kattnamnslistorna jämfört med 2011. Intressant här är att det har skett en större förändring bland hankatterna, det har alltså kommit in fler nya namn där. Vilka är då de nya kattnamnen, och vilka har blivit mindre populära?
Namn på honkattungar 2022
Nya honkattsnamn, som också är populära småflicksnamn, är Juni, Lily, Rut och Zoe. Några för närvarande omoderna flicknamn (men som är på försiktig uppgång) på listan är Kerstin, Siv och Sonja. (Här kan tillfogas att en svensk kändiskatt med stort Instagram-konto bar namnet Kerstin Strömstedt.) På kattnamnslistan, men inte på småflickslistan, finns namnen Chanel, Kiwi, Pepsi och Pixie, alla kända som vanliga namn givna till olika djurarter.
Några namn som har försvunnit från honkatternas topplista är de traditionella kattnamnen Busan, Flisan och Mysan. Borta är också Ida, Kajsa och Tindra – alla namn som minskat i popularitet som flicknamn.
Tyra som kattunge. Foto: Leila Mattfolk.
Namn på hankattungar 2022
På hankattsidan är Alfred, Dante, Frans, Loke, Milo, Oliver och Sam nya – alla också populära småpojksnamn idag. Nya som kattnamn är också de mer omoderna mansnamnen Benny, Hasse, Sven och Sören, liksom Albus, Aslan och Baloo; de senare kända från film och litteratur.
Hela 21 hankattsnamn har bytts ut från 2011, däribland kändisnamn (på katter eller personer) som Figaro, Gustav, Messi, Måns, Rocky, Tarzan och Tyson. Också de fortfarande populära pojknamnen, i toppen sedan millennieskiftet, Hugo, Max och Oskar, tycks ha tappat sin dragningskraft hos kattägarna.
Kattnamn som kommunikationsmedel
Om vi studerar namnen ur en kommunikativ synvinkel kan vi konstatera att Xenofons utsaga att djurnamn ska vara tvåstaviga (för att vara lätta att säga och uppfatta) fortfarande håller ganska bra. Den gamla föreställningen om att djurnamn ska innehålla ljuden /i/ och/eller /s/ för att lätt kunna uppfattas av det namngivna djuret tycks inte ha samma genomslag hos namngivarna idag – flera av de nya namnen innehåller inget av dessa ljud.
Frågor kring kattungenamnen
För att sammanfatta: kattungars namn visar nu ännu större överensstämmelse med populära småbarnsnamn än vad de gjorde för tio år sedan. De traditionella kattnamnen med ursprung i utseende eller läten har minskat i popularitet. Människobarn och djurbarn tycks namnges i symbios. Det verkar också som om namngivningen av handjur har tagit ett steg närmare hondjuren i det att ännu fler populära småpojksnamn används idag.
Att en del av de populärkulturella namnen byts ut när deras förebilder blir passé väcker frågor: Har namnen inte fått helt rotat fäste som djurnamn? Vad beror det på att namn med tuffa förebilder, som Rocky och Tyson, blivit mindre populära? Är tuffhet inte längre lika önskvärt i djurnamn, är förebilderna mindre kända eller har de här namnen blivit allt för vanliga på katter? Söker kattnamngivarna unika namn på samma sätt som många nyblivna föräldrar gör idag när de namnger sina barn?
Leibring, Katharina, 2012: Staffan i den svenska kattnamnsskatten. I: Namn på stort och smått. Vänskrift till Staffan Nyström den 11 december 2012. Red. av Katharina Leibring (huvudred.), Leif Nilsson, Annette C Torensjö & Mats Wahlberg. Uppsala. S. 141–148.
Leibring, Katharina, 2015: Namn på sällskapsdjur – nya mönster och strukturer. I: Innovationer i namn och namnmönster. Handlingar från NORNA-symposiet i Halmstad 6–8 november 2013, red. av Emilia Aldrin & al. Uppsala: NORNA-förlaget. S. 134–152.
Meldgaard, Eva Villarsen, 1993: Kattens navn. 2000 danske kattenavne. Værløse: Billesø & Baltzer.
King Charles III will be crowned during the Coronation Service at Westminster Abbey on 6 May 2023. He has had several decades to prepare for this new position. “He’s been practising for a bit,” his sister, the Princess Royal, playfully told Canadian CBC News.
In the interview, Princess Anne summed up the meaning of coronation, saying that more than just being a big celebration, it is also an essential part of the responsibilities of the Crown. The Coronation is a combination of several traditional, historical and religious meanings. It symbolically strengthens the relationship of the people and their monarch and represents the continuity of the regime.
The coronation ceremony of May 2023 has been planned to be shorter and less extensive than in earlier centuries. According to media reports, King Charles also has had plans to renew the British monarchy, even though he will naturally honour the royal traditions and history. In recent months, there have been news of slimming down the amount of the members of the royal house.
Long-lasting commitment
There will certainly be changes in the British monarchy in the next few years, for the simple reason that the reign of Elizabeth II was so exceptionally long, and society and its attitudes have changed since 1950s. The coronation always symbolizes the beginning of a new era. Many things in the administration and practices of the court no doubt will be modernized and updated, but there is one immaterial heritage the kingdom has preserved for centuries and which will not be changed: the royal names carry long-lasting traditions.
Charles I and II (House of Stuarts) ruled in the 17th century. The new monarch of the 2020s will carry on this naming tradition. Within the House of Windsor, too, there are long naming traditions. If we consider the male line, there’s a continuation from generation to generation.
The King’s granddaughter, Princess Charlotte (who is said to look a lot like her great-grandmother Queen Elizabeth and also her father, the Prince of Wales), has inherited this name in a feminized version from her grandfather. She is also the namesake of both her grandmothers as well as Queen Elizabeth. Her brothers, George (the future heir of the crown) and Louis, also carry the traditional names of earlier generations of monarchs, and of their grandfather. King Charles himself inherited his forenames from earlier generations of the House of Windsor as well as the Duke of Edinburgh (Louis and Alexander in the princes’ names are inherited at least from Prince Philip’s forefathers):
King Charles III – Charles PhilipArthurGeorge
Prince of Wales – William Arthur Philip Louis
Prince George Alexander Louis
Princess Charlotte Elizabeth Diana
Prince Louis Arthur George
Even now in the 2020s, these centuries-old traditions continue to define the naming practices of the royal families. Why, then, are the royal families so committed to such long-lasting naming practices?
Onomastic literacy and the inherited names of royal families
In my research on name-giving practices, I have made use of the concept of onomastic literacy as an analytical tool. Onomastic literacy can be understood as the skills needed to interpret the cultural and social phenomena and meanings related to name-giving. Onomastic literacy skills are part of a person’s cultural capital. I have studied personal names in family networks utilizing this concept, and in the royal families of the United Kingdom and Sweden.
The concept of onomastic literacy helps researchers to contextualize the lives of their research objects more closely as part of the cultures and local communities of their times, thereby revealing the deep-rooted motives behind name choices and the slow change in mentalities affecting naming generation by generation. These are connected with identities, symbols and kin networks.
Onomastic literacy is part of the cultural and informational capital of each individual and family. Communal norms have governed interpretations of name choices, but in order to be able to choose a ‘suitable’ name, an individual has to be sufficiently familiar with the traditions of the family and the locality. It is a question not only of fashion but also of identities, values and ideals. For example, in royal families it has been important to maintain the prestige of the dynasty in the eyes of the people through name choices and the symbolic meanings connected with them.
Royal names are inherited from one generation to another, and this long continuity of important names results in slow change of the nomenclature and favours traditional names. Thus, personal names, not only surnames and the names of royal houses but also inherited forenames, could be described as a kind of a cultural DNA, which immediately expresses the family and royal house into which a person has been born. This has also been connected to trust in and the good repute of the royal family and its networks. For the subjects of the royal families and for the media, these ‘safe choices’ of inherited forenames also communicate their uniqueness and legitimate their status.
On the other hand, royal families cannot isolate themselves from society. That is why in the Nordic countries, for example, the name choices of the royal families, even as they respect older traditions, also reflect the greater freedom of choice that parents nowadays have in name-giving compared with earlier centuries.
“Children learned the alphabet of the landscape before and at the same time as they learned the alphabet of the book.”
This comment, in a place-name record put together in 1994 by Lúther E. Gunnlaugsson, farmer at Veisusel in Fnjóskadalur in northern Iceland, indicates that in Iceland in previous times, the ability to read the landscape, not least on the basis of place-names, was thought to be important. Each place-name represented a letter or sign, as in an alphabet, and as such, was part of a bigger whole.
Farm landscape through the eyes of a child. Halldór Pétursson 1924. National Museum of Iceland.
Lúther’s comment fits well with well-known theoretical ideas about landscape and the marks that humans make on/in it. Scholars have, for example, compared landscape to a text in which writing, reading and literacy are implicit, and also to a palimpsest manuscript – a manuscript whose text has been scraped off and written anew with new ink. In this way, landscape, along with the place-names in it, is multi-layered, constantly changing and often complex. At the same time, it is necessary for those who live in and interact with particular places to be able to read it, or read out of it – to understand what place-names referred to, and what kinds of meaning they contained.
Place-name knowledge in past times could be an indicator of an individual’s status within a particular group, and it could enable children to accomplish tasks or work that carried with it a certain responsibility. Thus, in a place-name record for the farm of Brekka in Svarfaðardalur in northern Iceland, we read how adults had names for every landscape feature at their fingertips: “…each hill, gully or cliff … on every upland heath between Bakkadalur and Holtsdalur.
These place-names were necessary for boys to know if they hoped to become a shepherd, because otherwise it could be difficult if, for example, the dairy-women asked where the ewes had been found, and if he could not identify the place by name then he was an idiot and would be laughed at by them.” Aged nine, having accompanied his uncle up on the heaths searching for sheep, the author of these words had become a competent shepherd who was knowledgeable about place-names in the area.
Children as authors
Children were not only passive readers of the landscape but also active authors. There are various hints that suggest this in the place-name records. The informants in the records had generally reached old age when the place-names were put down in writing but were happy to go back in time to their early years when they were recalled.
There are examples of ruins of shepherds’ huts in outer meadows that had names such as Markúsarkofi, Bensagerði and Rönkukofi, all most likely named after children who looked after the sheep, possibly by other children. Other examples of hut names include Bræðraborg (Brothers´ Butte), Krummastaðir (Krummi´s farm or Raven´s Farm) and Barnabaðstofa (Childrens´ living room).
Ruins of a shepard´s hut. Öxnadalshreppur, N-Iceland. The Institute of Archaeology, Iceland.
Sites of play were probably the most common places that children named: these were places that were central to their early world but did not have much significance in the daily life of adults. Examples of these may include Gullatóft at Austdalur in Seyðisfjörður in the east of Iceland, and Leggjabú at Dalbær in Hrunamannahreppur in southern Iceland: both names refer to toys directly.
There are other examples where play-sites were given farm-names, e.g. at Litli-Galtardalur on Fellsströnd in western Iceland where kids built “houses and halls, sheep-pens and fences” all around a certain hill. Fögruvellir (Fair Grounds) was nearby, as was Vallabú (Valli´s farm), “under a grassy overhang” – so-called because a boy called Valli built a structure there. At Austurhlíð in Eystrihreppur, southern Iceland, at a place called Kirkjulundur (Church Grove) there was a fenced-off plot where children buried dogs, cats and other animal friends. There was even a little church that the children had built: inside there was space for one person. These are all intriguing indications of how children named places to create a space for their games: they built their own world on the basis of various ideas taken from the adult world, adapted to their own sphere and rules.
Sometimes children’s place-names are not paid much accord in the place-name records. An example of this is found in the record for Staðarhraun in Mýrar in the west of Iceland: a certain channel that children called Kjóamýri because of Arctic skua attacks (kjói = Arctic skua) is mentioned, but the informant makes it clear that that name disappeared from use as soon as the children had grown up.
At Landakot on Vatnsleysuströnd on the Reykjanes peninsula there is a description of a boggy area called Móar where there were bare patches of earth and rocks to which children gave “various names, which hardly count as place-names.” Unfortunately, these names were not recorded.
In both of these examples we can see the assumption that place-names used by children were not thought to be of much significance: maybe the names had not been passed on to others or become established in the adults’ language, likely because they were only used within the children’s group and therefore the chances of them becoming fixed were smaller.
Another example, though, from Vatnsleysuströnd, might point to a contrasting idea: that children themselves were also part of the place-naming process: there, children came up with new names for places that already had names – thus they began to call “Síki” (Canal) by another name, “Sílalækur” (Small Fish Creek), and the ruins of the old farm-house at Stóru-Vogar “Rústir” (Ruins). Both of these names seem to have survived.
All of the examples in this paper derive from place name registers preserved in the archive of The Árni Magnússon Insitute, Iceland. Most of them are accessible online at: www.nafnid.is
This paper is an English translation of the Icelandic Stafróf landsins: Örnefni barna that appeared on the Árni Magnússon Institute web page in November 2020. Translation by Emily Lethbridge.
År 1515 omtalas en ”Svante Ingeborg”, även skriven ”Ingeborg Svantes” och ”hustru Ingeborg” i Stockholms tänkeböcker (tryckt i Stockholms tänkeböcker 5, s. 36 f.). Det framgår att hustru Ingeborg några år tidigare hade tillerkänts den betydande summan av 20 mark av Stockholms rådhusrätt, som ersättning för sitt omak och sin trohet mot en viss Hemming. Detta beslut bestreds nu av en av Hemmings arvingar, hustru Anna. Ingeborg hade själv hunnit avlida, men hustru Anna krävde nu (utan framgång) ersättning av en av Hemmings testamentsexekutorer. Ämnet för den här texten är frågan vilka Ingeborg och Svante kan ha varit. Att det rör sig om ett äkta par vore den mest närliggande gissningen, men sanningen är troligen en annan.
Svantes barnmorska 1496
I artikeln Ingeborgh i Sveriges medeltida personnamn upptas år 1496 en viss Jngeborgh Swantes barnamoderske i ett belägg från Stockholms tänkeböcker (band 3 s. 274). Anledningen till att hon omtalas är att hennes bror har mördats. Ingeborg bör ha varit en välkänd person och kan dessutom ha varit berättigad till mansbot, vilket kan ha gjort hennes identitet intressant i sammanhanget. Oavsett anledningen har vi här för ovanlighetens skull en man som identifieras i relation till en kvinna. Men Ingeborg relateras i sin tur till till en viss Svante. Tydligen har hon varit i tjänst hos honom, vilket kan tyckas egendomligt för en barnmorska. Förhållandet är dock inte unikt: en anonym barnmorska tycks på annat ställe i tänkeböckerna ha varit i tjänst hos en viss Måns guldsmed (band 2 s. 507). Men vem var Ingeborgs husbonde Svante?
Vid denna tid i Stockholm kan det inte råda några tvivel om att det mycket ovanliga mansnamnet Svante syftar på Svante Nilsson, riddaren Nils Stures son, riksråd från 1482, dubbad till riddare 1497 (av unionskungen Hans efter att ha ställt sig på dennes sida mot Sten Sture) och slutligen svensk riksföreståndare från 1504. Ingeborg kan tänkas ha förlöst Svantes son Sten, som antas vara född 1492 eller 1493 och för eftervärlden är känd som Sten Sture den yngre.
Beläggen i Sveriges medeltida personnamn låter oss följa Ingeborg från 1496 till en anteckning i Stockholms skattelängder 1504. I det opublicerade ordboksmanuskriptet finns även de ovannämnda beläggen från 1515 med, liksom ett par till från 1517. Hon skrivs vanligen ”Svantes Ingeborg”, någon gång även ”Svante Ingeborg” och ”herr Svantes Ingeborg”. Intressant är att Svantes herretitel vanligen inte sätts ut, trots att den var närmast obligatorisk för riddare. Detta tyder på att attributet stelnat som binamnselement före Svantes riddardubbning 1497.
Avslutning
I Agneta Sundströms monografi över binamn i Arboga stads tänkeböcker behandlas bland mycket annat en Jon Finska (s. 74). Som Sundström framhåller syftar binamnet med all sannolikhet på att han varit i tjänst hos en Margit Finska. Namnbäraren vinner burskap men behåller anknytningen till Margit. Svantes Ingeborg är en rätt tydlig parallell till Jon Finska. Ett annat fall är troligen (Sigrid) Krakadegia (1478 Stockholms tänkeböcker 1 s. 162), som kan syfta på att Sigrid är eller har varit deja hos borgaren Hanis Kraka, som förekommer i Stockholms stadsböcker 1472–1480. (Hans Kråka bar troligen det tyska släktnamnet Krahe, men anslutet till det fornsvenska appellativet kraka; jfr Sveriges medeltida personnamn under Hans, början 1430-talet och 1472 14/10).
Den här typen av binamn eller attribut som på ett relativt fritt sätt relaterar en människa till en annan är ovanliga och svårupptäckta i källorna men är enligt min uppfattning av stort intresse. De kanske var relativt vanliga i tidens muntliga vardagsspråk.
Referenser
Stockholms stadsböcker från äldre tid. 2, Tänkeböcker 1–5. 1917–44. Stockholm
Sture (yngre ätten). Artikel i Svenskt biografiskt lexikon av bl.a. Hans Gillingstam och Gunnar T Westin. 2013 urn:sbl:34629
Vi omges dagligen både av talat språk och av olika typer av skriftliga budskap. Traditionellt har sociolingvistiken ägnat sig åt studier av det talade språket men under senare tid har intresset för olika typer av skrivna texter och budskap i det offentliga rummet väckt ett allt större intresse.
Vi möts ständigt av olika typer av skriftliga budskap med olika avsändare och olika tänkta mottagare. Det kan handla om alltifrån officiella trafikskyltar, kommersiella skyltar och reklamtexter till handskrivna lappar och klotter tillkomna av individuella aktörer. Genom att studera dessa olika texter och placera dem i en samhällelig kontext kan de tjäna som redskap för att förstå olika aspekter av ett samhälle med utgångspunkt i de organisationer eller individer som författat texterna.
En stor del av de texter vi dagligen möter är namn. Dessa namn är ofta skrivna på olika språk. I Göteborg talas ungefär 120 olika språk och denna flerspråkighet återspeglas i de kommersiella namn vi dagligen möter när vi rör oss i staden.
Namnen som verktyg för att förstå en stads flerspråkighet
Ofta tänker vi inte ens på det, men språken i vår omgivning påverkar alla oss som lever och interagerar i samhället. Det kan få en person att känna sig hemma – eller helt främmande. Språken har inte bara en kommunikativ funktion utan även en symbolisk sådan, eftersom ett språks närvaro i det offentliga rummet bekräftar talarnas plats i samhället. Eftersom Sverige inte för någon statistik över talade språk är vår kunskap idag något begränsad vad gäller vilka språk som talas var, av vem och i vilka situationer. Att studera namnskicket i staden är dock ett (bland flera) verktyg för att förstå vilka språk som talas och i vilka funktioner de förekommer i.
Namnen i två Göteborgsstadsdelar
Låt oss titta på två områden i Göteborg: Gamlestaden och Nya Hovås. Gamlestaden är ett område som alltid kännetecknats av flerspråkighet. Under 1960- och 70-talen rekryterade kullagerfabriken SKF arbetskraft från delar av Europa: Finland, Ungern, Italien och länderna på Balkan är några exempel. Arbetarna fick bostäder i anslutning till fabriken och i området växte verksamheter med hemländernas produkter fram. De är idag borta och namnen i hög utsträckning försvunna. Endast några enstaka, såsom Italienska kolonin, lever kvar i göteborgarnas minnen.
Idag har nya invånare och nya verksamheter kommit att prägla området. De språk vi idag framförallt ser talas av personer som kommit till Sverige under senare tid. I Gamlestan är arabiska det vanligaste språket, vid sidan av svenska. Det kan delvis förklaras med att området präglas av flera moskéer som bär arabiska namn. I anslutning till dessa har andra verksamheter vuxit upp. Även de bär ofta arabiska, somaliska eller kurdiska namn. Personer som talar dessa språk är flitiga besökare i moskéerna.
Falafelstånd invid en moské i Gamlestaden. Foto: Maria Löfdahl.
Nya Hovås är ett nybyggt område som vuxit upp i anslutning till ett köpcentrum med väldigt tydliga krav på design. Även i detta område är övervägande del av namnen på andra språk en svenska. Det är dock en annan typ av flerspråkighet som möter besökaren. Här domineras namnskicket av europeiska högstatusspråk såsom italienska och franska – språk som kopplas till ekonomiska värden.
Skönhetssalong i Nya Hovås. Foto: Maria Löfdahl.
Olika typer av flerspråkighet i namnskicket
Flerspråkigheten i namnen ser alltså väldigt olika ut i de båda områdena. I Gamlestaden är namnen (och språkvalen) resultat av migration och segregation och har en direkt koppling till områdets befolkning. Namnen har en informativ, kommunikativ och platsskapande funktion.
I Nya Hovås har namnen (och språkvalen) ingen koppling till vilka språk som talas av områdets befolkning. De är istället resultat av gentrifiering där olika språk snarast används som ”visuell fetisch” och har ett högt ekonomiskt värde. Genom att studera stadens namn och reflektera vilka språk de är på kan de hjälpa oss att förstå hur människor rör sig och lever i den segregerade staden där folk med olika bakgrund och olika språk sällan möts.
This segment of research outputs has grown immensely over the recent decade in the Nordic countries. There are many reasons for this development, for instance, researchers’ interest in spatial dimensions of various materials such as place-names, early modern inventories and cadastral maps, medieval literature and art etc., and interdisciplinary methodology combining traditional and digital methods as well as availability of specific research funding calls.
Apart from presenting the resources and the data they offer, the chapters of the volume include example studies showcasing the potential of these newly developed spatial infrastructures for research as well as practical applications of digital methods.
Map showing result of not stating a same-origin place-name (Ypso and Øpso) relationship between localities/feature types from chapter 6 by Peder Gammeltoft.
The spatial focus of the aforementioned projects implies, quite unsurprisingly, that many of them deal with place-names, modelling of place-name data or place-name databases in one way or another. This is a welcome development in the field of spatial humanities where collation and processing of name data traditionally received little attention.
In the realm of the digital, place-names are seen as mere attributes, an almost arbitrary addition to the core values in the digital gazetteer model, coordinates and feature type, widely used to both define and describe any location in a spatial database. This volume provides several examples of how geocoded humanities data challenge this model and in what ways the model can be adapted and further developed in accordance with the project’s ambitions and needs.
For instance, Peder Gammeltoft re-considers the mainstream approach to handling place-name data in digital gazetteers in chapter 6. Because place-names occur in etymologically and otherwise related clusters and because one and the same locality can be associated with multiple names or name forms, Gammeltoft introduces the concept of a unique place-name identifier and thus a novel approach to structuring place-name data in databases.
Another example is chapter 11 where I also make a contribution to reform the mainstream gazetteer structure and its approach to place-name materials. Chapter 11 offers both theory and methodology for dealing with place-names and place-name variants in spatial research infrastructures in analytically meaningful way—facilitating not least socio-onomastic studies of name variation in texts of different genres. These two chapters—as well as related studies in chapters 1, 10 and 12—offer innovative approaches to place-name modelling that captures the essence of place-names and that would be of interest to anyone interested in developing a spatial dataset from scratch.
The volume Digital Spatial Infrastructures and Worldviews in Pre-Modern Societies edited by Alexandra Petrulevich & Simon Skovgaard Boeck will preliminarily be published by ARC Humanities Press on April 10.
By Emily Lethbridge, Árni Magnússon Institute for Icelandic Studies
Patreksfjörður 1983 and 2023
Earlier this year, the 40-year anniversary of a traumatic avalanche event in the West Fjords of Iceland was marked. On the 22nd January 1983, the town of Patreksfjörður was hit by two avalanches a couple of hours apart. Four people were killed, others were injured, and there was great damage to buildings. This year, just a few days after the 1983 disaster was commemorated by a memorial service on the 22nd January 2023, the past repeated itself when a slush flood (Icel. krapaflóð) fell down the same route, reaching the town. Thankfully on this occasion no houses were hit and the damage was limited. Nonetheless, trauma and anxiety must have been renewed for some local residents, just when the community effort to mark the passing of two decades from the earlier avalanche was intended to help ease psychological and emotional pain.
Subsequently, place-names have become part of the local and national discussion about future avalanche threats and plans to build avalanche barriers in Patreksfjörður, amongst other related aspects. On the 15th February 2023, the regional municipality for the area, Vesturbyggð sveitarfélag, posted a short article on their website in which attention was drawn to the fact that the channel of the avalanche, a gully in the mountain above the town, has several alternative names. After information about each name variant, local residents were invited to complete an online poll, voting either for one of the existing names, or suggesting another one.
Screenshot from www.vesturbyggd.is. Translation: Stekkagil or Geirseyrargil? It has come to the attention of Vesturbyggð municipality that a certain gully in Patreksfjörður, recently in the spotlight because of past and recent avalanches, has three names: Stekkagil, Stekkjargil and Geirseyrargil, although Patreksfjörður residents most often just talk about Gilið. The municipality sincerely wishes to prevent this hot issue causing division in the community and believes it to be an urgent matter to decide which name should be used henceforth, in agreement with residents. For this reason it has been decided to open the matter to vote; a link can be found at the bottom of the article.
Stekkjargil, Stekkagil, Geirseyrargil, Gilið
In each of the variant names, the generic element, gil (gully/ravine), is present. Two of the names are essentially different grammatical versions of the same specific element stekkur (a sheep-pen used during the spring lambing period to separate lambs from their mothers when they were milked), Stekkjargil being a singular form and Stekkagil a plural form. Place-name records for the area from 1969 that are kept in the place-name archive at the Árni Magnússon Institute for Icelandic Studies use the form Stekkagil. But the National Land Survey of Iceland database and corresponding online map have the primary form Stekkjargil.
A third name, Geirseyrargil, has a different modifier: the name of a farm, Geirseyri, that was located on the site of the present town of Patreksfjörður which only began to form around 1900. Geirseyrargil is, according to Vesturbyggð sveitarfélag, a form that people not local to the area (e.g. meteorologists, scientists, emergency response officials and news reporters) who were involved in the aftermath of the 1983 avalanche took up. Finally, a fourth name, the generic element preceded by the definite article, Gilið (The Gully/Ravine), is apparently used by locals in daily speech. Gilið is not in fact given as an option in the online poll, but the opportunity to suggest any other name than Stekkjargil/Stekkagil/Geirseyrargil might have been included with the name Gilið in mind.
Place-names can unite and divide
Examples can be found from all parts of the globe where a specific geographical feature has more than one alternative name-form. Sometimes, these forms can co-exist without particular problems or outright conflict though one or another stakeholder will believe the name they champion is the more “correct“ or “better“ form. One or another form may also be preferred in formal or administrative discourse, and complex political/historical contexts may play a role here.
Discussion about alternative names for existing or new geographical features in Iceland is not infrequently found in the Icelandic media, and on social media forums such as Facebook. This is not surprising since as Anders Sandin (2016, 8) writes, “names are more than just a practical label that people need to find their way about. They mean many other things to us. Names have many roles and functions“: as well as being practical, they convey feelings, capture ideologies, and create community.
Reading between the lines of the municipal account of alternative names for the gully above Patreksfjörður, though, it seems that a lack of consensus over which name to use (and a difference in local vs outsiders’ choice of name) is causing social tension at a time when it is crucial for members of the local community to be united. The specifics of this situation — the collective and individual trauma associated with the gully and the impact of the 1983 avalanche on the local community – clearly make it especially sensitive.[1]
Since the results have not yet been announced, it remains to be seen whether the poll will help build local and national solidarity or cause further disagreement and/or confusion. It is interesting to see an example of a local authority utilising a place-name debate as part of a strategy to cope collectively with a community’s past losses and present fears. Symbolically, too, inviting participation in the vote for one or another of the names is arguably something more than encouraging individuals to take part in a process involving consensus: it is a way of bringing together all affected parties in an effort to (re-)assert control over natural forces that threaten the safety of the community.
References:
Sandin, Anders, 2016. Good Place-Name Practice: The Swedish Place-Names Advisory Board’s Guide to the Standardisation and Preservation of Place-Names. Ortnamn og namnvård 6. Gävle. Online here.
Sarnowski, Michael, 2018. Revisiting the Sites of Trauma: The War Poetry of Siegfried Sassoon, Edmund Blunden, and Richard Hugo. Journal of Literature and Trauma Studies 7.2: 1-20.
[1] As Michael Sarnowski (2018, 1) noted in his study of World War One poets and their references to places and place-names, “Understanding history and the processing of memory often relies on the perspective generated from one’s sense of place. The prevailing memories of a war and the events of monumental and often catastrophic change are captured in place names. Cities, towns, rivers, hills, beaches, and other geographical landmarks have become synonymous with victory, devastation, horror, and inhumanity.”
Rett på problemstilling: I hvilken grad er uttaleopplysninger om stedsnavn i Norske Gaardnavne representative for samtidas generasjoner i et bygdesamfunn? For å gjøre rede for motivasjonen bak spørsmålet vil jeg først fortelle litt om ph.d.-prosjektet mitt som jeg begynte høsten 2022 ved Høgskulen i Volda og Universitetet i Bergen. Arbeidstittelen til prosjektet er Lokal nedarvet uttale av stedsnavn: Overlevering, utjevning og veien videre i Norge og Danmark. I ulike sammenhenger har det vært sagt at tradisjonell dialektuttale av stedsnavn er i gang med å forsvinne mange steder i Norge (Helleland 1991: 29). Imidlertid har det tilsynelatende vært bare få studier i Norge som systematisk gransker i hvilken grad tradisjonell dialektuttale av stedsnavn er overlevert blant lokalt folk i dag, f.eks. Valand (2005: 94-97, 100) der hun i undersøkelsen av normering av stedsnavn i tidligere Stokke kommune viser at uttalen av nesten alle navn i det utvalgte materialet i dag ikke er tradisjonell dialektale, men skriftpåvirket.
Ellers har redusert bruk av tradisjonell dialektuttale i stedsnavn vært omtalt de siste årene, f.eks. /jå:´sta/ (Jåstad) i stedet for /jao´stå/ i Hardanger, jf. gno. á > /ao/, så vel som /fåd`ne:s/, /råg`ne/ (Fodnes, Rogne) i stedet for /fød`ne:s/, /røg`ne/ i Valdres, jf. gno. o > /ø/ (Helleland 2015: 79, Søyland 2016: 43).[1] For å tette litt den overnevnte lakunen i feltet, skal jeg i ph.d.-prosjektet mitt undersøke ev. variasjon og endring i uttalen av stedsnavn i to områder i Norge og ett område i Danmark, og forklare årsaker til ev. endring. Det første område er Ullensvang, Hardanger, og de andre områdene er ikke helt bestemt ennå i skrivende stund.[2] Gårdsnavn er valgt som studieobjekt.
Man kan si at prosjektet mitt metodisk sett er ei klassisk sosiolingvistisk (variasjonslingvistisk) gransking av eventuelle endringer i tradisjonelle dialekttrekk i stedsnavn. Jeg skal hovedsakelig bruke tilsynelatende tid (engl. apparent time method), dvs. at jeg gjennom intervjuer skal samle inn uttaler av stedsnavn fra informanter i to eller tre forskjellige aldersgrupper på et bestemt tidspunkt i nær framtid og sammenlikne uttalene fra aldersgruppene for å se eventuelle forskjeller. Eventuelle forskjeller mellom de ulike aldersgruppene/generasjonene kan indikere endring i uttalen av stedsnavn i et språksamfunn. Metoden forutsettes stabilitet av dagligtalen til enkeltindivid (2.2 i Cukor-Avila & Bailey 2013). Det vil si at dagligtale som informanter fra de ulike aldersgruppene viser, fremdeles er relativt lik den som de har lært seg i ungdomstida. Således går en ut fra at de ymse aldersgruppene kan vise tilstanden av språk fra ulike tidsperioder. Den teoretiske forutsetningen kan problematiseres, men skal ikke diskuteres her.
Samtidig vil jeg utforske i hvilken grad jeg kan bruke Norske Gaardnavne (forkortet som NG heretter) i prosjektet mitt. Det er ikke unaturlig hvis man umiddelbart tenker på NG som et potensielt aktuelt materiale i en studie med et historisk eller diakronisk perspektiv som min. Hovedgrunnen er at NG viser uttaleopplysninger av gårds- og bruksnavn i Norge tilbake til siste halvdelen av 1800-tallet. Sånn sett kunne jeg kombinere resultat generert av tilsynelatende metode med uttaleopplysningene i NG for å indikere utvikling i uttalen av stedsnavn fra siste halvdelen av 1800-tallet fram til i dag (se illustrasjon nedenfor).[3] Dessuten står verket faghistorisk sett sentralt i norsk stedsnavngransking.
Men i hvilken grad kan NG opplyse om ev. variasjon i uttalen av gårds- og bruksnavnene blant medlemmer i enkelte bygdesamfunn i samtida si? Eller i hvilken grad var uttaleopplysningene i NG representative for samtidas generasjoner i et bygdesamfunn? Jeg er usikker på hva som er svar på spørsmålene ovenfor. Så godt meg og noen etablerte stedsnavngranskere som jeg har konsultert er bekjent, er navn i NG ofte dokumentert bare med én uttalevariant, men etter mitt syn er det ikke nødvendigvis forutsatt at den ene uttalevarianten var mest dominant i det vedkommende bygdesamfunnet.
Dersom man ikke foretar noe vurdering av formålet og innsamlingsmetoden til uttaleopplysninger i NG (og datidig språksituasjon), men tror at den ene uttalevarianten vist i NG var brukt i en høy grad innad i ei vedkommende bygd i samtida si, for eksempel brukt av 90% av lokalbefolkningen, men den egentlig ikke var det, for eksempel brukt av 60%, risikerer man å skaffe seg et falskt bilde av bruken av uttalen av stedsnavn i samtida si og dermed få et falskt historisk grunnlag å sammenlikne uttaler fra senere tidsperioder med. Således vil man konkludere med en feil utvikling av endringsgraden av uttalen av stedsnavn.
En liknende metodisk utfordring med bruk av eldre språkmateriale har vært tematisert av Bugge i orddødsstudier (2011: 180):
“For det andre kan vi spørre oss om hvordan vi veit at ordforrådet a var representativt for generasjon 1. Og hvem representerer generasjon 1 når denne modellen operasjonaliseres i orddødsstudier? I orddødsstudiene blir det oftest åpnet for individuell og sosial variasjon hos nålevende språkbrukere, det vil si generasjon 2 og 3, men det har til en viss grad blitt forutsatt et historisk homogent språksamfunn, der alle språkbrukere har hatt tilgang til og kjennskap til det samme ordforrådet. Når eldre ordsamlinger blir brukt som kilde til ordforråd a i denne modellen, gjenspeiler kildene det samla bidraget fra ei gruppe informanter som ofte er utplukka fordi de har særlig kjennskap til lokale språkforhold, eller som har meldt seg selv som informanter”.
Derfor mener jeg at man er nødt til å vurdere både innsamlingsmetoden, for eksempel utvalg og antallet informanter, og formålet til NG og verkets forarbeid, for å kaste lys over i hvilken grad den ene uttalevarianten i NG var i bruk i vedkommende bygdesamfunn. Det er lite realistisk å forvente å kunne lage noen konkret statistikk over bruk av ev den ene varianten, slik som jeg eksemplifiserer overfor. Grunnen er at det ikke er sikkert om opplysninger om innsamlingsmetoden til NG er gode nok til å danne et grunnlag for statistikken. Likevel vil en slik kildevurdering bidra til metodisk grundighet i egen forskning, eventuelt til ny innsikt i bruken av den ene varianten dokumentert i NG, og dermed til forsiktigere bruk av NG som historisk kilde til uttale av stedsnavn i en sosiolingvistisk studie. Men la oss først se på hvor mange av gårds- og bruksnavnene i Ullensvang, et av de tre granskingsområdene i prosjektet mitt, som er dokumentert med flere enn én uttalevariant i NG.
Uttalevariasjon i navn fra Ullensvang i NG?
I NG er det Kinsarvik sogn og Ullensvang sogn som svarer til den forrige Ullensvang-kommunen som jeg skal forske på. Fra de to sognene er det til sammen 105 navn, men to av dem er ikke oppført med uttaleopplysninger.[4] Derfor er 103 navn aktuelle for undersøkelsen min. Av de 103 navnene er det bare 7 navn som er dokumentert flere enn bare én uttalevariant. Nedenfor er de 7 navnene.[5]
Navn (NG-skriftform)
Variant 1
Variant 2
Aarekvaale
/ao`rekåló/
også hørt /ao`ró-/
Haastabbe
/hao`stabba/
også hørt /–staba/
Lussand
/lu`ssand/
også hørt /ló`ssand/
Ringøie
/ri`ngjøió/
også opg. /ry`-/
Tjoflaat
/ᶄó`flå:t/
også hørt /ᶄå`flå:t/
Aarhus
/ao`rús/
en sa /ao`rúsó/
Frøsvik
/frí`ssvík/
også hørt /fré`ss-/
Slik jeg ser det, gjelder variasjonen her knapt tradisjonelle dialekttrekk i Ullensvang-dialekten, som jeg i prosjektet mitt skal undersøke, for eksempel /ao/ < gno. á, /dl/ < gno. ll, /ᶄ/ og /j/ (palatalisering av /k/ og /g/ foran fremre vokaler). Ett unntak kan være Aarekvaale der det er en variasjon i fuge mellom /e/ og /ó/, som viser til vossa-u. Vossa-u er en mellomlyd mellom /u/ og /o/ og en tradisjonell dialekttrekk i Hardanger og Voss.
De tradisjonelle dialekttrekkene ovenfor har forekommet flere ganger i navnematerialet fra Kinsarvik sogn og Ullensvang sogn (se nedenfor). I NG er ingen av navnene dokumentert med variasjon i dialekttrekkene.
Man kan spørre seg om hvorfor det er slik. Var det liten variasjon i uttalene av gårdsnavnene på slutten av 1800-tallet i Ullensvang, særlig ingen variasjon i de tradisjonelle dialekttrekkene? Eller var ev. variasjon ikke oppført i NG av en eller annen grunn, for eksempel mangel på ressurser og/eller interesse for variasjon? Når det gjelder ressurser, skriver Rygh (1898: X) at “Kommissionen havde heller ikke Tid og Midler til at drive disse Undersøgelser saa grundigt, som den kunde have ønsket. De blev besørgede af to af dens Medlemmer, Bugge og Rygh, som til dette Arbeide blot kunde anvende en del af sine Sommerferier”. Med tanke på en slik krevende arbeidssituasjon er det forståelig at kommisjonen ikke hadde nok ressurser til å dokumentere alle ev. varianter i NG.
Dessuten ser formålet til kommisjonen ut til å primært være det å oppdage eller grave fram en uttale som Rygh kaller for “den ægte Bygdeudtale” (Rygh 1898: X):
“Den udtale, der her er søgt gjengivet, er den, som høres i daglig Tale mellem Almuesfolk i vedkommende Bygd, og som gjennem mundtlig Overlevering frå Slægt til Slægt stammer frå Navnets oprindelig Form, uden ialfald for Gaardnavnenes Vedkommende i nogen nævneværdig Grad at være paavirket af de gjennem Tiderne vexlende Skriftformer. At faa denne Udtale frem er ikke altid nogen let Sag. Den, som forsøger derpaa, vil snart erfare, at der blandt Landsfolket er ikke liden Tilbøielighed til at betragte disse Udtaleformer som noget, der kan være godt nok til dagligt Brug, men som det ikke passer sig at bruge hverken i Skrift eller ligeoverfor Folk, der ikke selv tale Bygdemaal. Som Følge deraf faar man altfor ofte til Svar paa sit Spørgsmaal om Udtalen givet den nu vanlige Skriftform eller en Form, som nærmer sig til denne. Man maa spørge op og op igjen, og det lykkes dog ikke alltid at naa den ægte Bygdeudtale ; det kan jo ofte ogsaa, ialfald i Øieblikket, være vanskeligt at afgjøre, om man har naaet den” .
Dette viser også at det fantes variasjon i uttalen, for eksempel skriftpåvirket uttale, men i kommunikasjon med folk som ikke kommer fra samme bygd. Dette gjelder altså ikke ev. variasjon mellom allmenne folk i ei bygd, som jeg er interessert i. Men Rygh rapporterer at han ikke alltid har klart å grave fram “den ægte Bygdeudtale” og at det kunne være vanskelig å bedømme om han nådde “den ægte Bygdeudtale”. Kan dette implisere at “den ægte Bygdeudtale” var død i noen tilfelle innad i et bygdesamfunn? Eller var “den ægte Bygdeudtale” i allmenn bruk i bygda, men ikke brukt av enkelte informanter som Rygh hadde av en eller annen grunn?
Men la oss nå ta en titt innom Ryghs eget eksemplar av 1838-matrikkelen, som er grunnlaget for NG.
Et blikk på Ryghs eget eksemplar av 1838-matrikkelen (Søndre Bergenhus Amt)
Først litt om dette materialet: Ryghs eksemplar av 1838-matrikkelen ligger i dag i Riksarkivet i Oslo. Det er interfoliert, dvs. at det blir satt inn blanke blad mellom de trykte bladene i matrikkelen. På de tillagte bladene finner man notater av Rygh. Indrebø beskriver materialet slik (Indrebø 1929: 144):
“17 kvartbd. 1 band for kvart fylke (amt). Matr. fraa 1838 er interfoliera, og paa dei inskotne bladi hev Rygh notera eldre skriftformer, og so uttaleformer. Skriftformer yngre enn 1600 og sume eldre enn 1600 er med raudt blekk. Skriftformer fraa fyre reformasjonen og sume noko yngre er med myrkt blekk. Øvst paa det fyrste (innskotne) bladet for kvart tinglag hev Rygh (i regelen) sett til kven som hev skrive upp uttala, og aaret som det er gjort. Han tel upp heimelsmennene stundom soleis at han nemner namnet deira, stundsom soleis at at han berre segjer kvar dei er ifraa. Kvar heimelsmann hev fenge sitt nummer, og ved dei einskilde uttaleuppgaavone viser Rygh til heimelsmennene med hjelp av desse nummeri” .
Et blikk på Oluf Ryghs eget eksemplar av 1838-matrikkelen – Søndre Bergenshus amt (Foto: Wen Ge).
I skrivende stund har jeg nettopp besøkt Riksarkivet og sett litt gjennom aktuelle deler fra Ryghs eksemplar av 1838-matrikkelen, for eksempel Søndre Bergenshus amt, men har ikke fått tid til å gå grundig gjennom materialet. En titt innom matrikkelen gir allerede noen interessante og ev. aktuelle funn, for eksempel flere uttalevarianter og opplysninger om informanter som ikke er oppført i tilsvarende bind av NG. Her tar jeg fire gårdsnavn på –stad fra Ullensvang sogn som et eksempel: Måkastad, Kvestad og Kambastad og Jåstad. Men før jeg gjør det, vil jeg være ærlig på at det er første gang jeg ser på Ryghs eksemplar av 1838-matrikkelen og derfor ikke har så mye kunnskaper om kilden, for eksempel håndskriften og lydskriften der. Framstillingen nedenfor er derfor ikke noen analyse. I stedet vil jeg primært gi et inntrykk av materialet og vise det som jeg synes kan være aktuelt for prosjektet mitt.
Mens Måkestad, Kvestad og Kambastad og Jåstad i NG henholdsvis er dokumentert med bare én uttale, nemlig /må`kastå/, /kvæ`stå/, /ka`mbastå/ og /jao`stå/, ser vi flere uttalevarianter av de fire gårdsnavnene i Ryghs eksemplar av 1838-matrikkelen og ikke minst informanter til uttalevariantene. (Ifølge min lokale kilde er Jåstad uttalt med tonem 1, ikke tonem 2, slik som dokumentert i NG.)
Uttalene av Måkastad, Kvestad, Kambastad i NG bd. 11 (Olsen & Rygh: 1910: 451)
Uttalene av Jåstad i NG bd. 11 (Olsen & Rygh: 1910: 452)
Uttalevarianter av Måkestad i Ryghs eksemplar av 1838-matrikkelen (nytt matrikkelno. 85)[7]
Her var det fire informanter, markert med nummer 1, 2, 3 og 5. Tre uttaler ser ut til å være notert: Mens informanter 1, 2, 5 rapporterer en uttale som kanskje svarer til /må`kastå/ i NG, svarer informant 3 med en uttale som slutter på “ste”, som ikke er oppført i NG. Dessuten er en uttale notert over “mŏkastŏ”.
Vi ser også flere uttalevarianter ved Kvestad, Kambastad og Jåstad markert med informantnummer.
Uttalevarianter av Kvestad i Ryghs eksemplar av 1838-matrikkelen (nytt matrikkelno. 86)
Uttalevarianter av Kambastad i Ryghs eksemplar av 1838-matrikkelen (nytt matrikkelno. 87)
Uttalevarianter av Jåstad i Ryghs eksemplar av 1838-matrikkelen (nytt matrikkelno. 97)
Når det gjelder informantene til uttalene til de fire gårdsnavnene, har jeg så langt bare sett én kort merknad som ligger i begynnelsen av delen av matrikkelen for Ullensvang sogn:
Informant 2 og informant 5 kommer henholdsvis fra Aga og Børve. Begge ligger i Ullensvang sogn, dvs. at de to informantene antakeligvis var fra det lokale samfunnet. Dessverre har jeg så langt ikke oppdaget noen opplysninger om 1 og 3. Informant 3 skiller seg ut med “ste” som uttale til etterleddet –stad. Det hadde vært interessant å finne ut bakgrunnen til hen, som ev. kunne forklare bruken av “ste”.
Veien videre
Jeg gjentar problemstillinga: I hvilken grad er uttaleopplysninger om stedsnavn i Norske Gaardnavne representative for samtidas generasjoner i et bygdesamfunn.For å kaste lys over dette, skal jeg ta en grundig gjennomgang av opplysninger om uttale og informanter i Ryghs notater i hans eget eksemplar av 1838-matrikkelen for Kinsarvik sogn og Ullensvangs sogn. Det vil også være aktuelt å lese Opedal (1960) og Sandøy (2015), siden de ev. kan opplyse om graden av homogeniteten/heterogeniteten i språkbruk i de to sognene i slutten av 1800-tallet.
Litteraturliste
Bugge, Edit. (2011). Noen metodiske utfordringer knyttet til orddødsstudier. Det Kongelige Norske Videnskabers Selskabs Skrifter 2011/1, 177–199.
Cukor-Avila, Patricia & Bailey, Guy. (2013). Real Time and Apparent Time. I Jack. K. Chambers & Natalie Schilling (red.), The Handbook of Language Variation and Change (2. utg.). Chichester: John Wiley & Sons, Incorporated.
Helleland, Botolv. (1991). Etymologisk eller dialektnær skrivemåte av stadnamn? I Botolv Helleland & Kristoffer Kruken (red.), Den 5. nasjonale konferansen i namnegransking, Blindern 18. november 1988, Innleiingar og diskusjon, 23-33. Oslo: Avdeling for namnegransking, Universitetet i Oslo.
Helleland, Botolv. (2015). Gamle usamansette gardsnamn. Hardanger, 2015, 75-94.
Indrebø, Gustav. (1929). Namnekomissjonen fraa 1878 og samlingane etter Oluf Rygh. Maal og Minne. 129-149.
Norsk stadnamnleksikon på Internett: http://www.norskstadnamnleksikon.no/
Olsen, Magnus & Rygh, Oluf. (1910). Gaardnavne i Søndre Bergenshus Amt. Bd. 11, Norske Gaardnavne. Oplysninger samlede til Brug ved Matrikelens Revision. Kristiania: W.C. Fabritius & Sønner A/S.
Oluf Ryghs eksemplar av matrikkelen for 1838, med hans notater. Fortegnelse over Jordebrugene og deres Matrikulskyld saaledes som samme befandtes ved 1855 Aars Udgang i Kinnserviks og Røldals Thinglag af Søndhordlands og Hardangers Fogderi, affattet ifølge Kongelig Resolution af 29de August 1855.
Opedal, Halldor Olson. (1960). Hardingmålet. Ord og vendingar og stil. Oslo: Universitetsforlaget.
Rygh, Oluf. (1898). Norske Gaardnavne : Oplysninger samlede til brug ved Matrikelens Revision : Forord og indledning. Kristiania: W. C. W.C. Fabritius & Sønners bogtrykkeri.
Sandøy, Helge. (2015). Vestlandsk etter 1800. I Helge Sandøy (red). Talemål etter 1800. Norsk i jamføring med andre nordiske språk. Oslo: Novus forlag.
Søyland, Aud. (2016). Kvifor målføreformer i vegnamn? Nytt om namn, 63-64, 40–44.
Valand, Siv Sørås. (2005). Normering av stedsnavn – En undersøkelse av normeringspraksis med utgangspunkt i et navnemateriale. Fra Stokke, Vestfold (masteroppgåve). Universitetet i Oslo.
[1] Lydskriften Norvegia er brukt i dette innlegget.
[2] Det er snakk om den forrige Ullensvang-kommunen, før sammenslåingen med Jondal kommune og Odda kommune i 2020.
[3] Det er ikke sikkert når informanter i Ryghs innsamlingsarbeid var født. I illustrasjonen fører jeg opp 1860-tallet som et rent eksempel.
[4] Bjørnebotnen og Laagefjeld (gnr. 96) er en gård med et dobbeltnavn (Olsen & Rygh 1911: 457). Jeg har behandlet navnet som ett navn.
[5] Her prøver jeg å gjengi uttalene av de sju navnene så lik som det står i NG, med to unntak. Det ene unntaket er kvantitetsmarkering. I NG er breve (˘) og makron (¯) brukt til å markere kort og lang vokal. Her er kolon (:) brukt for å markere lang vokal. Det er ingen markering ved kort vokal. Det andre unntaket er markering av diftong. I NG er diftong markert med en ⁀ over to vokaler. Her er det ingen slik markering, som /ao/.
[6] Her er Naa /nao/ inkludert, selv om /ao/ ikke viser tilbake på gno. á (Olsen & Rygh 1911: 451). Også Jaastad /jao`stå/ er inkludert trass i usikkerhet med opphavet til førsteleddet (Olsen & Rygh 1911: 452, 453, men se også Jåstad i NSL).
[7] Eiendommer i 1838-matrikkelen er markert blant annet med nytt matrikkelnummer. Gjennom nytt matrikkelnummer kan en raskt komme fram til eiendommer som en vil se på.
I oktober 1891 skriver en av systrarna Dahlqvist i Kågeträskdagboken – som vi nu skall uppehålla oss vid – att <nu är de så jag får alldrig ti skrifva om veken men nu är de sön dag> (”nu är det så att jag får aldrig tid att skriva på veckan, men nu är det söndag”). Systrarna Greta (1859–1947) och Lovisa Dahlqvist (1862–1938) hade säkert inte mycket tid att skriva, men de tog tillvara alla de lediga stunder de hade och kan därigenom ge oss sentida läsare värdefulla inblickar i livet på Anten-Ors gård i Kågeträsk i norra Västerbotten i slutet av 1800-talet. Dagboksanteckningarna är skrivna växelvis av de båda systrarna.
I dagboken, som hör till den grupp av folkliga dagböcker som kallas bondedagböcker, möter man ingående beskrivningar av det dagliga livet på gården, med husfolkets utomhusarbete under vår, sommar och höst, och kvinnornas inomhusarbete under vinterhalvåret med vävning, stickning och andra aktiviteter. Mycket avslöjas också i dagboksanteckningarna om det sociala livet med de många uppgifterna om s.k. nattfrierier, giftermål, födslar och död. Det är kollektivet snarare än individerna som träder i förgrunden i texterna.
Strax före jul 2022 publicerades en andra, mycket omfattande del av Kågeträskdagboken. Ann-Catrine Edlund är huvudredaktör, medan Ulf Lundström och bloggskribenten är medredaktörer.
Så här skriver systrarna i slutet av augusti 1891:
den siste agusti skuru vi up lån tegen in na svijan och det var så kallt at det frös gola här i kläp pom och potat rise blir svart och no var då kor ne fruse de var då särkert och det var nat ten mot den siste augusti (dagbok 1 s. 6)
[Tolkning: ”Den sista augusti skar vi upp Långtegen inpå Svedjan och det var så kallt att jorden frös här i Kläppen. Och potatisriset blir svart och nog var då kornet fruset, det var då säkert och det var natten till den sista augusti.”]
Figur 1. Dagboksanteckningar från december 1899 – januari 1901 där det bl.a. berättas om Eva Kåglunds död. Foto: Maria Sundström.
Och på ett annat ställe, i en anteckning från april 1898, heter det:
pit johansson kom hit i pär ri hans den 1 april och så håll han bön der om lör dag och om palmsömdag så var han här och dagen efter Så var han så i gren näst om ant anton och sa for han hem, och vi tjofti en bok som kallas prosen stant som kostar 2,50 ören och en stor kjuk som kostar 3 kr (dagbok 4 s. 28)
[Tolkning: ”Pit-Johansson kom hit till Per-Hans den 1 april och så höll han bön där på lördag. Och på palmsöndag så var han här och dagen efter så var han söderut i Gran hos Ant Anton och så for han hem. Och vi köpte en bok som kallas Protestant som kostar 2,50 ören och en stor bjällra som kostar 3 kr.”]
Språklig variation och mångfald
Språket i dagboken är som man ser redan av dessa textutdrag högst intressant. Gretas och Lovisas förstaspråk var Skelleftemålet. Talad rikssvenska hade de mött som uppläsningsspråk i mer officiella sammanhang, och i skolan lärde de sig skriva svenska. Texten i dagboken kännetecknas av sina starka dialektala inslag samtidigt som skribenterna har ambitioner att följa normen i den skrivna svenskan. Texten ger åtskilliga exempel på detta, och utgör därför ett rikt studieobjekt för skriftbruksforskaren.
Dagboken uppvisar en rik variation av former av enskilda ord, men också vad gäller morfemgränser och interpunktion. När det gäller att skriva dialektord är systrarna naturligtvis tvingade att göra helt självständiga val av ortografi, men det gäller även ord ur standardspråket.
För pojkar/pojkarna återfinns sålunda 19 olika skrivformer: <packar>, <pajka>, <pajkar>, <pocka>, <pockana>, <pockar>, <pockarna>, <pockor>, <påckar>, <påckarna>, <påjkana>, <påjkarna>, <påkar>, <påkarna>, <påkkar>, <paka>, <pajka>, <pakka> och <pockka>. Första stavelsen återges som vi ser <pak>, <påk>, <pakk>, <pack>, <pock>, <pockk>, <påck>, <påkk>, <pajk>, <påjk>, där vokalen representeras av <a>, <å> och <o> och konsonanten av <-k>, <-kk>, <-ck>, <-ckk>. Dialektens uttal är [pajka].
Då det gäller ortnamnen återges dessa, i varje fall för några av de mest högfrekventa namnen, förhållandevis konsekvent: de vanliga Lövtjärn och Svedjan skrivs ofta <löfkän> respektive <svijan>, men så var det också mycket välkända, eftersom familjens fäbod låg vid Lövtjärn och Svedjan var en för dem välbekant bydel i Kågeträsk. Men en namnled som –roddet, som används (både som simplex och som huvudled) i namn på röjningar, återges med en högst varierande ortografi: <rode>, <rodde>, <roden>, <rodder>, <råde>, <rådde>, <råden> och <rådder>.
Den dialektalt intresserade hittar mycket spännande i utgåvan. Här används sålunda ord som <bäjsa>, <bässa>, dvs. bedsa, i betydelsen ’tigga’, även: ’fria, be om (handen)’, <hiske>, dvs. hyske, för ’avträde, ”det lilla huset”’, det lite lustiga ordet <storomme>, dvs. storrummig, i betydelsen ’utrymmeskrävande’ (exempelvis om personer som tar stor plats på ett dansgolv), liksom den intressanta frasen <galli bära>, dvs. gårlug bära, i betydelsen ’redo att kalva’, dessutom ordet <qvä>, dvs. kväd, i den överförda, mycket precisa, betydelsen ’råmjölk som har en kådaktig (alltså trögflytande) konsistens’, många andra ord och fraser att förtiga. Vidare finns här former med initialt br- för äldre wr- i orden <brensken> för vrensken och <bräka> för vräka, åtskilliga reflexer av fornärvda diftonger i ord som <kåjrä>, <kajra>, dvs. köra ’kvida, jämra sig svagt’, <gating stucke>, dvs. getingsstucken, <asretagen> för Östra tegen och <asttanola> för östnordan (’nordostan’). Sekundära diftonger finns i några fall, som i <spöj> för spy. Den nordsvästerbottniska itacismen (y > i) återfinns i ord som <mira> för myra, <bin> för byn och <ticka> för tycka. Vidare finns åtskilliga exempel på dativformer, såsom i orden <skönom>, <legdom> och <hästom> (sjö, lägda respektive häst) men också i ortnamnen <järra träskkän> ’här på Träsket [dvs. Storkågeträsket]’ och <til görom> ’till Jörn’ (en ort i norra Västerbotten). Verbet fara har i dialekten ingressiv användning, dvs. betydelsen ’börja, begynna’, även: ’ge sig i kast med’ som i <for de ränggen> (’började det regna’) och <for val qväl> (’började bli kväll’). Ja det är mycket annat man återfinner i texterna. Dagboken är verkligen en guldgruva för den som är intresserad av de dialektala förhållandena i äldre tid.
De inofficiella namnen i dagboken – socionomastiska iakttagelser
Även personnamnen uppvisar en rik variation i de omfattande dagboksanteckningarna, och det är personnamnen jag nu stannar upp inför. Förutom de närmaste familjemedlemmarnas namn (systrarnas egna samt moderns, faderns och broderns namn) används i dagboken 208 namn, 64 för kvinnor och 144 för män. Av dem är 169 inofficiella namn som systrarna använder om personer som finns i grannskapet i byn. Dessa namn som här skall diskuteras utgör en avgränsad korpus som kan ge en bild av namnbruket i en nordsvensk bygd i slutet av 1800-talet.
24 av namnen – avseende 7 kvinnor och 17 män – är öknamn, smeknamn eller namn till binamnselement som Lill-, Stor– och liknande, namn som <gammel iakob> (Gammel-Jakob), <väsback kunggen> (Västbäckskungen), <skråmmen> (Skråmmen) och <Maf > (Maf). Möjligen är Skråmmen bildat till det nordvästerbottniska bynamnet Skråmträsk, medan det svårtolkade Maf kanske har bildats till adv. maf, maffen, maffens m.fl., jfr dial. kukumaffen ’mycket bra, förträffligt’ – kan det vara så att det har sin bakgrund i ett favorituttryck som personen i fråga haft, vad vet man? Sådana namn finns det ju exempel på.
De inofficiella namn som bildats i anslutning till faderns och moderns namn utgör till antalet 60 i dagbokstexterna; 17 avser kvinnor och 43 män. Med ett undantag när är de bildade till faderns namn. Storparten utgörs av faderns dopnamn + namnbärarens dopnamn t.ex. <adams osker> (Adams Oskar), <näjtillda> (Nickes Tilda) och <rånnis nis hulda> (Rånings-Nils Hulda), som används i hela 44 namn (för 15 kvinnor och 29 män). Här finns dock även <lenastina necke> (Lena-Stinas Nicke), det enda exemplet på ett namn bildat till moderns dopnamn. Enligt kyrkböckernas vittnesbörd var Lena-Stina ensamstående moder.
Ett mindre antal namn, 9 stycken, utgörs av en kombination av faderns dopnamn + dennes släktnamn/patronymikon + namnbärarens dopnamn: <janosa eva> (Jan-Orsas Eva) och <jånpäsapäll> (Jan-Persas Pell). Ett ännu mindre antal namn, närmare bestämt 7 stycken, har bildats till faderns släktnamn + namnbärarens dopnamn, typen <vikmans johan> (Vikmans-Johan) och <Holm janni> (Holm-Johan).
Vidare finns i dagboken 17 fall där kvinnors inofficiella namn är bildat till makens förnamn, såsom <abram Lof> (Abrahams Lovisa) och <ärrik fredrikka> (Eriks Fredrika). Därtill finns 17 exempel (för 5 kvinnor, 12 män) på fraser som betecknar pojkar eller flickor som söner respektive döttrar, som i <antons pajka> (Antons pojkar) och <ärik päll dötren> (Pelle Erikssons döttrar).
Den största kategorin inofficiella namn i dagboken utgörs alltså (med ett undantag!) av namn bildade till faderns namn, nämligen dennes dopnamn eller släktnamn/patronymikon. Både söner och döttrar benämns på detta sätt. Ett mindre antal fall utgörs av namn där hustruns relation till maken åsyftas. Namnbildningarna synliggör, kort uttryckt, släktskap genom barnens identifikation i relation till fadern och den gifta kvinnans identifikation i relation till maken.
Men det finns också en annan grupp av inofficiella namn, sådana bildade i anslutning till ortnamn. Till antalet utgör de 43 namn, och det finns noga taget fyra olika underkategorier. En kategori (om 11 namn) är sådana där ett bynamn kombineras med namnbärarens dopnamn (eller patronymikon), som <basttulijani> (Bastulid-Johan) och <vik dar lell erik> (Vikdals-Lill Erik). En annan kategori utgörs av typen <adrian oppi jupfårs> (Adrian uppe i Djupfors) och <manda söi häbes> (Manda söderut i Häbbersfors), och det finns i materialet 13 stycken sådana namn. I en tredje kategori (om 7 namn) kombineras ett bydels- eller hemmansnamn med personens dopnamn, som <stran alma> (Strand-Alma) och det påfallande <två anna> (Två-Anna), vilket sistnämnda namn har sin bakgrund i hemmanet nr 2 i Kusliden. En sista kategori, typen <teolinda inna svijan> (Teolinda på Svedjan) och <antons pajka inna svijan> (Antons pojkar på Svedjan) om 13 namn, består av personens dopnamn + en fras innehållande ett bydels- eller hemmansnamn.
Man kan beträffande de inofficiella personnamn som knyts till ett ortnamn se vissa mönster. Det är avsevärt fler inofficiella namn för män än för kvinnor som bildats till ortnamn; 33 namn avser män, 10 kvinnor. Det är även uppenbart att männen oftare har ett namn som relaterar till byn än till en bydel eller ett hemman. Omvänt är förhållandet vad gäller kvinnorna: endast 2 av kvinnonamnen anknyter till ett bynamn, medan 8 hänför sig till bydelar eller hemman. Även om det rör sig om små tal kan man nog konstatera att männen företrädesvis positioneras i relation till byn, kvinnorna däremot till gården.
Personer med olika inofficiella namn
I dagboken finns en hel del exempel på att samma person kan bära olika namn i olika sammanhang. Jag nämner här blott två exempel.
Erik Rickard Eriksson kallas första gången i dagboken 1892 <ärik innat bärjin> (Erik innåt Berget), där frasen innåt Berget betyder ’västerut på Berget’. Eftersom det vid denna tid fanns flera Erik i Kågeträsk förelåg ett behov av att skilja dem från varandra. Men då Erik Rickard Eriksson fader också hette Erik, var <ärik innat bärjin> inte helt entydigt. Han kallas därför på ett par ställen med sina båda dopnamn <ärikrekard>, <ärik rekard>. Senare kallas han <lelerik>, <lel ärik> (alltså Lill-Erik), men även formen <ärikken> i bestämd form finns. Erik benämns sålunda utifrån fadern och den bydel där han är bosatt.
Lovisa Gustafsdotter möter vi i dagboksanteckningarna under fyra olika namn. År 1892 som <gusta lel lof> (Gustavs Lill-Lov), detta i anslutning till fadern Gustav Johansson, men med ett tillagt Lill- för att skilja henne från modern Lovisa. År 1893 kallas Lovisa Gustafsdotter emellertid enbart <gus sta lof>, <gustaf lof> (Gustavs Lov). När hon gifter sig med Abraham Karlsson kallas hon <abram Lof>, men även <Lovisa >.
Namnen på enskilda namnbärare visar de situationella betingelserna för namnbruket, och av exemplen ser man hur identiteten skapas och återskapas.
Sammanfattningsvis om socioonomastiska förhållanden i Kågeträskdagboken
Kågeträskdagbokens texter utgör en sammanhållen och under en begränsad tid tillkommen källa, som speglar namn i vardagsbruk. Därigenom är man här ett funktionellt namnbruk på spåren. Kvinnorna identifieras som döttrar och hustrur verksamma på den egna gården, medan männen identifieras som söner verksamma i byn. Namnbruket för kvinnor positionerar dem till hushållet, alternativt anger deras giftermålsstatus. En ogift kvinna identifieras i relation till fadern (eller husbonden), medan en gift identifieras i relation till maken. De inofficiella namnen bidrar till att upprätthålla samhällets rådande sociala, kulturella och ideologiska förhållanden. Namnen på enskilda namnbärare indikerar situationella betingelser för namnanvändningen, och visar att identiteten ständigt skapas och återskapas.
Greta och Lovisa Dahlqvists dagboksskrivande uppvisar vardagslivet och umgänget i en nordsvensk by på 1890-talet, men ger oss också en möjlighet att lägga det sociala pusslet med hjälp av det som de inofficiella personnamnen berättar. Inte minst detta senare är spännande.
Referenser
Edlund, Ann-Catrine & Edlund, Lars-Erik, 2020a: ”Den 1 mars då dog och stran Fredrika”. Ortografiska val och språklig identifikation i en folklig dagbok från 1890-talet. I: Humanetten 44 [= Nordiska – på gång och på språng! Vänbok till Gunilla Byrman].Växjö: Institutionen för språk och litteratur, Linnéuniversitetet. S. 46–75.
Edlund, Ann-Catrine, Edlund, Lars-Erik & Lundström Ulf, 2020b: Basttulijani och Janosa Eva. Personnamn och identifikation i Kågeträskdagboken 1891–1901. I: Namn i skrift. (Names in Writing.) Handlingar från NORNA:s 48:e symposium i Göteborg den 29–30 november 2018. (Meijerbergs arkiv för svensk ordforskning 44.) Göteborg: Meijerbergs institut för svensk etymologisk forskning vid Göteborgs universitet. S. 37–59.
Kågeträskdagboken. En västerbottnisk dagbok 1891–1901 med kommentarer, vol. 2. Utgiven av Ann-Catrine Edlund (huvudredaktör), Lars-Erik Edlund & Ulf Lundström (redaktörer). (Folklivsskildringar och bygdestudier 21:2.) Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur, Uppsala 2022.
