It is a well-known fact that many people find names fascinating. And it seems that the socio-onomastic dimension is particularly interesting to the public – that the relationship between names and trends in society is what interests people the most, in particular when related to themselves and their own lives. This is, of course, why names continue to be of great interest to, for instance, new parents, people going through a name change, and business owners trying to come up with the perfect commercial name.
My PhD project focused on one of the topics that continue to be of interest to the public: contemporary parents’ name choices and the motives behind them. And when I was asked by Danish publisher Gyldendal if I was interested in writing a book about names, belonging to the popular science category, I knew that personal name trends and names for newborns would become an important part of the book in progress. Partly because this has been my research area and partly because of the general interest in this topic. For example, at least in Denmark, you can be sure to encounter news stories about the latest name lists every six months, when they are released by Statistics Denmark. Whether Ida or Emma has conquered first place, and how Liam managed to all of a sudden jump all the way to sixth place, continue to spark curiosity.
Inspiration from research and media
However, when I started working on the book, it led me to a new approach for thinking about names – compared to the approach I had previously taken. Researching for the book made me think about many other angles on names that I imagined would seem interesting and relevant to people not studying names or any related subjects for a living. Whereas previously, I had mostly been alert to any research or anecdote about topics such as personal names, name fashions, and social categories, I now became very alert to any fascinating research, news story, or anecdote about all types of names and in any context. Soon, I had a large collection of links and notes about all kinds of name related points.
Some ideas came from research publications and some from news stories, as I found it natural to combine research on names with different kinds of name stories that had found their way to the media. Because, as I figured, no place can give us better insight into which aspects of names interest the public than the stories that the media choose to publish. As a supplement to these points, I interviewed people about their personal experience with names, such as an author who uses his characters’ names as a very conscious tool and a woman who was adopted as a child and later decided to change her name.
In other words, I decided not to limit myself to certain name categories or certain time periods. Instead, I wanted to focus on the many ways in which names are interesting and relevant – in my own personal opinion and with consideration of the audience of the book. This way, I stumbled upon many angles, stories, and anecdotes about names, which broadened my view of why this is such an interesting research field.
A combination of socio-onomastics and sociology of names
Most of the topics that I chose for the book are about names’ relation to social factors. To name a few examples: What are the unofficial rules for when we are supposed to remember another person’s name? Why are grandparents often sceptical of their grandchildren’s names? How can the right names help a fictional universe along – and the opposite? What does it mean for transgender people to change their names? How can a name help create group identity – both for people who already share a name and for people actively deciding to take the same name? What happens if your name is associated with another ethnicity than your own? How can companies get in trouble when choosing product names that have to work in every language? And what role did names play in the age of slavery?
As Gunnstein Akselberg argued in the latest blog post on this website, socio-onomastics and sociology of names are two different approaches. Whereas in socio-onomastics, social variables are used to gain knowledge about names, in sociology of names, names are used as a tool to study society. In my book, I have used both approaches, however mostly the latter, and I think there is great further potential in not only studying names by considering social variables, but also in studying society by using names as a tool.
An attempt to show how names are relevant to society
My book was published in April 2020 and has the very simple title “Navne” (“Names”) with the subtitle “Hvordan vi får dem, vælger dem, bruger dem, elsker dem, glemmer dem, ændrer dem, vænner os til dem, hader dem, fortryder dem, opfinder dem og bliver påduttet dem” (“How we get them, choose them, use them, love them, forget them, change them, get used to them, hate them, regret them, invent them, and have them forced upon us”).
The book is by no means an attempt to uncover the entire Danish name landscape. Rather, it is a subjective attempt to go for a tour in the Danish – and international – name landscape and make stops along the way, introducing the reader to what I consider some of the most relevant and thought provoking aspects of names and naming – and to seek out and discuss the ways in which names are important to us all and how names are relevant to society. Even though the book’s emphasis is on personal names, it is an attempt to not be restricted by name categories such as personal names and place names. For instance, a chapter called “Kunsten at vælge det rigtige navn” (“The art of choosing the right name”) discusses and compares choices of names for babies, streets, and IKEA furniture.
I hope that a book of this kind will spark curiosity in people of many different backgrounds and play a small part in justifying why research in names should continue to be a priority.
Forsøk på å skissera bakgrunn for ein definisjon av disiplinen
af Gunnstein Akselberg
Uavklart fagleg avgrensing
Sosioonomastikk er eit fagfelt som er meir eller mindre klart formelt definert. Derimot finst det ei eller anna uavklart samforståing mellom namnegranskarar kva sosioonomastikk er. Utan ei slik uavklart samforståing ville det vera umogleg å halda seminar, konferansar og workshops om sosioonomastikk, skriva artiklar og produsera antologiar innom sosioonomastikk, og etablera eit blogg-nettverk og eit fagtidsskrift innom sosioonomastikk.
Meir enn fagonomastikk
Dei seminara/workshopane som vi har hatt, har ikkje berre hatt deltakarar frå onomastikken og onomastikarar. Me har òg diskutert innspel og deltaking i det sosioonomastiske feltet med representantar frå andre fagfelt enn onomastikk, lingvistikk, nordistikk og framandspråk, som til dømes historikarar, sosiologar og etnologar.
Prosess, kjerne, deduktive og induktive perspektiv
Som alle andre fagfelt er sosioonomastikken også prosessuell: Faget endrar seg etter som tida går, på grunnlag av dei aktuelle studieoppgåvene og dei praktiske forskingsoppgåvene, og etter samspelet med andre fag. Verken sosioonomastikken eller andre vitskaplege fagfelt er statiske, men har ein større eller mindre grad av dynamisk karakter. Fagfeltet sosioonomastikk kan såleis både snevrast inn og utvidast. Etter kvart kan me få ulike undergrupper i sosioonomastikken med sine eigne merkelappar, slik me ser i dei fleste andre vitskapsgreiner. Altså eit slags «top-down»-perspektiv der me tek utgangspunkt i eit fagleg minimumskrav som representerer ein sosioonomastisk kjerne, og så karakteriserer me fagfeltet sosionoomastikk på grunnlag av dei faglege aktivitetane og den forskinga som tilfredsstiller den på førehand faglege definerte kjernen, og karakteriserer eller definerer så disiplinen ut frå den faglege kjernen og dei særtrekka som karakteriserer dei forskjellige forskingsoppgåvene, studiane og faglege tilnærmingane. Altså eit slags deduktivt perspektiv.
Men me kan også snu problemstillinga på hovudet å studera sosioonomastikken som ein overterm eller samleterm for forskjellige onomastiske aktivitetar som skil seg ut ved å ha noko felles – som t.d. studieobjekt, empiri, metode, teori, kontekst etc. Slik blir sosionomastikken ein samlesekk for studiar og vitskaplege aktivitetar med mange ulike faglege utgangspunkt. Altså eit «bottom-up»-perspektiv. I dette tilfellet samanliknar og jamfører me ulike studiar og forskingsoppgåver som har eit felles onomastisk perspektiv med vekt på den relasjonen som fyrstelekken i nemninga sosioonomastikk, sosio, representerer. På denne måten får me ei avgrensing eller ein definisjon ut frå eit slags induktivt perspektiv i forsøket på å avgrensa faget.
Faglege avgrensingar problematiske
Avgrensingar av hovudfagfelt er utfordrande og vanskelege. Korleis skal me relativt kort og forståeleg avgrensa fagområde som kultur, religion, historie, sosiologi, etnologi, arkitektur etc.? Og ikkje minst korleis kan avgrensinga av særfagfelt – som religionssosiologi, lokalhistorie, musikketnologi, brutalisme (arkitektur) etc. – utførast?
Definisjon og kategorisering
Definisjonar har med kategorisering å gjera. Me kategoriserer ein disiplin i høve til andre disiplinar. Og for å kunna kategorisera, treng me eit sett med parameter som kan vera med å avgrensa disiplinen mot andre fagdisiplinar eller i høve til den overordna disiplinen eller mor-disiplinen, her onomastikken, og i høve til andre onomastiske del- eller underdisiplinar.
Strukturen i nemninga sosioonomastikk
Disiplinen vår har merkelappen sosioonomastikk som er sett saman av to hovudlekkar: utmerkingslekken sosio og hovudlekken onomastikk. Hovudlekken onomastikk kan også delast opp i to hovudlekkar med ein hovudlekk og ein utmerkingslekk, men i denne samanhengen er dén samansetjinga uinteressant. I nemninga sosioonomastikk finst det vel ei nokså utbreidd samforståing i fagmiljøet vårt om at hovudlekken onomastikk tyder ‘namnegransking’. Ein kan sjølvsagt diskutera kva ‘namnegransking’ tyder og inneber, men også den problemstillinga er uinteressant i denne samanhengen, bortsett frå at fagfeltet sosioonomastikk skal ha noko med namn og namnegransking å gjera. Utmerkingslekken sosio i nemninga sosioonomastikk, er derimot utfordrande, for kva for innhald ligg det i denne termen og korleis kan, skal eller bør utmerkingslekken sosio styra forståinga eller definisjonen av fagfeltet sosioonomastikk?
Prefikset sosio
I termen sosio kan det semantisk liggja så mangt. Førelekken sosio vert nytta i ei mengd med nemningar som meir eller mindre presist karakteriserer eller avgrensar eit fagområde, eit fagfelt, eit studium – eller ein eigenskap. Slår me opp i nettordboka NAOB, som står for «Det Norske Akademis ordbok, får me mellom anna opp desse samansetjingane:
Altså døme på ein variert bruk av førelekken sosio med ei stor breidd i semantisk tyding.
Sosionomastikk versus sosiolingvistikk
For oss er det nærliggjande å jamføra termen sosioonomastikk med sosiolingvistikk av di termen sosioonomastikk strukturelt er laga etter mønster av termen sosiolingvistikk. Dessutan er dei to termane parallelle ved at dei begge er konstruerte på eit språkleg grunnlag, lingvistikken. Sosiolingvistikk er ein del av lingvistikken, og også sosioonomastikken er ein del av lingvistikken då onomastikk også vert rekna som ein del av lingvistikken.
I begge tilfelle er det snakk om lingvistiske, altså språklege, disiplinar med eit sosio-perspektiv. Det vil seia at det lingvistiske perspektivet er det primære, ikkje sosio-perspektivet. Sosio-perspektivet modifiserer eller presiserer derimot den lingvistiske tilnærminga.
På møta våre, workshopane, kan me «mellom linene» tolka ei forståinga av disiplinen sosioonomastikk som at den er like mykje sosio som lingvistisk, det vil i praksis seia like mykje ein «sosial» eller «sosiologisk» disiplin som ein lingvistisk.
No kan ein diskutera i kva grad sosiolingvistikken alltid har hovudvekta på det lingvistiske aspektet, og om ikkje sosio-aspektet i fleire høve kan vera like eller vel så dominerande i dei praktiske sosiolingvistiske analysane og dei vitskaplege sosiolingvistiske arbeida.
Språksosiologi og namnesosiologi
Som ein pendant til termen sosiolingvistikk finst termen språksosiologi. Språksosiologi er den disiplinen som vert utført med hovudvekt på det sosiale perspektivet. Også slike arbeid og studiar finst det fleire av. Dei språksosiologiske arbeida vert tradisjonelt utført av fagfolk med ein sosialvitskapleg eller sosiologisk bakgrunn. Altså «sosiologiske» studiar av onomastisk materiale.
Dersom me innom vårt fagfelt skulle skilja mellom studiar av lingvistisk og sosial karakter, etter mønster frå den faglege kontrasten mellom sosiolingvistikk og språksosiologi, kunne me tenkja oss ein fagleg kontrast mellom sosioonomastikk og namnesosiologi.
Onomastikk versus samfunn – årsaker og forklaringar
Kva skal ein leggja i førelekken sosio i nemninga sosioonomastikk? Dersom me igjen jamfører med sosiolingvistikken, ligg det – i alle fall faghistorisk sett – eit sterkt element av årsakspotensiale i denne lekken. Disiplinen sosiolingvistikk vart etablert tidleg på 1960-talet, og målet var både å beskriva og å kunna «forklara», det vil seia kunne avgrensa eller identifisera årsakene til den språklege variasjonen i samfunnet på grunnlag av på førehand klart avgrensa sosiale makrostorkeikar (som sosial klasse, kjønn, alder, utdanning, yrke etc.). Altså bak låg det ei førestelling om eit slag styrande eller kausalt tilhøve. Det galdt å forklara språkleg variasjon på grunnlag av sosiale tilhøve. Framleis i dag kan me sjå korleis forklaringstilnærminga eller kausalitetstilnærminga dominerer sosiolingvistikken, enn om dei sosiale faktorane eller dei sosiale tilhøva som ein ser den språklege variasjonen i høve til, kan vera annleis enn på 60-talet. Eit viktig spørsmål for oss blir om også sosioonomastikken skal eit (sterkt) forklarings- eller kausalt perspektiv ved å leggja (hovud)vekt på å identifisera eller kartleggja sosiale årsaksfaktorar til onomastisk variasjon og praksis.
För min doktorsavhandling undersökte jag för drygt 15 år sedan finlandssvenskars syn på främst engelsk påverkan på deras modersmål. Resultatet kan kortfattat och generaliserat sägas vara att finlandssvenskar på direkta frågor sade att de tyckte att de engelska lånord som kommer in i svenskan har en negativ effekt. I ett matched guise-test som mätte deras undermedvetna attityder kunde man likväl se att de tillskrev engelska ord i ett annars helsvenskt sammanhang en del positiva egenskaper. Min slutsats var att de i viss mån när de besvarade frågor som jag i rollen som språkvetardoktorand ställde dem, anpassade sig och gav som svar vad de, antagligen omedvetet, trodde att jag ville höra. Förutom när det gällde företagsnamn.
Som diskussionsunderlag i de gruppintervjuer som jag gjorde använde jag en del annonser ur en svenskspråkig dagstidning som utkommer i Sydösterbotten. Annonserna gällde företag med engelska namn som var verksamma i Närpes, en av de mest svenska kommunerna i Finland.
Att företag har engelska namn är inget ovanligt i Närpes. I en annan studie har jag beräknat att 20 procent av företagen i Närpes år 2011 innehöll engelska namnelement, medan motsvarande siffra i den helfinska grannkommunen Östermark var 9 procent. I Hudiksvalls kommun, som ligger på andra sidan Bottenhavet, innehöll 11 procent av företagsnamnen engelska namnelement.
Exempel på företag med engelska namn i Närpes, Finland. (Foto: Leila Mattfolk)
Närpes är känt för sin starka dialektidentitet, men dialekten lyser i företagsnamnen med sin frånvaro. Ett försök att ”översätta” det engelska företagsnamnet Run & Go till Närpesdialekt i en av informantgrupperna (”Spring & ga”, ”Spring & promenier”, ”Kuut & ga”) väckte en allmän munterhet som tydde på att de ansåg att företagsverksamheten var en seriös aktivitet där dialekten inte riktigt platsar (nämnas bör att intervjun gjordes på dialekt). Att komma åt företagarnas underliggande motiveringar till deras namnval är svårt. En förklaring till att engelskspråkiga företagsnamn understöds är den tvåspråkiga kundkrets som företagarna vill nå; företagarna ser engelska namnformer som mer neutrala än svenska eller finska namn när de vill locka kunder ur bägge språkgrupperna – liksom ur den växande invandrargruppen i Närpes.
Det var tydligt att mina informanter tyckte att valet av engelska i företagsnamnen var helt i sin ordning. I samma grupp som roades av översättningarna av namnet Run & Go på en sportaffär förs följande diskussion:
Benjamin: det är ett namn som heter Run & Go (.) *knepigt* (.) men han har ju lyckats då med sin liksom att få fram en identitet på sitt företag (..) är ju unikt ( ) betyder någonting för liksom dem som är internationella dom som bor lokalt och inte kan engelska hittar liksom (.) förknippar till det
I : mm
Benny: så blir det Rungo
Benjamin: så har han ju fått en identitet för sin affär (..) har ju lyckats med sin marknadsföring då
De konstaterar alltså att namnet Run & Go på en sportaffär är rätt lyckat, åtminstone ur marknadsföringssynpunkt. De som kan engelska förstår vad det betyder och för dem som inte kan engelska är det helt enkelt en affär som heter Rungo. De menar också att namnet därför ger affären en identitet.
Och faktum är att den numera nedlagda affären bland närpesborna var känd som Rungo (utan &-tecknet), både i tal (/’rungo/, som ett ord, och med svenskt uttal av u:et) och i skrift, oberoende av om man skrev på standardsvenska eller på dialekt. Närpesborna hade tagit det engelska namnet och ”glokaliserat” det, dvs. gjort det till sitt eget:
”Jag läst i den lokalatidningern (Sydin) att Rungo hade minus 50% på kläder och skor” (blogg: http://jenni.papper.fi/)
”imåråst for ja ti rungo å sku ha mina domarkläder tärt ikvield” (blogg: http://amanainen.blogg.se/)
I samma diskussionsgrupp som Benjamin och Benny fanns även Bengt, och om bruket av engelska i företagsnamnen konstaterar han: ”Inte skulle jag ha reagerat att herre gud hur kan de göra så mot svenska språket! inte”.
Även om min avhandling kunde visa att finlandssvenskarna generellt uttryckte negativa åsikter om engelsk påverkan på deras modersmål, åtminstone i en intervjusituation, kan vi här konstatera att
engelskspråkiga företagsnamn inte uppfattas som något problem,
namn inte uppfattas som en del av språket, dvs. det gemensamma kulturobjektet som är värt att värna.
Den skillnad mellan uttalade, något negativa åsikter och undermedvetna, positiva attityder till de engelska lånorden som kom fram i avhandlingen finns inte i diskussionerna kring engelska företagsnamn. I de diskussionerna är så gott som alla informanter uttalat positiva till de engelska namnen och de anser att valet av namn enbart är en företagares egna personliga angelägenhet.
I min studie av de närpesiska företagsnamnen var det som sagt förvånande få namn som speglade det annars så dialektala samhället. Det är därför glädjande att en ny glasskiosk i kommunen fått namnet Glasstrutin, där det enkla bytet av e till ett i avslöjar en stark dialektidentitet. Jag vet var jag ska köpa mina glassar i sommar.
Litteratur
Mattfolk, Leila, 2011. Attityder till det globala i det lokala: Finlandssvenskar om importord. Oslo: Novus.
Mattfolk, Leila, 2011. Finlandssvenska åsikter om och attityder till modern språkpåverkan. University of Helsinki: Nordica Helsingiensia 26.
Mattfolk, Leila, 2017. Attitudes towards globalized company names. I: Socio-onomastics: The pragmatics of names, red. av Terhi Ainiala & Jan-Ola Östman. (Pragmatics & Beyond New Series 275). Amsterdam: John Benjamins, s. 166–181.
Den 21 november 1487 inleddes en rättegång vid rådhusrätten i Stockholm med anledning av en ung kvinnas död. Det är kanske den mest omfattande brottsutredning som har bevarats från det medeltida Sverige. Rättegångsreferaten täcker sidorna 235–239 i det andra bandet av utgåvan av Stockholms stads tänkeböcker. Som jämförelse är handlingarna från ett mer normalt ärende införda omedelbart efteråt: ”Samma dag erkände Henrik Henriksson att han slog ihjäl färjekarlen vid Stäket. För det dömdes han till svärd. I from åminnelse.”
Efter flera förhör erkänner kvinnans husmor sig skyldig till misshandel med dödlig utgång. I förhandlingarna omtalas ett trettiotal personer: aristokrater, borgerskap, tjänstefolk och en bonde med sin son. Handlingarna blir därför ett tacksamt material för en betraktelse över tidens personnamnskick. Den tryckta texten och ett referat av händelserna är tillgängliga på webbplatsen Stockholmskällan. Här under finns en lista på de omtalade och på deras omtalsfraser.
Eva spinner. Detalj av senmedeltida kalkmålning från Häverö kyrka i Uppland. Foto: Lennart Karlsson. Från Historiska museets webbplats.
Mickel Raukas hustrus piga och hennes närmaste omgivning
Det mest uppseendeväckande är att den mördade kvinnan aldrig namnges, trots den detaljerade framställningen. Från samtidens perspektiv var hennes namn tydligen oviktigt; hennes roll som piga i borgaren Mickel Raukas hus var det väsentliga. Hon kallas bara pigan med olika tillfälliga bestämningar, bl.a. ”den arma, döda pigan”. En annan av Mickel Raukas hustrus pigor presenteras i egenskap av vittne med namnet Marta. Vi får också reda på vad den mördade pigans far heter: Per Diekn från Pemars socken i sydvästra Finland. Hans identitet var viktig, eftersom han som närmast anhörig var den som skulle uppbära mansbot. Fadern bär ett av de vanligare binamnen i det medeltida Sverige (fornsvenskt Diækn, vilket kan tyda på skrivkunnighet). Att han omtalas med en svensk namnfras, trots att hans modersmål sannolikt är finska, är väntat; det är snarare regel än undantag att finska namnformer inte slår igenom i skrift.
Pigans husmor har det typiska omtalssättet för en stadgad borgerska. Det märkliga hustru Dorathea Michel Raukes, med hustrutitel och mannens namn i genitiv, är vanligt i stadsböckerna. Hon omtalas även flera gånger som ”Mickel Raukas hustru” och dylikt, och blir alltså i första hand identifierad i förhållande till sin man. Ett av vittnena är kanske borgaränka: Birgitta Swens i Mickel Raukas gård, där Swens troligen syftar på Birgittas make. Hon omtalas utan hustrutitel, vilket kan tyda på rätt låg status. Birgitta har en inneboende i sitt hus, den säkerligen ogifta Kaderin Arffuidz dotther.
Borgare
Den största gruppen i framställningen är borgare. De omtalas vanligen med förnamn och med ytterligare ett element, som har efternamnsliknande funktion: ett tillnamn, ett patronymikon eller en yrkesbeteckning (Erick Praal, Hinrik Ericsson, Benct bältare). Den sociala statusen för borgare som saknar yrkesbeteckning får anses vara känd av omgivningen; status framgår oftast inte av omtalssättet. Ibland anges eller antyds att det rör sig om en rådman (Anders Suensson kemmeneren respektive erlig man Erich Gislasson), medan i andra fall rangen lämnas omarkerad (Peder Skytte). Att en man är hantverksmästare visas vanligen med en yrkesbeteckning. Däremot förekommer normalt ingen yrkesbeteckning för köpmän; ett undantag är Claues Screddere mercator, där upplysningen att han är köpman är tillfogad för att visa att han inte är skräddare.
Ett särskilt namnskick tillämpas för bårdskärare (”kirurger”), som vanligen omtalas med titel och förnamn: mester Lodwijck. Omtalet av en av borgarna, Lasse, som har varit med och synat den döda pigan, bryter det prydliga mönstret. Det bör handla om en för skrivaren relativt okänd person. Han identifieras informellt men effektivt efter sin företrädare i äktenskapet: ”Lasse, som fick Pinnow-Heikes hustru”. Vi kanske har en liknande identifikationsstrategi i Mickel Rauka själv, som kanske i själva verket är gift med den ursprunglige Raukas dotter. En ”Mickel Raukamåg” är omtalad 1477, och det ligger nära till hands att anta att den personen är identisk med Mickel Rauka.
Livshjulet, målning av Albrekt målare (Albertus Pictor) i Härkeberga kyrka, Uppland. Foto: Sören Hallgren, Nordiska museet. Från digitaltmuseum.se. (Albrekt målare och Mickel Raukas piga var samtida med varandra i den lilla staden Stockholm.)
Fru Ingeborg och annat frälse
Märkligt nog tar flera riksråd aktiv del i rättegången. Här kan vi iaktta den strikta skillnaden mellan riddare, med ständigt utsatt herretitel, och väpnare, som trots sin ställning som riksråd får nöja sig med lösa bestämningar som ”ärliga och välbördiga män” eller ”väpnare”, och som ibland blir helt utan rangbeteckning. Talande är att ställningen som riksråd inte omtalas på något sätt, utan förutsätts vara känd. Med motsatt tendens omtalas riksföreståndaren Sten Sture som ”vår herre och hövitsman”.
En man som uppträder som borgensman för hustru Dorotea är Mats Lytke. Hans sköldebrev från 1483 är bevarat, och han borde alltså höra till frälset, men detta tycks inte ha påverkat vare sig hans verksamhet som borgare och köpman eller hans omtalssätt. Även en av rikets förnämsta kvinnor omtalas, när hon ber om nåd för hustru Dorotea, den danske riddaren Åke Axelssons dotter och riksföreståndarens hustru ”fru Ingeborg herr Sten Stures”. Vi kan ana att stadsboksgenren är mycket snål med att skriva ut patronymika för kvinnor, oavsett status. Särskilt gäller detta gifta kvinnor, som ju mycket ofta identifieras i förhållande till sina män.
Jöns i Söderby och hans son
Nyckelroller i förhandlingarna intas av bonden Jöns och hans son. Jöns presenteras först som Jöns i Söderby, vilket säkert var precist nog för omgivningen. När riksråden är med i rätten höjs dock formalitetsgraden, och han skrivs Jöns Persson j Söderby pa Mwnsöön. Han omtalas även som bonden och som ”förskrivne bonde Jöns i Söderby”. Jöns son presenteras omständligt som ”Jöns Perssons son i Söderby i Munsö, hetandes Peder Jönsson”. Senare kallas han även pilten.
Avslutning
Den som har orkat läsa så här långt håller nog med mig om att omtalssättet för de uppträdande i målet mot Mickel Raukas hustru har betydande social relevans. Från namnforskningens synpunkt är det intressant att studera hur namn samverkar med andra språkliga enheter för att identifiera individer och tilldela sociala positioner.
Den text som vi har undersökt är betydligt mer avslöjande än flertalet moderna texter, trots, eller delvis tack vare, att vissa särdrag är förbryllande. Varför lyfts vissa förhållanden fram medan andra är helt omarkerade? Delvis kan det nog förklaras med texternas perspektiv, skrivna som de är med utgångspunkt i en manlig, borgerlig elit. I grund och botten levde man också i så små samhälleliga förhållanden att stora luckor i hur omtalssättet återspeglade den samhälleliga strukturen inte innebar några större kommunikativa problem.
Stadsböckernas värld ter sig säkert mycket främmande för de flesta av oss. Stora steg mot dagens verklighet tas under 1600-talet, då bl.a. en sorts revolution i omtalssätt genomförs i Sverige, med införande av släktnamn och nya titlar. Några exempel från 1700-talets början är ”landshövdingen högvälborne baron Olof Törnflycht”, ”grevinnan högvälborna fru Christina Lewenhaupt”, ”handelsman Mats Fagerholm”, ”hattstofferareänkan hustru Eva Margareta Schröder”, ”drängen Eric Malmsten”,”Hushållerskan Maria Berling”. Ett nytt samhälle manifesteras i nya omtalssätt. Ännu en revolution inträffar som bekant under 1900-talet, med en drastisk reducering av bruket av titlar och även av efternamn. Vad säger det om dagens svenska och kanske även nordiska samhälle och självbild? Är vi jämlika, individualistiska och kanske en smula infantila?
De omtalade:
Pigan, omtalad som: pigan (preciserat med bl.a. ”den piga som han förde hit in i staden”, ”den döda pigan”, ”den sjuka pigan”, ”den döda pigan, som låg framför Huvendals port, som hade tjänat Mickel Rauka”, ”den arma (fatiga) döda pigan”). Pigans far: Per Diekn i Pemars socken.
Mickel Raukas hus, omtalat som: Michel Raukes hwss, Michel Raukes gardh. Dorotea, omtalad som: ”Mickel och hans hustru”; Michel Raukes hwstru; hustru Dorathea Michel Raukes; hustru Dorathe. Mickel Rauka, omtalad som: Michel Raucka; Mickel; ”bonden själv” (i egenskap av borgensman för sig själv).
Vittnen till händelseförloppet: RådmannenPeder Skytte:Peder Skytte. Jöns i Söderby, omtalad som: Jöns i Söderby (och hans lege quinno); Jöns Persson j Söderby pa Mwnsöön; Jöns; bonden; ”förskrivne bonde Jöns i Söderby”. Hans son: JönsPerssonssön j Söderby j Mwnszöö, hetendes Peder Jönsson; pilten. Birgitta: ”BirgittaSwens som bor i Mickel Raukas gård”. Hennes hyresgäst: ”hennes huskvinna, som hette KaderinArffuidzdotther”; Kaderin. Pigan Marta: ”en piga som hette Marta, som också hade tjänat Mickel Raukas hustru med den döda pigan”; ”samma piga”; Martha.
Syningsmän: rådmannen och kämnären Anders Svensson: AndhersSuenssonkemmeneren. Köpmannen Jakob Månsson: Jacop Mansson. Köpmannen Klas Skräddare: Claues Screddere mercator. Grytgjutaren Karl: Karl gritegiwtere. Bårdskäraren Ludvig : mester Lodwijck. Lasse: Lasse, Pynnow Heyke vxor fich.
Borgensmän: Köpmannen Henrik Eriksson: Hinrik Ericsson. Köpmannen Jöns Andersson: JenisAndersson. Köpmannen Erik Prål: ErickPraal. Köpmannen Anders Schulte: AndhersSculte. Köpmannen Olof Lång: OleffLangh. Köpmannen Hemming Olsson: HemminghOlsson. Köpmannen och f.d. rådmannen Per Olsson:PedherOlsson. Köpmannen och frälsemannen Mats Lytke: MattisLytke. Sadelmakaren Bengt: Benctbeltere.
I rätten: Borgmästaren:borgamesteren. Riksråden: ”i ärliga ok välbördiga herrar och mäns närvaro, herr Ture Turesson, herr Ivar Gren, herr Erik Ottesson, riddare, Arvid Trolle och Bengt Åkesson, väpnare. – herThwreTwresson; herTwre. herYwer Gren. herErickOtsson. ArffuitTrolle; Arffuit. BencktAkasson. Rådmannen Erik Gislason: erlig man Erich Gislasson. Riksrådet och väpnaren Per Ragnvaldsson: PedherRagwalsson.
Högre instans: Sten Sture: ”vår herre och hövitsman”.
Anmärkningar: Jöns i Söderbys ”legokvinna” representerar ännu ett sätt att omtala kvinnligt tjänstefolk. Angivelsen ”köpman” är i ett par fall något osäker men mycket sannolik. – Flera av de inblandade personerna är upptagna i Sveriges medeltida personnamn (som har kommit fram till Iøsse). Se om syskonen Ingeborg Åkesdotter och Bengt Åkesson under Ingeborgh 1464 respektive Benedikt 1471 och om den obarmhärtiga husmodern under Dorothea 1487. En preliminär digital version av SMP finns här.
Litteratur
Kousgård Sørensen, John, 1985: Hustrunavne. I: Regional och social variation i nordiskt personnamnsskick. (NORNA-rapporter 29.)
Leibring, Katharina, 2011: Karin, Kirstin och Per Månssons svära – det tidiga 1600-talets kvinnonamn och namnfraser i Sverige. I: Studia anthroponymica Scandinavica 29.
Nedrelid, Gudlaug, 2009: Titlar og tilnamn i Heimskringla. I: Namn og nemne 26.
Peterson, Lena, 1983: Personnamn/personbeteckningar i några fornsvenska källor. Försök till indelning och beskrivning. I: Personnamnsterminologi. (NORNA-rapporter 23.)
Pettersen, Egil, 1981: Personnavn i Vest-Norge 1450–1550. Oslo.
Ryman, Lennart, 2009: Designations of origin in 15th-century Stockholm. I: Names in multi-lingual, multi- cultural and multi-ethnic contact. Proceedings of the 23rd International Congress of Onomastic Sciences. Toronto.
— 2015: Namnfrasvariation och sociala gränser i det senmedeltida Stockholm. I: Navne og skel – Skellet mellem navne. (NORNA-rapporter 91:1.)
— 2016 Nya attribut – nya namn. Namnfraser ca 1500 och ca 1700 – en jämförelse. I: Studia anthroponymica Scandinavica 33 (2015).
— 2018. Occupational designations in late medieval Stockholm. I: Namen und Berufe. Leipzig. (Onomastica Lipsiensia 13.)
Sundström. Agneta, 2004: Mæster Sigga hustrv, hustrv Birgitta Midakers och hustrv Elin i Sæby. Olika sätt att benämna kvinnor i Arboga stads tänkebok. I: Namn. Hyllningsskrift till Eva Brylla den 1 mars 2004. (Namn och samhälle 15.)
Wahlberg, Mats, 1999: Uppsalaborgare på 1600-talet. I: Runor och namn. Hyllningsskrift till Lena Peterson den 27 januari 1999. Uppsala. (Namn och samhälle 10.)
I april 2019 forsvarede jeg min ph.d.-afhandling Adam Gottlob Øhlenschlæger Hauch & Jeppe Smed Jensen. Et studie af etableringen af det efternavnetypologiske mellemnavn i Danmark i 1800-tallet på Københavns Universitet. I afhandlingen har jeg med udgangspunkt i navne registreret i den danske folketælling fra 1880 undersøgt, hvordan efternavnetypologiske mellemnavne har vundet indpas i den brede danske befolkning i netop 1800-tallet. Mellemnavne har ikke haft nogen fremtrædende rolle i den danske personnavneforskning, og der er derfor tale om den første undersøgelse over mellemnavnebrugen i Danmark, der omfatter hele landet.
Det empiriske materiale består af navne på de næsten to millioner individer, der er optegnet i folketællingen 1880, og mellemnavne er identificeret med sikkerhed hos omkring 111.500 personer, hvilket modsvarer lidt over 6 %. Samtidig kan dele af afhandlingen betegnes som historisk socioonomastik, da såvel geografiske som demografiske aspekter indgår i de analytiske dele.
Folketællingen fra 1880 som kilde til mellemnavnebrugen
At valget af empirisk stof til afhandlingen faldt på en folketælling, og lige netop den fra 1880, har mange årsager. Væsentligst er affattelsestidspunktet da det ligger tilpas sent efter de navnerestriktioner, der blev indført i Danmark i 1828 og skærpet i 1856, og som betød, at der blev indført faste slægtsnavne i landet. Ved at undersøge navnebrugen, som den tager sig ud i 1880, kan vi få indikationer for, hvorvidt disse restriktioner har haft betydning for brugen af mellemnavne. Dette kan gøres ud fra de aldersangivelser, der står anført for hvert enkelt individ, men der skal dog tages det forbehold, at der intet har været til hinder for, at personer har tillagt sig et mellemnavn i løbet af livet, for eksempel i forbindelse med ægteskab eller flytning.
Sagt på en anden måde: en person, der bærer mellemnavn, og som er født før 1856, kan sagtens have tillagt sig mellemnavnet efter skærpelsen af navnerestriktionerne. Det kan også nævnes, at der måske er forskel på, hvad forskellige generationer har anset som deres navn, og dermed hvad der skulle anføres i en folketælling. Man kan forestille sig, at ældre mennesker, der har været kendte med tilnavne hele deres liv, har anset det for passende at få deres tilnavne registrerede, måske som mellemnavne.
En anden grund til valget af kilde er, at 1880-folketællingen, ligesom mange andre folketællinger, indeholder en række af supplerende oplysninger om de enkelte individer, der med fordel kan inddrages i analyser af navnebrugen. Derved kunne brugen af mellemnavne i 1800-tallet undersøges ud fra demografiske parametre såsom køn, sociale forhold og alder foruden de geografiske parametre med hensyn til regional variation og forskelle på by og land.
I et blogindlæg fra maj 2019 er nogle af undersøgelsens resultater samt afhandlingens resumé præsenteret, og derfor vil jeg her kun meget kort opstille et par af de overordnede iagttagelser, inden jeg i stedet vil rette fokus imod Dansk Demografisk Database, der muliggjorde en undersøgelse af denne størrelse.
Jyske mænd med mellemnavne.
Overordnet viste der sig betydelige geografiske forskelle i mellemnavnebrugen, og det overraskende er, at de langt oftere findes i de rurale områder i Jylland, og er mindre i brug i byerne, ikke mindst i København. Kønsmæssigt er der også stor forskel på brugen af mellemnavne, da 90.713 mænd er noteret med mellemnavne, mens kun 20.713 kvinder er det. Det svarer til, at 9,54 % af folketællingens mandlige individer er noteret med et mellemnavn, mens dette er tilfældet for blot 2,11 % af kvinderne.
I det patriarkalske samfund kan det tænkes, at det har været vigtigere at navngive drengebørn med mellemnavne. Det er traditionelt mænds navne, der videregives i fremtidige generationer, og det er ofte drenge, der står først i rækken med hensyn til arv. Derfor synes det nærliggende, at ægte patronymer eller slægtsnavne, der på anden måde viser et tilhørsforhold til den nærmeste familie, har været vigtigere at give videre som mellemnavne til drengebørn end pigebørn. Dog er der også her store regionale forskelle, og i nogle egne findes en anseelig andel af kvinder med mellemnavne, hvilket særligt er tilfældet på øen Mors i Nordvestjylland. Her er generelt flere kvinder anført med mellemnavne, end der er mænd med mellemnavne i mange af de fynske og sjællandske egne.
Dansk Demografisk Database
At en så omfangsmæssig undersøgelse, hvor navnebrugen hos næsten to millioner individer er inkluderet, kunne gennemføres, skyldes i høj grad databasen Dansk Demografisk Database (DDD). Der er tale om et igangværende crowdsourcing-projekt, der organiseres af Rigsarkivet, Statens Arkiver. Projektet blev påbegyndt i 1992 under navnet KildeIndtastningsProjektet (forkortet Kip) som et samarbejde mellem Dansk Data Arkiv og forskellige slægtsforskningsforeninger, med et formål om en bedre koordination og mere fokus på kildeafskrivning. Centralt i projektet står de mange frivillige personer, der indtaster originale kilder, hvoraf folketællinger og kirkebøger udgør de væsentligste. Men også andre kildegrupper, der er velegnede til studier af historisk socioonomastisk karakter som eksempelvis skifteprotokoller, indfødsretstildelinger og en mere kuriøs database over jyder med særlige navne (Nygaards sedler), er omfattet af projektet.
Når DDD er en god kilde til undersøgelser af historisk navnebrug, er det blandt andet fordi indtastningens hovedprincip er, at den digitaliserede database skal være den originale kilde tro og afspejle den oprindelige tekst, der derfor indtastes så nøjagtigt som muligt. I vejledningen til kildeindtastningen er det beskrevet, hvornår en indtaster kan foretage afvigelser fra originalkilden i det indtastede. Det er for eksempel tilfældet, når et patronym i kilden er skrevet i to ord, Niels Datter, så rettes det til Nielsdatter. Ofte skal en ændring eller en forklarende tilføjelse indføres i kantet parentes. En række fornavne optræder undertiden forkortet, og når det navn, forkortelsen kan opløses til, kendes med sikkerhed, da kan navnet anføres, som det ofte ses med Andr. [Andreas], Chr. [Christian] og Joh. [Johannes] med flere. Ofte vælger indtastere også at anføre efternavne i kantet parentes. I folketællingerne drejer det sig i reglen om husfaderens efternavn, der tilføjes ved hustruer, der ofte står anført uden efternavn eller står anført med fødenavn, og også børn, der ofte er optegnede uden efternavne.
Fejlskrivninger i originalkilderne, for eksempel misstavede navne, føres videre i den digitaliserede database, men også i digitaliseringsprocessen sker uundgåeligt fejl, og slåfejl som Amrie (Marie), Kirstian (Kristian) og Nielsne (Nielsen) sniger sig ind. Fejlene i digitaliseringsprocessen vil på sigt blive holdt nede på et minimum, da projektet omfatter en korrekturlæsning på alt det indtastede. Imidlertid er processen med korrekturlæsning langt fra så fremskreden som selve indtastningen, og for folketællingernes vedkommende er status ifølge projektets oversigt, at otte folketællinger, 1787, 1801/03, 1834/35 1840, 1845, 1850, 1860 og 1880, her i maj 2020 er (så godt som) færdigindtastede, men ingen er færdigkorrekturlæste. Ikke desto mindre giver DDD allerede nu et særdeles brugbart og nyttigt materiale, der er yderst anvendeligt i forhold til større landsdækkende studier over navnebrugen i Danmark i det 18. og 19. århundrede.
Floor Clausen, Nanna. (2001). Kildeindtastningsprojektet. I: Metode & Data. DDA Nyt. nr. 84, 2001:1, s. 22–29.
Floor Clausen, Nanna. (2015). The Danish Demographic Database — Principles and Methods for Cleaning and Standardisation of Data. I: Gerrit Bloothooft, Peter Christen, Kees Mandemakers & Marjin Schraagen (red.), Population Reconstruction, s. 3–22. Cham: Springer.
Kællerød, Lars-Jakob Harding. (2019). Adam Gottlob Øhlenschlæger Hauch & Jeppe Smed Jensen. Et studie af etableringen af etableringen af det efternavnetypologiske mellemnavn i Danmark i 1800-tallet. (Ph.d.-afhandling). Københavns Universitet: København. Online tilgængelig
Laustsen, Hans Martin & Hans Jørgen Marker (uden år). Vejledning i kildeindtastning. DDD
Aud-Kirsti Pedersen Stadnamnansvarleg for Nord-Noreg i Kartverket
Som ein av forvaltarane av lov om stadnamn i Kartverket, får eg frå tid til annan ønske om at naturlokalitetar må gjevast namn. Eg vil gje nokre eksempel på slike ønske vurdert ut frå reglane i lov om stadnamn. Lov om stadnamn gjeld ikkje for alt område som hører til kongeriket Noreg. Dei polare områda blir forvalta etter andre reglar, og eg vil også komme inn på reglane som gjeld her.
Namngjeving av naturlokalitetar på det norske fastlandet og i norske polare område
Det er ulike reglar for namnsetting av naturlokalitetar på det norske fastlandet og i norske polare område. Den viktigaste skilnaden er at det ikkje er utforma reglar for namnsetting på fastlandet i motsetnad til i dei polare områda, der reglar finst. Reglane for namnsetting av stader i dei polare områda blir handheva av Norsk Polarinstitutt, ein etat under Klima- og miljødepartementet, og reglane går tilbake til 1920-talet.
På det norske fastlandet er forvaltninga av stadnamn i offentleg bruk regulert av lov om stadnamn sidan 1.7.1991, og i tillegg forskrift om stadnamn. Lova og forskrifta gjev reglar for skrivemåten av m.a. naturnamn, men ikkje om namnsetting av naturlokalitetar. Det er Statens kartverk, også omtala som berre Kartverket, som er vedtaksorgan for skrivemåten av m.a. naturnamn. Kartverket er ein etat under Kommunal- og moderniseringsdepartementet.
Reglar for namngjeving
I dei norske polare områda kan nye lokalitetar gjevast namn etter desse reglane:
Namnesettinga skal halde fram etter den tidlegare innarbeidde og praktiserte norske tradisjonen for namnesetting i norske polarområde. Hovudregelen er at stadnamna skal skrivast på nynorsk. Det skal leggjast vekt på at namna er stutte, velklingande og høvelege til objektet. Det skal òg takast med i vurderinga dei stadnamna som alt er gjevne i granneområda. Nye stadnamn skal helst vere skildrande. Personnamn, til minne eller heider for personar, har tidlegare vore mykje nytta i polarområda. Ein skal vere varsam med å bruke slike no, særleg når personen har lita tilknyting til området.
Lov om stadnamn (§ 7) seier at kommunar, fylkeskommunar, statlege organ og reinbeitedistrikt kan namngje stader. Kommunar kan namngje tettstader, grender, gater, vegar, torg, bydelar, bustadfelt, kommunale anlegg o.l. Fylkeskommunar namngjev fylkeskommunale anlegg, og statlege organ namngjev statlege anlegg. Reinbeitedistrikt (dvs. administrasjonen i slike distrikt) namngjev reinbeitedistrikt. Ingen av desse organa har rett til å namngje naturlokalitetar, men Statens kartverk har rett til å fastsette skrivemåten av naturnamn.
Stadnamnlova seier ikkje mykje om namngjeving, men seier (§ 13) at stadnamntenestene skal gje rettleiing og tilråding om skrivemåte, namneskikk og namnsetjing.
I stadnamnlova omtalar § 3 Namnevern namngjeving, og paragrafen er meint å vere til hjelp for namnsetjing av stader. Første ledd i paragrafen seier:
Eit stadnamn kan berre takast i bruk på ein stad der det tradisjonelt ikkje høyrer heime dersom det ikkje er i bruk som verna etternamn, ikkje er eit særeige namn og heller ikkje må vernast av andre grunnar.
Lovpunktet omtalar kva for namn som ikkje kan nyttast i ny namngjeving, (og vi må hugse på at det gjeld andre lokalitetar enn dei som naturnamna er knytte til). Eit verna etternamn kan ikkje nyttast til å namngje ein lokalitet, og her er det lov om personnamn som speler inn. Lov om personnamn seier at om 200 eller færre personar har eit etternamn, så er namnet verna. Eit slikt namn kan altså ikkje brukast for å namngje ein stad. Eit særeige namn kan heller ikkje nyttast i ny namngjeving. Kva som er ”eit særeige namn”, blir ikkje definert, men eit etablert stadnamn vil nok reknast som eit særeige namn. Lovpunktet opnar også for bruk av skjønn med formuleringa ”andre grunnar” – ein kan altså trekke inn forhold som ikkje er nærmare omtala, alt ettersom.
§ 3 andre ledd seier:
Eit nedervd stadnamn kan berre bytast ut med eit anna namn som er på same språk, og som har tradisjon som namn på det same namneobjektet. Unntak kan gjerast dersom særlege grunnar talar for det.
Ein stad som alt har eit namn, kan altså ikkje gjevast eit nytt namn. Unntaket er om staden har meir enn eitt nedarva namn, for då kan eitt av namna takast i bruk i staden for det andre.
Dette lovpunktet har eg t.d. brukt for å avvise eit ønske frå Vardø kommune om å omdøype Kibergsneset, det austlegaste punktet i Noreg, som Østkapp. Med dette namnet ønskjer kommunen å skape eit nytt produkt til å marknadsføre området, altså eit motstykke til Nordkapp, som er ein turistmagnet. Trass i at Kartverket ikkje tillet å ta Østkapp inn på offentlege kart, ser vi at namnet likevel blir brukt lokalt for å omtale staden.
Utover det som er sagt i § 3, har ikkje lova reglar for namngjeving. Namngjeving av naturlokalitetar blir ikkje omtala. Statens kartverk har rett til å fastsette skrivemåten av stadnamn, men har ikkje rett til å namngje naturlokalitetar. Vi må gå ut frå at lova legg til grunn at naturnamna som skal få fastsett skrivemåten etter namnelova, eksisterer per se. Dei finst der på førehand – dei er nedarva. Eigenskapen nedarva eller ”nedervd stadnamn” blir definert som ”stadnamn som munnleg eller skriftleg er overlevert frå tidlegare generasjonar” (§ 2).
Ønske om å namngje naturlokalitetar
Trass i at stadnamnlova ikkje opnar for å namngje naturlokalitetar, får Kartverket inn ønske om å namngje stader. Nyleg fekk vi eit ønske frå ein person som ville namngje eit vatn og ein ås etter foreldra sine. Begge var avlidne, og dottera ville heidre foreldra med å gje vatnet og åsen nær hytta deira namn etter dei. Kartverket avviste ønsket og la til grunn for avslaget at lov om stadnamn ikkje opnar for namngjeving av naturlokalitetar.
Andre slike ønske er ikkje så lette å avslå. Turistnæringa og klatremiljø er døme på grupperingar som skapar nye namn og vender seg til Kartverket for å få namna som dei tar i bruk, til å bli offisielle namn. Namn som Stølsheimen, Breheimen og Skarvheimen er tekne i bruk av Den Norske Turistforening og lokale turlag. Namna har etter kvart blitt vanlege, og dei har fått innpass på offentlege kart.
Nyleg fekk Kartverket inn ønske frå Vesterålen Turlag om å namngje ein varde for Dronningvarden for å heidre dronninga vår. Varden blei innvidd sommaren 2016, og turlaget ønsker no å få namnet inn på offentlege kart.
Vesterålen Turlag har også bygd ei hytte i Trollfjorden i eit område som ligg avsides til, og som derfor ikkje har vore utnytta særleg mykje tidlegare. Med auka bruk av området har det blitt behov for å skape nye stadnamn, og turlaget ønskjer å få namna inn i offentleg bruk.
Frå klatremiljø nordpå har det også komme ønske om å få nye namn på fjellformasjonar inn i offentleg bruk. I publiserte turbøker og på nettstader blir bilete og kart utstyrte med dei nye namna som blir brukte i miljøet. Ein del av stadene som blir gjevne nye namn, har alt eit nedarva namn, og det oppstår ein konkurransesituasjon mellom dei nedarva namna og dei nye namna. Fjellet som eg såg kvar dag frå barndomsheimen min og omtalte som Brosmortinden, kallar klatremiljøet for Gullknausen. Det nedarva namnet er avleidd av namnet på ei steinur, Brosmora, under fjellet Brosmortinden. Ura går ned i djupt hav der fisken brosme gøymer seg mellom steinane, og namnet kjem av at ein har fiska brosme i havet ved ura. Klatrarane har gjeve fjellet eit rosande namn – kanskje ut frå at fjellet er populært å klatre i, eller kanskje av at berggrunnen består av raudfarga granitt. Etter lov om stadnamn kan ikkje Gullknausen takast inn i offentleg namnebruk, for fjellet har alt eit nedarva namn som er verna etter § 3 andre ledd.
Foto: Aud-Kirsti Pedersen: Brosmortinden
Namngjeving av nye naturlokalitetar
Klimaendringane gjer at landskapet endrar seg, og nye stader oppstår. Eit døme på dette er Vestistjønna i Hemnes kommune. Etter at delar av Vestisen, ein utlaupar av Svartisen, smelta, oppstod ei ny tjørn. Kartverket blei kontakta om at folk hadde begynt til å omtale den nye tjørna som Vestistjønna, og ein ønskte namnet inn i offentleg bruk. Sidan namnet på denne nye tjørna hadde blitt etablert i den munnlege språkbruken lokalt, vedtok Kartverket namnet etter ei lokal høyring i kommunen og etter tilråding frå Språkrådet.
Noko liknande skjedde i 2006 etter at isbreen Øksfjordjøkelen hadde smelta så mykje at ein ny fjelltopp stakk opp av isen. Brått hadde Finnmark fylke fått eit nytt fjell, som jamvel var det høgste fjellet i fylket. NRK laga ein konkurranse for å finne namn til det nye fjellet, og Loppatinden fekk størst oppslutning av di fjellet ligg i Loppa kommune. Kommunen ønskte også at fjellet fekk eit nordsamisk og eit kvensk parallellnamn, og vi fekk dermed namna Láhppičohkka (Láhppi, nordsamisk øynamn, norsk Loppa; čohkka ‘fjell’) og Lappeanlaki (Lappea kvensk øynamn, norsk Loppa; laki ‘øvste topp av snaufjell’ (Andreassen 2015: 91) og Kvensk stedsnavndatabase.
Namngjeving av naturlokalitetar på fastlandet før lov om stadnamn
Før lov om stadnamn kom, fanst det føresegner for skrivemåten av stadnamn i offentleg bruk, men desse omtaler ikkje namngjeving. Likevel viser det seg at kartografar i tidlegare tider har teke inn stadnamn, som ikkje er nedarva på offentlege kart. Dette blei eg klar over etter å ha blitt kontakta av Helen Rost Martins, som fortalde at eit vatn, Helenvatnet, ved den austre delen av Svartisen i Rana kommune var oppkalla etter ho. Helen Rost Martins, som opphavleg er frå Tromsø, hadde i sin ungdom vore med på naturvitskaplege ekspedisjonar i regi av tidlegare museumsdirektør Tron Soot-Ryen ved Tromsø Museum for å kartlegge vegetasjon, insekt- og dyreliv i Svartis-området i soner som nyleg hadde smelta fram av isen. Ekspedisjonane var i perioden 1947–1950. Den siste natta av ekspedisjonen i 1948 hadde dei slått leir ved vatnet, som i dag har namnet Helenvatnet. Også bror til Helen, Finn Rost, var med på ekspedisjonen, og fjellet Finnryggen er oppkalla etter han. Helen Rost Martins trur at også fjellnamna Bloksberg og Nunatak kan vere namngjevne av Tron Soot-Ryen, og namnet Nunatak blei gjeve av di Soot-Ryen meinte at fjellet ikkje hadde vore dekt av is. Typologisk skil namna seg ut frå nedarva stadnamn, så det er sikkert riktig at namna er gjevne av Soot-Ryen. Vi ser også eit namn Lappbreen i dette området, og Helen Rost Martins meiner at Anne Marie-breen var foreslått om denne breen for å kalle opp ein av assistentane ved museet. I staden har nokon meint at samane i området heller burde kallast opp.
Kjelde: www.norgeskart.no
Den naturvitskaplege interessa førte Helen Rost Martins seinare til Universitetet i Oslo og studium i m.a. geologi og paleontologi. I studentmiljøet blant ”geologi-gutta” på Blindern på 1950-talet fekk Helen kjælenamnet Grynet, og ut frå det som ho fortel, har statsgeolog Audun Hjelle, som var ein del av studentmiljøet på Blindern, brukt kjælenamnet hennar for å namngje ein liten holme inst i Rijpfjorden på Svalbard. At det skjuler seg eit kjælenamn bak holmenamnet Grynet, kan ein ikkje vite om ein ikkje har særskilt kjennskap til namngjevinga. Sidan ordet eit gryn ‘avskala korn; kornliknande partikkel’ kan brukast om noko smått, vil namnet Grynet først og fremst bli tolka som eit karakteriserande namn på grunn av storleiken på holmen. Om Grynet også er eit oppkallingsnamn, så har namnet ei dobbel tyding.
Vi kan nok gå ut frå at det neppe er mange andre som har fått stader oppkalla etter seg både på det norske fastlandet og på Svalbard.
Tydelegare reglar for namngjeving av naturlokalitetar?
Kartverket har tidlegare (i 2011) spurt Kulturdepartementet til råds når nokon har ønskt å namngje ein naturlokalitet som tidlegare ikkje har hatt eit namn. Departementet har uttalt at det verken ønskjer eller vil blande seg opp i namngjeving av naturlokalitetar som ikkje har fått namn frå før av. Etter at Kulturdepartementet uttrykte dette, er lova blitt endra to gonger, og forskrifta éin gong, men endringane i lov og forskrift har ikkje handla om å endra praksis når det gjeld namngjeving av naturlokalitetar.
Det er mykje som taler mot å opne opp for ny namngjeving av naturlokalitetar, for om ein opnar for namnsetting av namnlause stader i naturen, vil truleg mange ønske å foreslå nye namn. Kartverket ville måtte bruke ressursar på å undersøke om staden har eit namn frå før av, og slik etterrøking er tidkrevjande, og metodisk sett er det utfordrande.
Som saksbehandlar av stadnamnsaker i Kartverket finn eg det likevel problematisk at lova ikkje har reglar for å behandle saker om ny namngjeving av naturlokalitetar, for Kartverket får inn ønske om denne typen namnsetting. Kartverket har brukt å seie at namnet veks fram gjennom bruken, og når namnet er etablert, kan det takast inn i offentleg bruk. Men kor lang tid er tilstrekkeleg for å seie at eit namn har vakse fram? I polarområda har vi namnsettingsreglar, og etter kvart trur eg det vil bli naudsynt å utforme reglar også for namnsetting av naturlokalitetar på fastlandet.
Litteratur
Andreassen, Irene (2015): Kvenske stedsnavn i Norge. Alhaug, Gulbrand og Aud-Kirsti Pedersen (red.): Namn i det fleirspråklege Noreg. Oslo: Novus forlag, 85–103. Informasjon i e-postar frå Helen Rost Martins
Vår studiecirkel i namnforskning (nämnd på denna blogg tidigare) flyttade över till internet i dessa distanstider: våra universitet beslöt att flytta allt (förutom nödvändiga arbetsuppgifter som skötsel av djur; uni i Hfors har veterinärmedicinska och medicinska fakulteter) på distans i medlet av mars. Så vi beslöt att pröva att flytta vår namnforskningscirkel också till webben, på vår vanliga månadstid.
Nu har vi träffats en gång virtuellt. Och vad trevligt det var, och vilken bra diskussion vi fick! Givetvis underlättade det kommunikationen att vi har ett levande samband och att vi känner varandra sedan tidigare. Vi kan alltså tolka varandras språkbruk och miner – det verkar mycket vanligt att man missförstår varandra i möten på webben, och här är den risken inte så överhängande.
Vårt virtuella studiecirkelmöte. Bild: Lasse Hämäläinen
Mitt i vår
förändrade vardag har vår studiecirkel gett en uppfriskande möjlighet att ses,
och diskutera namnforskning, även i dessa ovanliga förhållanden då vi i övrigt
inte ska träffas.
Det som förvånade mig mest var att vi inte miste just alls i djup i diskussionen; liksom tidigare läste vi vår valda text (denna gång Antti Leinos lectio precursoria för doktorsdisputationen, utgiven på finska här), en av oss var beredd att presentera den, och resten att lyfta frågor och dela tankar om hur en kunde tillämpa metoder och teoretiska ståndpunkter i sin egen forskning.
En klar fördel
med att träffas på webben – vi använde programmet Zoom – är att vi lyckades få
med deltagare virtuellt som inte av olika skäl, många av dem geografiska,
lyckats komma med tidigare. Denna fördel är något att ta med sig i framtiden:
senare i år när vi säkert har mer och fler erfarenheter av virtuella
vetenskapliga möten och konferenser och olika sätt att organisera dem behöver
vi diskutera detta.
En klar nackdel var däremot att allt det där informella runt studiecirkeln blev borta, det där då man småpratar med dem som kommit tidigt, i smyg fortsätter en diskussion om vad det nu är som är aktuellt – jobb och stipendiesökningar, husdjur, och sådant där som inte är bekvämt att lyfta i en gruppzoom och inte är tema för vår studiecirkel egentligen, utan bara en av sociala interaktionen av att träffas. Jag tror det är viktigt att komma ihåg att den här sociala interaktionen är en del av att träffas, jag tror att vi kommer att behöva ses på riktigt ibland för att bli vänner; för att ha intressanta diskussioner kollegor emellan räcker det nog att ses virtuellt.
Som avslutning vill jag dock säga: helt klart är det möjligt och givande att träffas med studiecirklar på internet! Vår nästa träff har vi inskriven i kalendern på vår vanliga månadstid, och nästa artikel är vald. Och jag ser fram emot att ses virtuellt med kollegorna igen.
By Alexandra Petrulevich researcher at Dept. of Scandinavian Languages, Uppsala University Contact: alexandra.petrulevich@nordiska.uu.se; @petrulevich
Tags/keywords: East Norse; Norse World; digital humanities; place names; place-name lemma; place-name variant; gazetteer; historical socio-onomastics; historical socio-linguistics; genre; interactive GIS; philology
The Norse World platform Now as the quarantine restrictions due to COVID-19 pandemic has changed everyday routines for most of us, the professional and cultural live has mostly moved online (for those of us who actually can work at home!). We are encouraged to work at home and stay at home instead of going out, visiting concerts or museums; luckily, we still can explore digital collections of the GLAM (galleries, libraries, archives, and museums) sector and visit concerts at the world’s most renowned theatres. As for the professional part of it, it is for an academic a blessing to have access to primary and secondary material in digital format. For a socio-onomastician stuck in a sofa thinking about their new project, I would definitely recommend having a look at the Norse World platform, an interactive spatial-temporal resource for research on spatiality and worldviews in medieval literature from Sweden and Denmark: https://www.uu.se/en/research/infrastructure/norseworld/ https://norseworld.nordiska.uu.se/
Project with a spatial perspective The Norse World project (IN16-0093:1; funded by the Swedish Foundation for Humanities and Social Sciences, Riksbankens Jubileumsfond, 2017–2020) has taken a spatial perspective on the medieval literary corpus from Eastern Scandinavia as its point of departure. East Norse (that is Old Swedish and Old Danish) medieval literature is seen as a mine of information on how foreign space was perceived in the Middle Ages: What places were written about and where? Are some places more popular in certain text types or at certain times? How do place names link different texts? Until very recently, there was no way of answering these potential research questions, because available editions of East Norse texts rarely include basic place-name indices. In other words, the digital Norse World resource first released in 2018 does not repackage pre-existing material. On the contrary, the Norse World infrastructure and its interactive interface is completely new and the first of its kind.
Project data So, what is the data? The material included is a large database of geocoded attestations of foreign place names and other types of spatial references (that is people or objects or any other phenomena that can be attributed to a geographical location based on its linguistic form) from medieval East Norse texts. The scope of the project is thus unique, since most of the comparable resources (for instance, the Icelandic Saga Map) focus on place names exclusively. Old Danish Paris (Paris) and Old Swedish Ryzland (Russia) are prototypical examples of names in the corpus. Other data types include inhabitant designations, for instance Old Swedish fris ‘Frisian’; origin designations, for example Old Danish lejdisk ‘type of cloth from Leiden’; adjectives, for example Old Danish thythisk ‘German’; language designations such as Latin as well as folk etymologies of bynames, and other appellatives that contain geographical information, for instance Sunamitis ‘of Sunam’. A typical attestation in the Norse World database will include a phrase that the data item is a part of, for instance Old Swedish til egyptum ‘to Egypt’. At the time of writing, the Norse World platform comprises about 5 000 attestation of spatial references. The work on the resource is still ongoing.
Norse World socio-onomastics How does Norse World do socio-onomastics then? The platform has several, quite advanced filtering options; you can filter the material by genre, language, source (for instance, a particular manuscript you are interested in), work (that is the text the attestation appears in), type of name, level of certainty etc. By using Norse World’s interactive component, you can do a basic map overlay to compare spatial references in different texts, manuscripts or genres. Furthermore, you can download your filtered dataset as a comma-separated file for further offline analysis. In other words, you have many possibilities to compare actual language use across a medieval literary corpus. One of the findings of the project is that spatial information is conveyed differently in texts belonging to different genres. I have compared spatial profiles in two Old Swedish texts, Erikskrönikan (Chronicle of Duke Erik; 1320–1330) and Själens tröst (Consolation of the Soul; 1420–1442). Apparently, the chronicle mostly uses inhabitant designations that constitute about 60 % of the spatial dataset thus prioritising agency and animate actors. On the contrary, the major source of spatial information in Consolation of the Soul is places (80 % of the entire dataset). These results come from a tiny fraction of the corpus, a comparison of two manuscript versions of two medieval texts, but there is so much more to explore. Have a look!
Further reading
Petrulevich,
Alexandra, Agnieszka Backman, and Jonathan Adams. “Medieval Macrospace Through
GIS: The Norse World Project Approach.” The Cartographic Journal, September 25,
2019, 1–10. https://doi.org/10.1080/00087041.2019.1596341.
Petrulevich, Alexandra
(2020, in press). Med ortnamnsvarianten i centrum:
presentation av ett teoretiskt och metodologiskt verktyg för att analysera namn
i skrift. In: Meijerbergs arkiv
för svensk ordforskning.
Petrulevich, Alexandra
(forthcoming). The multi-layered spatiality of the Global North: Spatial
references and spatial constructions in the medieval East Norse literature.
My socio-onomastic research focuses on urban toponomy
and meaning-making. I am particularly interested in the modalities and socially
constructed geosemiotic conventions that enable language users to distinguish
between different grammatical categories (e.g. between proper names and
appellatives) – and therefore different kinds of meanings – in the linguistic
landscapes.
As
assistant professor of Danish Linguistics at Aalborg University, I teach a
diverse group of subjects from Danish phonetics, to rhetoric and theories of
argumentation to language history. However, I have also experimented with a
more direct kind of research-based teaching in socio-onomastics for MA students,
as I outline below. I share my thoughts on my teaching practice in the hope
that others might benefit from my experiences. Please do feel free to share
your viewpoints, experiences and give feedback so we may all benefit from an
exchange of ideas.
Teaching objectives
When
teaching socio-onomastics from an urban toponymy point of view, I find it
important that the students gain experience from actual field studies. I put
together a curriculum of texts that can be divided into four overall topics: an
introduction to onomastics, methodology, current socio-onomastic studies, and
theories of names and naming and other theoretical problems depending on
interest, such as multimodality, geosemiotics, language policy etc. During the course,
we discuss the texts on the curriculum, but I also spend time helping the
students to come up with a relevant research question/problem, and prepare them
for conducting fieldwork.
Finding
a research question is usually the hardest part for my students. The
socio-onomastic scholarship on the curriculum serves as a framework and inspiration
for them to come up with their own research questions and designs. I encourage
them to find a problem that sparks their academic curiosity as I find that a
personal interest is the best motivation for academic work. However, for those
students who find it hard to come up with a question, I present three examples
of possible studies for inspiration:
Investigation of commercial names in
the linguistic landscape: Pick a street or an area of town and take photos of the
commercial names in the study area. What do you find? (Possible angles depending
on the data could be (one or a combination of) e.g. multimodal names, names that
do not conform to expectations, names coined in other languages than Danish. Do
you find any patterns or tendencies? Are you able to say something about the
identity of the study area based on the commercial names?)
Investigation of recent street
names: Pick an area where there is a construction project under way. Take a
walk in the area and take photos. What kind of identity is being created? Do
the new names fit the area? How come/ why not? You may even compare your
findings to relevant architectural drawings and building
contractors’ documents containing ‘visions/narratives’ about the area’s future
identity.
Investigation of the relation between commercial names
and street names: Pick an area with theme based street names and take photos of
the commercial names and street names in the area. How many – if any – of the
commercial names have a name that fits the theme of the group named area? Are you able to say something about the identity of the area based on
the relation between the two name categories?
I encourage
my students to work in groups or pairs because it enables them to discuss and
solve the problems that might occur during the data collection and later in the
analysis process. I find that when students are held responsible to each other,
they are less inclined to give up if they are confronted with unforeseen
obstacles, or if they find the task at hand hard to complete.
In
class, I spend time discussing research questions and research designs with
each group and make sure they have a clear idea of how to conduct the actual fieldwork.
When interpreting proper names in the linguistic landscape, the researcher always
needs to consider the context thoroughly. This is why I encourage my students
to take pictures of the proper names as well as other objects they might find
interesting in the field, and I instruct them to take field notes during the
field study. This makes the subsequent analysis and interpretation much easier.
Presenting the data and results
In
the last session, each group has to present their study for the class and I instruct
them to present:
Research question
Presentation of data
Possible sources of errors /
limitations
Analysis and results.
All
listeners have to give constructive critique to their fellow students on their
fieldwork and studies. Since all students will have fieldwork experience
themselves, I find that they are very capable of asking relevant and
constructive questions to the studies conducted by their fellow students. Asking
the students to offer criticism to one another gives them a unique possibility
to reflect upon others’ as well as their own role as researchers. If necessary,
I direct the discussions and ask them to relate practice to theory. I sometimes
ask how they would have conducted their study, if they had to do it all over, in
light of what they have learned through our discussions. My students tend to have
already considered the methodological implications of their own practices, and
asking this question allows them to reflect further on their study as the first
step towards an improved or perhaps different empirical study based on
fieldwork – hopefully one with a socio-onomastic point of departure.
I doktorgradsprosjektet mitt prøver eg å finna ut kva stadnamna kan fortelja oss om vikingtidas kontakt i landområda kring Skagerrak. Prosjektet kan skildrast som historisk sosioonomastisk, (sjølv om dette ikkje er ein etablert og namngitt forskingsdisiplin på nåverande tidspunkt). Eg skal samanlikna gards- og bustadnamn i Grenland, Vestfold. Østfold, Båhuslen og Vendsyssel for å finna ut korleis og i kor stor grad folks samhandling på kryss og tvers av havet har påverka namneutvalet her. Hypotesen min er at stadnamna i dette området som følgje av kontakt liknar meir på kvarandre i type og innhald enn ein elles ville forventa.
At der var kontakt i dette området i vikingtida, er godt dokumentert på ulike måtar. Arkeologien og tidlege historiske kjelder fortel om politiske relasjonar i den høgaste samfunnseliten og handelssamband med import og eksport av bestemte varer. For eksempel skildra Ottar frå Hålogaland ei handelsreise på 800-talet til mellom anna Skiringssal i Vestfold og Hedeby i Slesvig, som er gjenfortalt i ei utviding av Historiarum adverta paganos libri VII. Eit anna eksempel er at dei frankiske annalane frå 813 fortel at dei danske samkongane Harald og Reginfred ikkje møtte opp til eit avtalt møte med Karl den store fordi dei var i den delen av kongedømet deira som heitt Vestfold der høvdingane og folket gjorde opprør (altså var Vestfold ein del av det danske kongedømet).
Sånn såg kanskje det skuffa fjeset til Karl den store ut då Harald og Reginfred ikkje dukka opp til møtet. Bildet er frå eit glasvindu i Notre Dame. Foto frå Wikimedia gitt ut til fri bruk.
Kontakt mellom menneske går hand i hand med språkkontakt, og denne språkkontakten finn me tydelege spor av i området. Nettopp derfor har me dialektord i nordjyske dialektar som minner meir om norsk, som til dømes trudne og trokke (korresponderer til dei norske verba trutna og tråkka). Meir lydlege forhold kan òg nemnast, som at ein i Båhuslen seier odde og ikkje udde, som ein gjer i rikssvensk. Pronomenet eg blir i nokre jyske dialektar uttalt meir som i norske dialektar, æk – altså utan j i framlyd. Kort sagt, finst der mykje som tyder på gjensidig språkleg påverking over havet kring Skagerrak. Sjølv om stadnamn er ein viktig del av språket, har me ikkje ei god og samlande oversikt over korleis språkkontakten over Skagerrak har påverka stadnamna. Som kjelde til fortidas språk, er stadnamn særleg veleigna fordi dei er geografisk fastlåste, i motsetnad til dialektgrensene som beveger seg heile tida. Derfor gir undersøkingar av stadnamn ikkje berre spennande ny kunnskap om fortidas namngiving, men òg om sosiolingvistiske høve.
Der er verkeleg mange aspekt ein kan gå inn i når ein vil undersøka spor etter språkleg og kulturell kontakt i stadnamn. Eksempelvis kunne ein gå gjennom alle stadnamna som inneheld personnamn for å undersøka om ein har hatt noko felles mønster i personnamna. Eller du kan gå gjennom bestemte typar landskapstermar, som dal, kleiv og myr, og undersøka utbreiinga av dei i stadnamna i heile Skandinavia. Gudenamna som opptrer i stadnamn har Stefan Brink allereie gjennomgått, der han tydeleg kunne sjå regionale forskjellar i kva gudar som blei brukt i stadnamn kor. For eksempel er Ty nesten utelukkande å finna i Danmark, mens Ull/Ullinn berre finst i mellomsvenske og norske stadnamn sør for Trøndelag.
Som du ser, er ein full gjennomgang av alle aspekta av språkkontakt i Skandinavia enormt stort. Mitt prosjekt blir derfor avgrensa til å undersøka enkelte namneledd og korleis dei er samansette i området. Det kan vera namneklassar, altså gardsnamn som sluttar på –heim, –vin, –tveit og –stad, eller det kan vera språkledd som går igjen i mange stadnamn, som til dømes holt, hage eller sal. I desse namna skal eg undersøka samansetjingsmåtar og distribusjon for å bygga opp ei forståing om korleis stadnamna i Skandinavia er påverka av kontakten folka her hadde med kvarandre.
Distribusjon av namn som inneheld holt basert på moderne overflateform. Dei norske stadnamna med dette språkleddet, har ein større tettleik i kystnære område omkring Skagerrak. I Sverige ligg dei særs tett i store område av landsdelen Götaland, mens dei i Danmark er spesielt konsentrerte i Vendsyssel, heilt nord i Jylland. (Figur laga av Peder Gammeltoft).
På kartet
over ser du ein grov oversikt over namn samansett med holt, basert på moderne
overflateform). Både i Sverige og Danmark har me tydelege knutepunkt for desse
namna. I Noreg har me ikkje så mange av desse namna, men distribusjonen av dei
som er der, er interessant. Kan det vera resultat av ein kontakt mellom dei
svenske og danske områda der holt er mest vanlege? Det skal bli
spennande å analysera og samanlikna namna grundigare, og komma eit lite skritt
nærare å forstå det samla bildet av stadnamna i Skandinavia.
