Ett nytt svenskt förnamnslexikon är på väg, hurra! Min kollega Katharina Leibring har uppdaterat och reviderat Eva Bryllas Förnamn i Sverige, vars första upplaga kom 2004. På drygt 20 år är det mycket som har förändrats, inte minst har vi fått ett rikt tillskott av nya namn, dels i form av nybildningar, dels i form av importerade eller invandrade namn. Med en stor bredd av namn, alternativa stavningar och variantformer får man anledning att fundera över den intressanta frågan om vad som är ett namn, vad som är en dekorativ stavning, vad som är en variantform och inte minst var gränsen går mellan det ena och det andra namnet. Eftersom jag i en kollegial roll har läst Katharinas manus, har dessa funderingar spillt över även på mig – här kommer ett exempel …
Sara är vid första anblicken ett välbekant och okomplicerat namn. Det är bibliskt och har lång tradition i Sverige; det första belägget är från 1464. Det finns flera väletablerade stavningsvarianter, till exempel Sarah som i Sarah Sjöström, Zara som i Zara Larsson och Zarah som i Zarah Leander.
Det finns också ett arabiskt namn, latiniserat Zahra eller Zahrah, som betyder ’blomma’ eller, överfört från ett arabiskt idiom, ’något som gör livet vackert’. Muhammed hade en dotter som hette Fatimah al-Zahra, alltså ungefär ’Fatima den blomstrande’.
Ett annat arabiskt namn är Sahrah eller Sahra, med betydelser som handlar om att vara uppe om natten och vaka över ett barn eller någon som är sjuk. På arabiska är s och z olika saker, precis som p och b på svenska. Men eftersom Sara och Zara i Sverige uppfattas som samma namn med olika stavning, så kan nog även Sahra och Zahra uppfattas så.
Förutom att skriva z i stället för s kan dekorativ stavning innebära bruket av ett stumt h. Traditionellt används det i vissa givna sammanhang, som t.ex. Dahl, men i modern tid kan ett stumt h placeras nästan var som helst där det uppfattas se snyggt eller originellt ut. Därför är det fullt tänkbart att Sahra förekommer även som en variantstavning av det bibliska Sara.
För den som vill ge sin dotter ett arabiskt namn som passar bra i Sverige, kan Sahra eller Zahra vara en möjlighet. Men för att göra namnet mer lättanvänt här, väljer man kanske att utelämna h:et. Och vips blir Sahra och Zahra till Sara och Zara. Ett annat val kan vara det arabiska namnet Zarra, som betyder ’besökare’ eller ’pilgrim’, och som också har variantformen Zarah – alltså identisk med Zarah Leanders stavning.
Med alla dessa varianter blir gränsen mellan Sara, Sahra, Zara, Zahra och Zarah plötsligt inte så lätt att dra. Ett exempel ur verkligheten är att det på Wikipedias svenska sida om namnet Sara tas upp även namnbärare som heter Sahra och Zahra. Det visar att de arabiska namnen Sahra och Zahra verkligen kan uppfattas som stavningsvarianter av Sara.
Låt mig avsluta med mitt favoritcitat ur Roland Otterbjörks klassiska Svenska förnamn (1979 s. 62): ”Det är utan tvivel en stor tillgång för ett språk att äga ett rikt förråd av namn i livligt bruk”. Det kanske inte var Zahra och Sahrah Otterbjörk tänkte på, men onomastisk mångfald gör onekligen livet roligare!
Litteratur:
Brylla, Eva, 2004: Förnamn i Sverige. Kortfattat namnlexikon. Stockholm: Liber.
Brylla, Eva & Leibring, Katharina, kommande: Förnamn i Sverige. Kortfattat namnlexikon. 2 uppl.
Otterbjörk, Roland, 1979: Svenska förnamn. Kortfattat namnlexikon. Stockholm: Esselte studium. (Skrifter utgivna av Svenska språknämnden 29.)
All klassifisering er utfordrande. Klassifiseringar har som oppgåve å rydda i materielt og immaterielt datamateriale av ulikt slag. Klassifiseringar byggjer på jamføringar som skal avdekka samanhenger, fellestrekk og ikkje minst særtrekk. På den måten kan ein finna ukjende mønster i datamateriale, synleggjera framande relasjonar mellom ulike data og avdekka eventuelle kausale tilhøve.
Heile tilvêret er fullt av klassifiseringsaktivitetar. Me klassifiserer inntrykk, opplevingar, kjensler, mentale tilhøve og konkrete objekt. Det fyrste me gjer når me møter ukjende personar, ukjende situasjonar eller ukjende opplevingar og inntrykk, er å putta dei inn i ein eller annan kategori eller bås for å få oversikt, forståing og tryggleik.
Mennesket har ein sterk trong til å ha eller få «orden» på alle inntrykka som sviv rundt ein – frå ein står opp om morgonen til ein legg seg om kvelden – nettopp for å etablera orden i ein kaotisk «inntrykkskvardag». Kategoriar er viktige av di dei skapar – for den einskilde eller for sosiale grupper – «orden» i eit «impulskaos», og gjer det mogeleg å manøvrera i «kaoset» på ein spontan eller gjennomtenkt måte som ein opplever å vera tenleg, fornuftig og rasjonell – i kvardag og i fest.
Innom ein kvar vitskap er innsamling av nye data og kategorisering av desse, ein sentral aktivitet av di dei framskaffar ny innsikt og ny kunnskap. Nye vitskaplege nyvinnigar kan føra til kategorijusteringar eller til etablering av nye kategoriar. På denne måten oppstår såleis ny kunnskap og ny innsikt, og vitskapane «utviklar seg» på dette viset vidare. Stendige justeringar av eldre kategoriar og etablering av nye kategoriar, er såleis grunnleggjande vitskaplege aktivitetar som både legitimerer vitskapleg arbeid og som gjev oss større forståing av mennesket, av verda og av tilvêret.
Dersom kategorijusteringane er store eller dersom justeringane fører til nye kategoriar som bryt med den innsikta og den kunnskapen ein allereie har, plar ein i vitskapen snakka om paradigmeskifte eller eventuelt om vitskaplege revolusjonar. I særtilhøve kan slike brot og skifte føra til nobelprisar, særleg innom medisin og fysikk.
Etter som vitskapen «utviklar seg» har me gjennom historien fått fleire og fleire vitskaplege «spesialkategoriar». Eit eksempel er lingvistikken eller grammatikken som i den klassisk romersk-greske forma var ei relativt avgrensa eining eller kategori, og som i dag er erstatta av, eller har utvikla seg til, eit mylder av «underkategoriar». Ein av desse underkategoriane vart til sosiolingvistikk og ein annan til onomastikk.
Ein av grunnane til denne «underskogen» av kategoriar, og det gjeld alle vitskaplege fag, er at dei tradisjonelle og etablerte kategoriane tek opp i seg innsikt, kunnskap og metode frå éin annan eller frå fleire andre kategoriar eller vitskapar. Det finn altså stad ei kategorikrossing. Sosiolingvistikken er eit godt eksempel på kategorikrossing. I nyare tid har på denne måten den nye kategorien sosioonomastikk vokse fram, ein kategori som altså kan tolkast som ei kategorikrossing mellom onomastikk og sosiolingvistikk.
Eit viktig spørsmål blir om sosioonomastikken som kategori har ført til ny kunnskap og innsikt. Artiklar, bøker og tidsskrift som er skrivne og publiserte under merkelappen «sosioonomastikk», kor sosioonomastiske er dei eigenleg? Er fleire av desse tekstane eigenleg berre døme på keisarens nye klede når dei smykkar seg med kategoriappellativet sosioonomastikk? Mange av arbeida som direkte eller indirekte ber merkelappen sosioonomastikk, er nok vitskapleg sosioonomastiske, men gjeld det alle arbeida som ber denne merkelappen?
Klassifisering og kategorisering er krevjande, og svært ofte finst det katagoriske overlappingar. Men bør ikkje eit sosioonomastisk arbeid vera kjenneteikna ved noko sær-sosioonomastisk som gjer at det råd å skilja arbeidet/teksten nokonlunde tydeleg frå andre onomastiske arbeid/tekstar? Er sosioonomastikken blitt ein samleterm for forskjellige onomastiske arbeid? Er sosioonomastikken blitt ein ny vitskapleg samlesekk meir enn ein ny vitskapleg særsekk? Eg Sosioonomastics blitt til Mixed Onomastics?
Efter att ha avslutat förra veckan med två dagar i Uppsala för att opponera på avhandlingen ”Ekberg, Ljung och Rattfält. Soldatnamn i Värmland 1684–1900” är jag åter på hemmaplan. Det var ett roligt uppdrag, men samtidigt var jag ganska nervös, och resan var lång.
Avhandlingen baseras på ett stort material som har hämtats från en lång tidsperiod. Det är en av de styrkor som avhandlingen har. Andra styrkor som finns är att materialet har hämtats från ett förhållandevis stort geografiskt område, att det baseras på två olika typer av soldater – indelta soldater och fältjägare – samt att materialet nu är tillgängliggjort digitalt.
Fanns det inga svagheter, då? Jodå, det finns alltid saker som är värda att diskutera i avhandlingar. Intressanta frågor som hade förtjänat att utvecklas ännu mer, eftersom de är så intressanta, är soldatnamnens identitetsskapande funktion, på vilket sätt soldatnamnen är besläktade med binamn och om de skulle kunna betraktas som varumärkesnamn.
Många frågor som väcker mersmak presenteras också i slutet av avhandlingen, t.ex. att göra jämförelser mellan soldatnamnsskicket i Värmland och andra regioner i Sverige, eller att jämföra soldaternas namnskick med namnskicket i andra samtida yrkesgrupper.
Mitt slutord om avhandlingen är att det är ett gediget hantverk som respondenten arbetat med under 30 år(!). Jag misstänker att det är skönt att vara i mål nu. Grattis!
Man är vad man heter, sägs det. Att det ligger en sanning i detta talesätt har den socioonomastiska forskningen redan bevisat (t.ex. Aldrin 2011, Hagström 2006). När vi träffar nya människor bedömer vi dem inte bara efter deras beteende och utseende, utan vi drar också slutsatser av de namn de bär.
Utifrån namnet på en person som vi ännu inte känner gör vi – medvetet eller omedvetet – antaganden om namnbärarens sociala, språkliga och kulturella bakgrund och tilldelar hen en viss identitet eller åtminstone vissa identitetsdrag. I vilken grad dessa förmodade identitetsrelaterade element överensstämmer med den identitet som namnbäraren själv anser sig ha, kommer vi underfund med först så småningom vid en närmare bekantskap.
Lika mycket, om inte mer, berättar t.ex. det förstgivna förnamnet eller dopnamnet på ett barn om de personer – i regel föräldrarna – som valt namnet, än om själva det namngivna barnet. Vid val av förnamn tillskriver föräldrarna sitt barn en viss individuell och kollektiv identitet med utgångspunkt i sina egna värderingar.
Genom namnval ger de å ena sidan uttryck åt sina förhoppningar om hurdan person barnet ska utvecklas till eller senare uppfattas av andra, å andra sidan försöker de fästa barnet i ett önskat socialt nätverk (Alford 1988, Borg 2016). I och med att denna tilldelade identitet i hög grad har sin upprinnelse i namngivarnas värderingar kan den med fördel användas till karakterisering av dem som personer. Man är vad man kallar sitt barn, så att säga.
En grupp studerande som namngivare åt fiktiva barn
Att dopnamn ger en inblick i namngivares tankevärldar använde jag som utgångspunkt i en halvseriös namnstudie med pedagogiska mål. Som informanter valde jag ett tjugotal finskspråkiga förstaårsstudenter i nordiska språk vid Åbo universitet. I samband med en lektion gav jag dem uppgiften att välja förnamn åt sina fiktiva nyfödda barn och också motivera sina namnval.
Syftet med mitt experiment var att illustrera för studenterna att även egennamn är informationsbärande språkliga uttryck och visa hur de namn de valde karakteriserade dem som namngivare. Med andra ord rörde det sig om ett tillämpat och studentanpassat experiment med namn och namngivning.
Det föreslogs sammanlagt 47 olika namnformer, varav 30 var kvinnonamn (kn.) och 17 mansnamn (mn.). Namnen var följande:
Motiveringarna och beskrivningarna av förnamnen kunde kategoriseras utifrån de motivfält de representerade. Kategorierna, som alltså bygger på studenternas uppfattningar om namnens karaktär, blev följande (antal omnämnanden inom parentes): estetik (21), finskhet (11), natur (11), familj och släkt (6) och bibeln (2). Några namnförslag saknade motivering. Kategorierna överlappar delvis varandra eftersom ett och samma namn kunde karakteriseras på flera olika sätt.
Det är inte förvånande att namnets estetik avgjorde valet. Intressant är dock att studerandena verkar ha haft en ganska bra känsla för trendiga förnamn: 55 % (26/47) av de föreslagna namnformerna är nämligen enligt Namntjänsten (DVV) namn som för tillfället håller på att öka sin procentuella andel i Finland: kn. Aava, Alma, Amalia, Amelia, Astrid, Ava, Emelie, Ester, Flora, Kanerva, Kielo, Pihla, Ruusu, Stella, Vanamo, Vaula; mn. Eerik, Eric, Erik, Jasper, Leo, Oliver, Otava, Sumu, Valo.
Namn som ansågs lämpliga tack vare sin finska prägel var t.ex. kn. Valma och Vanamo samt mn. Sampo och Sisu. Natur nämndes relativt ofta som motiv till namnvalet (t.ex. kn. Flora, Kanerva ’ljung’, Kielo ’liljekonvalj’; mn. Sumu ’dimma’, Valo ’ljus’, Vanamo ’linnea’). Förnamn som hämtats ur familjekretsen är t.ex. kn. Ingegerd och mn. Aaron. Namnen med anknytning till bibeln var två, mn. Daniel och kn. Ester.
Identiteter förmedlade av dopnamn
De namn som studenterna valde som potentiella förnamn åt sina fiktiva barn kunde alltså föras till fem motivfält. Dessa motivfält återspeglar värderingar som kan betraktas som identitetsskapande hos studenterna.
På gruppnivå och något förenklat kan man konstatera att studenterna profilerade sig identitetsmässigt som mycket trendmedvetna, rätt finsksinnade, naturälskande och relativt familjeorienterade individer. Överraskande var exempelvis att den angloamerikanska populärkulturen inte tycks framstå som en identitetsskapande faktor hos den valda gruppen akademiska studenter i 20-årsåldern – åtminstone inte i namngivningssammanhang.
In the Norwegian language one can, for the most part, recognise a place name on how it is formed as a «word». They may be words that describe topography, such as Vik (‘bay’) or Haugen (‘the mound’), or words that describe human activity on the place, such as Åker (‘field’) and Smia (‘the smithy’).
Place names are often compounds consisting of several words, such as Straumvika, Haugstad, Brunåker, Smiehagene. Some words that were used as terms for different kinds of settlements have even developed into a sort of suffix that we mostly see in place names, such as –tveit, –stad, –rød and –heim.
Imperative names
Our brains have a whole lexicon designated for names in our landscape. But in some cases names look different from the pattern we are used to. One example of this are imperative names such as Kikut and Bilitt. These names are compounded with a verb in the imperative form followed by an adverb. Hence Kikut means ‘take a look outside’ and Bilitt means ‘wait/rest a while’. This seems odd to Norwegians because place names are grammatically and syntactically close to nouns in our speech, whereas these names seem more like a verbal phrase.
As a type of placenames, however, the imperative names are not so uncommon, and exist in both Danish and Swedish as well. These names are for the most part a south-eastern Scandinavian phenomenon, and in Norwegian terms almost all these names can be found within the eastern Norwegian dialectal area.
On each blue marker there is a place called Kikut. Map from www.norgeskart.no
More than one word
It is not uncommon to find Norwegian place names consisting of more than one word. Some of these feel perfectly normal, such as Austre Haugland (‘eastern mound-land’), Ytste Vika (‘the outermost bay’) and Gamle Grindebue (‘the old gate cottage’). The first word is always an adjective describing position, size or age. However, names like De ukvilte åsene (‘the unrested hills’), Den lange renna (‘the long run’) and Det lisle veirehovudet (the little ram’s head’) are not typical. In fact, most of these names are restricted to Telemark and Agder.
Bildetekst: An untypical name for a stream, Grovi som kjem ut or fjellet. Map from www.norgeskart.no
As soon as names consist of more than three words, Norwegians will generally feel it as an odd name. But such names can still be found in Norway. In Fjærland there is a stream named Grovisom kjem ut or fjellet (‘the stream that comes out from the mountain’). If we were to follow common naming patterns in Norwegian, a more suitable name could be *Fjellgrovi (‘mountain stream), but for some reason people in Fjærland have felt it important to point out that the stream comes out from the mountain.
Similarly, we find the name Den lange Haugen austmed vatnet (‘the long mound on the east side of the lake’) in Vinje. These names seem more like descriptions than actual place names, but if there are no other names for these places, such descriptions can become fixed and start functioning like other place names in daily speech.
A place name is in some ways a linguistic agreement between locals on how a place is to be denoted, and names therefore follow patterns of naming that a linguistic community (subconsciously) agree upon. But in the larger Scandinavian language continuum, we can see differences in what these agreements are. As we have seen examples of in this blogpost, some can be very locally restricted, and others form larger distribution patterns.
Further reading:
Wohlert, Inge, 1960. Imperativiske Stednavne. I: Ti Afhandlinger: Udgivet i anledning af Stednavneudvalgets 50 års jubilæum, s. 63-95. (Navnestudier nr. 2.)
Strax före nyår flyttade Billy in hos min brorsdotter. Han var lite tillbakadragen och försiktig, men visade sig vara nyfiken, snäll och vänlig och blev snabbt en del av familjen. Han var mörk och stilig, om än lite klumpig, precis som en åtta veckors labradorvalp ska vara. Sitt namn delar han i januari 2025 med 3399 män i Sverige.
Namnet har inte varit lika populärt i grannländerna, men bärs av 220 män i Danmark, 164 män i Norge, omkring 110 män i Finland och därtill av ett 20-tal kvinnor runtom i de fyra länderna. Något toppnamn för nyfödda är Billy inte i något av länderna, även om det i Sverige finns 47 pojkar som är födda 2023 som bär namnet. Enligt brorsdotterns uppgift är valpen uppkallad efter den ena brodern i SVT:s humorserie Leif & Billy.
Valpen Billy. Foto: Ellen Mattfolk.
Att som hund bära ett namn som är vanligt också för människor är Billy dock inte ensam om. I vårt flerfamiljshus i Uppsala bor sju hundar. Alla utom en har ett namn som lika gärna kunde bäras av en människa. Den äldsta hunden i huset har nyligen till och med fått en namne, när en pojke under julhelgen föddes hos en familj ett par trappor högre upp.
Namn som testas på djur
Att husdjur och människor delar på namnförrådet är inget nytt, och det blir allt vanligare. De gamla hundnamnen Karo, Fido, Lufsen och Sessan befinner sig långt ner på frekvenslistorna.
Katharina Leibring (2015) konstaterar att namn ofta verkar testas först på djur innan de börjar ges till barn. Detta gäller i synnerhet de äldre generationers namn som efter 80−100 år åter kommer i bruk, men också nya namn som kommer in i namnskicket.
Av min hunds hundkompisar att döma är till exempel Göte, Astor, Nisse och George namn som snart kan förväntas klättra på babynamnslistorna, medan Bruno och Gösta redan förekommer som namn på en del unga pojkar. Av någon anledning har honhundarna i bekantskapskretsen oftare namn som redan är frekventa på babynamnslistorna, till exempel Astrid, Elsa, Ella, Freja och Ines. Några honhundar med namn som Birgit, Berit och Margit som var vanliga på 1930- och 40-talen har vi ännu inte träffat.
I ett inlägg i denna blogg har Leibring (2023) sett på namn på nyfödda barn respektive kattungar födda år 2022. Hon ser en ökad överensstämmelse mellan namnen på barnen och på kattungarna i jämförelse med en studie 10 år tidigare, och skriver bland annat att ”människobarn och djurbarn tycks namnges i symbios”.
Hundnamn i Norden
Men hur ser det ut i ett nordiskt perspektiv? I dagarna har ny djurnamnsstatistik publicerats, och nu finns statistik att tillgå på nätet för 2024. Jag väljer här att se på toppnamnen på hundar i Finland, Sverige, Norge och Danmark, och jämför med de namn som nyfödda fick i respektive land år 2023. Eftersom syftet är att jämföra de namn som gavs barn med de som hundar fått har jag här valt att bortse från finlandssvenskt material även om det skulle vara intressant – ägarnas modersmål är dock inte en uppgift som finns tillgänglig.
Materialet för Sverige, Danmark och Norge har jag hämtat från försäkringsbolaget Agrias förteckningar på de valpar som det tecknats försäkringar för under 2024 och som finns tillgängliga på nätet. Agria finns i alla fyra länderna, men på bolagets finska webbplats finns bara en förteckning över populära hundnamn, inte namn på de valpar som försäkrades under 2024. En lista på valpnamn från 2024 finns däremot på Finska kennelförbundets webbplats. Skillnaden mellan listorna är att Agrias listor även innehåller namn på blandrashundar medan dessa saknas på Finska kennelförbundets lista. Hur många valpar som ingår i respektive material framgår dessvärre inte.
Den finska listan är inte indelad efter hon- och hanhundar som Agrias listor är, utan namnen ges blandat i fallande frekvens. Djurnamn används inte sällan könsöverskridande, så för de finska namnens del är det svårt att veta exakt om de namnger tikar eller hanhundar. Jag har i tabellerna nedan utgått ifrån hur namnen i huvudsak verkar användas av hundägare på nätet eller hur de används när de namnger människor.
Materialet kan studeras ur ett flertal synvinklar. Låt oss börja med att se på en jämförelse mellan länderna i relation till de hundnamn som gavs.
Tikar, valpar 2024:
Hanhundar, valpar 2024:
Bland namnen på tikvalpar är det ett namn som dominerar, och det är Luna. Det är det mest populära i såväl Norge och Sverige som Finland, och kommer på andra plats efter Molly bland de danska valparna. Det är inte bara i Norden som Luna är populärt, utan hundsajter på webben vittnar om att det också ligger högt, och i många fall högst, på listorna i såväl USA och Storbritannien som Tyskland. Luna har förmodligen fått skjuts in på namnlistorna via karaktären Luna Lovegood i Harry Potter-böckerna.
Ett annat populärt valpnamn i alla fyra länder under 2024 var Nala som låg på tio-i-topplistorna i Norge, Sverige och Finland, men strax utanför, på elfte plats, i Danmark. Namnet Nala har också sitt ursprung i populärkulturen, nämligen som lejoninnan i Lejonkungen.
Som framgår av tabellen ovan finns det inga andra namn bland de mest frekventa som förekommer i hela Norden. Norge, Danmark och Sverige delar därtill på Bella och Molly. Förmodligen kan man också tolka Elli i Finland och Ellie i Danmark och Norge som samma namn. Tydligt är likväl att tiknamnen i alla fyra länder är tvåstaviga och att alla namn utom Doris slutar på vokal.
Samma samstämmighet länderna emellan finns inte när det gäller namnen på hanhundar. Bland de tio vanligaste namnen finns inget namn som förekommer i alla fyra länder. Milo är det mest vanliga namnet i Norge, och det näst vanligaste i Danmark och Sverige, där de vanligaste namnen är Eddie respektive Bosse.
I övrigt är Max på tio-i-topp-listan i Norge och Sverige (och på 13:e plats i Danmark), liksom Enzo. Balder är vanligt i Norge och Danmark, Charlie i Sverige och Danmark, och Bruno i Sverige och Finland. Leo som är näst vanligast i Norge finns också på tolfte plats på den finska listan.
Namnen på hanhundar är inte lika enkla att gissa ursprunget till. Möjligen kan hunden Milo i filmen The Mask ha bidragit till på Milos popularitet. Även Bamse och Simba (Lejonkungen) har sitt ursprung i populärkulturen. Även namnen på hanhundar är i huvudsak tvåstaviga. Några slutar på konsonant (Balder, Max, Felix, Ludvig), men de flesta på vokal, i huvudsak på –o.
Hundnamn eller babynamn?
Låt oss då jämföra de namn som 2024 års valpar fick med dem som gavs de barn som föddes år 2023. I tabellerna nedan är de namn som finns bland de tio vanligaste som både babynamn och valpnamn markerade med mörkgrå färg. De ljusgrå rutorna markerar i tillägg namn som finns på platserna 11–20 bland babynamnen respektive valpnamnen (t.ex. finns namnet Ella på plats 19 bland tikar i Norge).
Av tabellerna framgår tydligt att det är flickorna som i högre grad delar namnförråd med hundarna, något som Katharina Leibring har påpekat i flera studier (se bl.a. Leibring 2015, 2023).
I Danmark finns Luna och Karla på 10-i-topplistan både för flickor födda 2023 och valpar födda 2024, medan Elsa är frekvent på svenska flickor och valpar. Andra namn som är relativt frekventa på bägge listorna är som framgår Ella och Alma i Norge, Frida, Ella och Alma i Danmark, Maja, Selma och Freja i Sverige och Kerttu och Hilla i Finland.
Pojkarna delade som sagt inte namn med valparna i lika hög grad. Det är endast på de danska listorna som det finns ett gemensamt namn på tio-i-topplistorna, nämligen Alfred. Därtill finns Hugo rätt högt på båda listorna i Danmark, Sverige och Finland, Otto i Danmark och Leo i Finland. I Norge däremot finns det inget namn på 20-i-topplistan som är gemensamt för nyfödda pojkar 2023 och valpar födda 2024.
Överlag pekar det begränsade material jag här har analyserat på att man i Finland och Norge gör en något större skillnad på hundnamn och babynamn, medan man i Sverige och i synnerhet i Danmark kan se samma namn i bruk på både nyfödda tvåbeningar och fyrbeningar.
Söker man i förteckningarna med hela befolkningens namn finns samtliga namn på hundarnas tio-i-topp-listor också som personnamn i respektive land, förutom det finska Nuppi. Här ska dock poängteras att detta gäller befolkningen i stort, inte bara namn på nyfödda, och att vissa namn har mycket få bärare.
Det finns en del namn i materialet som bekräftar det som Leibring (2015) vittnade om, dvs. att nya eller ovanliga namn först prövas på djuren. Zelda och Ozzy är exempel på sådana bland de svenska hundnamnen. Bägge namnen var frekventa som husdjursnamn i Sverige redan 2014, Ozzy som hundnamn och Zelda som kattnamn (Leibring 2015).
I en förteckning över tilltalsnamn i Sverige 2022 anges att det då fanns 731 flickor/kvinnor med Zelda som tilltalsnamn, med en medelålder på 8,7 år, medan medelåldern för de 190 pojkar/män som bar namnet Ozzy var 12,1 år. Detta tyder på att djuren hade varit först ut med att bära namnen i högre grad.
Doris torde vara ett exempel på ett äldre namn som först återkommer som djurnamn. Det var populärt i Sverige på 1920–30-talen, och har sedan under lång tid fått mycket få bärare tills en bit in på 00-talet. Nu får ett 60-tal svenska flickor per år Doris som tilltalsnamn, men det är (ännu) inte på topp-100-listan. Redan år 2013 fanns Doris dock på en tiondeplats bland tiknamnen i Sverige med då 1 910 bärare (Leibring 2014).
Fler exempel kunde man säkert hitta längre ner på frekvenslistorna. Det blir intressant att se om Birgit och Margit först möter oss på hundpromenaden eller på förskolan.
Leibring, Katharina, 2015: Namn på sällskapsdjur – nya mönster och strukturer. I: Innovationer i namn och namnmönster. Handlingar från NORNA-symposiet i Halmstad 6–8 november 2013, red. av Emilia Aldrin & al. Uppsala: NORNA-förlaget. S. 134–152.
Leibring, Katharina, 2023. Namn på barn och kattungar, blogginlägg, 16 maj 2023, New trends in Nordic Socio-onomastics.
Att namn av olika slag utgör en central del av språkliga landskap är vid det här laget ett känt faktum från forskningen. Det finns dessutom flera kopplingar mellan socioonomastiken och fältet ”Linguistic Landscape studies” vad gäller exempelvis intresset för hur namn- och språkbruket reflekterar sociala och politiska ändringar, identiteter osv. Således finns det en del litteratur kring språkliga landskap som kan vara av intresse för socioonomastiska forskare, även om namnen i sig inte alltid uttryckligen står i fokus. Som ett exempel vill jag i denna bloggtext presentera en aktuell antologi som jag varit medredaktör för.
I antologin Sociolinguistic Variation in Urban Linguistic Landscapes samlas forskning från norra och södra Europa, med exempel från språkliga landskap i Finland, Sverige, Danmark och Italien. De nio kapitlen diskuterar olika perspektiv på språklig variation på skyltarna i olika slags urbana rum. Det finns olika slags hänvisningar till namn i sju av kapitlen som därmed illustrerar några av de sätten namn kan dyka upp i studier av språkliga landskap.
NAMN OCH PLATSENS IDENTITET
I sitt kapitel ”Power, Language and Visibility Defining the Linguistic Landscape” diskuterar Line Sandst hur identiteten för stadsutvecklingsområden Nordhavn och Carlsbergbyen i Köpenhamn förhandlas fram i det språkliga landskapet. I översikten av de funktioner olika skyltar innehar är namn av olika slag centrala. Kommersiella aktörer gör varumärkesbygge genom företagsnamn och offentligheten genom gatunamn. Hur de olika identiteter samsas i gatubilden kan vidare kopplas till frågor om synlighet, makt osv.
SPRÅKKONTAKT I KOMMERSIELLA NAMN
I kapiteln ”Hybrid Language Use in Urban Landscapes of Northern Sweden” undersöker Lena Granstedt, Coppélie Cocq, Eva Lindgren och Urban Lindgren hur kontakter mellan olika språk reflekteras i de språkliga landskapen av en rad städer i norra Sverige (Pajala, Kramfors, Sorsele, Umeå och Jokkmokk). Deras fokus ligger på språkliga hybrider, dvs. skyltar där element ur olika språk blandas för att skapa nya uttryck. Ett flertal av deras exempel är kommersiella namn – en kategori som är känd för kreativitet. Restaurangnamnen Rawfika och Kebabnekajse är två exempel på sådan språklig blandning i namnlandskapet.
NAMN SOM LEGITIMERING
Namn figurerar även i kapiteln ”Rules and Recommendations on Unofficial Signs – COVID-19 Signscapes in Helsinki and Stockholm” av Lieselott Nordman och Väinö Syrjälä med fokus på de nya skyltarna med olika slags regler och rekommendationer som dök upp i gatubilden under pandemin. På dessa skyltar för namn en särskild funktion kopplad till synligheten av olika aktörer. Namn på företag och myndigheter (tillsammans med deras logotyper) används för att visa vem som står bakom de olika budskapen – och på så sätt även för att legitimera de direktiv som förmedlas på skyltarna.
ELLER NAMN HELT ENKELT SOM DEL AV LANDSKAPET
De tre ovannämnda kapitlen visar hur funktioner och egenskaper av namn i språkliga landskap kan koppas till olika vidare (sociolingvistiska) frågeställningar. Men namn förekommer i olika stor utsträckning även i materialet för de andra studierna i antologin. I mitt kapitel om det språkliga landskapet i Stockholms naturreservat faller ortnamnen utanför fokuset på modelläsare på privata anslag, men noteras ändå som de mest synliga språkliga beläggen i landskapet som helhet. I båda de italienska kapitlen finns (kommersiella) namn med bland exempelskyltar som diskuteras och även i materialet i Sofie Henricsons kapitel om ”aktivistiska landskap” i Helsingfors nämns namn på facistiska och antifacistiska organisationer. Detta visar hur olika namn ofta dyker upp i analyser av språkliga landskap, oavsett frågeställningarna som ska diskuteras.
Denna antologi är förstås bara ett exempel på sådan litteratur om språkliga landskap som kan vara av intresse för namnforskare. Jag skulle vilja uppmuntra alla med socioonomastiska intressen att bekanta sig med litteratur från fältet: det finns säkerligen mycket potential för utökad kunskapsutbyte och nya forskningssamarbeten i framtiden!
Litteratur
Sociolinguistic Variation in Urban Linguistic Landscapes, red. av Sofie Henricson, Väinö Syrjälä, Carla Bagna & Martina Bellinzona (2024). Studia Fennica Linguistica 24. Helsinki: SKS. Tillgänglig som open access här: https://doi.org/10.21435/sflin.24
Names carry profound meaning, serving as personal identifiers while also reflecting broader cultural, familial, and societal influences. Data from the Danish Link-Lives project, offers a unique opportunity to explore how personal names reveal patterns of migration, identity, and cultural adaptation. The census includes families that migrated to Argentina, had children born there, and later returned to Denmark, reflecting a rich story of transatlantic movement. The analysis of these names offers insights into how families navigated between Danish and Argentine cultures, particularly through the naming of their children.
Personal Names and Migration: What’s in a Name?
Migration is not just about moving from one country to another – It involves the transfer and negotiation of identities, traditions, and cultural norms. Personal names are a powerful reflection of this process, capable of signaling an individual’s cultural roots, religious beliefs, or even social aspirations. In the case of Danish families who moved to Argentina and then re-immigrated to Denmark, the naming of children born in Argentina can tell us a great deal about how these families balanced their Danish heritage with the new cultural environment they encountered in Argentina.
The Link-Lives Project, is part of a broader effort to link historical records of individuals across generations, including censuses, church records, and civil registries. The project’s aim is to create a connected and accessible database for researching personal histories. The 1901 census in the Link-Lives project includes 17 households, each containing a mix of children born in Denmark and Argentina. Among these families, there are 41 children, 29 of whom were born in Argentina and 12 in Denmark. By analyzing the first names of these children, we gain insight into how these families navigated their cultural identities, particularly in relation to their stay in a part of the Spanish-speaking world, Argentina. Although the material is small, there are clear tendencies.
A Closer Look at Family Composition
A breakdown of the families included in the dataset, showing how many children were born in Denmark versus Argentina:
Table 1: A snapshot of family structure and migration patterns. Many families had at least one child born in Argentina before re-immigrating to Denmark.
Cultural Identity Through Personal Names
The study of names in this dataset reveals three distinct categories based on how well a child’s name would fit into a Spanish-speaking country like Argentina. These categories – formally usable, possibly usable, and not usable – help us understand how families integrated (or resisted integration) into Argentine society through the naming of their children.
Formally Usable in a Spanish-speaking Context: Names that would easily be recognized in Argentina, either because they are common in both cultures, or have Spanish equivalents. – For instance, among the children born in Argentina, names like Elena, Eleonora, Oskar (Oscar), Pedro, and Enrique would have been very familiar in both Argentina and Denmark. Of the 29 children born in Argentina, 9 had names that fall into this category. These names reflect a potential desire for integration into the local culture, possibly making it easier for children to fit into Argentine society.
Possibly Usable in a Spanish-speaking Context: These names are less common but still recognizable in Argentina. – Names such as Christian, Ingrid and Peter are familiar but less frequent in a Spanish-speaking context. Nine of the Argentine-born children had names in this category. These names suggest that the family retained a connection to Danish traditions while also choosing names that would not be entirely out of place in their new environment.
Not Usable in a Spanish-speaking Context: Names that are Danish and would likely have stood out in Argentina. – Examples include Arne, Inger and Valdemar, which are typically Danish and would be unusual in a Spanish-speaking country. Eleven Argentine-born children had names in this category. These names likely reflect a stronger attachment to Danish identity, suggesting that the family wanted to maintain their cultural roots despite living abroad.
Dataset Breakdown: Children’s Names by Birth Country
Let us look at children’s first forenames, birth countries, and whether their first forename would work in either a Spanish-speaking or Danish-speaking context:
Table 2: A detailed look at how children’s names correspond to their cultural environment in an Argentinian, illustrating the variety of naming strategies employed by Danish families in Argentina.Table 3: A detailed look at how children’s names correspond to their cultural environment in a Danish context, illustrating naming strategies employed by Danish families having returned from Argentina.
Conclusion: The Significance of Name Research in Migration Studies
The study of personal names within the context of migration provides a unique lens through which to explore cultural identity. For families that migrated to Argentina, naming their children involved a balance between maintaining their Danish heritage and integrating into Argentine society. Children with names like Elena or Pedro may have been better able to navigate both cultural worlds, while those with distinctly Danish names may have faced greater challenges in fitting in.
For the children born in Denmark after their families’ return, the predominance of traditional Danish names suggests a desire to reclaim or reinforce their Danish identity. These children would grow up in Denmark, and their names reflect a re-rooting in their home country’s cultural norms. The choice of names illustrates how these families viewed their identity – both abroad and at home.
Literature
Hornby, Rikard, 1978. Danske personnavne. København.
Att välja förnamn till sig själv eller någon annan är en komplex process där många faktorer vägs in. I mitt pågående avhandlingsprojekt undersöker jag hur transpersoner väljer förnamn och pronomen för att konstruera kön och identitet.
Att vara trans innebär att inte identifiera sig med det vid födseln tilldelade könet. Som trans kan du identifiera dig som man, kvinna eller könsidentiteter som går mellan eller bortom det maskulina och det feminina; dessa könsidentiteter sorteras ofta in under begreppet icke-binär.
Jag har under 2021–2022 samlat in ett material bestående av enkäter och intervjuer med totalt 31 deltagare, som fått berätta om sina förnamnsval. Enkät- och intervjusvaren analyseras genom medierad diskursanalys (Blåsjö m.fl. 2024), vilket är en metod som används för att analysera hur diskurser konstrueras genom handling (t ex handlingen att välja ett förnamn, eller handlingen att be personer i sin omgivning att använda förnamnet).
Jag definierar diskurs kortfattat som olika uppsättningar av kunskaper, normer, erfarenheter och föreställningar om vissa fenomen, samt hur detta uttrycks språkligt. I den medierade diskursanalysen undersöker jag alltså hur förnamn fungerar som medierande redskap, det vill säga en språklig resurs som bidrar till att forma kunskaper, normer och föreställningar (diskurser) om kön och identitet.
Jag undersöker också vilka andra resurser som deltagarna använder för att välja sina förnamn, dels i form av artefakter som almanackor, böcker, webbplatser, dels i form av hur deltagarna uttrycker att ett förnamn ”känns” rätt eller fel för dem.
I följande inlägg fördjupar jag mig i vilka inspirationskällor som deltagarna i min studie beskriver att de haft i sina förnamnsval (eftersom pronomen som språklig resurs är begränsade i antal och variation kommer jag inte att analysera pronomenvalen just här). Jag kommer också att ge exempel på hur så kallat affektivt handlande kan användas som ett teoretiskt verktyg för att förstå deltagarnas förnamnsval.
Almanackor, litteratur, film, förebilder, familj
I materialet relevantgörs flera resurser som deltagarna använder för att välja sina förnamn. Några beskriver hur de letat efter förnamn i almanackan, eller sökt på digitala namnlistor.
Flera deltagare har också tagit inspiration från karaktärer i film och litteratur, där många beskriver att de stött på förnamnet när de varit unga och sedan sparat namnet i minnet. När de sedan kommit ut som trans och börjat utforska sin könsidentitet, har de ”plockat fram” förnamnet som de tidigare stött på, även om de inte visste att det skulle bli just det förnamnet när de såg det första gången.
Några deltagare hämtar i sin tur inspiration från förebilder eller andra i sin omgivning, men det är sällan som deltagarna uttrycker att de aktivt valt bort ett visst förnamn på grund av andra bärare.
Vissa deltagare beskriver också hur de frågat sina föräldrar om vilka förnamn de hade i åtanke för dem innan de föddes, samt vilka förnamn som finns i släkten. På så sätt påminner inspirationskällorna i transpersoners förnamnsval delvis om hur föräldrar väljer förnamn till barn (Aldrin 2011), med skillnaden att deltagarna i min undersökning sällan beskriver ifall de tagit hänsyn till förnamnets etymologi eller ursprungliga betydelse.
Ibland väljer deltagarna också förnamn som på något sätt har en koppling till deras övriga namn, så de exempelvis ska behålla samma initialer som tidigare. I vissa fall beskriver några deltagare däremot hur de vill distansera sig från sina tidigare förnamn, och väljer därför aktivt bort förnamn med exempelvis samma begynnelsebokstav eller näraliggande betydelse.
Det förekommer dock i princip inte i materialet att deltagarna väljer en maskulin eller feminin motsvarighet till deras tilldelade förnamn (t ex att en transmaskulin med det tilldelade förnamnet Johanna skulle välja Johannes).
Egenvalda förnamn som ”känns rätt”, men också skuldkänslor att välja bort ett tilldelat förnamn
För att förstå hur förnamn väljs använder jag affektivt handlande som ett teoretiskt verktyg. Affekt-begreppet är en central del i diskursanalytisk forskning (Wetherell 2012, Ahmed 2014), och syftar till att undersöka hur känslor används och uttrycks språkligt för att forma diskurser.
Affektivt handlande inriktar sig på att förstå hur känslor antingen representeras eller eliciteras. Representerade känslor handlar om hur en språkbrukare själv uttrycker vad den känner, medan eliciterade känslor handlar om hur exempelvis en text kan frammana känslor hos den läser. I min analys fokuserar jag på representerade känslor, och hur deltagarna i materialet uttrycker känslor i sina förnamnsval.
Affekt framträder i nästan alla deltagares beskrivningar av hur de har valt sina förnamn. Många beskriver hur deras förnamn helt enkelt ”känns rätt”, ”känns bra”, ”känns som mig”, alternativt att personer i deras omgivning uttryckt att deras förnamn ”känns som du”.
Detta kan ställas i kontrast till tidigare forskning om hur framför allt föräldrar väljer förnamn till barn; som tidigare beskrivits lyfter föräldrar ofta fram vilka ”yttre” egenskaper hos förnamnet som de uppskattar, exempelvis att namnet ska vara modernt, tidlöst, finnas i släkten, vara gångbart internationellt, eller att det har exempelvis en nordisk klang.
Många deltagare beskriver även hur omgivningens bruk av namnet bidrar till att förnamnet känns rätt, det vill säga när omgivningen använder deras förnamn befäster det känslan av att förnamnet är det rätta.
I materialet beskrivs även hur olika former av interaktion tillämpas som en slags resurs i sig för att prova ut namnet; genom att en deltagare blir ”utskälld, berömd och tjatad på” med namnet, prövas flera typer av affektiva aspekter hos namnet som befäster att det passar fullt ut.
Även en annan sorts affekt relevantgörs, som inte enbart handlar om positiva upplevelser av att trivas med ett förnamn. Några deltagare beskriver nämligen känslor av skuld och visst dåligt samvete över att de valt bort förnamnet som deras föräldrar tilldelade dem. Vidare beskriver deltagare hur de kan uppleva negativa känslor kopplat till att omgivningen medvetet eller omedvetet använder fel förnamn om dem. I motsats till detta står dock de känslor av glädje och eufori som uttrycks av deltagarna när omgivningen använder deras rätta förnamn.
Referenser
Ahmed, Sara (2014). The cultural politics of emotion. 2nd ed. [Online]. Edinburgh: Edinburgh University Press.
Aldrin, Emilia (2011). Namnval som social handling: val av förnamn och samtal om förnamn bland föräldrar i Göteborg 2007-2009. Uppsala: Uppsala universitet.
Blåsjö, Mona, Christensson, Johan & Hanell, Linnea (2024). Medierad diskursanalys: att studera nexus mellan språkbruk och handling. Upplaga 1 Lund: Studentlitteratur.
Wetherell, Margaret (2012). Affect and Emotion: A New Social Science Understanding. London: SAGE.
Den 14.3.1929 kunne ein lese i Cirkulære fra Poststyret om at eit nytt poståpneri, Skarmunken, skulle oppstå på «dampskibsanløpstedet Skarmok» i Sørfjorden, dvs. den indre delen av Ullsfjorden i Troms fylke.
Nokre år tidlegare, 15.6.1917, hadde Skarmok brevhus blitt oppretta på denne staden, men få år seinare, 19.12.1923, blei det nedlagt. Før vi ser nærmare på namnet Skarmunken, skal vi sjå på namnet Skarmok.
På amtskartet over området frå 1874 finn vi Skarmok, som må reknast som eit opphavleg naturnamn, namn på ei vik, som har fått funksjon som grendenamn.
I eldre skriftlege kjelder finn ein at skrivemåten Skarmok er nytta på 1800- og 1900-talet i kyrkjebøker og i folketeljingar. Før dette, på 1700-talet og første delen av 1800-talet, blir skrivemåten Scharmoch nytta, og det finst mange skriftlege belegg. Her er nokre døme frå Ministerialbok nr. 1,Karlsøy prestegjeld, 1775-1823:
Når vi jamfører med andre namn i kjelda, ser vi at <kk> i t.d. namnet Olderbakken blir skrive <ch>. Namnet Sjursnes blir skrive Schursnæs, og <Sch> representerer her [∫]-lyden. Ein kunne derfor vente at skrivemåten Schar- representerer uttalen [∫a:r], men dagens uttale [ska:r] gjer at ein må gå ut frå at skrivemåten <S> + <ch>- representerer uttalen [sk].
Skarmok må reknast som ei skriftspråkleg form brukt i norsk av eit opphavleg samisk stadnamn. Det originale samiske namnet er skrive ned av J. Qvigstad (1935: 65) som «Skarra-mǫk’ke, n. [n. = norsk] Skarmǫkk», Qvigstad opplyser at «der er et skar i fjellet», så ein må gå ut frå at han meiner at forleddet kjem av det norske ordet skar ‘innskjering, kløft i terrenget’. Hovudleddet er det nordsamiske ordet mohkki ‘vik, bukt’. Ei alternativ tolking av forleddet er at det inneheld det nordsamiske ordet skárrit (pl.) ‘saks’ – som to lokalkjente personar har hevda.
Den 21.1.2019 fastsette Tromsø kommune Skárramohkki som samisk grendenavn i ei namnesak reist av Sametinget, men det offentlege norske parallellnamnet Skarmunken var ikkje ein del av namnesaka.
Om ein skal tolke dei skriftlege belegga Scharmoch og Skarmok som attgjeving av munnleg bruk av det samiske namnet Skárramohkki, eller attgjeving av ei lydleg tilpassa namneform i norsk av det samiske namnet, er vanskeleg å vite. Det kan vere at dei norske skrivarane introduserte ei ny form av namnet på tvers av den munnlege språkbruken av namnet i både samisk og norsk, for den nedarva uttalen i norsk blant lokalkjende i dag er opplyst å vere /’skarmoka/, og både skrivemåtane Skarmokka og Skarmåkka har blitt nytta ein del i skrift i tillegg til Skarmok og Skarmokk. Namneleddet –mokka/-måkka av samisk –mohkki kunne ein tru hadde bakgrunn i kvensk mukka ‘bukt, vik’, men dette området har ikkje hatt kvensk busetjing, sjå J. A. Friis’ etnografiske kart 1861.
Eit anna døme på eit tostava nordsamisk terrengord på -i som har blitt lydleg overført til norsk med ending på -a, er-roggi ‘søkk, grop’ > -rogga i namnet Sevaroggi > Sevarogga (Pedersen 1996: 262). Kanskje kan ein sjå på –mohkki > -mokka og -roggi > -rogga som ei analogidanning etter mønster frå dei mange namneledda i norske stadnamn med hokjønnsord i bunden form eintal, t.d.-bukta, -vika, -gropa, -sletta o.fl.
Kor kom namnet Skarmunken frå?
I 1929, i det same året som poststadnamnet Skarmunken brått oppstår, publiserte Just Qvigstad boka Lappiske eventyr og sagn fra Lyngen II og fra Nordland. På sidene (404–407) kan ein lese om ein stein omtala som Skarmunken eller Beinsteinen:
I det same året oppstår Skarmunken poståpneri der Skarmok brevhus hadde vore før. Sidan Qvigstad hadde vore stadnamnkonsulent (Antonsen 2024), for Norges geografiske oppmåling, tidlegare namn på Statens kartverk, er det nærliggande å tru at han har blitt spurt til råds om å få til eit meir norsklydande poststadnamn enn Skarmok. Qvigstad hadde samla inn både samiske stadnamn, segner og eventyr i Ullsfjorden, så han hadde førstehands kjennskap til området. Det er interessant å merke seg at i eit intervju under innsamling av stadnamn i Ullsfjorden i 1989 hevda ein av informantane at det var Qvigstad som hadde funne på namnet Skarmunken:
«han Qvigstad – de va han såm døpte om Skarmokk te Skarmunken på gruɲɲ av påst å damp∫ipsækspedisjon. Å når det ikkje va navn, så la han no ett utnavn på de!»
Korfor skifte namn frå Skarmok til Skarmunken?
Det har ikkje lyktest å finne opplysningar om kva for motiv Postverket hadde for å byte ut namnet Skarmok, som då var gjeldande skriftlege form av namnet, med Skarmunken, men det er all grunn til å gå ut frå at namnebytet hadde å gjere med at Skarmok var eit namn som hadde samisk bakgrunn. Det rådande synet i tida var at samisk språk ikkje skulle brukast meir, og det gjaldt også dei samiske stadnamna, og i dette tilfellet eit namn i norsk språkbruk med samisk opphav.
Dette skjedde mens fornorskingspolitikken retta mot samar og kvenar pågjekk for fullt, og i offentlege skriv av 13.9.1928 og 18.3.1929 fastsette Forsvarsdepartementet retningslinjer for bruken av samiske namn på kart. På stader med berre samisktalande skulle ein omsetje til norsk dei delane av eit stadnamn som inneheldt visse vanlege terrengord. På stader med både samisk- og norsktalande skulle til vanleg berre stadnamn brukt av dei norsktalande stå på kart.
Om eit samisk namn lot seg omsette som heilskap, så skulle det gjerast dersom den norske forma ga eit høveleg namn. Om det fanst fornorska namneformer på folkemunne, skulle slike namn i størst mogleg utstrekning brukast. Vidare seier reglane at i enkelte tilfelle kunne ein konferere med namnekonsulenten om ei passande omsetjing av fellesnamn i stadnamn (NOU 1983:6 Stadnamn, s. 45).
I tilfellet Skárramohkki > Skarmok > Skarmunken er det ikkje snakk om omsetjing, men ei nyskaping eller ein konstruksjon av eit namn med lydleg likskap i for- og etterleddet med det originale namnet, men med eit heilt anna innahald av hovudleddet.
Namnebytet er blitt kommentert av to personar med lokal tilknyting, signaturen H. Edvin (1962) og Hans E. Johansen (1968):
H. Edvin (1962: 4): «Vi har mange samiske navn som har blitt omdøpt til norsk og dermed har mistet sin opprinnelse. – Som et eksempel kan nevnes Skaramokki (Saksvika) som har fått det urimelige navn Skarmunken, og den derværende tidligere samiske offerstein Bønnsteinen, som er blitt omdøpt til Munkesteinen. Imidlertid sier folk ennu i dag Skarmokka».
Hans E. Johansen (1968. 33): «Skarmok eller Skaramokki er et samisk navn og betyr på norsk Saksvika. Den alminnelige tendens til å «fornorske» samiske stedsnavn har ført til det meningsløse navn Skarmunken. I daglig tale heter det Skarmokka».
Kva er skilnaden på namna Skarmok(ka) og Skarmunken vs. Skárramohkki?
Det nordsamiske namnet Skárramohkki er det originale namnet som ligg til grunn for namnet Skarmokka, som er ei lydleg og morfologisk tilpassing av det samiske namnet til norsk. Om forma Skarmok(k) reflekterer ein tidlegare uttale av namnet i norsk eller samisk, eller om forma er uttrykk for korleis skrivarar har oppfatta namnet, kan vi ikkje vite i dag.
Når det offentlege vraka både Skárramohkki og Skarmok(ka) til offentleg bruk i 1929, er dette eit resultat av fornorskningspolitikken i samtida, og eit nytt grendenamn Skarmunken blei konstruert. Dette namnet er likelydande med namnet på ein stor stein eit stykke sørom grenda Skárramohkki/Skarmokka; og Qvigstad omtalar steinen som både Skarmunken og Beinsteinen. Lokalkjende hevda i 1989 at også Skarmunken som namn på steinen, er oppdikta. Bønnesteinen og Munken blei oppgjevne som namn på steinen.
Historikar Helge Guttormsen (2005: 196) omtalar steinen som Landbeinsteinen og seier at steinen er ein samisk offerstein. I ura ved steinen skal det vere funne bein, som blir sett i samanheng med samisk gravleggingsskikk i tidlegare tider.
Segna om steinen ser ut til å ha gjeve ideen om å bruke steinnamnet i ny funksjon som poststadnamn, og dette namnet fekk konsekvensar for grendenamnet. Poststadnamnet Skarmunken fortrengde offentleg bruk av Skarmok(ka).
På det første kartet i målestokken 1:50 000, kartet M711 1534-2 frå 1958, er Skardmunken på plass:
Forleddet er normert Skard- etter gjeldande normeringsreglar for norske stadnamn på denne tida. Forkortinga DS står nok for «dampskipsekspedisjon».
Forleddet Skar- i Skarmok(k)a er vidareført, men hovudleddet -mok(ka), av samisk mohkki ‘vik’, er erstatta av eit nytt ord med den same initiale lyden [m] og grafemet <m> som i det originale namnet, men hovudleddet i det nye namnet, -munken har eit heilt anna innhald.
Det er mange døme på at samiske stadnamn har blitt tekne i bruk på norsk, enten som lån av eit samisk stadnamn i norsk på grunn av språkkontakt mellom samisktalande og norsktalande, eller at eit samisk stadnamn er blitt overført til norsk ved språkskifte frå samisk til norsk.
Namnet Skarmokka er eit eksempel på eit namn som har blitt teke i bruk i norsk språk enten som innlån ved språkkontakt eller overført til norsk ved språkskrifte, men namnet Skarmunken er eit eksempel på eit konstruert namn, som er ei medviten omlaging av namnet på folkemunne, og namngjevinga har skjedd utanfrå og ikkje på folkemunne. Namnet er nok laga for å få til eit namn som inneheldt meiningsberande norske leksem.
Ringen slutta – ut med Skarmunken og inn med Skarmokka og Skárramohkki
Kartverket reiste 13.12.2023 namnesak om Skarmunken / Skarmok(ka) / Skarmåk(ka) som grendenamn etter å ha blitt kontakta av ein lokalkjend person om at det nedarva grendenamnet skulle bli formalisert til offentleg bruk.
Under høringa av namnesaka uttalte Sjursnes utviklingslag seg svært kort: «vi mener at stedsnavnet skal skrives Skarmokka» (Fråsegn Sjursnes utviklingslag, 30.1.2024 – utviklingslaget ivaretar også interessene til folk i Skarmokka). Tromsø kommune uttalte seg ikkje i namnesaka.
Språkrådet følgde 13.6.2024 opp med tilråding om skrivemåten Skarmokka, og uttalte at ut frå opplysningane i saka «virker Skarmokka/Skarmåkka som den formen som er brukt lokalt, både i skrift og uttale. Siden den vedtatte nordsamiske skrivemåten er -mohkki, virker det rimelig å bruke -o- også i det norske navnet. Det er også ønsket fra Sjursnes Utviklingslag».
Den 24.9.2024 gjorde Tromsø kommune eit samrøystes vedtak om Skarmokka som grendenamn, og endeleg har Skarmokka komme inn på offentlege kart saman med Skárramohkki.
Det er vanleg at ortografiske endringar i busetjingsnamn, t.d. endring frå ubestemt til bestemt form, fører til store avisoverskrifter og hissige debattar i aviskommentarfelt og i sosiale medium. I dette tilfellet har det berre vore éin liten notis i ei avis, og ingen reaksjonar i kommentarfelt og i sosiale medium. Kontrasten til andre namnesaker er slåande, og ein kan lure på korfor.
Edvin. H. 1962: Navnet Balsfjord. I avisa Tromsø, 9.3.1962,s. 4.
Friis, Jens Andreas 1861: Ethnografisk Kart over Finmarken. No. 1–5. 10 BI. Udg. af Videnskabsselskabet i Christiania, med Bidrag af Oplysningsvæsenets Fond 1861-62.
Guttormsen, Helge (2005): Fra istid til Læstadius. Lyngen regionhistorie. Bd. 1. Utgiver: Lyngen bygdebok.
Johansen, Hans E. 1968: Endreslekta. Fra Holmbukt i Ullsfjord og dens kognatiske sidegreiner tillikemed et resymé over de mest kjente slekter som er inngiftet i den. Fylkestrykkeriet. Tromsø.
Noregs offentlege utgreiingar. NOU 1983: 6 Stadnamn.
Pedersen, Aud-Kirsti 1996: Kronologi i namneparmateriale i lys av samiske og norske stadnamn i Kaldfjorden på Kvaløya. Kruken, Kristoffer (red.): Den ellevte nordiske navneforskerkongressen. Sundvollen 19.–23. juni 1994. NORNA-rapporter 60, 235–270. Uppsala.
Qvigstad, J. 1929: Lappiske eventyr og sagn fra Lyngen II og frå Nordland. Instituttet for sammenlignende kulturforskning. Oslo. Universitetsforlaget. Oslo – Bergen – Tromsø.
Qvigstad, J. 1935: Institutt for sammenlignende kulturforskning. Oslo.
