Author: Birgit Eggert

Tanker om sjældne og unikke fornavne

af Birgit Eggert

Det er ofte fremme i dagspressen i Danmark at flere og flere vælger sjældne og unikke fornavne til deres børn, og journalister efterspørger ofte viden om dette forhold hos navneforskerne. Men det er vanskeligt at få viden om de sjældne navne, da de jo ikke optræder i diverse navnestatistikker, og da de jo netop er sjældne, er det som forsker af etiske årsager problematisk at udtale sig om de enkelte navne, da de som unikke navne meget let kan identificere navnebæreren.

Tilfældige møder med sjældne navne
Det er ikke så ofte man møder på de sjældne og unikke navne; man skal faktisk være heldig at støde på dem i forskellige kilder. Jeg er selv enkelte gange stødt på sjældne navne som jeg har undersøgt nærmere. Det er for eksempel mandsnavnet Djalmar og kvindenavnet Juldagoline.

Det er mere eller mindre tilfældigheder som har gjort mig opmærksom på disse navne. Og for hvert eneste sjældne navn man finder, tager det rigtig lang tid at klarlægge oprindelse, betydning og ikke mindst en sandsynlig motivation for valget af netop dét navn.

Sjældne navne er ikke altid så sjældne
Hvis man skal have overblik over brugen af sjældne navne, er det nødvendigt med et heldækkende materiale som kan vise navnebrugen indenfor det område og den tidsperiode man ønsker at undersøge. Et eksempel er første fornavn til nyfødte i Danmark som Danmarks Statisk [www.dst.dk/navne] samler i lister med alle pigenavn og alle drengenavne hvert år. Selve listerne offentliggøres ikke, men tallene bruges i Danmarks Statistiks Navnebarometer.

I 2019 blev der givet 3559 forskellige pigenavne, og heraf blev de 2157 kun givet én gang. Til sammenligning blev det hyppigste pigenavn, Emma, brugt 486 gange. For drengenes vedkommende blev der givet 3278 forskellige navne som første fornavn i 2019, og heraf blev de 1956 kun givet én gang. Det hyppigste drengenavn, William, blev brugt 568 gange. Der er altså rundt regnet fire gange så mange som bærer et for årgang 2019 unikt fornavn, end som bærer det hyppigste drenge- eller pigenavn. Og det er langt mere end halvdelen af de benyttede navne som kun er brugt én gang i 2019. Det er altså ikke sjældent at bære et sjældent navn; og med 61.167 fødte i Danmark i 2019, er det 6,7 % af børnene som er den eneste i deres årgang med netop deres første fornavn.

De mange navne omfatter efter mit bedste skøn anderledes stavemåder af almindelige navne, udenlandske navne og almindeligt kendte navne som blot ikke er særligt hyppige lige nu. Det er altså ikke alle navnene i sådan et materiale som faktisk er sjældne, det kommer an på det perspektiv man lægger. Men hvem skal afgøre om noget er sjældent? Hvor lang tid skal der gå fra et navn har været almindeligt udbredt til man kan regne det for sjældent? Eller må navnet aldrig være brugt i landet/området før, for at det kan regnes som sjældent? Og hvornår er et udenlandsk navn sjældent?

Gunnar Knudsens samling
De etiske udfordringer ved at behandle nutidens sjældne navne, kan lettes ved at gå til historiske navnematerialer. På Navneforskning på Københavns Universitet har vi en samling af fornavne som er lavet af navneforskeren Gunnar Knudsen (1886-1952). Vi ved ikke hvad formålet med samlingen var og præcist hvilke kilder den bygger på, ligesom vi heller ikke ved præcist hvornår den er etableret. Den indeholder fornavne som er excerperet fra telefonbøger, aviser m.m. i første halvdel af 1900-tallet. Ved første øjekast ser samlingen ud til at indeholde sjældne navne, men der er også helt almindelige og velkendte navne med.

Kvindenavnet Signe er et af de almindelige navne i Gunnar Knudsens Samling

De sjældne navne i Gunnar Knudsens samling overskygger i høj grad de mere almindelige navne – ofte er der flere belæg på de sjældne navne end på det mere almindelige navne, og samlingen kunne således måske bruges til at beskrive brugen af sjældne navne i første halvdel af 1900-tallet. Det vil imidlertid først give mening når det er klarlagt hvilke kilder samlingen bygger på. Umiddelbart ser det ud til at den er koncentreret omkring københavnsk materiale, så måske kan den bruges til en undersøgelse af Københavnsområdet. Det vil et nærmere eftersyn af samlingen kunne afdække – jeg er i hvert fald meget optimistisk i forhold til dens potentiale.

Gorm og Vittus er nogle af sjældnere mandsnavne i Gunnar Knudsens samling

Socioonomastik og sjældne navne
Det er interessant at se på hvilke dele af befolkningen som benytter sig af sjældne navne, og om forskellige typer af sjældne navne fordeler forskelligt i befolkningen. Flere tidligere undersøgelser har vist at det var de lavere sociale lag i samfundet som oftest benyttede sig af sjældne navne. Eksempelvis viste Katrine Kehlet Bechsgaards afhandling Hvorfor skal barnet hedde sådan? fra 2015 at jo lavere uddannelse og jo længere ude på landet forældrene boede, jo flere sjældne navne brugte de.

Men der må være flere grupper som bruger de sjældne navne i dag, når 6,7 % af en årgang har et navn som kun er brugt én gang som første fornavn dét år. I danske medier trækkes ofte eksempler frem fra den såkaldte kreative klasse – altså skuespillere, kunstnere, reklamefolk osv. – som har givet deres børn ret specielle fornavne. Enten er det kun nogle få af denne type forældre som faktisk har givet sjældne navne til deres børn, eller også må de på en eller anden måde være forbigået i hidtidige navneundersøgelser. Måske fordi eksempelvis uddannelsesniveauet kan være meget forskelligt.

Hvis man skal gøre sig håb om at belyse om der faktisk er noget om snakken med hensyn til den kreative klasses brug af sjældne fornavne, kræver det et materiale som har en ensartet dækning af forskellige samfundsgrupper, og det finder man bedst med et landsdækkende materiale. Derfor vil det være et ganske stort arbejde at undersøge dette, men jeg håber det kan lade sig gøre en gang i fremtiden.

Kommunens namn i kommunsloganer: i början av ett forskningsprojekt

av Terhi Ainiala

De flesta kommunerna i Finland har en kommunslogan som används för att marknadsföra en kommun. I bästa fall har sloganen en motiverad anknytning i kommunens strategi, samt lyckas framföra kommunens mission, förstärka dess image och minnesvärdhet. Många kommunsloganer är däremot intetsägande och gammalmodiga och till och med någonting att skratta åt.

Ungefär ett år sedan satt jag tillsammans med Paula Sjöblom och Ulla Hakala i ett mötesrum i Åbo universitet. Vi hade en idé att börja forska i kommunsloganer: vi tyckte att det fanns en bristande förståelse för sloganer som marknadsverktyg.  Vi skrev en forskningsplan och sände den till tre olika fonder. Och i början av sommaren 2020 fick vi glada nyheter: vi lyckades att få finansiering av Stiftelsen för kommunal utveckling för ett och ett halvt år. I vårt tvärvetenskapliga projekt vill vi ta reda på de lingvistiska val som utnyttjas i nuvarande kommunsloganer och utforska deras förmåga i att främja kommunens rykte och synlighet.  Vi har nyligen öppnat vår hemsida som för tillfället innehåller basinformation om projektet. Vi kommer att öppna bloggen snart. Vid sidan av oss tre forskare jobbar Milla Juhonen som projektforskare i projektet, och hon tar till exempel hand om det praktiska och uppdaterar hemsidan.

Ur onomastikens synpunkt är vi speciellt intresserade av sloganer som har sin utgångspunkt i kommunens namn. Vi kommer att analysera de olika sätt som kommunens namn kan fungera som en motivation i kommunsloganer. De preliminära resultaten visar att kommunens namn kan påverka sloganens utformning både fonologiskt, morfologiskt och semantiskt. Till exempel en finsk slogan Iissä on ideaa (”Det finns idé i Ii”) baserar sig på en allitteration. Föglös slogan Sundens och fjärdarnas ö kan å sin sida ha sin utgångspunkt åtminstone delvis i kommunens namn.

Som material använder vi både de nuvarande kommunsloganer och resultat av en enkät vi under hösten sände till kommunala tjänstemän. Vi fick ett omfattande och spännande material, som även visar att relativt många av de finska kommunerna har en slogan på finska, på svenska och då och då även på engelska. Självklart har samekommuner sina sloganer även på samiska. Vid sidan av den onomastiska analysen undersöker vi sloganer från marknadsföringens  perspektiv.

Namn och språk i diaspora

av Maria Löfdahl

”I vår presentation av oss själva, och namnet vi bär, presenterar vi också vår historia”  konstaterar etnologen Marja Ågren (2006) som studerat sverigefinnar i Göteborg. ”Att säga sitt namn är att berätta sin släkts historia” säger en svensksomalisk informant. Namnet är ofta det yttersta tecknet på synliggörande av en person och hens språk. Ett namn kan också väcka oro när det bryter av mot omgivningen (Sara Ahmed 2010). Namnskicket, dess förändring och namnbrukarnas tankar och reflektioner kring det egna och andras namn i exil och diaspora är en arena där underliggande sociala processer utspelar sig.

Somaliska och finska i Göteborg

I en delstudie i forskningsprojektet Språkets roll i gentrifierings– och segregationsprocesser: språkliga landskap i Göteborg undersöks finskans och somaliskans roll i den göteborgska språkhierarkin. Finskan var länge det största minoritetsspråket i Göteborg, men det har liten synlighet och hade länge relativt låg status. Somaliskan som är ett nyare minoritetsspråk i Göteborg tycks ha låg social status men präglas av en större medial och visuell synlighet. Sedan 1980-talet har andelen Finlandsfödda personer minskat medan andelen personer födda i Somalia har vuxit starkt. Totalt talar man om ca 30 000 finsktalande och 15-20 000 somalisktalande i Göteborg idag.

Forskningsprojektet utgår från visuellt språk i fyra stadsdelar i Göteborg. Dokumentationen av språk i det offentliga rummet kompletteras med intervjuer med personer som bor eller är verksamma i stadsdelarna. Frågor vi ställt oss är vad som egentligen gör ett språk synligt, hur språket påverkar talarnas mobilitet (både fysiskt och socialt) och vad namnen har för roll i ett språks synlighet.

Språkens (o)synlighet

Vår visuella dokumentation av texter på olika språk i fyra områden visar att både finskan och somaliskan har väldigt liten visuell närvaro i Göteborg, och att den i bägge fall är begränsad till stadens nordöstra delar. Finskan finns på 1% av de skyltar som dokumenterats och somaliskan på ca 4%. Med tanke på den långa och stora närvaron av finsktalande i stan kunde man vänta sig att språket ändå hörs mer, men alla informanter är överens om att finskan, som de säger, ”försvinner” i Göteborg.

De intervjuade som är första generationens sverigefinnar beskriver samtliga att deras barn talar finska i olika hög grad, få av dem kan skriva det och barnbarnen talar ingen finska alls. Att språket försvinner efter ungefär tre generationer bekräftas i många studier. Vidare beskriver flera av de intervjuade att de undviker att tala finska på offentliga platser, t.ex. bussen. De somalisktalande informanterna upplever däremot att somaliskan är ett i högsta grad vitalt språk i dagens Göteborg. Även om det inte är speciellt synligt i stadsrummet menar de att man hör det mycket på offentliga platser.

Namnen som symbol för den språkliga identiteten

Bruket av namn är en plattform utifrån vilken man kan resonera kring ett språks synlighet- eller osynlighet. Flera av de sverigefinska informanterna som kommit till Göteborg som vuxna berättar om hur de helt bytt namn (framförallt har de bytt bort namn som innehåller finska markörer) eller försvenskat sina finskklingande namn. Inte sällan har de uppmanats av arbetsgivare eller kollegor att göra det. Många har upplevt det som smärtsamt och uttrycker sorg över att ursprungsnamnet  förlorats. Andra informanter som behåller sina finskklingande namn berättar hur de i olika situationer upplevt skamkänslor över namnet och att de ibland övervägt namnbyte. Ser man på de finskklingande namnen över tid syns en tydlig tendens att de försvunnit i tredje generationen.

De svensksomaliska informanterna ger en helt annan bild. Visserligen är deras tid i Göteborg generellt kortare än de intervjuade sverigefinnarna, men i princip alla intervjuade är överens om att det somaliska namnskicket kommer att vara stabilt över tid. Informanterna uttrycker stolthet över sitt namnskick och ingen av dem kan tänka sig att ge sina barn ett namn som inte används i Somalia. Vidare framhålls att det är en fördel att använda religiösa namn och här är Koranen en inspirationskälla. Det somaliska namnbeståndet innehåller en stor andel arabiska namn. När det gäller namnskicket spelar det ingen roll om man bor i Sverige eller Somalia menar flera. Det är den somaliska kulturen och positioneringen som muslim som är viktig, inte vilket land man råkar bo i. ”Jag kommer aldrig att ge mina barn namn som inte tillhör min kultur, för jag vill inte förlora min kultur. Namnet måste vara typiskt somaliskt– generationer vill ärva vår kultur” förklarar en informant. En annan informant tycker visserligen inte det är viktigt med religiösa namn, men skulle ändå aldrig ge sitt barn ett kristet namn. ”Aldrig ett namn som är kopplat till en annan religion!” säger hon. Ytterligare en av de intervjuade säger: ”Vi vill inte förlora våra namn och vår identitet, vi gillar vår kultur och vi vill vara somalier hela tiden”. Materialet visar alltså att sverigefinnarna och svensksomalierna har totalt olika inställning till det egna namnskicket.

Vithet

I studien menar vi att skillnaderna mellan de två språkens status och synlighet i Göteborg kan förklaras genom en intersektionell analys där vi tar hänsyn till platsens flerskiktade historia och de historiska och nutida talarnas kroppar som bebor denna plats. En av de variabler som analyseras är vithet. Utifrån en förståelse av samhället som präglat av en dominerande rasgrammatik blir begreppet vithet centralt (jfr Hübinette 2017). Vithet bör alltid analyseras i relation till andra sociala kategorier som klass, genus, etnicitet osv. Enligt det här resonemanget betraktas vitheten som Förstaheten i relation till den rasifierade Den andra. Vitheten som markör är osynlig, och det är just det som utmärker dess privilegierade ställning.

Historien visar dock att vitheten är instabil, det är en process som ständigt förhandlas och omförhandlas i relation till omgivningen. Under 1800-talet använde forskare vetenskapliga discipliner för att beskriva finsktalande som en annan ras och den hegemoniska vithetens förstahet användes för att legitimera kolonialismen norr och öster ut. Vithetsdiskurser och praktiker legitimerade dominerande vita förstaheter i relation till de andra, t.ex, finsktalande. Detta har sannolikt kommit att bidra till synen på den sverigefinska minoriteten i Göteborg; synen på det finska språket och dess talare. Efterhand har nya grupper sökt sig till Sverige och kommit att ingå i den dominerande rasgrammatiken, och det har som en av de sverigefinska informanterna uttryckte det “kommit nya syndabockar”, dvs nya invånare som varit mindre vita än de finsktalande och som har lägre värde i den globala rasgrammatiken.

Namn och utanförskap

De intervjuade svensksomalierna återkommer ofta till berättelser om hur den rasifierade kroppen stoppats- både socialt och fysiskt. Hudfärgen innebär att man blir översynlig i rummet och den rasifierade kroppen, språket och namnet innebär ett sigma och begränsar rörligheten. ”Jag är från Somalia, det syns väldigt tydligt – hudfärg, namn och mitt krångliga språk. Så alla vet att jag inte är svensk” säger en av de intervjuade. Den vita kroppen blir omarkerad och osynlig i den svenska kontexten. Den avvikande kroppen och dess språk och namn utmanar däremot, och orsakar en störning i rummet.

En av de svensksomaliska informanterna menar att ju större utanförskapet är desto viktigare är språket och namnskicket. Eftersom hon känner att hon ändå aldrig kommer att bli betraktad som svensk kan hon i alla fall hålla kvar sin somaliska identitet. Om jag överger det, säger hon, vad har jag då kvar? Den sverigefinska gruppen har däremot kommit att ingå i den svenska vitheten, kanske på bekostnad av sitt språk och sitt namnskick.

Länk till hela studien

Litteratur

Ahmed, Sara (2010). Vithetens fenomenologi. Tidskrift för genusvetenskap. 2010:1-2, 47-69

Hübinette, Tobias (red.) (2017). Ras och vithet: svenska rasrelationer i går och i dag. Lund: Studentlitteratur.

Ågren, Marja (2006). “Är du finsk, eller-?”: en etnologisk studie om att växa upp och leva med finsk bakgrund i Sverige. Göteborg : Göteborgs Universitet.

Navneforandring, slægtsforskning og socioonomastik

– Et eksempel på et slægtsnavneskifte i 1905

af Martin Sejer Danielsen

En af mine egne forfædre blev født den 12. september 1851 i landsbyen Alsbjerg i Torslev Sogn, Øster Han Herred, i det nordlige Jylland. Optegnelsen om hans fødsel står som forventet optegnet i kirkebogen der kan findes i arkivet fra Torslev Sogn hos Rigsarkivet. Han blev døbt med navnet Niels Christian Nielsen.

Men under hans navn læser man et interessant notat: “Fik 1905 30. Decbr. Navnebevis af Han Herreds Kontor på Navnet Niels Kristian Johansen”. Mere står der ikke om dén sag i kirkebogen.

Navneskifter findes på denne måde noteret i kirkebøgernes fødselslister, og sådan en note afføder hurtigt spørgsmålet: Hvor finder jeg mere om denne sag?

Rigsarkivet og proveniensprincippet

For at finde oplysninger om sin slægt hos Rigsarkivet skal man vide at langt de fleste arkivalier ligger ordnet efter proveniensprincippet.

Det betyder kort fortalt at materialet ligger underordnet de administrative enheder, institutioner med videre der har skabt arkiverne, og man må benytte de søgemidler som arkivskaberen i sin tid selv ville have benyttet for at finde ind til oplysningerne. Derfor bliver man nødt til at sætte sig ind i dansk administrationshistorie.

Den primære personregistrering i Danmark har i århundreder været en opgave der lå hos sognepræsterne (med undtagelse af Sønderjylland siden 1874). Notaterne om de store livsbegivenheder, inklusive fødsler, ægteskaber og dødsfald, kan derfor findes i kirkebøgerne der naturligvis skal søges i arkiverne fra de mere end 2000 sogne, præsteembeder og anerkendte trossamfund der har eksisteret.

Kirkebøgerne er derfor også en af slægtsforskerens vigtigste kilder. Somme tider er en begivenhed kun omtalt her, andre gange kan man finde oplysninger om en given sag eller begivenhed flere steder. Dette gælder ikke mindst navneforandringer.

Navneforandring ved navnebevis

Læser vi os ind på administrationshistorien om navneskifte, hvilket historiker og arkivar Karl Peder Pedersen så udmærket har gennemgået i artiklen ”Navnet det er stadig Jensen”, kan vi bedre forstå notatet om min forfader i kirkebogen fra Torslev Sogn.

I maj 1903 indførtes en nemmere og billigere måde at skifte slægtsnavn; en praksis der i lidt anderledes form blev til en egentlig navneforandringslov i 1904. Lovens detaljer vil jeg dog udelade her. Det væsentlige for den nysgerrige slægtsforsker der leder efter flere oplysninger i sagen, er Pedersens redegørelse for at sagsbehandlingen blandt andet blev lagt ud til herredsfogederne (på landet) og byfogederne (i købstæderne).

Så længe et ønsket slægtsnavn ikke var optaget på en af to lister over beskyttede slægtsnavne, og i øvrigt fulgte nogle generelle krav, kunne fogederne selv godkende et navneskifte og udstede et navnebevis. I herreds- og fogedarkiverne kan man derfor finde materiale om navneforandringer, særligt i den såkaldte navneforandringsprotokol. Dele af en navneforandringsprotokol fra Horns Herredsfoged-Frederikshavns Byfoged findes faktisk skannet, så her kan man få et overblik over hvad en sådan protokol kan indeholde.

Når vi derimod finder optegnelsen om navneskiftet i kirkebogen, er det faktisk et skridt længere ude i sagsbehandlingen: Navneskiftet skulle nemlig meddeles de “relevante kirkebogs-, lægdsrulle- og strafferegisterførere”, som Karl Peder Pedersen skriver i ovennævnte artikel. Derfor finder vi også et notat om navneskiftet i kirkebogen som tilføjelse til ansøgerens fødselsregistrering.

Navneforandringsprotokollen

Med navneforandringsprotokollen fra Øster og Vester Han Herredsfoged foran mig slog det mig allerførst at langt størstedelen af de optegnede navnebeviser i protokollen er udarbejdet den 30. december 1905 – nøjagtig samme dag som min forfaders navnebevis. Årsagen skal nok søges i at der faktisk var en del ventetid fra loven i 1904 blev udarbejdet til det blev praktisk muligt for fogederne at træffe afgørelsen. Først skulle Justitsministeriet have udarbejdet de føromtalte to lister over beskyttede slægtsnavne.

Ifølge Karl Peder Pedersen var det derfor reelt først fra 1906 at navneskifterne kunne bevilges i henhold til loven. Noget tyder dog på at man allerede op til nytårsskiftet i 1905 var blevet klar til at træffe afgørelserne på de ansøgninger der sikkert havde ophobet sig gennem en længere periode.

Udsnit af side 52 i navneforandringsprotokollen fra Øster og Vester Han Herredsfoged, Rigsarkivet. Klik på billedet for at se hele siden. Foto: Martin Sejer Danielsen.

På side 52 i protokollen (se billedet) fandt jeg endelig optegnelsen om Niels Kristian Nielsens navneskifte til Niels Kristian Johansen. Desværre stod der ikke egentlig optegnet noget om årsagen til navneskiftet. Dog bemærker man at faderens navn var Niels Johansen Nielsen – det vidste vi dog allerede fra kirkebogen. Valget af det lidt sjældnere patronym Johansen frem for det lang mere almindelige Nielsen har altså været oplagt.

Forskningsperspektiver – et socioonomastisk perspektiv

Ingen har mig bekendt gennemgået disse navneforandringsprotokoller systematisk. De indeholder dog åbenlyse socioonomastiske perspektiver. På trods af at den enkelte optegnelse ikke nødvendigvis giver tydelige oplysninger om ansøgerens motivation til at ønske navneskifte, eller giver en årsag til hvorfor lige netop dét navn blev valgt til, ville en systematisk gennemgang af listerne helt sikkert kunne bidrage til at afsløre tendenser.

Den systematiske gennemgang kunne passende suppleres med mere kvalitative studier der tager udgangspunkt i slægtsforskning. Som eksemplet ovenfor viste, er navneskiftet fra Nielsen til Johansen ikke grebet ud af den blå luft – navnet var del af familien.

Hertil kan navneskiftet foregå på flere andre måder end gennemgået i dette blogindlæg. I min optik fortjener det historiske navneskifte langt mere opmærksomhed i onomastikken end det hidtil har modtaget. Og der ligger en masse kildemateriale der bare venter på at blive hevet frem fra gemmerne.

Urbana namnlandskap och olika stadsrum

av Väinö Syrjälä

Gatubilden i städerna är fylld av namn av olika slag: från ortnamn till kommersiella namn och även vissa personnamn. Det är alltså ingen överraskning att flera forskare även inom det socioonomastiska fältet har intresserat sig för de lingvistiska landskapen (se exempelvis tidigare på denna blogg!). Det visuella namnlandskapet kan avslöja mycket om olika stadsrum – från ett flertal perspektiv. Socioekonomiska kontraster mellan stadsdelar kan avspeglas i namnbruket och namngivningen av lokala företag kan bidra till att skapa eller stärka en ”känsla för stället”. Med andra ord kan vi både som namnforskare och som namnbrukare samtidigt navigera i staden med hjälp av det synliga namnlandskapet men även tolka eller skapa en idé av staden som ett specifikt ställe.

En kartläggning av namnlandskapet kan alltså bevittna vem/vad det är som styr den språkliga stadsbilden. För ett illustrativt exempel på olika namnbruk i olika urbana rum kan vi ta en resa till Fiskehamnen i Helsingfors. När man anländer med metron är det första man möter på stationen ett strikt reglerat, officiellt lingvistiskt landskap. Här är det mest synliga språkliga elementet själva stationsnamnet – skyltat på två språk. Även i övrigt är språk- och namnbruket här konsekvent tvåspråkigt och hela landskapet enhetligt utformat.

Namn är centrala i metrostationens lingvistiska landskap. (Foto: Väinö Syrjälä)

Förutom den uppenbara, informativa funktionen har (det tvåspråkiga) namnbruket på metrostationen även en viktig symbolisk roll: offentligheten signalerar att vi befinner oss i en tvåspråkig stad. De bakomliggande policyer har förstås en utgångspunkt i språkförhållanden. Trots det kan man inte riktigt påstå att det synliga språkbruket eller de synliga namnen skulle tydligt reflektera den mångfacetterade sociolingvistiska verkligheten i staden.

För att hitta ett helt annorlunda namnlandskap behöver man bara ta sig över gata från metrostationen och betrakta fasaden till köpcentret Redi. Nu är det i stället en rik flora av kommersiella namn som gäller. Men det är inte enbart den dominerande namnkategorin som är en annan: kontrasten till de officiella skyltarna är slående ur ett multimodalt perspektiv. Det används en variation av färger, fonter, skyltstorlekar, logotyper och andra semiotiska resurser som alla spelar in när vi ska tolka namnen. Borta är även tvåspråkigheten, här inspireras namn av olika språk men engelskans starka position är förstås noterbar.

Kommersiell namnflora i fasaden till Redi – som det såg ut i juli 2019. (Foto: Väinö Syrjälä)

Det kommersiella namnlandskapet lever också mycket mer med tiden. Redan idag, ett drygt år senare, är det delvis andra namn som figurerar jämfört med bilden ovan. Här är det marknadskrafter som styr över stadsrummet och förhållandet till den språkliga verkligheten för de enskilda stadsbor, namnbrukarna, är ännu mer asymmetrisk. En del av det lingvistiska landskapet där individer kommer mer till tals är i de affischer och klistermärken som satts upp på ytor på gatan utanför metrostationen och köpcentret. Där kan man även hitta ytterligare ortnamn men även (ibland mindre kända) namn på personer, band, evenemang m.m. Namnen här är dock mycket mindre synliga – och det är långt ifrån lika många som tar del av denna del av landskapet jämfört med metrostationen eller köpcentret.

Namn figurerar även i denna typ av inofficiella landskap. (Foto: Väinö Syrjälä)

Genom studiet av de lingvistiska landskapen kan man alltså relativt enkelt skapa sig en bild av det visuella namnalandskapet i staden – och bilda sig en uppfattning av en viss känsla för olika stadsrum. Men det skulle finnas potential och efterfrågan för mer socioonomastisk forskning kring urbana förhållanden. Både officiella policyer och marknadskrafter använder namn för att förmedla sin idé av ställen. Hur det ser ut från stadsbornas synvinkel öppnar upp flera intressanta forskningsfrågor för nya socioonomastiska projekt. Vad betyder de namn vi ser för stadsbor – och hur påverkar de våra upplevelser av platser i staden som betydelsefulla ställen? Hur drar vi nytta av namnen på skyltar när vi navigerar på stan eller beskriver olika lokaliteter? Och hur är det med de namn som inte syns: påverkar det lingvistiska landskapet våra känslor för eller kunskap om namnen?

Lyst som socialt fænomen i stednavne

af Peder Gammeltoft

Hvad er lyst egentlig? Mange ting, faktisk. Lyst kan være alt fra en trang til noget eller et ønske om noget, til at være udtryk for glæde eller fornøjelse om noget. Og endelig kan lyst betegne et begær – gerne et seksuelt et af slagsen.

Lyst forekommer også som efterled i stednavne – gerne i stednavne som angiver bebyggelser i bynære omgivelser eller i opbyggede områder. Efterleddet –lyst omtales ofte som en ung stednavnetype, men helt ungt er det dog ikke. I Danmark og Norge kendes de allerede fra 1700-tallet.

Marienlyst

I Strømsø i det sydlige Norge ligger lystgården Marienlyst. Den er nu en del af Drammens museum. Lystgården har haft dette navn siden 1809, da købmand og skibsreder Hans Mallings købte gården i 1809 og opkaldte den efter hustruen Elisabeth Marie Tidemand.

Lystgården Marienlyst i Strømsø, Norge, er et typisk eksempel på tidlig brug af efterleddet –lyst i stednavne – det bedre borgerskabs lystsejendomme. Foto af Jan-Tore Egge (CC BY-SA 4.0)

Marienlyst er ikke gårdens ældste navn. Da den blev anlagt på midten af 1700-tallet, fik den navnet Weyersfryd efter krigsråd og krigskommisar Hans Thomas Weyer, der opførte lystgården. Senere fik den så navnet Tøndersfryd, nu efter den nye ejer byborger og justitsråd Hans Henrik Tønder.

Som det kan ses af navnet Marienlyst, og ejerkredsen, var navne på –lyst populære blandt samfundets øverste lag. Det var dem som havde råd til at anlægge fritidsanlæg og boliger helt for fornøjelsens skyld – til deres glæde og fornøjelse, som er en af betydningerne af ordet lyst. Og det er den i betydning vi ser de ældste forekomster af navnet.

Navne på –lyst i Norge i 1800-tallet

I den norske matrikel fra 1838, er der registreret 26 stednavne med efterleddet lyst, og 80% af dem indeholder personnavne, i hovedsagen fornavne. Navnene er det bedre bogerskabs navne – Anna, Catherine, Christian, Margrethe, Marie, Sørine og Valentin – modelleret efter datidens dansk-norske mode. Nogle af af stednavnene har tilmed ‑en‑ som fuge mellem forled og efterled, et træk som oprindeligt stammer fra tysk. Som det ses på udbredelseskortet, ligger de ældste eksempler altid i bynære omgivelser. Så det var kultiverede, urbane folks navne, det her!

I den senere matrikel fra 1886, er antallet af lyst-stednavne steget til 69. Stadig dominerer personnavne, men udgør nu kun knapt halvdelen af alle navne – i stedet er to andre kategorier – navne hvis forled beskriver naturen, så som skoven og havet, eller hvis forled omhandler abstrakter, fx ’frihed’, ’sommer’ og ’venskab’ – omtrent lige så hyppige. Disse to kategorier udgør hver omtrent en fjerdedel af alle eksemplerne i denne matrikel.

1900-tallets lyst-navne

Især i den naturbeskrivende kategori, anes en ny anvendelse af stednavneelementet, der bliver ganske mere udbredt i det 20. århundrede – demokratisering af fritid og frihed. Fra at have været noget forbeholdt det bedre borgerskab, bliver fritidsbeskæftigelser noget for hele folket, især efter de store arbejderreformer i første halvdel af 1900-tallet. I matrikeludkastet fra 1950, er der nu godt 750 stednavne på –lyst, altså 30 gange så mange navne som i matriklen lidt over hundrede år tidligere! Nu udgør personnavne kun ca 15% af alle lyst-stednavne, hvorimod naturbetegnende stednavne udgør halvdelen og abstrakter godt en tredjedel. I stedet for personer, hyldes nu glæden ved fredsommelighed, frihed, idræt, sol og sommer i forleddene – og ikke mindst glæden ved havet. Faktisk er Sjølyst navnet på over 40% af stednavnene.    

Hytten Sjølyst på en holm i Rokosjøen i Løten kommune, Norge, er et typisk eksempel på den nyere brug af stednavne på –lyst som navn på fritidsejendomme. Foto af Olaf Benningstad (CC pdm).

Stadig populært i det 21. århundrede

Til det nuværende århundrede, er antallet af norske stednavne på –lyst igen næsten fordoblet til over 1454. Samme tendens er, at fokus flyttes fra at ære personer til at udtrykke glæde over naturen, frihed, ferie og fritidsbeskæftigelser. Kun 8% af lyst-stednavne i matriklen af 2010 har personnavne som forled, hvorimod hele 82% beskriver naturen og 10% abstrakter. Igen er Sjølyst den helt store topscorer med 971 eksempler – 66% af alle stednavne!!

Det vi ser i denne udvikling er ganske interessant. Som fritid bliver mere alment tilgængelig for alle, og ikke kun forbeholdt de få, skifter navngivningsfokusset. Fra at give udtryk for at man har opnået noget i livet og ønsker at det skal give lykke og velstand for familien, betyder demokratiseringen af fritid at mennesket ikke længere er det vigtigste navngivningsmotiv, det er derimod det der giver glæde – naturen, sol, sommer og fritid. Samtidig sker der en kraftig stereotypisering af navnetypen til få, højfrekvente former, som ovennævnte Sjølyst samt Sollyst og Sommerlyst, der tilsammen udgør henved 1200 af stednavnene. Det er som om kreaviteten i navnedannelsen forsvinder samtidig med navnetypens mangfoldiggørelse.

Samtidig flytter stednavne på –lyst også ud fra byerne og ud i Fritidsnorge, ud i skoven, op i fjeldet – og ikke mindst ud til havet. På oversigtskortet, kan vi se den gradvise udflytning fra de større byer til oplandet, for til sidst at brede sig ud over hele kystnorge. Samtidig går navnetypen fra at betegne lystgårde nær urbaniserede strøg til at betegne rene fritidsanlæg, gerne hytter af beskeden standard til weekend- og feriebrug.

Kort over norske stednavne på –lyst fra matriklerne i 1838 og 2010. Bemærk at –lyst 1838 (gule cirkler) stort set altid findes i nærheden af købstæder (store blå cirkler). 170 år senere er stednavnetypen udbredt i hele Norge (sorte prikker). Især er koncentrationen høj i kyststrøg (rød skravering). Illustration af Peder Gammeltoft.

Navnetypen lyst bliver allemandseje i det 20. århundrede, og går samtidig fra at være centreret om de successrige og deres personkredse til at afspejle folkets glæde over fritiden og deres udfoldelser i naturen.

– Se det er en rigtig fortælling at fordøje medens vi nyder havudsigten og friheden. Jeg håber du får lyst til at læse mere om navne!

Några tankar kring att skriva personnamnslexikon idag

av Katharina Leibring

Sedan några år arbetar jag med en ny upplaga av Eva Bryllas standardverk Förnamn i Sverige. Detta utkom 2004 och omfattar alla namn som hade fler än 400 bärare i Sverige 1995, alla namn i den svenska och i den finlandssvenska almanackan samt vissa namn som ”blivit populära de senaste åren”. Vid sin död 2015 hade Eva påbörjat en revision av befintliga namnartiklar och lagt till vissa nyare populära babynamn i manus. Hon lämnade dock inte efter sig några tankar om och hur hon systematiskt skulle ha sökt att få en bild av det aktuella svenska namnbeståndet. I den första upplagan är det inkluderande perspektivet viktigt; alla förnamn med ett visst antal bärare i Sverige skulle behandlas, oavsett från vilka språk namnen hämtats och hur länge namnen funnits i Sverige. Det framstår för mig som naturligt att Eva skulle ha tänkt så också i nästa upplaga.

En av mina första reflektioner var att namnlandskapet i Sverige idag är rejält annorlunda jämfört med 1995. Till att börja med har befolkningen ökat med 16 %. Vi har haft en stor invandring. Av de bosatta i Sverige har idag 25 % utländsk bakgrund (definierad enligt SCB som utrikes född eller född i Sverige med båda föräldrarna utrikes födda). År 2000 var andelen 14 %. Den här förändrade befolkningssammansättningen har naturligtvis påverkat namnbeståndet. Ett inte obetydligt antal i Sverige tidigare oanvända förnamn bärs idag i förskolor och skolor, på arbetsplatser och i hela vårt samhälle. Ett lexikon med titeln Förnamn i Sverige behöver för att motsvara titeln därför inkludera också de vanligare av de nyinkomna namnen. (Detta kan tyckas självklart, men i de två nyaste norska förnamnslexikonen av Alhaug 2011 och Kruken 2013 har vissa invandrade frekventa namn uteslutits.) Upplaga 2 av Förnamn i Sverige kommer därför att bli tjockare än första upplagan.

Hur många förnamn finns i Sverige idag?

En grund för namnurvalet kvarstår alltså från första upplagan; alla namn med ett visst antal bärare ska tas med. Följdfrågan lyder: avser jag alla förnamn eller bara tilltalsnamnen? I första upplagan har alla förnamn med fler än 400 bärare behandlats. Hur många förnamn finns det då i Sverige idag? Detta är en fråga utan något säkert svar. Vad som är ett namn behöver definieras. Stora skillnader i antalet uppstår ju om exempelvis namnformer som Carl och Karl, Christin, Kristin och Christine räknas som två eller fem namn. I Alléns & Wåhlins Förnamnsboken från 1995 uppges det totala antalet förnamnsformer till 149 000. SCB räknar med att det i Sverige nu (2019-12-31) finns ca 228 000 förnamnsformer som bärs av kvinnor, och ca 195 000 förnamnsformer som bärs av män. Det är alltså en ansenlig ökning från 1995. Begränsar vi oss till antalet registrerade tilltalsnamnsformer var de vid årsskiftet 2015/16 (senast tillgängliga siffror från SCB) cirka 135 000 burna av kvinnor och ca 113 000 burna av män. (Några säkra uppgifter om antalet tilltalsnamn 1995 finns inte.) Av dessa former hade cirka 160 000 endast en bärare. Betydligt färre tilltalsnamn än förnamn är alltså i bruk, även om det i båda fallen rör sig om stora mängder.

Namnurval

Ett lexikon som enbart behandlar de vanligare tilltalsnamnen skulle bli mer hanterligt. Genom att utesluta övriga förnamn skulle jag också komma ifrån hanteringen och redovisningen av de komplexa namnräckor som finns inom vissa kulturer, t.ex. den somaliska, där farsnamn har placerats som förnamn i folkbokföringen och kvinnor därför ibland kan få mansnamn registrerade som förnamn. (Löfdahl & Wenner 2018) Jag tog alltså beslutet att upplaga 2 i huvudsak skulle behandla enbart tilltalsnamn i Sverige registrerade ett visst datum med ett visst minsta antal bärare.

Var skulle gränsen dras? Och hur många namn skulle det bli? I SCB:s datafil över alla tilltalsnamnsformer 2015-12-31 hade ca 12 700 kvinnonamnsformer fler än 10 bärare mot ca 11 100 mansnamn. Vid 100 bärare var siffrorna ca 2 500 mot ca 2 400. Om strecket för inkludering drogs vid 400 namnbärare skulle andra upplagan omfatta ca 1 800 namnformer, varav en del skulle kunna sammanföras i gemensamma namnartiklar. Också ett antal samhöriga namnformer med färre än 400 namn vardera, men med över 400 sammanlagt, skulle behöva föras in. Det jämnade ut sig ganska bra, så slutsumman blev ca 1 900 tilltalsnamn att behandla vid det urval jag gjorde 2016. Under de följande åren har dock förnamnsbeståndet utökats ännu mer, och flera namn och namnformer har nått gränsen 400 bärare, så nu ligger antalet behandlade namnformer på drygt 2 200. För att hålla lexikonet någorlunda aktuellt men ändå kunna slutföra det inom rimlig tid har jag därför dragit en ny definitiv kvantitativ gräns vid 400 bärare 31/12 2018.

Lemmatisering och homonyma namn

Ett av de mer utmanande och stimulerande inslagen i namnlexikonskrivande tycker jag är att lemmatisera namnbeståndet. Var går gränsen för att två (eller flera) namnformer ska behandlas som ett namn? Och vilka former ska ses som separata? Vad ska avgöra? I upplaga 1 är namn som Christina och Kristin sammanförda med motiveringen att de är etymologiskt samma namn, vilket de förstås är. Man kan dock ställa sig frågan om namnbärarna ser det så. Många av dagens namnbärare är ”bokstavstroende”, dvs. de vill ha en unik stavning av sitt namn, och de ser ogärna att ett namn stavat på annat sätt än deras eget kan vara ”deras” namn. Det här märker jag i Namnlängdskommitténs arbete där allmänheten ofta frågar varför inte en viss stavning/form av ett namn finns i almanackan. Heter man Marie är det ibland svårt att acceptera att man kan fira på Maria-dagen. Nu är det inte min avsikt att göra en egen artikel för varje namnform, men jag tycker det är intressant att antyda ett annat perspektiv på synen på etymologins överhöghet. Inom samma problemområde finns också de svårigheter som uppkommer då ett namn translittererats eller transkriberats olika. Ett exempel är namnformerna Aaleyah, Aaliya, Aaliyah, Aliyah, Aliya och kanske Alia. Hur sammanföra och redovisa de formerna på bästa sätt?

Ett närliggande frågekomplex gäller behandlingen och redovisningen av namn som är homonymer. I takt med att många nya namn kommer in från olika kulturer och språk ökar sannolikheten för att likalydande namn som har bildats på flera håll i världen kommer till Sverige. Senast blev jag uppmärksammad på detta då jag skrivit på Isofs hemsida om Selma. Jag hade givit den sedvanliga förklaringen att namnet i Sverige kommer från Ossians sånger (där det är namn på ett berg) och började bli populärt på 1800-talet. Det är ju nu återigen mycket vanligt. I ett e-brev fick jag kommentaren att Selma ju kan vara ett turkiskt namn från arabiskans Salma med betydelsen ’fredlig’. Och det är det ju också. Hur många olika bakgrunder till ett namn kan redovisas utan att läsaren förvirras? Går det att avgöra vilken betydelse som oftast ligger bakom ett av de namn som är moderna just nu?

Detta är några av de tankar och frågor som uppkommer när jag arbetar med upplaga 2 av Förnamn i Sverige. Jag har i dagsläget skrivit en första version av alla namnartiklar och är i full gång med en andra, som också ska innefatta granskning av experter från olika språkområden.

Källor och anförd litteratur:

Alhaug, Gulbrand, 2011: 10 001 namn. Norsk fornavnleksikon. Oslo: Cappelen Damm.

Allén, Sture & Wåhlin, Staffan, 1995: Förnamnsboken. De 10 000 vanligaste förnamnen. Stockholm: Norstedts.

Brylla, Eva, 2004: Förnamn i Sverige. Kortfattat namnlexikon. Stockholm: Liber.

Kruken, Kristoffer & Stemshaug, Ola, 2013: Norsk personnamnleksikon. 3 utgåva ved Kristoffer Kruken. Oslo: Samlaget.

Löfdahl, Maria & Wenner, Lena, 2018: Mellan tal- och skriftsystem. Om personnamn i en migrationssituation. I: Katharina och namnen. Vänskrift till Katharina Leibring på 60-årsdagen den 20 januari 2018. Red. av Leila Mattfolk & Kristina Neumüller (huvudred.) et al. Uppsala: Universitetet. S. 101-105.

SCB = Statistiska centralbyrån: Befolkningsstatistik & Namnstatistik

Peder Bonde og Jens Husmand

Sociale variationer i personnavne blandt gårdmænd og husmænd i 1600-tallets Danmark

af Johnny G. G. Jakobsen

Når jeg i en eller anden faglig sammenhæng har siddet og pløjet mig igennem lister af navne på personer fra de bredere lag af samfundet op gennem historien, så har det slået mig, at de mere specielle navne som oftest findes i særlige sociale grupper. Hvis man f.eks. ved gennemgang af en dansk kirkebog fra 1700-tallet støder på et navn, der afviger fra de mest gængse, så viser det sig ofte ved en nærmere læsning, at forældrene tilhører en anden stand end bondestanden. At eksempelvis præste- og forpagterfamilier gav deres børn andre navne end bondefamilierne er måske ikke så overraskende, men i mange tilfælde har jeg også bemærket en tilsyneladende højere navnekreativitet i de ældre tiders husmandsstand.

En matrikelliste fra Merløse Herred 1688

Så da jeg i mit arbejde med stednavne i Merløse Herred på Sjælland fik fingre i en komplet navneliste på alle gårdmænd og husmænd i herredet ved Matriklen 1688, tænkte jeg, at det kunne være en kærkommen lejlighed til at afprøve min fornemmelse på et konkret og statistisk nogenlunde holdbart materiale. I listen optræder i alt 923 mandsnavne på personer, der i 1688 har haft en ejendom med jord i et af herredets 19 sogne. 728 af disse (79 %) havde stand af ’gårdmænd’, mens de resterende 195 (21 %) var benævnt som ’husmænd’.

Socialt stod gårdmandsstanden højere end husmandsstanden, idet gårdmandsfamilien som hovedregel kunne ernære sig alene ved indtægterne fra deres gård, mens husmændene kun havde et mindre jordtilliggende, hvis indtægt måtte suppleres med håndværk eller arbejde på gårdene eller godserne. Det sociale skel de to grupper imellem var gennemgående ret tydeligt, således at man normalt giftede sig inden for sin egen stand. Som en underklasse i husmandsstanden hørte også de ’jordløse husmænd’, der slet ingen jord havde at opdyrke, men de er ikke medtaget i matrikuleringen og indgår derfor ikke i undersøgelsen.

Top 10 for personnavne blandt bønder og husmænd i Merløse Herred 1688

De 10 hyppigste fornavne blandt bønder i Merløse Herred 1688De 10 hyppigste fornavne blandt husmænd i Merløse Herred 1688
  1. Peder (98)  1. Jens (24)
  2. Niels (88)  2. Christen (23)
  3. Jens (80)  3. Peder (20)
  4. Laurids/Lars (66)  4. Laurids/Lars (17)
  5. Hans (60)  4. Hans (17)
  6. Christen (46)  6. Niels (16)
  7. Oluf (43)  7. Anders (8)
  8. Anders (36)  7. Søren (8)
  8. Søren (36)  9. Mads (6)
10. Rasmus (27)10. Rasmus (6)
De ti mest frekvente fornavne blandt gårdmænd og husmænd i Merløse Herred ved Matriklen 1688. Tallene i parentes angiver det faktisk antal.

En optælling af Top 10-lister over de hyppigste navne blandt gårdmænd og husmænd i Merløse Herred anno 1688 viser, at det i vidt omfang er de samme navne, der optræder på de to lister. Men rækkefølgen er langt fra ens. Mens Peder er klart det hyppigste navn blandt herredets bønder, er det nede på en 3. plads blandt husmændene. Omvendt er Jens på førstepladsen blandt husmændene og nr. 3 blandt gårdmændene. Det skal indrømmes at forskellene i antal ikke er stort blandt nr. 1-3 og nr. 4-6 blandt husmandsnavnene, men det er ikke desto mindre interessant at notere sig, at hvor f.eks. Niels er rangeret som nr. 2 i gårdmandsklassen, er navnet helt nede på en 6. plads hos husmændene. Omvendt er Christen det næsthyppigste navn blandt herredets husmænd, men blot nr. 6 hos gårdmændene.

Specielle gårdmands- og husmandsnavne i Merløse Herred

En sammenligning af de to Top 10-lister indikerer således nok nogen indbyrdes variation i navnepræferencen de to sociale grupper imellem, men viser ellers ikke nogen helt specielle navne forbeholdt den ene eller den anden gruppe. For at iagttage sådanne må vi længere ned af listerne. Eftersom gruppen af gårdmænd i undersøgelsen er mere end tre gange så stor som husmandsgruppen, kan det statistisk ikke undre, at adskillige navne nederst på listen kun optræder med belæg blandt bondestanden. De mest markante forskelle med overvægt blandt gårdmændene er Thomas (6 bønder, 0 husmænd) og Jesper (7 bønder, 1 husmand). Mere interessant er det, at en del navne kun optræder blandt husmændene, selvom denne gruppe er antalsmæssigt markant mindre: Det gælder således navnene Gabriel, Johan, Jonas, Mattis, Nicolai, Olle og Thor.

Et sidste forhold, som jeg her vil bemærke, er, at også de forskellige variantformer af visse grundtyper af navne synes at variere socialgrupperne imellem. Mens der for både Jep og Jeppe er en markant overvægt blandt gårdmændene (henholdsvis 6 og 7 gårdmænd mod 1 og 2 husmænd), så er fordelingen langt mere ligelig i grundformen Jakob (4 gårdmænd, 3 husmænd). Så stødte man på en Jeppe og en Jakob i 1680’ernes Merløse Herred, så talte sandsynligheden altså for, at den førstnævnte var en bonde og den sidstnævnte en husmand.

I Ludvig Holbergs berømte komedie ’Jeppe på Bjerget’ fra 1722 er hovedpersonen Jeppe en fordrukken fæstebonde i en fiktiv sjællandsk landsby, hvor han lidt for ofte søger lindring for hverdagens plager hos den lokale, brændevinsudskænkende husmand, Jakob Skomager. ’Jeppe’ og ’Jakob’ er danske varianter af samme latinske grundform (Jacobus), og Holbergs valg af navne til henholdsvis fæstebonden og skomageren harmonerer faktisk helt med den socio-onomastiske varians, der eksisterede i samtidens Merløse Herred. Billedet, der viser Jakob til venstre og Jeppe til højre, stammer fra en opsætning på Det Kongelige Teater i 1918. Foto: ukendt fotograf, Wikimedia Commons

De videre perspektiver

Observationerne fra Merløse Herred bør ikke tages til indtægt for, at de fundne navnefrekvenser for gårdmænd og husmænd også gælder for resten af Danmark; tværtimod tyder flere undersøgelser på ganske betydelige regionale variationer i den overordnede personnavnebrug. Men mig bekendt har ingen hidtil undersøgt mulige sociale variationer inden for landbefolkningen i ét bestemt område i ældre tid som her. Nu skal man selvfølgelig vare sig for at udlede alt for meget af et talmateriale på knap 1.000 personer, hvor fordelingerne meget vel kunne være faldet anderledes ud i et naboherred, og især gruppen af husmandsnavne bør forøges, førend man for alvor kan udlede noget. Men jeg vil ikke desto mindre mene, at min mavefornemmelse for eksistensen af nogle socio-onomastiske variationer de to samfundsgrupper imellem er blevet bekræftet tilstrækkeligt til, at jeg vil fortsætte den slags personnavnerelaterede afstikkere fra mit stednavnemæssige hovedvirke. Næste gang måske ved at sammenligne de to rurale grupper med navne på borgere og håndværkere i den ved herredet beliggende købstad Holbæk. Fremtiden må vise, hvad der kan komme ud af det.

Socioonomastisk studiecirkel på magisternivå

av Kaj Borg
Lektor, nordiska språk, Åbo universitet

Det både forskas och undervisas i namn vid Åbo universitet. Regelbunden undervisning i namnforskning meddelas i läroämnet finska språket av docent i namnforskning Paula Sjöblom, men även i läroämnet nordiska språk skrivs det sporadiskt kandidat- och pro gradu-avhandlingar om egennamn.

På magisternivå kan de studerande vid institutionen för språk- och översättningsvetenskap välja bland tre olika inriktningar: examensstudier för flerspråkig översättning, examensstudier för språkinlärning och -undervisning samt examensstudier för språkexpertis. Inom det sistnämnda alternativet har det getts två fempoängskurser i namnforskning – Nimistöntutkimus I och Nimistöntutkimus II, det vill säga Namnforskning I respektive II. Avsikten med kurserna är att den studerande får grundläggande insikter i vad namn är och hur man kan forska i dem. Kurserna är öppna för alla studerande i samtliga språkämnen oberoende av den valda examensinriktningen.

Vårterminen 2020 höll vi, Paula Sjöblom och jag, den senare av de två kurserna. Medan den första kursen – som är en boktentamen – främst fokuserar på namnteori och namntypologi är påbyggnadskursen tänkt som en fördjupning i aktuell onomastisk forskning. Eftersom den senaste forskningen ofta belyser hur namn ges och används i olika språkliga, samhälleliga eller sociala kontexter, fick kursen på ett naturligt sätt en klar socioonomastisk inriktning.

Intresset för den valfria kursen var glädjande stort. Sammanlagt rymdes dock bara ett dussin studerande med på kursen. De flesta hade något språk som huvudämne, men bland deltagarna fanns det också en blivande arkeolog och en blivande klasslärare. Denna ämnesmässiga mångfald visade sig vara mycket berikande för diskussionerna på kursen.

Kursen ordnades i form av en studiecirkel. Paula och jag valde ett lämpligt antal vetenskapliga artiklar, rapporter och delar av större verk om namn i socioonomastisk belysning och grupperade texterna tematiskt. Vi hade sammanlagt sex sammankomster och de valda temana var följande: Onomastiska grundfrågor, Namn och identiteter i stadsmiljö, Onomastiska landskap, Personnamnssystem, Namn och kön samt Framtidsutsikter för namnforskning. Var och en av deltagarna fick skriva ett kritiskt referat av en vetenskaplig artikel och fundera ut instuderingsfrågor som grund för den gemensamma diskussionen. I slutet av kursen fick var och en också lämna in en inlärningsdagbok med egna reflexioner kring de lästa artiklarna.

En uppsjö olika socioonomastiska frågor togs upp under kursens gång. Vi diskuterade bl.a. hur inofficiella ortnamn i städer används vid inkludering och exkludering av olika persongrupper, hur tvåspråkigheten kommer till synes i kommersiella namn beroende på maktförhållandena mellan språken på orten, hur jämlikheten förverkligas i olika länders personnamnssystem och hur personnamn ger uttryck åt olika könsidentiteter.

Den valda socioonomastiska infallsvinkeln på namn gjorde det lätt för studenterna att inse hur betydelsefulla namn är vid kommunikation och strukturering av den sociala omgivningen. Insikten om att egennamn på ett alldeles speciellt sett kan förmedla kontextuell information fick deltagarna också att komma med en del sådana adekvata iakttagelser om egennamns situationsbundna användning som var nya också för oss lärare.

På grund av coronapandemin hölls lektionerna över videosamtalstjänsten Zoom. Trots de smärre tekniska problemen med de tidvis instabila nätförbindelserna lyckades kursen även tekniskt sett väl. Möjligen var det till och med lättare för deltagarna att koncentrera sig på själva substansen och delta i diskussionerna i ett virtuellt rum än i ett traditionellt klassrumssammanhang.

Kursen kommer att hållas regelbundet även i framtiden. Eftersom den socioonomastiska infallsvinkeln tycks ge en mera rättvisande bild av den senaste forskningen kring namn och göra namnforskningen tillgängligare för studerande, har vi bestämt oss att döpa om kursen till Namn, identitet och samhälle. Socioonomastik är definitivt ett forskningsfält som intresserar och inspirerar magisterstuderande.

Sommarreflexion om färger och sminknamn

av Linnea Gustafson

Under semestern blir det ofta mer tid att tänka än under övriga året – även om det kanske borde vara tvärt om. Den här sommaren tänker jag mycket på färger, namn och smink. Hur namn­ges sminkprodukter? Hur hänger namnen ihop med färgerna och företagens övriga marknads­föring?

Sommar i Sverige. Foto: Linnea Gustafson.

Sminknamn är en så ny företeelse att nagellack och läppstift för ungefär tio år sedan bara bar nummer, medan de nu för tiden heter allt möjligt t.ex. Stronger than you Think, Five Star Chic, Intense. Eftersom det är marknadsföringsavdelningarna som namnger går det att sluta sig till att namngivningen är ett tillfälle att marknadsföra produkterna. Det här är rimligt då den berättelse som ett företag skapar om sig och sina produkter, och som inkluderar namn, är en del av varumärkesbyggandet.

Marknadsföringsstudier visar att det kan finnas en koppling mellan varumärkets identitet och mänskliga personlighetsdrag. Ju större överenstämmelsen är, eller uppfattas vara, mellan de karaktäristiska som beskriver varan och kunden, ju mer attraktivt framstår varumärket. Vissa varumärken tenderar t.ex. att uppfattas som antingen mer manliga eller kvinnliga, vilket har med såväl betydelsen som ljudbilden att göra. I det sminkmaterial som jag tänker på i sommar framträder två tydliga erbjudanden om en sådan här typ av identitet: den exotisk-lyxig-romantiska och den inhemsk-ekologisk-hållbara.

I grunden är sminknamn hämtade från en värld av skimmer, flärd, lyx och attraktion, eftersom detta ligger i själva varans karaktär. Namnen har ibland ett tydligt konsumentperspektiv och ”talar” till sin köpare, t.ex. Be Courageous, Follow your Dreams och Hello Beautiful, eller uttrycker en otydlighet om det är produkten eller konsumenten som beskrivs, t.ex. Fearless, Genius, Gold Digger, Modesty, Provocative och Sunseeker. Namnet kan indikera att konsumenten erbjuds allt från en magisk, romantisk sagovärld till en spännande och framgångsrik personlighet. Det är dock oklart om sminkprodukten skänker dessa egenskaper till sin bärare eller om produkten passar bäst för en bärare som redan besitter dem.

Sommar i Sverige. Foto: Linnea Gustafson.

Sminknamn som förmedlar en inhemsk-ekologisk-hållbar identitet består ofta av ett be­skrivande namn som fokuserar produkten snarare än kon­sumenten, och ambitionen tycks vara att namnet ska förmedla en så objektiv varudeklaration som möjligt. Det mest objektiva namnet är troligen ett färgnamn, t.ex. Mörkröd. Fokus vid namngivningen ligger på det inhemska, lokala och välkända som ger bibetydelser som kan uppfattas som stadiga, traditionella, välgjorda och hållbara. I många fall sammanfaller hållbarhetsperspektivet med språkvalet så att namn på svenska signalerar en större grad av hemvävt och kvalité. Det förekommer också ofta metaforer som går att koppla till det inhemska. Det rör sig om växter, bär, frukt, blommor osv. som växer i vårt land, t.ex. Hjortron, Ingrid Marie, Krusbär, Körsbär, Lingon, Nypon, Vinbär, Prästkrage och Vitsippa.

Detta är några av de tankar jag tänker i sommar. När jag har tänkt färdigt kommer det att gå att läsa om resultatet via den här hemsidan: https://www.norna.org/