In 19–23 August 2024 I had a privilege to participate the 28th International Congress of Onomastic Sciences in Helsinki. It was inspiring to hear and see so many great presentations of colleagues. They introduced plenty of new perspectives to onomastic research.
Theme of the multidisciplinary conference was Sustainability in names, naming and onomastics. I have studied the history of inherited first names in the Finnish rural families. Recently, I have started to conceptualize these findings and results of my earlier research. Using the concept of onomastic literacy has proved to be fruitful in reaching the mentalities of the people and local communities studied.
Onomastic literacy means the knowledge and skills the parents of a child need to interpret the local naming culture and communal norms of naming. Parents had to be familiar with the traditions of the family and the locality to be able to choose a ‘suitable’ name. In this respect, names functioned as cultural symbols connected with identities and kin networks.
Honouring the ancestors
Universally, the most common social norm governing the choice of names has consisted in giving a baby a name handed down within the family, mainly the name of a grandparent. Giving the name of a living relative would have detracted from this person’s good fortune as it correspondingly added to that of the younger namesake. And especially in the case of grandparents, it may have been thought that the blessing and luck received by the oldest members of the family would in this way be transferred to the newborn baby. For example, in Finland in the olden days, it was said that a child would turn out like his or her namesake.
There would seem to have been many kinds of religious and social functions attached to the choice of names of ancestors besides honouring them. For example, namesakes might have been thought to hold certain responsibilities towards each other when both, for example a grandparent and a grandchild, lived in a certain community at the same time. It was perhaps possible to perceive in the child family traits or a resemblance to a forebear, after whom the parents then might wish to name him or her. Behind this way of thinking can be perceived an ancient Finno-Ugric belief about the soul, according to which a child who receives an ancestor’s name also inherits his or her persona or soul.
This then was the case when a child was named after a dead relative. The child was in this way symbolically connected to the earlier bearer of the name. It was believed that when for example the first-born boy in the family was given his grandfather’s name, the latter would in some way continue his life in the new member of the family. Even though the belief had spread into Scandinavia in the pre-Christian era, it continued to exert an influence later. It has been assumed in earlier research that in Finland, too, the relics of such naming traditions can be perceived right up to the twentieth century.
Inherited first names in the Finnish rural families
The above-mentioned conceptions of the early modern beliefs and mentalities that regulated naming, were based on oral memory accounts that were mainly used as a source in ethnological research rather than on the systematic empirical use of written documents as sources of historical research. However, with the help of extensive collective biographical databases, for example, and by utilizing the genealogical method, it is possible to examine to what extent traditional beliefs any longer influenced naming practices from the seventeenth to the twentieth centuries and were realized in it in practice.
In all ages an inherited family name has played an important part in the shaping of a person’s identity. Particularly in the pre-modern age, a personal name also made rural people a part of a family community and defined their place in it. In the agrarian society of former times, the traditions of the family were respected. The networks between relatives also formed an economic and social safety net on which a person could rely. Inherited names were also associated with a feeling of the continuity of the family and traditions. That is why it was important to name a child after his or her grandparents or parents because in the name-givers’ world view it bound a child and his or her future into the enduring immaterial heritage of the family.
The practices of naming did not change sharply in the shift from the early modern to the modern period, and many interacting cultural layers from different periods continued to influence naming practices in an essential way. The relics of ancient practices and beliefs were preserved to some extent right up to the twentieth century. A more exact analysis of local naming practices using a variety of document sources and collective biographical databases shows that, regarding inherited names at least, the modernization of naming practices took place slowly. They were affected not only by the local living conditions of the community but also by the complex and asynchronous effects of the modernization of society.
Recycling the names
Family traditions, being grandmother’s or grandfather’s namesake, or having name of a valued member of the family community, were signs that name-givers, i.e. usually parents of the children being culturally ‘literate’ and honouring the elder generations in Finnish rural local communities. This created sustainability and good reputation of the first names of the forefathers and -mothers, as they were inherited from generation to generation.
Onomastic sustainability has been important for the development of social traditions, values, identities and intergenerational relations. Local naming traditions change slowly and may influence naming practices of several generations. Active reusing the names keeps the cultural heritage alive.
Den 1. juli 2014 fik en del af Rådhuspladsen i København nyt navn, da den østlige del mellem Farvergade, Lavendelstræde og Vester Voldgade blev til Regnbuepladsen. I sommeren 2024 kunne Regnbuepladsen dermed fejre sit 10-årsjubilæum, og i den anledning inviterede Copenhagen Pride til en fejring med taler og bobler. Men hvorfor overhovedet markere et jubilæum for et gadenavn? Ofte markeres det, når en ny gade eller plads får et nyt navn, og det ofte ganske ubemærket, men i reglen lever gadenavne derefter et stille liv, hvor ingen tager sig notits af deres jubilæer.
Grunden til, at 10-årsdagen for navnet Regnbuepladsen blev fejret, skal findes i den motivation og ideologi, der ligger bag navnet. Der er nemlig tale om et ganske særligt, inkluderende navn, som vedrører en dedikation til de minoriteter, der omfattes af betegnelsen LGBT+. For mange LGBT+-personer er navnet på Regnbuepladsen et væsentligt symbol på accept, og det viser, at der er plads til LGBT+-personer både som mennesker og som miljø i København. Dette understreges da også af teksten på gadeskiltet, hvor det står anført: Regnbuepladsen. Navngivet efter Regnbueflaget: Symbolet for bøssers, lesbiskes, biseksuelles og transkønnedes kamp for lige rettigheder og på tolerance og frisind.
Regnbuepladsen set fra Vester Voldgade mod Farvergade og Vartov. Foto: Bert Svalebølle.
Regnbuen som symbol for LGBT+ og Pride
Siden slutningen af 1970’erne har regnbueflaget været et vartegn for LGBT+ og Pride. Hidtil havde en lyserød trekant været symbol for LGBT+-aktivister, men den bar samtidig en undertrykkende kvalitet, da den lyserøde trekant som et stigma blev sat på brystet af homoseksuelle fanger i de nazistiske koncentrationslejre. I 1978 bad Harvey Milk (1930-1978), der var homoseksuel og byrådsmedlem i San Francisco, sin ven Gilbert Baker (1951-2017) om at designe et banner til den forestående San Francisco Gay and Lesbian Freedom Day Parade i juni samme år. Det blev til det første regnbueflag, som bestod af otte horisontale striber i farverne pink, rød, orange, gul, grøn, turkis, blå og lilla, der hver havde sin symbolik, henholdsvis seksualitet, liv, helbredelse, sol, natur, kunst, harmoni og ånd.
På grund af produktionsproblemer med farverne pink og turkis udgik disse to farver snart efter, og det seksfarvede banner blev herefter den mest kendte version af regnbueflaget. Efterhånden vandt flaget stor udbredelse, og i dag ses det i stort set hele verden ved Pride-parader og LGBT+-demonstrationer, og regnbueflaget opfattes generelt som en markør for mangfoldighed og inklusion.
Vejen til Regnbuen
At det netop er denne plads, der har fået et navn, som på den vis hylder mangfoldighed, er ikke nogen tilfældighed. Igennem årenes løb har der ligget flere LGBT+-barer, -caféer og natklubber ved pladsen eller i den umiddelbare nærhed, og siden 1996 har Rådhuspladsen været et væsentligt samlingssted for LGBT+-personer, både i forbindelse med protester og fejringer, ved Copenhagen Pride.
Den vigtigste årsag til, at en del af Rådhuspladsen fik navnet, er dog nok, at netop Rådhuspladsen for 35 år siden var stedet, hvor folk samledes for at fejre verdens første registrerede partnerskab mellem to af samme køn, nemlig Axel og Eigil Axgil. Axel Lundahl Madsen (1915-2011) og Eigil Eskildsen (1922-1995) fandt sammen i 1950, og da man på den tid som homoseksuel hverken kunne indgå ægteskab eller antage sin partners efternavn, dannede de af dele af deres fornavne det ny efternavn Axgil. Parret havde været forlovet i ikke mindre end 39 år, da de den 1. oktober 1989 endelig kunne træde ud på Rådhuspladsen i København som registrerede partnere.
Oprindeligt var Regnbuepladsen da også tiltænkt navnet Axgils Plads for at hædre og hylde parret Axel og Eigil. Imidlertid kom det samtidig med sagsbehandlingen af navnet Axgils Plads i år 2012 frem, at Eigil havde været frivillig ved Østfronten og været medlem af Waffen-SS under Anden Verdenskrig, hvorfor han blev fundet uværdig at navngive efter. Derfor gik man i første omgang videre med navnet Axel Axgils Plads, der alene ville hylde Axel, som havde været forkæmper for homoseksuelles rettigheder. Men snart dukkede også historier op, der lagde Axel til last, og man skrinlagde tanken om overhovedet at navngive pladsen efter Axgil-parret.
Trods heftige protester og voldsom debat var der fra rådhuset fortsat opbakning til, at pladsen fik et navn med tilknytning til LGBT+-miljøet. Blandt andet var navnet Hannah Bjarnhofs Plads i spil. Hannah Bjarnhof (1928-2002) var en skuespiller og sanger, der sent i livet identificerede sig selv som lesbisk. I sidste ende faldt valget dog på at navngive pladsen efter regnbuen og regnbueflaget. Et navn, Regnbuepladsen, der i forhold til navne som Axel Axgils Plads eller Hannah Bjarnhofs Plads måske har den fordel, at det ikke drukner i de mange navne på byens gader og pladser, der er givet efter personer, for eksempel politikere og forfattere. Navnet Regnbuepladsen har en mere umiddelbar genkendelse.
Regnbueflaget kan som symbol på mangfoldighed og inklusion tilpasses minoriteter inden for LGBT+. Her er det jødiske LGBT+-personer med regnbueflag tilført Davidsstjerner ved Copenhagen Pride Parade i 2019. Foto: Steen Hansen.
Et navn med en påmindelse
I år 2016 ansøgte Copenhagen Pride Københavns Kommune om at opstille en flagstang på Regnbuepladsen, hvor regnbueflaget skulle vaje dag og nat. Sagen blev behandlet af Teknik- og Miljøudvalget på rådhuset, og efter en del debat om, hvem der skulle stå for finansieringen, kunne daværende teknik- og miljøborgmester Morten Kabell (Enhedslisten) den 8. maj 2017 hejse verdens første, og vist også hidtil eneste, kommunale regnbueflag på pladsen. Dermed understreges Regnbuepladsens samhørighed med regnbueflaget og dets symbolik endnu tydeligere i gadebilledet.
Som nævnt indledningsvist blev Regnbuepladsens 10-årsjubilæum for nyligt markeret med en række taler. En af talerne var Københavns nuværende kultur- og fritidsborgmester Mia Nyegaard (Radikale Venstre), som ved markeringen nævnede, at Regnbuepladsens navn og regnbueflaget skal minde os om, at vi ikke er i mål, for mængden af hadforbrydelser og vold mod transkønnede og seksuelle minoriteter er i stigning i København. For borgmesteren minder Regnbuepladsen os om, ”at diversiteten, mangfoldigheden og kærligheden bliver nødt til at vinde over hadet, diskriminationen og volden”. Med et navn, der har så markant symbolværdi og ideologisk tyngde, minder Regnbuepladsen os om, hvordan København kunne og burde være.
Innan 1900-talets början var det relativt enkelt att byta efternamn i Sverige. Den som inte var nöjd med sitt efternamn gick helt enkelt till prästen och bad om att få stå med ett annat namn i kyrkoboken. Kanske opponerade sig prästen mot olämpliga namn, men det vet vi lite om. Efter den första lagstiftningen om efternamn i Sverige, 1901 års släktnamnsförordning, blev det något krångligare att byta efternamn, och med tiden dessutom allt dyrare.
Hur man ansökte om efternamnsbyte
Efter att förordningen trätt i kraft år 1902 var det enligt lagen slut med att endast meddela prästen att man ville byta namn. Det gick förvisso fortsatt att byta från ett -son-namn till ett annat bara genom att meddela prästen. Ville man byta till en annan typ av namn var man enligt förordningen tvungen att skicka en skriftlig ansökan till Länsstyrelsen som sedan beslutade om namnbytet skulle godkännas eller inte. Om namnbytet blev godkänt utfärdades ett bevis som man sedan skulle visa för prästen för att få det nya namnet inskrivet i kyrkoboken.
Ansökan gjordes inte genom en blankett som vi är vana vid idag, utan man fick skriva ett ansökningsbrev. Detta brev skulle innehålla vissa uppgifter i en viss ordning och det var nog svårt för många att exakt veta hur det skulle utformas.
I slutet av 1910-talet tog Ecklesiastikdepartementet och senare Justitiedepartementet över ansvaret för ansökningarna och till dessa skulle man fortsatt skriva ansökningsbrev. Blanketter för ansökan om efternamnsbyte började inte utformas förrän Statistiska centralbyrån på 1950-talet ansvarade för efternamnsbyten. Blanketterna fick under 1960-talet den form de har ännu idag där man bland annat ska ange skäl till varför man vill byta efternamn. Nu, under 2000-talets början, har formerna för ansökan underlättats än mer eftersom det är möjligt att ansöka digitalt.
Hur mycket kostade det att byta efternamn?
I och med släktnamnsförordningen började det också kosta pengar byta efternamn. Under 1910-talet kostade det fyra kronor. År 1922 motsvarade det cirka 132 kr i 2024 års penningvärde enligt Statistiska centralbyråns prisomräknare som börjar just år 1922 (https://www.scb.se/hitta-statistik/sverige-i-siffror/prisomraknaren/). De fyra kronorna var inte en egentlig ansökningsavgift utan pengarna skulle användas till att finansiera kostnaden för de kungörelser i tidningarna som Länsstyrelsen enligt släktnamnsförordningen behövde göra ifall namnbytet blev godkänt.
Det kostade alltså inget att göra själva ansökan. Man betalade bara om namnbytet godkändes och en kungörelse behövdes. När Justitiedepartementet från 1920-talet till mitten av 1950-talet ansvarade för ansökningarna kostade det heller inte något att ansöka. Blev namnbytet godkänt behövde man dock betala 20 kronor (521 kronor i 2024 års penningvärde) för att lösa ut beviset på namnbytet på posten.
Under mitten av 1960-talet, när Patent- och registreringsverket ansvarade för ansökningarna, införde man en ansökningsavgift; ansökan började nu alltså kosta pengar oavsett om den blev godkänd eller ej. Jag ska ge några exempel på ansökningsavgifter som gäller en (1) person som byter till ett nybildat efternamn. År 1964 var avgiften 50 kronor (655 kr) och år 1978 200 kronor (944 kr). I början av 1990-talet kostade det 1 100 kronor (1 966 kr). Dessa avgifter fördubblades om exempelvis flera familjer ville byta efternamn samtidigt. Idag, år 2024, kostar det 1 800 kronor för en person att ansöka om ett nybildat efternamn hos Skatteverket.
Efternamnsbyten förr och nu
Under de över hundra år som man har behövt ansöka om efternamnsbyte har det i vissa avseenden blivit enklare. Gör man ansökan över internet så behöver man inte ens gå utanför dörren. För den som vill byta till just ett nybildat namn har det i andra avseenden blivit svårare, och framförallt dyrare.
Namnlagarna i Sverige ställer, och har ställt, vissa krav på att ett nytt efternamn inte får vara likt andra efternamn eller olämpligt på annat sätt. Den som fram till 1 juli 2017 ville byta till ett nybildat efternamn kunde ange flera önskade namn i samma ansökan för att öka chansen att åtminstone ett av namnen blev godkänt. Idag kan man endast ansöka om ett namn åt gången. Blir den första ansökan underkänd får man betala ytterligare 1800 kronor om man gör en ny ansökan.
Källor
Uppgifter om vad namnbytet kostade under olika perioder har jag hämtat från:
Svensk namnbok 1954. Utarbetad av 1952 års släktnamnskommitté. (SOU 1954:1) Stockholm.
Svensk namnbok 1964. Utarbetad av 1962 års släktnamnskommitté. (SOU 1964:14) Stockholm.
Svenska efternamnsförslag 1992. Namnförslagsböckerna i nyutgåva. Namnenheten Patent- och registreringsverket. Stockholm.
Svenska släktnamnsförslag 1979. Namnbok utgiven av Patent- och registreringsverket. Namnsektionen. Stockholm.
Trotzig, Karl, 1909: Vad bör Pettersson kalla sig? En bok om släktnamn. (Studenföreningengs verdandis småskrifter 83.). Stockholm.
Valet av efternamn vid giftermål erbjuder flera möjligheter i dagens Sverige. Hur fördelningen under de två senaste namnlagarna har sett ut för olikkönade par visade jag 2023 i en bloggartikel utifrån statistik från Statistiska Centralbyrån (SCB) för namnval vart femte år.
Undersökningsperioden var anpassad för att få fram utvecklingen under Namnlagen 1982 respektive Personnamnslagen 2016. En tydlig tendens bland de olikkönade paren är att fler gifta par nu väljer att behålla sitt respektive efternamn; en ökning har skett från 10 % år 1985 till ca 44 % år 2020. Under motsvarande tid har andelen kvinnor som tar mannens efternamn minskat från 84 % till 43 %.
Männen tycks dock fortfarande ha svårt att byta bort sitt ogiftnamn; andelen som gjort detta har varierat mellan 2 och 8 % under perioden. Att det sedan 2017 är möjligt för båda parter att bära ett dubbelt efternamn har inte heller varit något som många män hittills övervägt. Av de 10 % av paren där någon eller båda 2020 antog dubbelt efternamn var det i endast en tredjedel av dessa äktenskap en man som gjorde så. Det tycks alltså vara kvinnan som agerar i namnfrågor, som antar dubbelnamn eller byter namn.
Olika möjligheter för samkönade par att välja efternamn
Sedan 1995 har samkönade par i Sverige kunnat registrera partnerskap och sedan 2009 kunnat ingå äktenskap. Äktenskapslagen gjordes då helt könsneutral. Enligt SCB har det varit vanligare att kvinnliga par gifter sig.
Vilka efternamnsval har dessa par gjort? Här finns ju inte någon etablerad norm att den ene ska anta den andres namn. De olika möjligheterna som stått till buds har varit (liksom för olikkönade par):
att båda behåller sina respektive efternamn
att den ene tar den andres efternamn och avstår från sitt eget ogiftnamn
att båda tar ett nytt gemensamt efternamn
att den ene tar den andres efternamn och behåller sitt eget som mellannamn (möjligt t.o.m. 2016)
att båda tar ett dubbelt efternamn bestående av bådas ogiftnamn (möjligt fr.o.m. 2017)
att den ene tar ett dubbelt efternamn medan den andre behåller sitt (möjligt fr.o.m. 2017)
Utvecklingen för samkönade pars val av efternamn
Jag har använt motsvarande statistik från SCB som för de olikkönade parens namnval, men då för åren 1995 till 2020 eftersom 1995 är första året då samkönade partnerskap kunde registreras. Resultatet visas procentuellt i diagrammet. Det är värt att påpeka att siffrorna för de äldsta årtalen är låga; år 2000 registrerades endast 149 giftermål medan den högsta siffran gäller 2015 med 558 stycken.
Diagram 1. Procentuell fördelning av samkönade pars val av efternamn. EN = Efternamn. Källa: SCB. Registret över totalbefolkningen 31/12 aktuellt år samt 31/12 året innan aktuellt år.
Den vanligaste modellen för alla år är att båda parter behåller sina respektive namn burna före äktenskapet. Andelen sjunker dock fram t.o.m. 2015 men ökar något igen 2020. Gruppen där den ene tar den andres efternamn ökar fram till 2015 då den bestod av en dryg tredjedel av giftermålen. Övriga grupper har hela tiden varit små med omkring 20 % av paren varje år.
Viktigare med gemensamt efternamn idag?
Att paren antar ett nytt gemensamt efternamn är en ökande företeelse, och för år 2020 ses att nyheten att kunna bära ett dubbelt gemensamt efternamn tycks tilltala vissa par. Utifrån statistiken kan antas att någon form av namngemenskap förefaller ha blivit viktigare under perioden, vilket alltså skiljer sig från resultaten för de olikkönade parens namnval.
Dessvärre ger inte siffrorna besked om fördelningen mellan manliga och kvinnliga par så om någon skillnad finns dem emellan kan inte utläsas. Enligt SCB:s allmänna befolkningsstatistik är det fortfarande vanligare att kvinnliga par gifter sig än att manliga gör det men för att utröna om och hur detta påverkar namnvalet skulle ytterligare undersökningar krävas.
Iceland is famous for its abundance of water resources which have in many cases been harnessed to generate electricity. Although often claimed to be sustainable this has not come without sacrifice. The first hydropower station in Iceland was built in Fljót, N-Iceland in the 1940s to generate electricity for the rapidly growing herring industry in the neighbouring town of Siglufjörður.
Overlooking the reservoir to the south. Photo: Birna Lárusdóttir 2023.
The location was favorable for such a project: a deep valley nearly closed off at its furthest end by an old landslide, making it relatively easy to build a dam. The level of the reservoir rose quickly and the bottom of the valley, described as beautiful hay meadows with clear ponds and creeks, disappeared. Before all this, the so-called Stífla area (Stífla ironically translates as dam or blockage) was rich farming land, the home of many people most of whom lived on relatively small farms located uphill from the level bottom of valley. Many of the farms were abandoned in the years following the building of the dam and today none remain around the reservoir, only a few summerhouses and an old church (Knappsstaðakirkja) that had belonged to one of the earlier farms.
Although the ethics of the project were not discussed much at the time (at least not officially) this landscape intervention seems to have left deep scars on the community.
Conserving place names
In 1983 an interesting paper about the vanished place names of the area was published in Grímnir, the journal of the Icelandic Place Name Institute. It was based on a map drafted by Páll Sigurðsson, who had lived in Stífla for decades. In the mind of the author, Þórhallur Vilmundarson, who was Head of the Place Name Institute at the time, the damage done to the landscape in Stífla was immense. He suggests in the paper that places which carry curious names should generally not be damaged. If there is no other alternative, place names ought to be registered and located on a map before the destruction of an area.
Place names at the bottom of the reservoir. Map from Grímnir 2, pp. 42-43 (click on the image for a larger version).
The vanished place names of Stífla show how it was the heart of a thriving farming community – mostly fertile wetlands, pastures and meadows on which the farms built their existence. Many of the areas carried names according to their nature (as wetlands), f.ex. Útmýrar and Hringsflói. Some of the names indicate the size of meadows and how long it would take to cut the grass on them (Hamarsdagslátta, Þriggjadagasláttur – in this case one and three days).
Many parts of the banks of rivers and ponds also had names (Ytribakkar, Skriðubakki, Bakki) and yet others paint a landscape formed by creeks and ponds (Austuráll, Laufskálanes, Lambatangi) – and humans/animals. There are also names of structures related to farming activities which vanished into the deep: Völugarður – an ancient turf wall, Melbreiðarstekkur – a sheep fold, Draugatóft – literally “Ghost ruin”. And at the bottom of the center of the reservoir lies Einbúi, the alleged grave mound of the slave of Nafar-Helgi, the main settler of the area according to the twelfth-century historical work Landnámabók, ‘The Book of Settlements’.
The value of names
The names represent different values and draw up a different picture of the landscape than that which one builds up through objective description of natural elements or vegetation. Vilmundarson’s position on how place names should be valued and protected or mapped in the context of construction or other landscape change caused by humans contributed to discussion in Iceland on nature conservation and raised questions that seem to be still critical today – perhaps even more so than when the paper was published forty years ago. What happens to place names when great landscape-change takes place and what are they really worth? What is the difference between experiencing place names “in situ” – in their own settings, or reading them from a map or some other textual record?
Many hydropower plants have been built in Iceland since the one in Fljót although none of them has destroyed inhabited farmland. In some cases, place names have been mapped specifically before disappearing, f.ex. in the area which vanished under the Hálslón reservoir near Kárahnjúkar north of Vatnajökull glacier. In many other cases landscape change induced by humans takes place without any regard to place names – f.ex. through forestry, the building of large scale factories and the expansion of urban areas.
I min tjänst vid Institutet för språk och folkminnen, inom det förutvarande Namnarkivet i Uppsala (som i sin tur gick tillbaka till Ortnamnsarkivet i Uppsala och Sveriges medeltida personnamn) ingår att årligen skriva en bloggtext, som ska vända sig till den intresserade allmänheten.
Syftet med listan är att försöka standardisera stavningen av historiska personnamn, vilket jag fann rätt intressant. Men av någon anledning fastnade jag för ett kvinnonamn Ingemo, som uppgavs vara fornsvenskt (utvecklat från Ingemodh, se Otterbjörk, Svenska förnamn) och efterreformatoriskt och förekommande i Småland. Det blev nu ämnet för min text: ”Kvinnonamnet Ingemo – eller vad hände under det förra 00-talet?”.
Ämnet var alltså mer eller mindre valt på måfå, men förvånande nog rönte den ett för våra förhållanden livligt intresse när den delades på vår facebooksida. Resultatet var väl delvis slumpartat men kom sig väl också av att den kunde appellera både till släktforskare och till sådana som råkade känna en Ingemo. (En intressant upplysning som kom fram i kommentarerna var att en persons föräldrar valt Ingemo efter att ha läst Erik Dahlbergs Svecia, där Ingemo källa förekommer.) Förmodligen var det också positivt att jag nästan helt lyckades undgå att skriva om medeltiden som är min vanliga tidsperiod.
Från onomastisk synvinkel är namnet principiellt intressant, vill jag hävda, framför allt i hur det kom att återupplivas vid början av 1900-talet i Finland och Sverige, sannolikt (gissar jag) genom att det aktualiserades i strödda tidningsartiklar om ”offerkällan” Ingemo källa i Västergötland under en lång följd av år, men även i hur det kom att dö ut, i alla fall i ett fall.
Den hittills sist kända namnbäraren av det historiska namnet uppträder 1812 i en bouppteckning: Ingemo Månsdotter i Järstorps socken, Småland. Hon skrivs dock märkligt nog Ingrid i kyrkliga källor, skriver jag i bloggtexten. Min kollega Leila Mattfolk lyckades dock hitta skrivningar av henne som Ingemo och även som (troligen) Ingemor, en namnform som är känd från 1900-talet och som rimligen beror på association till namn som Lillemor. Denna association förekom alltså redan i ett kyrkligt dokument från 1780-talet. Någon kontinuitet till 1900-talets Ingemor kan knappast finnas.
Förutom urspårningar kunde man möjligen skylla Ingemo Månsdotters varierande namnformer på beröringsskräck från prästerskapets sida till den katolska (eller som hedniskt betraktade) Ingemo källa. Det vore intressant om det ginge att få tag på större material om de sista namnbärarna och komma på fastare mark.
Inom det nyligen avslutade forskningsprojektet Språkets roll i segregations– och gentrifieringsprocesser: Göteborgs språkliga landskap studerades språk och sociala processer med utgångspunkt i texter i det offentliga rummet med fokus på flerspråkighet och olika språks synlighet och funktion i olika sammanhang. En delstudie inom projektet har fokuserat på språkanvändning i moskéer. Moskéer är intressanta att studera eftersom dessa i diasporan i princip alltid är flerspråkiga platser och flerspråkigheten materialiseras ofta i namnval.
I studien Moskéer i Göteborg: Självpositionering i det urbana rummet (Nielsen et al. 2022), diskuterades hur namn- och språkval används för positionering dels gentemot majoritetssamhället, dels inom den muslimska gemenskapen utifrån namnen på ett urval moskéer i Göteborg. Nu har vi utvecklat vi våra metoder och vår analys genom att vi applicerar begreppet territoriell produktion (Kärrholm 2007) på vårt material, som utökas och utgörs av ett urval av moskéer i Oslo, Stockholm och Köpenhamn.
Materialet
De moskéer som undersöks är tre i Oslo (Islamic Cultural Centre Norway, First Central Jam-e-Mosque och Central Jamaat Ahl-e-Sunnat Norway), två i Stockholm (Stockholms moské och Fittja moské) och tre i Köpenhamn (Hamad Ben Khalifa Civilisation Center, Imam Ali Moske, och Imam Malik Instituttet). Materialurvalet har skett för att ge en bredare bild av olika moskéers etablering eftersom de undersökta moskéerna etablerats i olika politiska rum med delvis olika migrationspolitik och delvis under olika perioder.
För att göra undersökningen tydligare har endast s.k. purpose-built-moskéer, dvs. moskéer som byggts för att vara just moskéer eller renoverats grundligt för detta ändamål. Vi har valt att studera just sådana moskéer eftersom de, genom sin synliga arkitektur, överför islam från den privata till den offentliga sfären och permanentar detta synliggörandet i stadsrummet bl.a. genom namngivning.
Texter, t.ex. namnskyltar men även övriga anslag, har fotograferats såväl exteriört som interiört och analyserats. I analysen har val av språk, språkhierarki och andra semiotiska resurser beaktats.
Vår studie är en semiotisk studie inom fältet språkliga landskap där vi ser namnen, tillsammans med andra semiotiska resurser, som en del av skapandet av sociala ordningar och maktstrukturer i det offentliga rummet.
Territorialitet
Vi använder begreppet territoralitet i vår analys för att beskriva hävdandet av ett fysiskt område. Begreppet territoralitet används inom olika ämnesområden såsom sociologi, maktteori, geografi, stadsplanering, ekonomi och biologi, med varierande definitioner.
Vi inspireras i vår studie av begreppet definerat för arkitektursammanhang, eftersom den fysiska avläsbarheten i territorier som uppstår, dvs. i den fysiska miljön, betonas (Kärrholm 2007). Denna territorialisering är en process, där sociala, ekonomiska, politiska och kulturella faktorer kopplas till ett specifikt geografiskt område. Det innebär att “Territorial behavior is a self – other boundary regulation mechanism that involves personalization of or marking of a place or object and communication that it is ’owned’ by a person or a group” (Altman 1975 s. 107).
Rummet blir genom denna process mer eller mindre territorialiserat – och det pågår en territoriell produktion i förhållande till annan gemenskap – i vår studie i förhållande till majoritetssamhället. Namnen är en av flera parametrar som bidrar till denna process.
Namnen
Sammanfattningsvis kan konstateras att moskéerna i de tre städerna uppvisar olika typer av namnbildningar och vilka språk som används, både i namnbildningarna och andra texter i moskéerna, varierar.
Skylt på fasaden till First Central Jam-e-Mosque i Oslo. Foto: Tove Rosendal.Skylt på fasaden till Central Jamaat Ahl-e-Sunnat Norway i Oslo. Foto: Tove Rosendal.
Moskéerna i Oslo är grundade av pakistanska invandrare under slutet av 70-talet, början av 80-talet. Oslomoskéernas namn är framförallt bildade på arabiska, engelska och urdu och de är i princip ogenomskinliga för majoritetssamhället. De är bildade som organisationsnamn vilket bidrar till att de inte är transparenta för majoritetsbefolkningen.
Möjligen är tidsfaktorn viktig; en tidig etablering av verksamheter som är obekanta för majoritetssamhället kan ha lett till att ett internt namnbruk, att likna vid mönsternamngivning, har etablerats. Vidare använder man företrädesvis minoritetsspråk exteriört vilket bidrar till låg grad av territorialisering och moskéernas positionering sker i huvudsak i relation till den muslimska minoriteten och inte gentemot majoritetssamhället.
Stockholms moské saknar namnskylt exteriört. Foto: Maria Löfdahl.Skylt på fasaden till Fittja moské. Namnet skrivs på svenska och turkiska. Foto: Maria Löfdahl.
I Stockholm är namnen framförallt bildade på svenska. Stockholms moské har bara ett svenskt namn. Fittja moské skriver namnet både på svenska och turkiska men det svenska namnet är sannolikt det primära. Namnen i Stockholm är bildade enligt ett svenskt namnbildningsmönster och svenska är det mest synliga språket vilket kan betraktas som uttryck för assimileringssträvan.
Interiört påträffas texter på arabiska respektive turkiska i kombination med svenska men exteriört dominerar svenska. Intressant att notera är att Fittja Moské låtit sätta upp en väl synlig namnskylt i en närliggande rondell (med namnet skrivet på svenska) samt förhandlar med lokaltrafiken om att byta namn på den intill liggande busshållplatsen till Fittja moské. Genom detta positionerar man sig som en självklar del av det svenska samhället. Sammantaget bidrar detta till hög grad av territorialisering.
Namnskylt på fasaden till Hamad Bin Khalifa Civilisation Center i Köpenhamn. Foto: Helle Lykke Nielsen.Namnskylt på fasaden till Imam Ali Moske i Köpenhamn. Foto: Helle Lykke Nielsen.
I Köpenhamn är namnen på de exteriört placerade namnskyltarna bildade på arabiska, engelska och danska där danska är det vanligast förekommande. Namnen innehåller alla personnamn i förleden, ett politiskt och två religiösa namn.
Namnen har stort symbolvärde eftersom de markerar politisk och religiös inriktning, vilket kan ses som ett uttryck för religiös eller politisk branding. De är bildade enligt ett mönster som är vanligt för moskénamn i Mellanöstern, men mönstret är ändå identifierbart för den danska majoritetsbefolkningen.
Till sist…
Sammantaget visar de olika parametrarna att moskéerna i de tre länderna befinner sig på en glidande skala när det gäller grad av territorialisering. Något förenklat kan man utifrån namn och språkval dra slutsatsen att moskéerna i Stockholm uppvisar en hög grad av territorialisering och moskéerna i Oslo låg. Moskéerna i Köpenhamn befinner sig i ett mellanläge mellan de båda andra.
Studien är tentativ och syftet är delvis att metodiskt undersöka hur namn samvarierar med andra materiella och icke-materiella resurser i processen att positionera sig i diaspora. Det är även intressant att ställa sig frågan huruvida grad av territorialisering kan säga något om de olika minoritetsgruppernas integration i majoritetssamhället och om de politiska rum i vilka de bildats.
Referenser:
Altman, Irwin, 1975: The Environment and Social Behavior: Privacy, Personal Space, Territory, and Crowding. . Monterey, California: Brooks/Cole Pub.Co.
Kärrholm, Mattias, 2007: “The Materiality of Territorial Production – A Conceptual Discussion of territoriality, Materiality and Everyday Life of Public Space.” Space and Culture 10 (4): 437-453. https://doi.org/https://doi.org/10.1177/1206331207304356.
Nielsen, Helle Lykke, Maria Löfdahl, Tove Rosendal, Johan Järlehed, and Tommaso Milani. 2022. “Moskéer i Göteborg: Självpositionering i det urbana rummet.” NoSo – Nordisk tidskrift för socioonomastik/ Nordic Journal of Socio-Onomastics 2: 89-120.
Onomastics as a teaching subject in the Nordic countries
Onomastics as an academic teaching subject has seen major cuts in the number of available courses and generally teaching hours in the Nordics in the past two decades. According to the 2002 ICOS report on the availability of onomastics courses in Universities and other institutions of higher education in selected countries (Helleland & Gerritzen 2002), courses in name studies were offered at both bachelor’s and master’s levels in most of the larger public universities in Norway (Oslo, Bergen, Trondheim and Tromsø) and Sweden (Göteborg, Lund, Stockholm, Umeå and Uppsala). (No overview of the situation in Denmark, Finland or Iceland is provided in the report.)
The situation twenty years later is completely the opposite. In the Språkstatus 2021 report, the Norwegian Språkrådet states that there are no courses in name studies offered on regular basis in Norway despite the obvious need for onomastician skills in state administration and broadly the governmental sector. The situation is somewhat different in Sweden, but the general tendency is the same: onomastics as an academic teaching subject is being slowly dismantled. In Stockholm and Umeå, there are bachelor’s courses focusing on particular branches of onomastics, above all place-names, but also personal names (Stockholm). Halmstad University and Halmstad Municipality offered a collaborative course Namn i språk och samhälle (‘Names in language and society’) 2019. As a rule, these courses are not offered on a regular basis. Onomastics survives in many more places through dedicated teaching hours within the frame of other courses such as language history. At master’s level, there are currently two courses offered in Sweden, in Stockholm and Uppsala, but only Uppsala offers the course on a regular basis, every second year.
Onomastics as a teaching subject at Uppsala University, Sweden
In Uppsala, more specifically, at the Department of Scandinavian languages, there are no compulsory or optional onomastics courses at the bachelor’s level. Some onomastic material is however included into at least two bachelor’s courses such as The Emergence of the Swedish Language and Language Policy. Interested students can also take a popular summer course in onomastics, Place-names and Personal Names.
In general, the teaching situation implies that students can complete a bachelor’s degree in Swedish, Swedish as a Second Language or Scandinavian Languages with little to zero points in onomastics. Consequently, the dedicated course at the master’s level, Onomastics, has to cover the advanced level material such as a variety of theoretical and methodological approaches to different types of empirical name data as well as basic terminology. This obviously poses a major challenge to the teacher, especially considering that the advanced level courses include fewer teaching hours (18 hours or 9 classes á 2 teaching hours) compared to the bachelor’s courses. The main question of this blog entry is thus how to teach onomastics at advanced level to students with little or no prior knowledge of the subject?
In the following, I present the four main steps I have taken to overcome the challenge described above.
1. Pre-recorded lectures
The first step was to include pre-recorded lectures into the teaching design. The lectures in question were divided into two groups. The first group included the lectures introducing the seven themes of the course: 1) what a name is; 2) names, variation and language change; 3) names and linguistic landscapes; 4) commercial names and name commodification; 5) etymological analysis of place-names; 6) personal names and social history; and 7) personal names and identity. One more lecture introducing the field work assignment and the final examination assignment of the course was also included into this group.
In the lectures, I covered basic terminology relevant to the topic as well as topic-specific material included into the course literature. Additional literature was introduced in each lecture to offer more niched, specialized content to those students who already had or could develop a special interest in a theme. The lecture slides published separately always included references where appropriate and a literature list at the end.
The second group included optional introductory lectures of the bachelor’s level. The lectures in question, one general one, two on place-names and two more on personal names, introduced the basic terminology and other basic material usually covered at a beginner’s course in names studies. The general length of the lectures was about an hour, from 50 to 75 minutes.
Figure 1. One of the introductory pre-recorded lecture slides explaining the concept of propriality.
The pre-recorded lectures have several advantages. They allow to introduce more complex literature to, essentially, beginners because these can include thorough reviews and explanations of the course literature, also connecting the different items on the reading list to each other – a task that otherwise can cause difficulties in the classroom.
The compulsory pre-recorded lectures extend the available teaching time. They also introduce all the key items or points to be made in class and thus allow the teacher to give proper attention to any questions the students still might have after watching the lectures and reading the literature – and of course to in-class discussion, practical assignments and other elements of training.
Finally, the lectures can be consulted at any time and any difficult passage can be re-watched multiple times. I have received positive feedback on the lectures from the students, especially second language speakers, because of the possibility to “go back” and listen again and again.
2. Tie up basics to the more advanced theoretical and methodological overviews
There is no way a piece of advanced research literature can be understood without the basics. The current teaching situation in Uppsala implies the students of advanced level onomastics have little opportunity to encounter basic onomastic terminology at the bachelor’s level.
For this reason, the teacher cannot expect the students to make connections between the basics and the more advanced features of a research article and thus for instance to see how the definition of a name, or rather of names vs. non-names, affects the research design and ultimately the results of the research. This type of analysis and reasoning needs to be consciously introduced by the teacher – and to be supported by practical training throughout the course.
In the Onomastics course in Uppsala, such introduction was taken care of in the pre-recorded lectures as well as in guided in-class discussions. The supporting elements included take-home assignments to analyse research articles in accordance with a pre-formulated schema: a) objectives and research questions; b) data collection and methods for data collection; c) theoretical framework; d) analysis methods; e) results and conclusions as well as any explicit or implicit links between a), b), c), d), and e). Additionally, the pre-recorded lectures included elements of re-cap in order to capitalize on the basic knowledge received in previous lectures and to build further on this foundation, see Figure 2.
Figure 2. Follow-up pre-recorded lecture slide on propriality and language change.
3. Straightforward links to what the students already know/are expected to know
Another important aspect to actively take advantage of in the classroom situation of beginners learning advanced content is to establish links to other concepts, theoretical frameworks and methods the students are expected to know or to be acquainted with from previous generalist or specialized courses on e.g. grammar, dialectology, language variation, sociolinguistics, semantic theory, multimodal discourse analysis etc.
In such a way, the “onomastically specific” application of theoretical concepts or methods can hook into the already existing knowledge framework to speed up the learning process – and once again to build further on the general knowledge the students already possess. One such example outlined the main challenges of the linguistic landscapes research field in relation to the four generally accepted concepts of good research practice, i.e. replicability, reliability, representativity, and validity, see Figure 3.
Although the concepts in question were assumed to be known to students, the introductory lecture included short definitions. Once again, the introduction made in the dedicated pre-recorded lecture was supported by an in-class discussion as well as by a field work class that included a reflection assignment prompting the students to reflect on their own data collection work in relation to the abovementioned concepts.
Figure 3. Pre-recorded lecture slide on the main challenges of the linguistic landscapes field
4. Extracurricular teaching through collaboration with workplaces
Finally, the optional extracurricular teaching through workplace visits and workplace presentations is another way to enhance the student’s knowledge building as well as to further support their knowledge processing. In the Onomastics course, two optional workplace visits and one optional workplace presentation were included that most of the students chose to attend.
In the workplace visits to the Place-name archives at the Institute for language and folklore, Uppsala, and to Lantmäteriet, the Swedish National Mapping, Cadastre and Land Registry Authority, Gävle, the students had an opportunity to learn how professional onomasticians use the taught skills in practice when they carry out basic research or background research for any type of place- or personal-name related issues.
These sessions proved valuable and gave insight into the actual work processes in situ as well into the practical value of the acquired onomastic skills. In both cases, the presentations held by the staff at the governmental authorities complemented the discussions and the skills training conducted within the course.
Concluding remarks
To sum up, the current minimal entry requirements and broad design of the master’s level course in onomastics at Uppsala University pose challenges – but this set-up undoubtedly also has a number of advantages. The main challenge introduced in the beginning of this entry concerns the lack of previously acquired basic onomastics skills including terminological acquaintance on behalf of the students.
Essentially, one has to teach advanced materials to beginners. Additionally, the specific course design can be perceived as unfocused and somewhat “unruly” reminding of the Swedish buffet-style meal, smorgasbord, because multiple, different perspectives and onomastic sub-disciplines are introduced. At the same time, these are underpinned e.g. by the concept of propriality that constitutes a recurring common denominator and appears in many shapes throughout the course.
On the positive side, the generous entry requirements combined with an extensive course design have the advantage of attracting heterogeneous cohorts of students. It is important to offer broad courses in order to keep onomastics going as an academic discipline and as an academic teaching subject.
Onomastics is an extremely broad international field of studies. However, traditional forms of teaching within the context of Scandinavian studies in the Nordics used to lean heavily on the aspects of Nordic language history leaving “the rest” unvoiced and unattended. A broad onomastic portfolio implies there is place for emerging or maturing sub-fields such as commercial name studies or linguistic landscapes – as well as for traditional branches of onomastics such as historical toponomastics.
Finally, the advantage of teaching master’s students lies in their ability to quickly grasp the general patterns and to apply the introduced methods or lines of argumentation independently in new contexts. The teaching progression at the advanced level can thus be quicker compared to a bachelor’s course – despite little or no prior knowledge of the subject.
References
Helleland, B., & Gerritzen, D. (2002). Academic courses on onomastics. I A. A. Boullón Agrelo (Red.), Actas do XX Congreso Internacional de Ciencias Onomásticas: Santiago, 1999 (s. 55-81). Fundación Pedro Barrié de la Maza.
by Emily Lethbridge (Árni Magnússon Institute for Icelandic Studies)
Mollý– a 21st-century Icelandic dog
In January 2022, my family became a family with a dog. After lengthy deliberation, we gave our labrador puppy the name Mollý. On her official vets’ certificate, she is called “Mollý Karlotta Svensen McVoff Sesarsdóttir.” Mollý’s father is called Sesar and so Mollý has the typical Icelandic –dóttir patronymic. The name Mollý was chosen in part for its associations (my English grandparents had a dog called Polly when I was a child), and in part because we liked it for its friendliness. We also thought it would be easier to call out the name Mollý from a distance than “Kleópatra” or “Aggripína” (we considered keeping the classical naming theme alive). Karlotta Svensen McVoff was added to the certificate as a joke.
Mollý. Photo: Emily Lethbridge.
Although we were not aware of it at the time, our choice of the name Mollý was made on the basis of three aspects or functions that have been identified in animal name-giving by Bjarne Rogan (cited in Leibring 2016a: 617). These aspects are the singularizing function (the practical need for identification and communication with the dog as an individual), the expressive function (a more subjective influence, in our case, the friendly sound of the name), and the ritual function (the partial recycling of the name of a former animal, in our case the adaption of Polly to Mollý). Over two years on, it turns out Mollý was a good choice though on occasion the name causes confusion as it is very close to Moli, a popular (and rather traditional) name for male dogs in Iceland. Nor were we aware at the time that ‘Molly’ is slang for the drug MDMA. For me, my partner and children, the name Mollý will first and foremost probably always be associated with a much-loved animal who is part of the family.
Sources for Icelandic dog names
The oldest sources for Icelandic dog names date from medieval times. Probably the most famous dog in all of Icelandic literature is Sámr, an Irish wolfhound given to Gunnarr of Hlíðarendi, according to Njáls saga, written in the 13th century. This exceptional dog warned Gunnarr when his enemies were approaching Hlíðarendi to attack it. Gunnarr called the dog his ‘fóstri’ (his fosterling), and tradition marks a spot at Hlíðarendi known as Sámsleiði where the dog – killed by the attackers for his loyalty to his owner – was said to be buried. Other than the sagas, older written sources that preserve Icelandic dog names include the 13th-century work Snorra Edda, and Icelandic folk-tales recorded for the most part in the 19th century (see further Guðrún Kvaran). A considerable body of traditional rhyming verses (þulur) exist too, in which names of dogs, horses, sheep etc are listed. Most extensively and recently, a great deal of information is to be found in answers to two surveys sent out in 1987 by the Folkloristics department of the National Museum of Iceland, one on dogs, and the other about domestic and farm animals more generally. The surveys in question were ‘Hundurinn’, spurningaskrá number 66, 1987–1 and ‘Auðkenni og nöfn húsdýra’, spurningaskrá number 68, 1987–3.
Icelandic dog names in the 20th century
Answers to the two 1987 surveys indicate that dog names in the 20th century were overwhelmingly chosen on the basis of the animal’s colour, coat-patterning or temperament and characteristics, and that this tradition was a long-established one. Many of those who supplied answers were born at the end of the 19th century or in the first couple of decades of the 20th century. As with Icelandic anthroponyms, dog names were traditionally gendered; male dogs were given grammatically masculine names and females grammatically feminine names. Some examples include Sámur, Skuggi, Krummi and Kolur for male dogs that were black or dark in colouring; Týri (m.) or Týra (f.) for a dog with a white or light tip to its tail; Strútur or Hringur for a male dog with a white collar or ruff; Depill or Flekkur for a male dog with a spotty or patched coat; Kópur, Kópi or Selur for a short-haired male dog, sometimes grey and resembling a seal in colouring; Stubbur for a male dog with a short tail; Lubbi, Flóki and Brúsi for shaggy-haired male dogs; Spori for a male dog with large paws. Tryggur was used for a male dog with a faithful temperament; Kátur for male dogs that were playful, happy puppies; Vaskur for a male dog with a courageous temperament; Hvatur for a male dog that was fast and quick in its actions; Sendill for a male dog that was speedy when rounding up livestock.
There was typically little overlap between anthroponyms and dog names. Some exceptions occurred when the names of foreign historical figures or leaders were adopted as dog names, e.g. Napóleon, Neró, Sesar, Plató – and (uncomfortably) Hitler, Göring, Stalín, Mússolini. In these latter cases, disapproval is indicated in some answers. On the name Hitler, one participant stated it to be “a dubious honour for dogs to bear these names.” Another participant noted that the dog in question “made up for the name with his qualities and intelligence, so that it wasn’t quite so awful.” Although we don’t know when the dog was born or given his name, he was alive during WWII, and the participant included the following anecdote: “This Hitler lived near Sauðárkrókur [a town in the north of Iceland], and a large number of soldiers were here in the town during the war; Hitler’s owner called to the dog when they passed the army camp and the soldiers rushed over to him, and there was quite a delay, since the dog’s owner had to prove that the dog was called Hitler, and he himself could not speak any English.”
Other foreign anthroponyms given to Icelandic dogs included Don and Jock (probably inspired by the presence of American troops in Iceland from WWII onwards) and Spasskí (a puppy at the time when Bobby Fischer and Boris Spassky played their famous World Chess Championship game in Reykjavík in 1972). Very few examples of dogs with Icelandic personal names are given in the survey answers, though one owner called his female dog Hrefna, and explained: “My lovely Hrefna didn’t get her name on account of her glossy black colour. No, it was her beautiful deep eyes that always reminded me of a beautiful girl in the next-door house when I was a 6-year-old in Vopnafjörður. Always when I looked into my Hrefna’s eyes I was reminded of Hrefna with the beautiful eyes in Vopnafjörður.” Here it might be noted that although in the medieval sources Sámur is an anthroponym as well as a dog name (e.g. Sámur Bjarnason in Hrafnkels saga Freysgoða), the name subsequently dropped out of the Icelandic anthroponymicon — no men called Sámur are found in sources such as census records from the early 18th century to present day.
Overall, Icelandic dog-naming practices in the 20th century probably reflect conventions and usage in earlier times, and they seem to be fairly well-aligned with traditions elsewhere in Scandinavia and the world (Leibring 2016a: 623). Occasionally, the Icelandic dog name provided an opportunity for a benign joke: one woman (b. 1923) called her dog ‘Sama og þú’ (‘the same as you’) for the fun of giving that answer when people asked the dog’s name. Leibring gives examples of Swedish dogs called Gissa (‘Guess’) and Fråg’en (‘Ask’im’) that work along similar lines (2016b: 115). Whether or not the Icelandic tradition of calling several generations of dogs the same name is found elsewhere is unclear. A few examples of this phenomenon are found in the sources, e.g. an individual born in 1903 who noted that “My father’s dogs were called Hrafn. When the first gave up the ghost [i.e. died], pabbi got another black dog that was given the name Hrafn.”
Icelandic dog names in the 21st century
When contemporary dog names are studied, a marked shift in naming can be seen. A much more recent questionnaire sent out by the National Museum of Iceland in 2016 asks a series of questions about pets and attitudes towards them. Questions about current pet-naming habits, and whether participants see any shifts in naming trends, are included. Many participants in their answers note that names for dogs in Iceland are in general more varied than they were, and that it is now common to use anthroponyms (both Icelandic and foreign) as dog names. Ambivalent, positive and negative attitudes towards this shift are communicated in some comments (“names are more original”; “names are more varied”; “times change and so do people’s and pets’ names”; “Some people give their pets human names. That seems strange to me”). Occasionally, disapproval regarding this development is explicit and anxiety at what is perceived as a kind of cultural loss, perhaps the watering down of Icelandic identity, is hinted at: “It seems as though more pets are given foreign names which isn’t to my taste, since I want to uphold Icelandic traditions” (b. 1966); “I never hear the dog’s name Snati any more, that’s a shame. It’s also always strange to see a light-coloured dog that is called Kolur for example. It’s a bad thing if old animal names are lost though it’s inevitable, as with good old personal names” (b. 1965).
Some participants articulate thoughts on why this shift has occurred. One individual writes that “pet-names have become more personal over recent years or decades, my feeling is that this happened after pets were moved out of the country and changed from being partly work-animals to additions to families. Dogs called Snati and Lappi are at least less common than they were, and I have met a dog that was called Jón Þormarr after the owner’s grandfather”. With reference to the first part of this comment, it is only relatively recently that dogs have been officially allowed in urban areas as pets: between 1924 and 1984 dogs were banned in Reykjavík, with dog-keeping in the city only fully legalized in 2006 (see Laxdal 2014). A more fluid and creative attitude towards dog names may also be linked to a shift in attitudes towards personal names in Iceland that has gained momentum in recent years. As is well-known, laws controlling personal names are in place in Iceland and any name that is not on the ‘official’ list must be submitted to the Icelandic Naming Committee (mannanafnanefnd) for approval (see e.g. Willson 2023). Recent years have seen amendments to these laws and some restrictions have been loosened as arguments for greater personal freedom with regard to naming practices gain traction. A bill proposing further changes to current laws regarding personal names is currently being considered.
Katharina Leibring has identified a trend in Sweden where baby names are influenced by popular dog names, and claims that “two-way traffic, whereby names can wander from humans to animals and back again, has evolved in recent decades, possibly as a consequence of the widespread anthropomorphisation of companion animals” (2016b: 117–118). It may be that we are seeing the beginnings of such a trend in Iceland, although the legal restrictions regarding personal names mentioned above mean that dog names can’t easily be a “testing-ground” for new baby names in the same way as they may be in Sweden. Nevertheless, one 2016-questionnaire informant does comment that dog names “are becoming closer to people’s names, because more people are giving their children pet-names.” At the time of writing, my request to access dog name data in the Dýraauðkenni pet-database established by the Icelandic Veterinarians’ Society (Dýralæknafélag Íslands) is still pending but if granted, these data will offer rich possibilities for further research on the subject. Clearly, as with anthroponyms, ideology and questions of identity have always played a part in Icelandic dog naming traditions – sometimes obviously and sometimes obliquely – and continue to do so.
Leibring, Katharina, 2016a. ‘Animal Names’. In The Oxford Handbook of Names and Naming. Edited by Carole Hough. Pp. 615–627.
Leibring, Katharina, 2016b. ‘Names of Companion Animals: Rovers in the Onomasticon?’ In Names and Their Environment. Proceedings of the 25th International Congress of Onomastic Sciences, Glasgow, 25–29 August 2014. Vol. 5. Literary Onomastics. Other Names. Commercial Names. Edited by Carole Hough and Daria Izdebska. Pp.114–122.
Det er sikkert ikke så få personer gennem tiden, der er blevet drillet med deres navne. Nogle bare godmodigt, andre decideret mobbet. Flere af sådanne navnebærere har formentlig da indimellem kunnet ønske sig et andet navn, og enkelte har ligefrem taget konsekvensen og fået en navneændring. Som det skal ses i det følgende, er “mobbeafledte navneændringer” imidlertid ikke blot et fænomen i personnavneregi, idet også hele landsbysamfund i sjældne tilfælde har ønsket at skifte stednavn af selvsamme årsag.
I dansk stednavneændringshistorie er især to sager alment kendte i fagmiljøet: Rumperup og Gumperup, der blev til henholdsvis Højsted og Klinteby (jf. Dalberg 1991 s. 183-184). Selv blandt danske navneforskere er det dog nok de færreste, der kender til sagernes nærmere detaljer, og da desuden gode historier ikke kan blive fortalt for tit, kommer her den fulde beretning om dem begge. Alle de refererede akter stammer fra Stednavneudvalgets Brevarkiv hos Arkiv for Navneforskning, Københavns Universitet.
Fra Rumperup til Højsted
På den nordvestlige del af Sjælland (i Bregninge sogn, Ars h.) ligger – eller rettere lå – landsbyen Rumperup. Navnet er belagt fra 1300-tallet (*1355 Rumperop, 1463 Rumprop) og er en sammensætning med hovedleddet glda. thorp ‘udflytterbebyggelse’, hvor forleddet snarest er et mandstilnavn glda. Rumpi (Jørgensen 2008 s. 138) eller dettes bagvedliggende substantiv glda. rumpe ‘hale, bagende’ (DgP II:2 sp. 901). I nutidens dansk har rumpe fået den kollokviale betydning ‘bagdel’ om kropsdelen på både dyr og mennesker. Og det var man tilsyneladende lidt træt af at blive associeret med i Rumperup. Den 24. november 1924 modtog Indenrigsministeriet således et brev underskrevet “samtlige Beboere i Rumperup”, hvor man ansøgte om forandring af landsbynavnet til Højsted. Ansøgningen var således begrundet:
Til Støtte for vort Andragende skal vi bortset fra rent æstetiske Grunde anføre, at det nuværende Navn i mange henseender er generende for Byens Bekvem og til Belysning heraf fremføres, at Byens halvvoksne Ungdom, naar den opholder sig paa fremmede Steder, Ungdomsskoler eller lignende trykker sig ved at nævne deres Fødebys Navn, da dette saa at sige altid medfører Latter og Drillerier fra Kammeraternes Side, ligesom det er generende for Byens Beboere, at de ikke uden at blive hilst med Latter kan nævne Byens Navn til de mange Turister, der om Sommeren passerer gennem Byen […].
Som begrundelse for beboernes afløsende navneforslag blev det fremført, at »Højsted er betegnende for Byens høje og frie Beliggenhed.« Det kan bekræftes, at landsbyen ligger i et efter danske forhold vældig kuperet landskab, mens navnet Højsted var en til lejligheden aldeles ny konstruktion.
Nu var sagen faktisk ikke et anliggende for Indenrigsministeriet, som havde modtaget den, men derimod for Landbrugsministeriet, men inden den gik videre til afgørelse, blev den rundsendt til høring hos diverse relevante myndigheder, inden den blev forelagt Stednavneudvalgets kontor den 29. januar. Af disse myndigheder havde kun Holbæk Amt den bemærkning, at man intet havde at indvende imod ønsket om en navneændring, men »at man havde foretrukket et Bynavn, der ikke var saa almindeligt som Højsted og som mulig vil kunne give Anledning til Forveksling.« Indenrigsministeriet erklærede sig enig heri. Selvom det foreslåede navn ganske rigtigt kan lyde ret “almindeligt”, så findes der imidlertid faktisk ikke andre landsbyer af navnet i Danmark (hvorimod det er og var ganske udbredt som gårdnavn).
Hos Stednavneudvalget vurderede kontorchef Gunnar Knudsen i et indledende internt brev af 30. januar 1925 hele affæren som “en meget vanskelig Sag”, inden den blev forelagt resten af det høje udvalg. Igen var det ikke fravalget af navnet Rumperup, der tyngede, men derimod det alternative navneforslag: »Personlig finder jeg, at Højsted lyder temmelig “fladt” og vilde gerne finde noget bedre. Men hvad skal man gøre i en saadan Sag?« Efter at sagen havde været oppe på et møde i udvalget, kunne man den 13. februar 1925 meddele ministeriet:
at man maa anse den af Beboerne anførte Grund til at søge Navneforandring for fyldestgørende, men at man, ligesom Amtet, finder, at det valgte Navn, Højsted, er lovlig almindeligt. Udvalget ser ikke Nødvendigheden af at indføre et moderne konstrueret Navn af denne Art, da der kan findes mange gamle Stednavne i Sognet fra ældre Tid, der vilde egne sig til at blive ophøjet til Bynavn. Særlig vilde Udvalget henlede Opmærksomheden paa Navnet Højold, et Marknavn fra selve Byen, der findes i Markbogen fra 1683 […].
Stednavneudvalget kunne derfor kun subsidiært give den valgte konstruerede navneform Højsted sin tilslutning. Den 7. april svarede Landbrugsministeriet tilbage, at forslaget nu havde været i høring lokalt. Af dette fremgik det, at »Beboerne i Rumperup paany anholder om, at Navnet Rumperup maa ændres til Højsted, subsidiært Højkilde, da Navnet Højold ikke har vundet Beboernes Tilslutning.« Den 20. april måtte Gunnar Knudsen på vegne af udvalget således afgive følgende endelige indstilling:
Saaledes foranlediget skal Udvalget udtale, at da Forsøg paa at anvende ældre Navnemateriale fra selve Stedet synes at have vanskeligt ved at vinde almindelig Tilslutning, vil der fra Udvalgets Side ikke haves noget at erindre imod, at Byens Navn i Overensstemmelse med Beboernes derom udtalte principale Ønske ændres til Højsted.
Navneændringen fra Rumperup til Højsted blev formelt godkendt af Landbrugsministeriet den 24. juli 1925.
Ikke blot rimer navnene Rumperup og Gumperup på hinanden, de to relaterede navneændringssager minder også ganske meget om hverandre, og det er vel end ikke usandsynligt andet end at sagen om Gumperup blev direkte afledt af den ovenfor beskrevne om Rumperup. Nogen forbindelse imellem sagerne nævnes dog ingensteds i akterne. Man kan imidlertid formode, at den imødekommende afgørelse på navneændringssagen for Rumperup har fået en del medieomtale, og mindre end et halvt år efter modtog Landbrugsministeriet en tilsvarende ansøgning fra beboerne i Gumperup, der er – eller var – en landsby på sydspidsen af Sjælland (i Karrebæk sogn, Øster Flakkebjerg h.).
På et møde i Gumperup den 1. oktober 1925 skrev 29 repræsentanter for byens i alt 31 husstande under på følgende anmodning:
Undertegnede Beboere i Gumperup andrager herved ærbødigst om, at Landsbyen Gumperup maa faa Navneforandring og for Fremtiden komme til at hedde Klintby. Naar vi fremsender dette Andragende er Grunden den, at vi finder det nuværende Navn uheldigt, det lyder jo mere sjældent end smukt, hvorimod Navnet Klintby ikke alene lyder velklingende, men ogsaa er ret betegnende, da Byen ligger ved Klinten ud mod Smaalandshavet.
Også betydningsmæssigt minder Gumperup og Rumperup om hinanden. Navnet Gumperup er belagt fra 1200-tallet (*1290 Gompetorp, 1387 Gumporp, 1566 Gomperop) og har som hovedled substantivet glda. thorp ‘udflytterbebyggelse’, der her snarest er sammensat med et mandstilnavn glda. *Gumpi, afledt af substantivet gump ‘gump, bagen af fugl (især and og gås)’ (DS 24 s. 216). Også her anvendes den egentlige fugleanatomiske betegnelse kollokvialt om ‘bagdel på menneske’.
En kopi af ansøgningen blev sendt til det lokale sogneråd i Karrebæk, med den supplerende oplysning, at de to manglende beboere »ikke ønskede at underskrive, men iøvrigt intet havde at indvende mod Navneforandringen.« Mens sognerådet kunne støtte ansøgningen fra Gumperup, havde politimesteren i Næstved pudsigt nok en del indsigelser at gøre imod den. Politimester Schmits indvendinger af den 24. oktober havde intet at gøre med hans egentlige politimæssige myndighedsområde, men byggede tydeligvis på en personlig interesse for det stednavnehistoriske.
Som det vil ses af Kortet findes der i den Egn, hvor Gumperup er beliggende […] en hel del Byer, hvis Navne ender paa rup (torp), jeg skal nævne: Grimstrup, Skraverup, Bistrup, Karebækstorp, Gumperup, Menstrup, Brorup, Spjellerup, […] Bisserup, Nyrup, Tostrup, hvoraf fremgaar, at Bebyggelsen paa disse kanter er af forholdsvis yngre Oprindelse. Hvis man derfor vilde give Gumperup et andet Navn, vilde det af historisk-topografiske Grunde være rimeligt, at det nye Navn ikke i sin Betegnelse kom til at give et forkert Indtryk af Byens Alder. Navnet Klintby – det burde iøvrigt hedde Klinteby – indicerer imidlertid en meget ældre Bebyggelse end “Torperne”, og det burde derfor lages under Overvejelse, om man ikke kunde foreslaa andre Former […].
Heller ikke her var det således tanken om at droppe det oprindelige navn, der vakte modstand, men derimod det foreslåede nye navn. Politimesteren foreslog herefter flere alternative nye navnekonstruktioner, som han endda havde undersøgt den eksisterende udbredelse af rundt om riget. Den onomastisk lærde politimesters indvendinger gjorde indtryk på amtsrådet, der i sin endelige følgeskrivelse af 5. januar 1926 til ansøgningen kunne meddele:
at Amtsraadet intet har imod, at Landsbyens Navn forandres, men at samme ikke finder, at Navnet bør ændres til Klintby, hvorimod saavel Amtsraadet som Amtet vil mene, at Klinterup eller Klinttorp baade vil falde naturligt og svare til Stednavnene fra den Tid, Landsbyen antagelig har sin Oprindelse.
Underligt nok var amtsrådets forslag Klinterup ikke med på den lange liste over den torp-bevidste politimesters alternative navneforslag, og må derfor anses for amtsrådets eget supplerende konstruktionsforslag.
Der var således mange gode forslag og stednavnehistoriske betragtninger at støtte sig på, da Landbrugsministeriet i februar 1926 kunne sende sagen i høring hos Stednavneudvalget. Her vurderede man i første omgang, at forleddet i navnet måtte være afledt af mandsnavnet Gunbjørn, og kun:
ved Navnets Omdannelse og Afslidning i Tidens Løb er det blevet saaledes, at det kan virke anstødeligt. Bedst vilde det vel historisk set være at rekonstruere Navnet til Gunbjørnetorp, men da dette vel kan have vanskeligere ved at blive gængs end et helt nyt Navn, vil det muligvis nok være mere praktisk at vælge det sidste. […] Uagtet udvalget af principielle Grunde helst modsætter sig Ændringer af de gamle Landsbynavne, vil man dog under de foreliggende Omstændigheder ikke finde det urimeligt at imødekomme Andragendet.
Stednavneudvalget havde således tydeligvis lært af Rumperup-sagen, at historisk korrekte rekonstruktionsnavne ikke let vandt begejstring hos de lokale. Hvad angår politimesterens og amtsrådets udtrykte bekymring for konstruktion af et aldersmæssigt misvisende by-navn i et torp-område, tog udvalget det betydeligt mere afslappet:
Om man der vil vælge Klintby eller Klinterup – begge Navne turde være forsvarlige – maa bero paa et Skøn, og Udvalget kan ikke indse, at det, som Politimesteren anfører, vil være uforsvarligt at bruge Klintby, fordi man derved ligesom skulde hensætte den nævnte Landsby til en ældre Navneklasse; Navne paa ‑by kan dannes den Dag i Dag, fordi By er et i Sproget levende Ord, som det falder naturligt at bruge, ogsaa i moderne Dannelser.
Heller ikke protesten imod Klintby frem for Klinteby fik meget støtte i Stednavneudvalget, idet begge sammensætninger var udbredte i både stednavne og talesprog, men hvis man endelig skulle pege på den ene form frem for den anden, så ville udvalget »nærmest være tilbøjelig til at give Klinteby Fortrinnet.«
Enden – eller gumpen, om man vil – på sagen blev, at Landbrugsministeriet den 23. marts 1926 kunne meddele tilladelse til, at Gumperup by og ejerlav herefter skiftede navn til Klinteby.
Navneændringen afstedkom i øvrigt en ny henvendelse allerede to dage efter fra Det Kongelige Søkort-Arkiv med en forespørgsel om, hvorvidt det så også betød, at det nærliggende naturnavn Gumperup Klint så også skulle ændres til Klinteby Klint? Dette dengang sikkert lidt uventede efterspil illustrerer ganske godt de følgevirkninger, der endnu i dag gælder ved stednavneændringer, som ofte også inddrager en række afledte stednavne. Udvalgets svar på henvendelsen har da langt henad vejen også gyldighed den dag i dag:
Saaledes foranlediget skal man udtale, at det efter Udvalgets Skøn vil være rettest at gennemføre Navneændringen ogsaa i Tilfælde som det foreliggende, og altså skrive Klinteby Klint, men at Udvalget i øvrigt savner Kompetence til at træffe Afgørelse i Spørgsmaalet.
Beboerne i Rumperup og Gumperup fik således i midten af 1920’erne lov til at udskifte landsbyernes navne til noget mere anstændigt og velklingende. Som én, der i 1980’erne dagligt tog bussen igennem Højsted på turen til og fra Kalundborg Gymnasium, kan jeg imidlertid supplere, at der da endnu i lokalbefolkningen var udmærket kendskab til bebyggelsens oprindelige navn, som man ikke undlod hyppigt at gøre Højsted-beboerne opmærksomme på, nu med den humoristiske tilføjelse, at de jo kunne overveje endnu en navneændring til Højrumperup.
Selvom Stednavneudvalget i de to her gengivne sager imødekom de lokale ønsker om en stednavneændring, så kom sagerne langt fra til at danne almindelig præcedens, og der er faktisk flere efterfølgende eksempler på, at beslægtede ansøgninger blev afslået af udvalget. Men de historier kan jo passende blive temaet for mit næste blogindlæg.
Litteratur:
Dalberg 1991 = Vibeke Dalberg, Stednavneændringer og funktionalitet (Navnestudier 33), København 1991.
DgP II = Danmarks gamle Personnavne : Tilnavne, red. G. Knudsen, M. Kristensen & R. Hornby, København 1954-64.
DS 24 = Stednavne i Vestsjællands Amt (Danmarks Stednavne 24), red. B. Jørgensen, København 2001.
Jørgensen 2008 = Bent Jørgensen, Danske stednavne (3. udgave), København 2008.
