By Krister SK Vasshus, PhD-student at the University of Bergen
Many modern Scandinavian names have a deep linguistic history, and they come in many shapes and forms. Helge, Torkil, Arnhild and Inger are just a few examples. Names of this type all have in common that they are based on words that carried a semantic meaning at the time when they were formed. They could be formed based on verbs (such as Wīgaz from a verb meaning ‘to fight’), nouns (such as Aud, meaning ‘wealth’), or adjectives (such as Braidō, based on the adjective meaning ‘broad’). Most of the names used during the Scandinavian Iron Age and Viking Age are no longer in use today, but many are still fairly popular. Some of these names have even gotten more popular over the last two centuries due to the popular interest in the Old Norse literature and culture.
Graphs showing the popularity of the names Ingeborg and Ingrid in Norway the last 130 years. Source: ssb.no.
Names of Scandinavian origin can be formed based on one single word, often with the addition of a suffix. Examples hereof are Arne (meaning ‘eagle’), Karl (meaning ‘man’), and the above mentioned Wīgaz. But they can also be compounded from two words, such as Sigrun, Ingeborg and Wōdurīdaz. Names based on two words are often called dithematic personal names. The oldest written evidence we have of Germanic languages is written on a bronze helmet with Etruscan letters, dated to about 200 BCE, and this inscription contains the dithematic name Harigasti (‘warrior-guest’).
Even though names are formed on the basis of words from the source language, it may some times be impossible to determine what the original meaning may have been. A view commonly held by researchers of onomastics, is that the semantic content of a personal name deteriorates quickly after being used as a name. According to this view, Wōdurīdaz was not a wild and angry (which is the semantic meaning of wōdu-) horsebackrider (the semantic meaning of -rīdaz), and that his parents did not give such a name with the intention of giving these qualities to the child. Not all scholars agree with this, though, and some think that names may be seen as a linguistic expression that conveys the same ideas as we see in other artistic expressions of the time, such as metaphors used in skaldic poetry or ornaments on archaeological artifacts. As an example, the warrior-ideal was quite strong in the Viking Age, which is reflected in many names containing words connected to war and battle. Many of the animals we see in the arts, are also used in personal names of this period.
The clasp from Åker in Hamar contains the motif of a man mixed with other animals, which is common for animal art in the Scandinavian Iron Age. The man’s feet are wild boar heads. By the sides of his head there are two eagle heads where the beaks meet the snout of the boar. There are also eagles on the top of the clasp. Both the word for wild boar and eagle were used in personal names during this period. Photo: Eirik Irgens Johnsen / Kulturhistorisk museum, UiO, available under CC BY-SA 4.0.
Judging from runic inscriptions, sagas and traditions up until now, we can see that Scandinavians have three ways one could name someone after another person. Today most people will probably think of naming someone after someone else as the two bearing the same name. Stereotypically this means that a child is named after a grandparent. This type of naming tradition first shows itself in Scandinavia during the Viking Age, and was probably adopted from elsewhere in Europe. The system usually is that the oldest child is named after their paternal grandparent, the second oldest child is named after their maternal grandparents, the third child after their paternal great-grandparents or uncles and aunts. It can, however, be difficult to determine whether a child is named after an aunt/uncle or a great grandparent, as these would share names according to the system.
Another way of naming was by alliteration, where the name starts with the same (or a similar) sound. This is a type of naming we see in the royal Yngling house, where Domalde, Domar, Dyggvi and Dag follow each other in succession. The same dynasty later uses vowels: Aunn, Egill, Óttarr, Aðils, Eysteinn and Yngvarr. This tradition is still in use today, although people are probably a bit more strict on using an identical vowel.
The third way of naming is the principle of variation, which can be used in the dithematic personal names. When a child was named, one could use naming elements that were otherwise used in the same family. This means that a person could be named after more than one family member at once. On the Upplandic runestone U1034 we can read:
þorbiarn·auk·þorstain·uk·styrbiarn·litu raisa stain·eftir·þorfast·faþur sin ybir reisti (Thorbjørn and Thorsteinn and Styrbjørn raised the stone after Thorfast, their father. Øpir carved [the runes]”).
Here we see that Thorbjørn and Thorsteinn are named after their father, as all their names starts with Thor-. Furthermore we see that the brothers Thorbjørn and Styrbjørn share the naming element Bjørn, but we cannot determine whether they are named after someone else in their family, or if it was made to show brotherhood.
Bildetekst: The runestone U1034 show the use of naming based on variation in dithematic names between the brothers Thorbjørn, Thorsteinn, Styrbjørn and their father Thorfast. Photo: Bengt A Lundberg / Riksantikvarieämbetet, available under CC BY 2.5.
This way of naming is still in use in Scandinavia today, and many new names has been made on the basis of this principle (some examples are Kjærlaug, Norunn, Vilfrid, Tryggvald, Norulv and Bjørgny). This principle lead to a substantial amount of dithematic personal names. Gjrotbjørn, Ljotunn, Igulfast, Ulvhild, Geriheid and Wōdurīdaz are examples of names that has gone completely out of use, in contrast to Ingeborg, Bodvar, Gunnhild, Sjurd (from older Sigurd), which has survived to this day.
Exactly why some names survive and some fall out of use, is sometimes difficult to determine. In some cases it may come down to chance, and in some cases we see that a name may live for a long time but only in a very constricted region. And although kinship plays a much less important role in the modern Scandinavian society compared to in earlier times, the naming traditions still show that to some people, it still plays a role.
I Finland, liksom i Sverige, firas namnsdagar. Kanske inte i samma omfattning som förr – efterfrågan på namnsdagskort har minskat drastiskt de senaste decennierna, i takt med att den generation mor-och farföräldrar som sänder namnsdagskort blir allt äldre[1] – men med andra former; det är inte ovanligt att man till exempel på Facebook eller i andra sociala medier gratulerar varandra på namnsdagen.
Namnsdagskalendrarna har sitt ursprung i medeltidens helgonkalender. Efter att Finland och Sverige skildes åt år 1809 fick Åbo Akademi ensamrätt till att ge ut almanackor i storfurstendömet Finland. Efter att Åbo brann år 1827 flyttade universitetet till Helsingfors, och almanacksprivilegiet följde med. Privilegiet att ge ut almanackor slopades år 1995, men Helsingfors universitet har fortsättningsvis ensamrätten till namnsdagslängden för finska och svenska namn.
Under lång tid fanns det en gemensam namnlängd för hela landet, men år 1929 skapades två separata namnlängder för den finskspråkiga och den svenskspråkiga befolkningen. I slutet av 1990-talet kom en samisk och en ortodox namnlängd till.
Almanacksbyrån vid Helsingfors universitet har således ensamrätt till de namnlängder som ligger till grund för de finska och svenska namnsdagarna i de finländska kalendrarna. Namnlängderna har under åren reviderats flera gånger, och numera görs revisioner med fem års mellanrum. Sedan tio år tillbaka mönstras inga namn ut, utan namnlängderna fylls bara på. Bara undantagsvis byts datum för något namn.
Den senaste revideringen offentliggjordes i augusti 2023, och de nya namnen kommer att ingå i namnlängderna från och med år 2025. Revideringen är gjord baserat på namnen på finländska medborgare (bosatta i Finland eller utomlands) som levde i början av 2018, kompletterat med namn på barn som fötts under åren 2018–2022. De namn som ingår i materialet är personernas första förnamn, alltså inte nödvändigtvis tilltalsnamnen. Materialet är framtaget av Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata.
Revideringen av den finlandssvenska namnlängden
För att sålla fram de namn som den finlandssvenska namnlängden ska kompletteras med analyseras data om de ca 400 000 personer i materialet som har svenska som registrerat modersmål (nedan: finlandssvenskar). För att ett namn ska komma in i namnlängden bör det bäras av minst 50 finlandssvenskar, av vilka högst hälften är äldre än 50 år gamla, och en fjärdedel är födda efter 2005. Detta för att säkerställa att det är ett namn som är i stabilt bruk. Namn som inte kommer i fråga är dubbelnamn (som Jan-Erik, Ann-Britt), namn vars stavningsvariant redan ingår i namnlängden, om de har samma uttal (t.ex. tas Christina inte med för att Kristina redan finns i namnlängden). Inte heller traditionellt finska namn (t.ex. Ritva, Matti, Kimmo) tas med för att dessa redan finns i den finska namnlängden.
Foto: Leila Mattfolk 2023.
Efter denna sållning fanns det den här gången 27 namn som behövde varsin dag i den finlandssvenska namnsdagskalendern, 14 kvinnonamn och 13 mansnamn:
De nya namnsdagsnamnen speglar alltså mer långsiktiga trender än de topplistor vi brukar få ta del av varje år som baseras på de babynamn som getts året innan. Men många av de nya namnsdagsnamnen är relativt nya i det finlandssvenska namnskicket, och är sådana som man också ser på topplistorna bland babynamnen. De engelska namnen dominerar bland pojknamnen, där man kan notera att namn på –ton är speciellt populära. En intressant trend är att italienska namn (Sienna, Luca och Matteo) blivit så vanliga att de kommit in i namnlängden. Men det finns också namn och namnformer som har sitt ursprung i de nordiska språken: Lykke, Line, Tova och Joar.
De flesta namn hittade naturligt sin plats i kalendern, och får dela dag med namn med samma eller liknande ursprung. Det betyder att Tova får dela dag med Tove, Bea med Beatrice, Line med Lina, Joar med Ivar, Luca med Lukas osv. Sienna får dela dag med Bianca eftersom båda är färgbenämningar och har ett ursprung i italienska. Andra grunder till placering på datum är till exempel att namnet är känt från barnlitteraturen: Caspian från fantasyböckerna om Narnia får dela dag med Ronja och Mio från Astrid Lindgrens böcker och My från Tove Janssons Muminvärld.
Tristan och Lykke hörde till de mer svårplacerade. Tristan fick till slut, som en av kung Arthurs riddare, dela dag med just namnet Artur. Lykke i sin tur kommer att dela dag med Felix, som ursprungligen är ett romerskt binamn, bildat till stammen i felix ’lycka’. Ett namn som mönstrats ut ur namnlängden och som nu återvänder är Dominic. I en kalenderrevision år 1907 ersattes Dominicus av Gurli. Nu får Dominic tillbaka sin forna dag, men får dela den med Gurli. Det blir ett namnpar som i övrigt saknar koppling till varandra förutom datumet. Gurli har alltså hävdvunnen namnsdag den 5 augusti allt sedan 1907.
Vi som står bakom revideringen av de finländska namnlängderna, Minna Saarelma-Paukkala av den finska och undertecknad av den finlandssvenska, strävar efter att flytta så få namn som möjligt. Det finns familjer och släkter som alltid samlas på moster Elvis eller morfar Leos namnsdag, även om Elvi/Leo för länge sedan är avliden. Men Elvi/Leo brukade bjuda in till kalas den dagen och den traditionen håller man fast vid i släkten. Om man då brukade bjudas på jordgubbstårta är det tråkigt om Elvis eller Leos namnsdag flyttades till februari. För släkten är namnsdagen lika beroende av färska jordgubbar som Mikael-dagen (mickelsmäss) för många betyder tid för skördemarknad; vädret på Anders-dagen sägs förutse vädret för julen och Mattias-dagen (matsmäss) utgör den första vårdagen. Många namn är alltså kopplade till ett visst datum, och flyttar man på namnen kan man råka rucka på någons årsrytm. Och de som firar Gurli den 5 augusti ska få fortsätta med det.
[1] Enligt Ville Laakso, VD för Paperitaide Oy, som uppskattar att volymen namnsdagskort har halverats vart femte år sedan 1980-talet. Han påpekar likväl att man i dag överlag sänder mycket färre kort som vanlig post.
Bland de texter man kan observera på skyltarna i offentliga rum har namn vanligtvis en central roll. Studier av språkliga landskap har ofta uppmärksammat både ortnamn och kommersiella namn av olika slag. Även (socio-)onomastiska studier har hämtat exempel inom dessa kategorier från skyltarna i språkliga landskap. En intressant fråga som (för det mesta) kvarstår outforskat är däremot hur det är med personnamn i denna kontext: i vilken mån utgör de en del av språkliga landskap?
Utgångspunkter: namn och språkliga landskap
Både ortnamn och kommersiella namn har mer eller mindre givna funktioner på skyltarna: bland annat att identifiera gator, platser, företag och så vidare eller vägleda människor till dessa. Dessutom kan namnen på olika sätt vittna om olika (språk-)politiska utvecklingar i samhället. Därmed är de betydande när frågor kring exempelvis minoritetsspråkens synlighet eller processer som globalisering ska utforskas. Personnamn kan förstås också ingå i namn ur dessa kategorier, som del av ideologiskt debatterade gatunamn eller som element i olika kommersiella namn för att nämna ett par exempel. Jag är dock här specifikt intresserad av ”egentliga” personnamn, dvs. personnamn som förekommer för sig själva på skyltarna med syftning på faktiska personer. Studier med sådan fokus har varit ganska fåtaliga, men det finns exempel på undersökningar om bland annat språkliga landskap på begravningsplatser eller minnesmärken som semiotiska artefakt – och i sådana sammanhang är naturligtvis personnamn också högst aktuella.
Nedan kommer jag diskutera några exempel på personnamn i språkliga landskap, mer specifikt vilka slags skyltar personnamn kan hittas på och i vilka kontext/funktioner dessa namn används. Exemplen är hämtade från ett material som jag samlat i Stockholms skärgård genom att fotografera alla skyltar med text på två skärgårdsöar (Nämdö och Svartsö). Jag har inte gjort någon uttömmande analys av personnamnen, utan sammanfattar här helt enkelt några mönster jag identifierat för att illustrera hur personnamn kan användas i ett språkligt landskap.
Personnamn på anslagstavlor
De flesta personnamn som kan observeras i skärgårdens språkliga landskap går att hitta på olika anslag uppsatta på anslagstavlor. Dessa kommer från olika slags avsändare och förmedlar olika slags budskap: från både större företag och lokala småföretagare som annonserar sina tjänster till privata individer med mer personliga meddelanden. De personnamn som figurerar på anslagen är oftast namn på ”kontaktpersoner” – och förekommer i kombination med kontaktuppgifter som telefonnummer. Andra anslag, särskilt de från lokala företagare eller privatpersoner, är signerade med ett personnamn. Med andra ord används personnamnen i det språkliga landskapet (i tillägg till eller i stället för t.ex. företagsnamn och logotyper) för att identifiera avsändaren eller ge möjlighet till personlig kontakt med någon kopplad till det texten i övrigt erbjuder. En speciell kategori av anslag med personnamn är annonser för evenemang som en konstutställning eller musikkvällar i kyrkan där artisternas namn figurerar som en central del av informationen.
Exempel på anslag med personnamn. Foto: Väinö Syrjälä
På de mer formella (och professionellt producerade) anslag förekommer ofta fullständiga personnamn, alltså både för- och efternamn. På de mer informella används däremot bara förnamn eller smeknamn, ibland i kombination med andra slags beskrivningar (jfr bilden nedan för några exempel). Det senare gäller både några privata anslag, men intressant nog också några från lokala företagare – något som avspeglar både avsändaren och den tilltänkta läsaren och hänger ihop med stället där skyltarna/anslagen lagts fram. Var den exakta gränsen mellan formella och informella anslag med tanke på namnbruk går och vilka faktorer som påverkar valet mellan enbart förnamn/smeknamn och förnamn+efternamn är således en intressant fråga som skulle säkerligen vara värt att undersöka vidare!
Exempel på anslag med mer informellt namnbruk: Maria och ”djurtjejerna”, Sozy & Lena och Plattsättare Tomas. Foto: Väinö Syrjälä
Personnamn annorstädes i landskapet
En annan någorlunda vanlig förekomst av personnamn i landskapet på skärgårdsöarna utöver anslagstavlorna är de namn som finns skrivna på postlådor samt i enstaka fall på grindar eller soptunnor utanför villor. Här förekommer i huvudsak efternamn, men i flera fall även både för- och efternamn – i kombination med den specifika adressen. Den självklara funktionen för namnen är att identifiera ägaren av postlådan (eller huset/soptunnan). Man kunde räkna med även flera förekomster av denna typ ifall man skulle undersöka språkliga landskap inomhus, tänk till exempel på skyltarna i trapphuset i ett lägenhetshus eller inne på en kontorsmiljö. I hanteringen av dessa namn kan forskaren behöva reflektera på etiska aspekter: å ena sidan är namn precis som alla andra belägg på skyltarna synliga ut i det offentliga för vem som helst och således okontroversiella som material för studiet av språkliga landskap. Å andra sidan är namn personuppgifter så det är inte nödvändigtvis alltid så lämpligt att redovisa för alla exakta detaljer kring dem.
Namn skrivna på en soptunna. Foto: Väinö Syrjälä
Förekomster av personnamn utöver de ovan beskrivna ställen/kontexten är fåtaliga, åtminstone i de aktuella språkliga landskapen. De enda ytterligare exemplen är ett par små reklamskyltar från olika fastighetsmäklare placerade på olika ställen längs vägen på öarna där namnet på mäklaren samsas med kontaktuppgifter (och eventuellt en bild på personen). Dessa påminner alltså mycket om de kommersiella anslagen som nämndes ovan.
Slutsats
Denna enkla genomgång har inte avslöjat några överraskningar i sig, men illustrerar ändå att det är möjligt att hitta exempel på användningen av personnamn i specifika kontext när man analyserar skyltarna i det offentliga rummet närmare. Språkliga landskap ska alltså inte bortses som en potentiell källa för socio-onomastiska undersökningar med fokus på personnamn.
I Sverige är det Skatteverket som är personnamnsmyndighet och fattar beslut om vilka namn som ska godkännas. Men det händer ibland (nåja, ganska ofta) att de behöver språklig expertis, och då finns Isof, Institutet för språk och folkminnen, där som ett rådgivande organ. En gång i veckan sammanträder Isofs personnamnsråd för att diskutera och besvara inkomna frågor. Och det är minsann inte alltid så enkelt …
Det vi framför allt bedömer är lämpligheten hos nybildade namn. Sådana kan vara nybildade i betydelsen nypåhittade, men det kan också vara namn som kanske redan finns, men inte är registrerade i Sverige. Bland de senare finns förstås många namn med annat språkligt ursprung än svenskt, vilket testar gränserna för vår samlade kompetens. Ofta tar vi hjälp av externa språkexperter för att ta reda på sådant som ett namns uttal, bildning och användning. Men det hjälper oss bara delvis, för vi ska ju inte bedöma namnet i sin ursprungliga språkliga miljö, utan i en svensk kontext. Även om vi vet hur ett namn uttalas ”egentligen”, är det långtifrån säkert att det är så det kommer att uttalas i Sverige. Namn och namns uttal påverkas som bekant av den omgivande språkmiljön.
En viktig fråga när det gäller nybildade efternamn är ifall det finns andra efternamn som kan vara förväxlingsbara med det sökta namnet, dvs. ligga alltför nära och leda till sammanblandning. (Alla efternamn med minst 2 000 bärare har ett namnskydd, så man får inte anta varken dem eller något som är alltför likt.) Uttalet är en viktig del i denna bedömning – men hur ska vi tänka, vilket språks uttal ska vi utgå ifrån? Ska det vara ett ”riktigt” uttal, eller som vi gissar att namnet kommer att uttalas i Sverige? Och vad gör vi med de redan befintliga namn vi ska jämföra det nya namnet med – ska vi förutsätta ett svenskt uttal, eller kanske ett engelskt, spanskt, arabiskt, eller något helt annat? Så länge man vet att man laborerar med svenskspråkiga namn, har man en hyfsad chans att bedöma uttalet. Men ibland vet vi inte det. Om man inte har annat än ett antal bokstäver på ett papper är det inte lätt att veta hur dessa ska realiseras i tal.
När man bara har bokstäver på papper, är det också lätt att läsa in en struktur eller en semantik som kanske egentligen inte finns där. Ett namn kan se ut att kunna föras till en viss semantisk grupp, t.ex. växt- eller djurbeteckningar – men så upptäcker man att det inte alls är svenskspråkigt, utan bara ett slumpmässigt sammanfall med ett svenskt ord. Eller i namnbildningen: Det är ofta relevant att söka fram andra namn som delvis sammanfaller med det sökta namnet, ifall de kanske innehåller samma efterled eller bildningssuffix. Men namn som har likadana bokstavsföljder är inte nödvändigtvis bildade på samma sätt. Nyligen skulle vi ta ställning till ett nybildat namn som slutade på –la, men där –la inte var ett suffix, utan bara slutet på ordet. Då är det inte relevant att jämföra med namn med det finska suffixet ‑la, eller arabiska namn som slutar på ‑la som del av ett Allah (som ju kan ha olika stavning beroende på transkription). Men det kan ibland kräva en del efterforskningar att ta reda på vad som är vad.
I författningskommentaren till 2016 års namnlag finns en skrivning vi ofta återkommer till, nämligen att om en sökande har anknytning till ett annat namnskick än det svenska språkets, kan det bli aktuellt att pröva ett sökt namn även mot detta namnskick. Här får vi återigen ofta ta hjälp av externa språkexperter: Kan man bilda namn på det här sättet i Bolivia/Skottland/Pakistan? Men även om vi lyckas få den frågan besvarad, har vi ändå kvar problemet att ”anknytning” inte är närmare preciserat. Måste man själv ha en direkt koppling till det aktuella språkområdet, eller räcker det att en förälder eller far-/morförälder har det? Kan ”anknytning” också tolkas på andra sätt?
Vi har ofta fler frågor än svar, och det här jobbet kan vara ganska frustrerande. Men det är samtidigt väldigt intressant och lärorikt – varje klurigt ärende vi diskuterar igenom gör oss faktiskt lite klokare. Och det är ett viktigt jobb vi gör – vi får ju frågorna eftersom Skatteverket sätter pris på våra svar.
Litteratur:
Entzenberg, Sonja, 2020: Smultron, Mynta och Peanut. Ätliga personnamn. I: Namn och namnvård. Vänskrift till Annette C. Torensjö på 60-årsdagen den 18 november 2020. Red. Av Staffan Nyström, Svante Strandberg och Mats Wahlberg. Uppsala: Uppsala universitet. (Namn och samhälle 31.)
Frändén, Märit, 2017: ”Det är ju så vi alltid har uttalat det”. Om ursprungliga och försvenskade uttal av några invandrade efternamn. I: Studia anthroponymica Scandinavica 34 (2016). S. 123—147.
One of the core questions in place-name research is: What is the motivation for a name? On the surface, this looks pretty straightforward. All place-names are formed from the existing, spoken language at the time of formation. So, if we know what words existed at any given time, their declension and meaning, then it is a matter of correctly interpreting the individual components of a place-name, and then we have the meaning of the name, right?
Unfortunately, things are not as simple as that. In an ideal world, an interpretation gives a formal origin: name X consists of element 1 in the genitive singular + element 2 in the plural. This allows us to show what the constituents of a place-name is and what the meaning is. However, the factual assessment is often based on parallel examples, even in cases where we are temporally almost in touch with the actual naming moment. And although we can probably guess what must have been the naming motive, we cannot be sure.
For instance, take a place-name like Gåserød (1575 Gaaßerudt) in Andebu, Vestfold, Norway. Formally, the first element is either Old Norwegian gási, m. ‘gander, male goose’ or the derived male byname Gási, m. The last element is more straight forward, Old Norwegian ruð, n. ‘a clearing’. But what is the naming motive behind Gåserød? Was the settlement cleared by a man named Gási, had geese been spotted at the locality, or were geese being reared at the settlement? This we can never know, as we do not have a record of why people started calling this place for Gåserød.
An illusive Find or a name transfer?
In a few cases, however, we can prove a naming motive through historical records. Near the famed Ulefos Ironworks in Holla in Telemark, there used to be a smallholding or homestead, in the sources variously spelled “Findsruud” or “Finsrud” or “Finsrød”. The smallholding is not of great age, being recorded no earlier than the beginning of the 18th century. It was originally set up on cleared land outside of the cadastral system, as was the norm earlier. Finsrud holds some fame locally, as it used to be the permanent residence of the hammer masters at the ironworks, which were central persons in the community.
Throughout the next two centuries we find the name with theses spellings. However, in local historical literature from the 20th century we find “Finsrod” or “Finnsrote” as variant spellings of the place name. In 1732 Findsruud became the permanent residence for a hammer master Niels Olsen Finsrod at Holden’s Ironworks (later Ulefos). He was a member of the Finsrod family who immigrated from Sweden in the 17th century, possibly via Finnskogen. For this reason, local historical literature has assumed that “Findsrud” or “Finsrod” is the same name, but with alternative spellings. If this is the case, then Finsrud would be an adapted name transfer either from an original settlement of Finsrod, or more probably from the family name Finsrod.
It is not unknown that a family name can be transferred to a settlement, and “Finsrod” may also lie behind the name form “Finsrud” or “Finsrød”, if the surname origin has been either misunderstood or rather a reinterpreted analogous to the very frequently occurring place-names –rud/-rød in Eastern Norway. However, since the family name would have been alive or remembered when the name became established locally, such a change should not have been a likely occurrence. Is there another explanation?
The smallholding was one of the pieces of property in the parish from which the local priest had income (prestebord) for his sustenance. Therefore, we have good early record of the Finsrud settlement. When the priest leased the smallholding to Niels Olsen Finsrod in 1732 (the rectory owned the land), the lease document tells that the name of the previous lease holder was a Find Findsen. We know from church records that Find Findsen lived from ca. 1654 to August 4th, 1720, but more importantly, the document also states that Find Findsen owned the right to clear the site, but that the clearing right had been sold back to the rectory by the widow. This clearing right was incidentally purchased by Niels Olsen Finsrod in 1738.
Figure 1. Photograph from c. 1910 in the direction of where Finsrud was situated. Finsrud is the settlement with the white gable to the right of the church. The area is now part of central Ulefoss.
The naming motive established
The lease agreement determines that Find Findsen had leased the smallholding Findsruud and had had the clearing right there. This means that the place-name must have been named after him, or possibly rather his father, who the patronym shows was also called Find. Since the ironworks was founded in the 1650s, it is quite possible that the settlement had been in the possession of the same family since establishment.
Local historical research has not been able to establish any indication that neither Find Findsen nor his father belonged to the Finsrod family. The first Finsrod that can be definitely linked to Finsrud is aforementioned Niels Olsen Finsrod in 1732. Finsrud was named after the original clearer of the smallholding.
This case study shows that the naming motive is often quite illusive, but it may be found in certain instances – especially if attention is paid to historical research, either locally or in central archives.
Note: This article has been conceived with inspiration from an e-mail correspondence with archivist Nils Stoa in relation to an article he publishes later this year on the same subject.
Literature
Stoa, Nils. 2023 (forthcoming). ‘Plassen Finsrud på Ulefoss’. In Gunnar Sanden (ed.), Holla Minner. Holla.
I Helsingfors finns en liten park som heter Leninparken (på finska Lenininpuisto). Parken byggdes i början av 1960-talet, och år 1970 döptes parken till Leninparken för att fira att det då hade gått 100 år sedan Vladimir ljitš Lenin (1870–1924) föddes. Bakom namnidén var tidens politiska strömningar och en slags vänskapspolitik med Sovjetunionen. Helsingfors stadsfullmäktige bestämde sig om namnet.
Foto: Simo Rista 1984, Leninparken. Helsingfors stadsmuseum.
Under årtionden har det diskuterats om parknamnet ska bytas, och flera alternativ för ett nytt namn har föreslagits. I juni 2023 fattade Helsingfors stadsfullmäktige ett beslut om att namnet ska bytas.
Ryska namn i Helsingfors har redan tidigare varit under diskussion. Hundra år sedan hade Finland just blivit självständigt, och det var många som ville bli av med ryska namn i huvudstaden. Några gatunamn med en rysk bakgrund också byttes ut på 1920-talet, och till exempel Nikolaigatan blev Snellmansgatan och Vladimirgatan blev Kalevagatan. Gatunamn sågs som starka symboler av det självständiga landet.
Precis som hundra år sedan, kan man även nu säga att en viss tidsperiod har tagit slut. Det politiska läget vi lever nu i hela Europa har kraftigt förändrats, och genom att byta ett laddat namn vill politikerna visa en viss självkritik och medvetenhet.
Det är på många sätt förståeligt och mänskligt att namnet Leninparken nu år 2023 ville bytas. Namnkommittén i Helsingfors rekommenderade ändå att bibehålla det gamla namnet. Generellt har det inte varit önskvärt att byta etablerade namn. Olika slags namn berättar om olika ideologier och gör stadens olika historiska skikt synliga. Dessutom har Leninparken som ett parknamn inte varit någons adress.
Kanske borde vi ha mera tålamod med det att det finns olika historiska och samhälleliga skikt. Och att dessa skikt får visas i stadsbilden. Urbana namn kan bli politiskt laddade, och det är något som inte behöver gömmas. Kanske är det lärorikt att ha spår och märken om olika skikt och varierande ideologier.
Leninparken står fortfarande på sin plats. Men snart ska namnet bytas. Det nya namnet får parken antagligen år 2024, i samband med den nya detaljplanen. Spännande att se vad som heter parken då.
Termen diglossi blir brukt om ein type vekslande språkbruk der to varietetar av eitt og same språk blir brukt ut frå forventa krav til språkbruken i offisielle eller private språkbrukssituasjonar eller språkdomene i samfunnet. Det er språkforskaren Charles A. Ferguson (1959) som har gjort termen kjent innafor språkvitskapen. Seinare har også veksling mellom ulike språk i forskjellige språklege domene innafor eitt og same språksamfunn også blitt rekna som eit diglossisk bruksmønster ut frå statusen til dei ulike varietetane i samfunnet. Klassisk diglossisk veksling mellom ein høg og låg variant av språket er t.d. den som ein finn i delar av Sveits der sveitsertysk vekslar mellom høgtysk i ulike domene.
Korleis passar eit slikt språkbruksmønster for det norske språksamfunnet? Vi skal her sjå på om termen diglossi kan høve for å karakterisere synet på og bruken av norske stadnamn med ein skriftspråkleg tradisjon på tvers av den nedarva lokale uttalen av stadnamnet. Vi skal også sjå litt på om diglossi kan kaste lys over bruken av norske og samiske stadnamn i eit samfunn som gjennomgår språkskifte.
Dagens norske språksamfunn er kjenneteikna av at det er allment akseptert at folk snakkar ein eller annan form for dialekt i både private og offentlege domene. I t.d. Prop. 108 L (2019-2020), innleiinga til lov om språk (språklova) blir det peikt på at dialektal variasjon er allment akseptert og brukt i offentlege rom i Noreg:
Dialektvariasjonen er ein del av det språklege mangfaldet i Noreg, og det er høg aksept for bruk av dialekt. Dialektmangfaldet er uttrykk for språkleg toleranse og demokrati. Noreg er eitt av få land i Europa med ein så liberal språkkultur. (Pkt. 2.1)
Dei siste femti åra har det òg vore ei jamn utvikling mot meir bruk av dialekt på stadig fleire område i samfunnet. Å akseptere norske talemål i alle situasjonar har gjort det mogleg å ha mektige posisjonar i samfunnet utan å endre eigen dialekt og tilpasse seg eit framandt språkideal. (Pkt. 3.1)
Gjeld dette norske bruksmønstret for munnleg bruk av stadnamn i Noreg?
Munnleg bruk av stadnamn i Noreg
Når ein arbeider med å dokumentere stadnamn, ønsker ein å finne fram til den forma eller dei formene som eit stadnamn har i daglegtalen til lokalkjende personar. Lov om stadnamn omtaler denne uttalen som “den nedervde lokale uttalen”, som etter stadnamnlova § 2 femte ledd blir forklart som “uttale som er overlevert frå tidlegare generasjonar, som har vore vanleg på staden, og som framleis er i levande bruk”. Den nedarva lokale uttalen kan vere vanskeleg å observere, og det er ikkje alltid liketil å få opplyst korleis denne uttalen er, for det kan vere ulike oppfatningar i eit lokalsamfunn om korleis namn blir uttalte. Den amerikanske sosiolingvisten William Labov har omtala problemet med å observere daglegtale, “the vernacular”, med omgrepet “The observer’s paradox”.
The aim of linguistic research in the community must be to find out how people talk when they are not being systematically observed; yet we can only obtain this data by systematic observation (Labov 1972: 209).
Ideelt sett burde ein altså observere språkbrukaren i ulike situasjonar for å få eit bilete av korleis ein person bruker språket, altså stadnamnet. Metodisk sett er det både tidkrevjande og utfordrande å observere språkbruk. Eit bestemt stadnamn er ikkje frekvent i språkbruken, så rein observasjon er ein metode som ikkje er praktisk mogleg å gjennomføre om ein vil ha fram opplysningar om den nedarva lokale uttalen av bestemte stadnamn innafor eit overkommeleg tidsperspektiv, t.d. i eit intervju. Ein innsamlar må ty til ulike former for utspørjing av ein heimelsperson, og ein må vere medviten om dei språklege strategiane som vil ligge til grunn for dei opplysningane som ein lokalkjent person oppgjev. Dei opplysningane som ein får fram om uttalen av stadnamn i eit intervju, kan variere, og ulike personar kan gje motstridande opplysningar.
Vanskane med å få fram opplysningar om den nedarva lokale uttalen av stadnamn er ikkje av ny dato. Oluf Rygh omtalte metodiske problem i 1897 ut frå røynslene sine med å samle inn uttaleopplysningar til Norske Gaardnavne. Arbeidet blei publisert først i 1990 av Oddvar Nes i tidsskriftet Namn og nemne. Rygh opplyser at skriftlege opplysningar frå forskjellige personar var vanskeleg å bruke av på grunn av at folk ikkje visste korleis dei skulle gje att uttaleopplysningar i skrift. Også i møte med lokalkjende personar viste det seg vanskeleg å få fram pålitelege uttaleopplysningar (Rygh 1990: 117):
[…] det viste seg uventet vanskeligt at faa den ægte, uforfalskede Bygdeudtale opgivet kanske af de fleste af de mangfoldige Almuesfolk, som examineredes. De vare næsten uden Undtagelse meget villige til at yde sin Bistand, men at bringe dem til at rykke ud med de virkelig i daglig Tale gjængse Former kostede ofte megen Møie og viste sig undertiden umuligt.
Grunnen til at dette var så vanskeleg, meinte Rygh kom av (ibid.):
[…] at Bygdeudtalens Former, som daglig bruges af Bygdens Befolkning i indbyrdes Samkvem, opfattes som Former af lavere Rang, der ere gode nok til dagligdags Brug, men som det ikke er sømmeligt at anvende i Skrift eller i Samtale med Folk, der ikke selv tale vedkommende Bygds Maal.
Det har no gått 126 år sidan Rygh skreiv dette, og det er allment kjent at i det norske språksamfunnet er det akseptert at folk snakkar ein eller annan form for dialekt også i offentlege domene.
Vi har likevel mange døme på at folk ser annleis på dialektbruk i det offentlege domenet når det gjeld stadnamnuttale om namnet har ein innarbeidd skrifttradisjon. Det rådande synet også i dag er ikkje svært ulik situasjonen omtala av Rygh på slutten av 1800-talet. I saker der Kartverket har normert stadnamn i tråd med den nedarva lokale namneuttalen brukt i daglegtalen blant lokalkjende, kan negative haldningar til skriftfesting av uttalen ofte komme til syne både i høyringsfråsegner og i avisinnlegg.
Dømet Jøvika i Tromsø kommune
I ei namnesak i Tromsø kommune i 2018 om skrivemåten Jøvik eller Jøvika for eit naturnamn (vik) med sekundær funksjon som gardsnamn og bruksnamn, uttalte ein brukseigar:
Jøvika har bare blitt brukt i dagligtale, alltid skrevet Jøvik og ingen grunn til å forandre dette.
Kartverket fastsette Jøvika som skrivemåte for både naturnamnet og gardsnamnet, og Jøvik som ein eigarfastsett skrivemåte av bruksnamnet, og vedtaka blei ikkje påklaga. Seinare fastsette Tromsø kommune Jøvik i funksjon som bygdenamn, og Kartverket klaga på dette vedtaket. Kommunen heldt oppe eige vedtak i klagesaka, så saka blei send til avgjerd i Klagenemnda for stadnamnsaker, som fastsette skrivemåten Jøvika for både naturnamnet, gardsnamnet og bygdenamnet (vedtak av 26.3.2021).
Med referanse til dette vedtaket og eit avisoppslag i Nordlys 7.6.2023 om feilskrivne namn på vegskilt i Tromsø kommune kommenterte eit lesarinnlegg i Nordlys 12.6.2023 på denne måten:
Då Tromsø kommune skulle fastsette skrivemåten til bygdenavnet, blei det nekta for på lokalt hald at bestemt form av bygdenamnet var i munnleg bruk. I lesarinnlegget ser det ut til at skribenten ikkje nektar for at bunden form er brukt lokalt, men skribenten ser ut til å meine at på den eine sida har namnet ei dialektform i bunden form, og på den andre er skriftforma, som har brukt å vere i ubunden form, i avisinnlegget feilaktig tolka som bokmålsform. Skrivemåten Jøvik er verken ei bokmåls- eller nynorskform – rett nemning er skriftspråkform. Innlegget illustrerer godt synet på at dialektforma ikkje høver som normeringsgrunnlag til offentleg bruk. For å understreke poenget med at dialektformer ikkje høver til bruk i skrift, blir namnet Kartverket skrive “Kartværske” for å illustrere at dialektal apiko-postalveolar uttale [ʂk] av <rk> ikkje passar til bruk i skrift.
Dømet Litje-Sommarøya, også i Tromsø kommune
Eit anna døme som illustrerer synet om at dialektformer av namn ikkje høver til bruk i skrift, kjem til syne i ei pågåande namnesak. På offentlege kart har eit øynamn vore skrive Litle Sommarøya i tråd med normeringspraksisen som rådde før lov om stadnamn tok til å gjelde. Den nedarva lokale uttalen av namnet er [”liçesumarøya]. Tromsø kommune, som skal gje namnet ein ny funksjon som adressenamn, ønskte namnesak for Litle Sommarøya, og namnet på den nærliggande større øya, Sommarøya, måtte takast med i namnesaka. I den lokale høyringa uttalte ein lokal organisasjon:
Her erfarer vi at fra de eldste her ute (93 år) til dagens skoleelever skriver vi Lille Sommarøy og snakker om Lille Sommarøya. Noe annet enn Lille Sommarøy som riktig stedsnavn er det etter lokalsamfunnets klare tilbakemelding ikke grunnlag for” (brev av 15.12.2022).
Etter tilråding frå Språkrådet fastsette Kartverket skrivemåten Litje-Sommarøya og Sommarøya. Vedtaket er kommentert og grunngjeve slik:
Kartverket finner det dokumentert at den nedarva lokale uttalen av de to øynavna er i bestemt form, /’’sommarøya/ og /’’liççesommarøya/. I tillegg finnes yngre uttaleformer som /’’liʎʎesommarøya/ og /’’lillesommarøya/. [1] Uttalevarianter i ubestemt form blir kommentert seinere.
Folk med lokal bakgrunn uttaler navna i bestemt form i dagligtalen mellom lokalkjente, men på grunn av skriftforma Sommarøy i ubestemt form, er det nok vanlig å meine at den lokale uttalen av navnet ikke er den «riktige» forma av navnet. Om skriftforma avviker fra den muntlige navneforma av et navn, er det vanlig å regne skriftforma som den «egentlige» og «rette» navneforma.
I uformelle og muntlige språkbrukssituasjoner er det vanlig å bruke bestemt form av navnet blant lokalkjente, men i formelle situasjoner vil nok ubestemt form kunne bli brukt i samsvar med skrivemåten i ubestemt form. Når man har et fast bruksmønster av navneformer som veksler etter stilnivå og grad av formalitet, kan bruksmønstret omtales som et diglossisk bruksmønster (Vedtaksbrev av 25.5.2023).
Sidan skrivemåten litje ikkje er ein del av verken nynorsk- eller bokmålsrettskrivinga, blir skrivemåten nærmare grunngjeve og forklart i vedtaksbrevet til Kartverket:
Litle, lille, litje Bestemt form av adjektivet liten blir uttalt /’’liççe/ i den tradisjonelle dialekten i det som før var Hillesøy herred (se f.eks. Ragnvald Iversen (1913) Senjen-maalet. Lydverket i hoveddrag, s. 63). Lyden «ç» er historisk sett utvikla av konsonantsekvensen «tl» i gammelnorsk. Siden «t» er en ustemt lyd, har den etterfølgende stemte «l» blitt til en ustemt lyd, og endringa fra «tl» til lang «ç»-lyd er et eksempel på en assimilasjon av lyder. Språkhistorisk er derfor skrivemåten «litle» riktig normering av uttalen /’’liççe/. Denne skrivemåten er i samsvar med måten ordet blir normert i nynorsk. Siden nynorsk er lite brukt lokalt, kan skriftbildet «litle» framstå som avstikkende. De negative holdningene til språket nynorsk var nok årsaken til at Kartverket alt i 1992 fastsatte skrivemåten Litje– i lokale navnevedtak etter lov om stadnamn. Skrivemåten «tj» for «ç»-lyden kjenner vi i ord som «tjære, tjukk, tjore», og i tillegg til å representere dialektuttalen «ç» ivaretar skrivemåten også ordets språkhistoriske bakgrunn, «tl» til «tj».
I tillegg til den tradisjonelle dialektuttalen /’’liççe/ har dialekten også en yngre uttale med uttalevariantene /’’liʎʎe/ ~ /’’lille/. Når et navn skal tas vare på som kulturminne (§ 1 i stedsnavnloven), er det den nedarva lokale uttalen som er normeringsgrunnlaget, og det er denne uttalen, /’’liççesommarøya/, som er verneverdig og skal tas vare på som kulturminne, se § § 1 og 2e i lov om stadnamn. Kartverket har fastsatt skrivemåten som Språkrådet har tilrådd. Det kan diskuteres om navnet burde skrives med eller uten bindestrek. Siden norsk språk ikke har klare regler for bruk av bindestrek, har vi valgt å følge tilrådinga fra Språkrådet, som går inn for å bruke bindestrek for å lette leseuttalen av navnet.
Ikkje uventa har det blitt sett fram ein klage på vedtaket Litje-Sommarøya. Klagen er frå ein lokal organisasjon og blir grunngjeven slik:
Etter det vi kjenner til, er det ingen nålevende personer som har brukt og bruker navnet Litje-Sommarøya. Ingen i styret kan tenke seg at dette navnet noen sinne har vært brukt på folkemunne her ute. Vi kan heller ikke forstå hvor [sic.] nåværende navn som brukes, må skiftes ut da dette er velkjente navn. Dagen [sic.] navn som benyttes, er Lille Sommarøy (som brukes når det er ukjente personer som skal få stedfestet navnet på øya). Ellers benytte [sic.] navnet Likjesommarøy(a) på folkemunne og i dagligtale.
Vi ser her at organisasjonen reagerer på skrivemåten <Litje-> som tidlegare ikkje har vore brukt som offisiell skrivemåte av dette stadnamnet, men samstundes bekreftar klagarane at det finst ein lokal uttale, [”liçe], dvs. den nedarva lokale uttalen, som klagarane gjengjev med skriftteikna <kj>. Lyden [ç] i norsk blir skrive både <tj> og <kj>, alt etter kva for ord lyden inngår i, jf. ord som tjukk, tjeld, kjøpe og ikkje. Skrivemåten av orda er språkhistorisk motivert. Det finst fleire ord i norsk med skrivemåten <kj> enn <tj>, så frekvens kan vere forklaringa på synspunktet som blir hevda. Men vi ser at klagarane først og fremst ønsker ein skrivemåte Lille og ubestemt form av namnet, begge delar er former på tvers av den nedarva lokale uttalen, som altså er vanleg kjent og brukt i lokalsamfunnet. Klagen er enno ikkje saksbehandla, så tida får vise utfallet.
Desse to døma illustrerer ein typisk dikotomi i norsk språkbruk i synet på dialektform og skriftspråksform i tilfelle der stadnamnet har ein skriftspråkstradisjon. Dei to formene har klårt skilde bruksområde i samfunnet, og derfor må det vere rett å seie at brukssituasjonen er karakteristisk for ein diglossisk variasjon i bruken av språket.
Diglossi og minoritetsspråk i Noreg
Det er allment kjent at tidlegare har det vore klåre mønster for bruksområda til minoritetsspråka samisk og kvensk vs. norsk i det norske samfunnet. Dette blir også peikt på i Prop. 108L (2019-2020) pkt. 3.2.1 om at Noreg var eit sterkt diglossisk samfunn under fornorskingstida, og at det var forbode å bruke samisk og kvensk i offentlege domene, som t.d. skolen. Kan dette bruksmønstret ha noko å seie for t.d. utanforståande som prøver å få tilgang til opplysningar om bruken av stadnamn i eit samfunn der menneska har levd med dei språklege bruksmønstra som fornorskningstida førte med seg?
To intervju frå 1985 med ein og same person, ei tospråkleg kvinne fødd i 1923, og to intervjusituasjonar, ein på norsk og den andre på samisk, gav nokså ulike resultat. Kvinna som snakka ein sjøsamisk dialekt og ein norsk dialekt karakteristisk for området ho kom frå, blei først intervja på norsk av to personar. Den eine var ein yngre norskspråkleg mann, som arbeidde på kulturkontoret i kommunen. Som medhjelpar hadde han ein middelaldrande tospråkleg mann (sjøsamisk/norsk) frå området. Medhjelparen var ikkje tilsett i kommunen, men kjent av mange i lokalsamfunnet. I det andre intervjuet seinare det same året blei kvinna intervjua på samisk av ein person som snakka godt nordsamisk etter å ha studert språket, men intervjuaren hadde ikkje hadde nordsamisk som morsmål. I begge intervjua blei det brukt lydbandopptakar, og opplysningar blei noterte både i eit hefte og på kart.
I det første intervjuet med norsk som intervjuspråk blei 65 stadnamn oppgjevne. Berre fire av desse namna var av typen heile lydlege tilpassingar av namn i norsk frå samisk. Fjorten var av typen samansette tilpassingar der forleddet kom frå samisk og hovudleddet var norskspråkleg. Dei øvrige 47 namna var innhaldslån eller sjølvstendige namnelagingar i norsk. I det andre intervjuet med samisk som intervjuspråk blei 73 namn oppgjevne, i alt 138 stadnamn i begge intervjua. Berre 27 av namna i dei to intervjua hadde parallellnamn på dei to kontaktspråka slik at resultatet frå intervjua frå eitt og same geografiske område stod fram som nokså ulike, med altså 46 samiske namn utan motsvar i norsk.
Ein modell som illustrerer materialet, kan visualiserast slik:
Det er ikkje mogleg å forklare ulikskapane i det innsamla materialet berre på bakgrunn av eit diglossisk bruksmønster mellom samisk og norsk. Det er mange forhold som må vurderast for å forstå korfor materiala er blitt så forskjellige trass i at det er ein og same person som er kjelda til namna.
Personen som brukte samisk som intervjuspråk, hadde tilgang til materialet frå det første intervjuet. Intervjuaren spurde derfor om korfor informanten ikkje hadde opplyst om dei samiske stadnamna i det første intervjuet. Informanten svarte at intervjuarane ikkje hadde spurt ho om namn på desse stadene. Dette viste seg likevel ikkje å stemme, for i det første intervjuet blei informanten fleire gongar spurd om kva stadene blei kalla på samisk, men ho opplyste berre om det norske namnet. Nokre gongar svarte informanten at ho ikkje hadde høyrd staden bli omtala på samisk. Ved eitt tilfelle opplyste informanten meir generelt om bruken av stadnamn i norsk og samisk ut frå namnet Torvemyren (fleirtalsform) på norsk, som blei kalla Darfejeaggi på samisk (nordsamisk: darfi ‘mose, torv’; jeaggi ‘myr’). Intervjuarane spurde «brukte dæm de namne?», og fekk til svar, «dæm brukte de namne visst de va to såm snakka samisk seg i mæljla, så bei dæm jo snudd om te samisk, å va de no ikke snakka de, så va de brukt nårsk». Dette kan ein oppfatte slik at ein del leksikalsk gjennomsiktige namn blei brukte på det eine eller andre språket alt etter kva for språk som blei brukte i samtalen mellom folk.
Det kan vere fleire grunnar til at resultatet av dei to intervjua er blitt nokså ulike. Det kan vere ufullstendige intervju. Intervjupersonane har ikkje brukt utspørjingsteknikkar som har fått informanten til å fortelje utfyllande om stadnamntradisjonen i området. Intervjuarane kan ha fokusert på ulike geografiske område under intervjuet, og det kan derfor ha oppstått «hol» i materialet. Sjølve intervjusituasjonen med val av intervjuspråk kan ha sett informanten i ein bestemt modus, som har fremma eller hemma minnet om namn på dei to språka.
Ein annan måte å tolke ulikskapane på er at den norskspråklege vs. den samiskspråklege intervjusituasjon har fått informanten til å tolke ulikt kva for namn innsamlarane var interesserte i. Det kan også vere at alle stadene ikkje hadde namn på begge språk. For å forstå betre dei ulike resultata, ville det ha vore naudsynt med oppfølgingsintervju.
I det norskspråklege intervjuet kjem det fram interessante opplysningar om haldningar til stadnamn i eit område som har gjennomgått eller heldt på med å gjennomgå språkskifte frå samisk til norsk – ikkje berre i den generelle bruken av språk i lokalsamfunnet, men også i bruken av lokale stadnamn. Ein av korrespondansane mellom namn på samisk og norsk viste at ei vik i sjøen blei omtala som Diŋŋalmohkki eller Diŋŋalluokta i samisk (jf. nordsamisk: diŋal ‘nesetipp (på hund o.l.); mohkki ‘krok, sving, buktning’; luokta ‘vik, bukt’) og Dingabukta eller Sørbukta på norsk.
Informanten kommenterte at bukta hadde fått endra namn i norsk frå Dingabukta til Sørbukta:
Informant: ”no i ny ti vi har byɲt å si Sørbukta, vi e ikke så gammeldags meira at vi si Dingabukta å Dingahaugen».
Intervjuar: «å ja, så no e de Sørbukta?»
Informant: «Ja, no e de Sørbukta, å Sørbuktelva – vi e blidd modærne – mæn de e ingen som si Sørbukthaugen, de e Dingahaugen. De e først no di siste åran at vi har vi har byɲt å si Sørbukta, vi e ikke meir samisktalene no mæir no her på Kviteberg. Dæm e dø aljle sammen”.
Vi ser at informanten koplar bruk av samiske stadnamn til «gamle dagar» og at samisk språkbruk i 1985 ikkje var moderne, og at dette har komme til uttrykk ved å endre eit namn språkleg sett. Eit namneledd Dinga-, som kan ha blitt leksikalsk innhaldstomt i ein norskspråkleg kontekst, er blitt bytt ut med Sør-, eit leksikalsk tydingsberande element.
Konklusjon
Vi ser at termen diglossi er nyttig for å forstå korfor norske språkbrukarar ikkje ser på den nedarva lokale uttalen av eit stadnamn som “riktig” representajon av eit stadnamn om namnet har ein skriftspråkstradisjon, og denne skriftspråkstradisjonen ikkje er i samsvar med den nedarva lokale uttalen av namnet. Derimot kan ikkje språkbruksmønster av typen diglossi forklare ulikskapane i det samiske og norske stadnamnmaterialet i dei to intervjua frå 1985. I språkkontaktsituasjonar er det mange og komplekse forhold knytt til språkbruken som må takast om syn til for å forstå ulikskapar i stadnamnmateriala i norsk og samisk i eitt og same område.
Litteratur
Ferguson, Charles A. 1959: Diglossia. Word 15:2, 325-340, DOI: 10.1080/00437956.1959.11659702
Kåven, Brita – Jernsletten, Johan – Nordal, Ingrid, Eira, John Henrik og Aage Solbakk 1998: Sámi-dáru sátnegirji. Samisk-norsk ordbok. Davvi Girji OS
Labov, William 1972: Sociolinguistic Patterns. Philadelphia. University of Pennsylvania.
Rygh, Oluf 1990: Hvad der er gjort i Norge for at samle Materialer til Belysning af Landets Stedsnavne. Utgjeve av Oddvar Nes. Namn og nemne. Tidsskrift for norsk namnegransking, 103-121.
Sakspapir arkivert hos Kartverket Troms og Finnmark
Stadnamnintervu arkiverte ved Universitetet i Tromsø, Noregs arktiske universitet.
[1] Lydskrifta i saksdokumentet er forenkla for å gjere det lettare for folk utan kjennskap til lydskriftkonvensjonar å lese lydskrifta. I tillegg til øynamnet Litje-Sommarøya inngår også namnet på naboøya, Sommarøya.
af Trine-Amalie Fog Christiansen og Lars-Jakob Harding Kællerød
”VI MARGRETHE DEN ANDEN, af Guds Nåde Danmarks Dronning, gør vitterligt: I hele kristendommens historie er mennesker blevet optaget i kirken ved at blive døbt i Faderens og Sønnens og Helligåndens navn. Som evangelisk-luthersk kirke bekender Den danske Folkekirke dåben som et sakramente, der er indstiftet af Jesus Kristus. Enhver dåb, som finder sted i den treenige Guds navn, er en gyldig dåb, uanset i hvilket kristent trossamfund dåben har fundet sted.” (Anordning om dåb i Folkekirken, 2. januar 2008).
Som det fremgår af dåbsanordningen, har dåben en oldgammel historie, der er flettet tæt sammen med den kristne tro hen over sproggrænser og folkeslag. Men hvordan forklarer man kort betydningen af et ritual, der gennem godt og vel flere årtusinder har fået stadig nye betydningslag og udtryk?
Figur 1: En Barnedaab (1884-88) af Michael Ancher (1849-1927). På maleriet ses kunstnerens datter Helga, omgivet af faddere, blive båret til barnedåb i Skagen Kirke. Maleriet tilhører Ribe Kunstmuseum. (Wikimedia commons).
Dåben – dengang og nu
Med de helt store penselstrøg og mange udeladelser kan det siges om dåben, at den gennem alle tider har været et overgangsritual, der har markeret eller initieret et tilhørsforhold. I oldkirken (omkring år 100-300 efter vor tidsregning) initierede dåben et tilhørsforhold til en bestemt tro (den kristne) på en bestemt Gud (den treenige), og dåben blev forstået som overgangen til et nyt liv; nemlig livet som døbt ind i en virkelighed, der rækker ind i evigheden, og leves i Guds nærvær.
Igennem århundreder var det en selvfølgelighed, at et barn, som var født i Danmark, ganske kort efter fødslen blev taget til kirken og døbt – eller, hvis barnet var svageligt, blev døbt i hjemmet. Det var væsentligt, at også et svageligt barn fik sakramentet, så det var sikret en plads i evigheden hos Gud. Dengang forstod man nemlig dåben som det, der gav adgang til Gudsriget, her og hinsides.
I den moderne folkekirke er der en tendens til, at dåben – fra folkelig side – opfattes som en markør i et menneskes liv, der gennem dåben knyttes til en tradition og nogle bestemte mennesker (fadderne). Med hensyn til tradition er det i en rapport fra 2015 påpeget, at enkelte af de adspurgte forbinder ”tradition” mere med dansk kultur end med en kirkelig eller religiøs sammenhæng (Leth-Nissen & Trolle 2015). Med andre ord: Dåbsforældrene forbinder dåben med en særlig dansk skik snarere end med et religiøst ritual. Rapporten bygger på kvalitative interviews med småbørnsforældre i Sydhavn Sogn, København, og den repræsenterer dermed en særlig geografisk og demografisk gruppering.
Man kan måske sige, at tilhørsforholdet med tiden har bevæget sig fra betydningen ”at tilhøre” (være forbeholdt) Gud til betydningen ”at høre til” (have en plads) i fællesskabet i og om Gud. Formelt set kommer man helt konkret til at høre til i kirken, når man bliver døbt i en dansk folkekirke: Gennem dåben bliver man nemlig medlem af Den danske Folkekirke!
Andelen af døbte i de seneste årtier
I de seneste årtier er andelen af medlemmer i Den danske Folkekirke faldet stødt, og med denne tendens er der også sket et naturligt fald i den procentvise del af børn, der døbes. Ifølge tal fra Folkekirkens Uddannelses- og Videnscenter var det således næsten 90 % af indbyggerne i Danmark, der i år 1990 var medlem af folkekirken, mens tallet for 2023 er nede på 72 %. Nogenlunde parallelt med denne udvikling er barnedåbsprocenten i Danmark faldet fra, at det i 1990 var 80,6 % af alle børn født i Danmark, der blev døbt, til det i 2021 var 56,2 %.
Der er iøjnefaldende store forskelle på dåbsprocenten i Danmarks ti stifter, og til trods for mindre forskydninger igennem de godt 30 år, tallene dækker, er der en tendens til, at dåbsprocenterne generelt er højest i Jylland og en del lavere på Sjælland. De laveste andele af døbte findes igennem hele perioden i Københavns Stift, hvor blot 35,7 % af børnene født i 2021 blev døbt, mens det til sammenligning var tilfældet for 73,0 % i Viborg Stift i Jylland (se figur 2).
Der er mange ubekendte i denne statistiske fremlæggelse. At tallene skulle være et udtryk for en reel flugt fra Den danske Folkekirke, som visse medier har for vane at udlægge opgørelser om folkekirken fra Danmarks Statistik som, er måske en overdrivelse. Naturligvis er udmeldelser en del af forklaringen på den faldende kurve, men det står ikke alene. Tallene afspejler også, at størstedelen af de immigranter, der kommer til Danmark, ikke hører til en evangelisk-luthersk kirke som Den danske Folkekirke, og i 2013 argumenterede daværende generalsekretær i Bibelselskabet, Morten Thomsen Højsgaard, ydermere for, at de faldende tal i høj grad skyldes, at flere forældre, særligt i byerne, undlader at døbe deres børn (Højsgaard 2013). Den ovennævnte undersøgelse fra Sydhavn Sogn viser, at det både er forældre, der er medlemmer af folkekirken, og forældre, der ikke er medlemmer, der fravælger dåben til deres børn, og ofte er begrundelsen, at barnet selv skal kunne tage dette valg senere i livet. (jf. Leth-Nissen & Trolle 2015, s. 52ff.).
Figur 2: Den procentvise andel af medlemmer af folkekirken og barnedåbsprocenten for Københavns Stift, Fyens Stift og Viborg Stift baseret på tal fra Folkekirkens Uddannelses- og Videnscenter (www.fkuv.dk). Der foreligger ikke tal for dåb i årene 2001 og 2002, ej heller andelen af medlemmer af folkekirken for 2003. Stigningerne fra 2020 til 2021, der ses på alle tre kurver vedrørende dåb, må i høj grad tilskrives Corona-pandemien, hvor landets kirker delvist var lukkede i 2020.
Dåbshandlingen i Den danske Folkekirke
Dåbens årtusinder lange historie afspejles i det ritual, som i dag er rammen om enhver dåb i folkekirken herhjemme (jf. Dåbsritualet i Den danske Folkekirke). Der findes vejledninger til dåb helt tilbage fra omkring år 100 i det skriftlige dokument ’Didaké’, hvor man anvises at døbe ”i Faderens, Sønnens og Helligåndens navn – og i levende [rindende] vand.” (Didaké VII). Og selvom de færreste i dag bliver døbt i rindende vand, lyder de samme ord stadig over døbefonten i alle folkekirker landet over, når der hældes vand over den person, som skal døbes.
I takt med at den kristne tro blev formaliseret – trosfællesskaber, der mødtes i hjemmene, blev til kirker og statsreligion – blev dåbsritualet udbygget og forkortet og ændret gennem århundreder til det autoriserede ritual fra 1992, som benyttes i dag (jf. Garne 2023). Det danske dåbsritual har i høj grad sit forlæg i Luthers døbebog af 1526, men selvom reformationen satte tydeligt præg på teologi, kirkebygninger og trospraksis i landet, blev dåben i sin kerne ikke nyskabt, men snarere tilpasset en tid og en retning. I 1783, ved biskop N.E. Balle (1744-1816), og siden i 1895 revideredes dåbsritualet med mindre ændringer, og allerede i 1912 autoriseredes et nyrevideret dåbsritual, fremlagt af biskop Peter Madsen (1843-1911) ved et bispemøde i 1910. Dette dåbsritual ligner i store træk vor tids. I hjertet af dåbsritualet står stadig vandet og dåbsformularen, ”i Faderens og Sønnens og Helligåndens navn,” som allerede var en del af dåbspraksissen omkring år 100. Den del af ritualet kaldes simpelthen dåbshandlingen.
Dåben som markering af navnet
Lige før selve dåbshandlingen spørger vi i dansk tradition om den døbtes navn. Det spørgsmål har været en formaliseret del af ritualet fra biskop Balles revision i 1783 og frem til i dag, og for mange forældre har den del ifølge den tidligere nævnte rapport om dåb (Leth-Nissen & Trolle 2015) stor betydning. Sammen med faktorer som familietradition og ’det at være dansk’ er markeringen af, at barnet får et navn, de mest tungtvejende årsager for at lade sit barn døbe (ibid.; jf. Hazen 2022).
Selve navngivningen er dog som sådan ikke en del af ritualet, men snarere en personregistrering, der sker ved det lokale kirkekontor, før den kirkelige begivenhed (jf. Dåbsritualet i Den danske Folkekirke). Hvis man ikke allerede har et navn, bliver man navngivet i forbindelse med dåben, men man kan også navngive sit barn, uden at det bliver døbt. Man kan sige, at dåben knytter sig til navngivning, men at navngivning ikke nødvendigvis knytter sig til dåb.
Et barn skal navngives senest seks måneder efter, det er blevet født, enten på kirkekontoret i forbindelse med dåb eller ved navngivning gennem bopælssogn. Dog foregår navngivning alene igennem fødselskommune, såfremt barnet er født i Sønderjylland.
At forældre (stadig) ser navngivning som en vigtig del af dåben, viser måske, at et navn ikke kun får betydning gennem en formel registrering ved en myndighed, men også ved at blive præsenteret i et fællesskab: Barnet bliver vist frem og dets navn kommer i brug, når det bliver sagt ved dåben. Når den person, der bærer barnet ved døbefonten, bliver spurgt: ”Hvad er barnets navn?”, ja, så samler fortid og fremtid og nutid sig i det øjeblik, der svares med barnets fulde navn.
Kilder og litteratur:
Anordning om dåb i Folkekirken, 2. januar, 2008. Online tilgængelig (sidst tilgået, 18-07-2023).
Didaké VII: se: P. Schindler, Antiquitates Christianae III: De Apostolske Fædre, vol. I. København. (1948) s. 49f., samt J. Rosenløv efter M.B. Riddle i: A. Roberts o.a. (red.), Ante-Nicene Fathers, vol. 7. Buffalo, New York (1886).
Dåbsritualet i Den danske Folkekirke = Folkekirkens dåbsliturgi. Online tilgængelig (sidst tilgået, 18-07-2023).
Garne, Kristoffer (2023). Udgang, indgang, overgang. Dåbsritualer og dåbssalmer. I: Tidsskriftet Fønix 2023, s. 110-127. Online tilgængelig (sidst tilgået, 18-07-2023).
Højsgaard, Morten Thomsen (2013, 8. marts). Masseflugt fra folkekirken er en storm i et glas vand. I: Kristeligt Dagblad. Online tilgængelig (sidst tilgået, 18-07-2023).
Leth-Nissen, Karen Marie & Astrid Krabbe Trolle (2015). Dåb eller ej? Rapport om småbørnsforældres til- og fravalg af dåb. København, Københavns Universitet. Online tilgængelig (sidst tilgået, 18-07-2023).
Videogames have rapidly become a global industry for entertainment, bringing an interactive approach to the consumption of media. Compared to books or movies where the reader or the viewer takes a passive role, video games offer a more interactive approach where the player has a more active role, and in some games has agency to alter the course of the story and how it plays out.
An important aspect of video games is the environment and “worldbuilding”, i.e., how the environment in the game is constructed story-wise, visually and audio-wise through particular storytelling, animations, and soundtracks. In the worldbuilding of video games, names on both so called NPC:s (Non Playable Characters) and places in the game play an important role, especially if the world in question intends to index a specific cultural area. This can be compared to e.g., literary onomastics (cf. TheOxford Handbook of Onomastics, part IV).
In this blog post I will explore names that are derived from or connote to traditional Nordic names, and we will specifically have a closer look at a videogame called “The Elder Scrolls V: Skyrim” (henceforth only referred to as Skyrim). I will also summarize and conclude the blog post with some possible research propositions on how video games can be used as material in socio-onomastic research.
Contextualizing Skyrim
Skyrim is a so-called open world fantasy RPG. In short, open world means that the player can explore areas and walk around in the game-world more or less without restrictions. Fantasy is like the book and movie genre, i.e., a deviant reality where supernatural phenomena, such as magic, plays a major role. Lastly, RPG is short for Role Playing Game which describes the ability of the player to advance his or her character in the game-world, whether it be trough gaining experience (level up), and to play a role in the story of the game – usually as the protagonist of the story.
Skyrim, being a fantasy game, contains such typical fantasy elements such as magic and mythological creatures. The game-world has its own set of political and religious systems, which somewhat resembles our real world, but are still distinctively separate from it. In the following, I will dive deeper into the game and give some empirical onomastic examples.
Names in Skyrim
Skyrim is part of a long-run game series called “The Elder Scrolls [V]”, developed by Bethesda Softworks. As the full title indicates, it is the fifth game in the series and was released in 2011. The game is set in the fictional world of Tamriel, where the region of Skyrim constitutes the northernmost part of Tamriel. In Skyrim the player can create and name their own character: this includes choosing what kind of “race” the character should be. “Race” in this case means different kinds of mythological or real-world creatures, like elves, orcs, cat-like people called “Khajiits”, or humanoid lizards called “Argonians”. Among the different kind of races are also more real-world inspired humans, like the “Nords”, “Redguards”, “Bretons” and “Imperials”.
The main story revolves around the return of previously extinct dragons where the mission of the player is to defeat a particular dragon named Alduin, who wants to dominate Skyrim and Tamriel. The player achieves their mission of stopping Alduin through a series of quests, which eventually leads up to a final battle against Alduin. The player is also able to do many so-called side-quests, i.e., quests not directly related to the main story, both during the main story and afterwards. During these quests, the player can travel around in Skyrim and interact with NPC:s. Exploring and interacting are thus central features of the gameplay, where names on NPC:s and places are important to for the player to note in order to find the right places and people.
Another important aspect of the story in Skyrim is a raging rebellion and war of independence, where the “Imperials” – a very Roman-like people – try to maintain control of Skyrim against the “Stormcloaks”, which want an independent Skyrim for the Nords. The Imperials are heavily inspired by Roman architecture, armour and mentality, their armies are for instance called “legions”. The Stormcloaks on the other hand consist of Nords who are native to Skyrim – their battle-cry is “Skyrim belongs to the Nords!”.
This leads us to the names’ of NPC:s and places in Skyrim. Since Skyrim itself is located in the north of Tamriel and the native inhabitants are called “Nords”, there are several named NPC:s and places which have a clear linguistic connection to traditional real-world Nordic names, that create a certain sense of Skyrim being “Nordic” or maybe even “Norse”. Below follows a table with a couple examples on personal names, followed by a table with place names.
Masculine personal names
Feminine personal names
Arngeir
Alfhild Battleborn
Asbjorn Firetamer
Eydis
Tolfdir
Frea
Torbjorn Shatter-Shield
Hjordis
Ulfric
Uthgerd the Unbroken
Yngvar the Singer
Yrsa
Place names
Geirmund’s Hall
Haafingar
Hendraheim
Hjaalmarch
Nilheim
Ruunvald
Ustengrav
Volskygge
Without diving into a full analysis of each example, I would like to remark on a couple of aspects of the names shown above before concluding with some research propositions:
The personal names contain in some cases a descriptive by-name to the character, which could be in line with older Nordic name-giving traditions.
Despite the game being a part of the fantasy genre with its own religious belief system, a couple of personal names contain mythological Norse elements, e.g. Frea, Eydis and Hjordis.
The place names are generally made up, while the personal names are borrowed from existing real-world onomasticon. This leads to the place names not being interpretable in the same way, but instead raise questions about what happens when Anglo-Saxon or English speaking game developers are creating names that are supposed to remind of traditional Nordic place names. What is it in a place name that makes it “Nordic”? In the examples shown above especially “-heim” and “-grav” are strong indicators on a name being interpreted as typically Nordic.
Research propositions: videogame name material in socio-onomastics
This blog post is an attempt at making a short introduction of video games as a potential way for studies of socio-onomastics. Although I have not focused on conducting any deep analysis on the examples presented above, I would like to propose a couple of research topics where video games could be used as research material.
The first proposition is linked to the topic in this post, i.e. names as a part of creating game-worlds (cf. literary onomastics) and what implications the names have for the story. This could also include theonyms in fantasy games, e.g. how belief systems are designed and what role the names play in the belief system. Lastly, many fantasy video games contain newly created languages, Skyrim included: this could carry potential in studying how an onomasticon emerges within a language.
The second proposition is linked to what was briefly mentioned in the beginning about what defines an RPG, i.e. the player’s ability to create and name their own character and advance their character through the game while maintaining their role in the story of the game. Personally, I would find it very interesting to explore how players reason when they are choosing a name for their character, and what characterizes the thought process behind choosing a name. Do they pick from an existing onomasticon, do they make up new names and if so, what is it in the name that makes it a “name” according to the player? Since video games constitute a large part of the contemporary entertainment industry and engage millions of people all over the world in taking part of the many worlds and characters within the games, I hope this can be viewed as an interesting and fruitful field of research too.
When a health condition is identified and named by medical authorities, it is constructed as a disease. So, when a person is displaying certain symptoms, the disease name can be applied, and when physicians (and in some cases laypeople as well) encounter the name of the disease, they will know what is behind the name. As is the case with naming in general, the act of naming health conditions makes it possible to distinguish the condition in question from other conditions.
However, disease names can be controversial because of the stigma associated with some health conditions, and sometimes this leads to them being changed over time, just like connotations sometimes change. Also, the categorization of symptoms evolves, and conditions being identified and named as diseases sometimes change status away from being pathologized.
Guidelines for naming diseases
The question of how diseases are named came into focus in 2020, when a new virus entered the world stage. The official name of the virus was ‘severe acute respiratory syndrome coronavirus 2’ (‘SARS-CoV-2’), while the disease that the virus lead to was named ‘coronavirus disease’ (‘COVID-19’). But the World Health Organization (WHO) decided not to use the name ‘SARS’ due to the concern that it might create unnecessary fear because of the SARS outbreak in 2013. This decision was in accordance with the WHO’s guidelines for the naming of diseases, which suggests avoiding geographic locations (such as in ‘Spanish flu’), people’s names (such as in ‘Creutzfeldt-Jakob disease’), species of animals (such as ‘swine flu’), and terms that incite undue fear (such as ‘fatal’ and ‘death’).
Despite these guidelines, when a number of covid variants came along, the need to distinguish them from each other followed, and geographic locations came into play. The variants were initially referred to as for example ‘the Brazilian variant’ and ‘the Indian variant’, until a new naming system using letters of the Greek alphabet was introduced by the WHO in 2021 in order to avoid stigmatization of countries detecting and reporting new variants.
The many names of ADHD
While COVID-19 is an example of a new disease being identified and named, other health conditions have changed both names and connotations over time, as well as switched between being and not being pathologized. An example is ‘ADHD’, which was described in the early 20th century under the name ‘MBD’ (‘Minimal Brain Dysfunction’). This became a psychiatric diagnosis in the 1960’s. In the 1980’s, ‘ADD’ became the name used in the United States, while ‘Hyperkinetic Disorder’ was used in the United Kingdom, and the Nordic countries used the name ‘DAMP’ (‘Deficits in Attention, Motor Control and Perception’). Since around 2000, ‘ADHD’ (‘Attention Deficit Hyperactivity Disorder’) has been used internationally (even though some say that the name is misleading, arguing that there is no actual deficit of attention).
The question of pathologizing this and similar conditions, however, has been brought up in recent years, as the ‘neurodiversity’ movement has emerged (embracing neurological differences and aiming to increase acceptance of all neurotypes). This has brought along a new focus on names and language in general used for such conditions; for example, in relation to autism, the question of person-first language (‘person with autism’) versus identity-first language (‘autistic person’). Even the term ‘diagnosis’ related to neurological conditions such as ADHD and autism is being questioned. In a Danish context, ‘having a diagnosis’ has in some cases become synonymous with ‘having ADHD or autism’, which makes the development of the term ‘diagnosis’ interesting in its own right.
Names for minority conditions and identities
These examples, of various names for COVID-19 and ADHD, give an idea of the significance of naming (health) conditions, as well as the fact that there is a connection between language and the way we think about the world (as described by the concepts of linguistic determinism and linguistic relativity). They also illustrate the fact that these names and their connotations can change over time.
Questions of the societal causes and effects of the way that both health conditions and other minority identities are named, or labeled, (based on for example sexuality and ethnicity) are the focus of a new research project, supported by the Carlsberg Foundation, entitled The Power of Labels: The Meaning and Use of Names for Identities and Conditions. With this study I hope to contribute with new insights into the nature of labels used for such conditions and identities as well as the background, consequences and development of labeling minority groups in society.
