Att namn av olika slag utgör en central del av språkliga landskap är vid det här laget ett känt faktum från forskningen. Det finns dessutom flera kopplingar mellan socioonomastiken och fältet ”Linguistic Landscape studies” vad gäller exempelvis intresset för hur namn- och språkbruket reflekterar sociala och politiska ändringar, identiteter osv. Således finns det en del litteratur kring språkliga landskap som kan vara av intresse för socioonomastiska forskare, även om namnen i sig inte alltid uttryckligen står i fokus. Som ett exempel vill jag i denna bloggtext presentera en aktuell antologi som jag varit medredaktör för.
I antologin Sociolinguistic Variation in Urban Linguistic Landscapes samlas forskning från norra och södra Europa, med exempel från språkliga landskap i Finland, Sverige, Danmark och Italien. De nio kapitlen diskuterar olika perspektiv på språklig variation på skyltarna i olika slags urbana rum. Det finns olika slags hänvisningar till namn i sju av kapitlen som därmed illustrerar några av de sätten namn kan dyka upp i studier av språkliga landskap.
NAMN OCH PLATSENS IDENTITET
I sitt kapitel ”Power, Language and Visibility Defining the Linguistic Landscape” diskuterar Line Sandst hur identiteten för stadsutvecklingsområden Nordhavn och Carlsbergbyen i Köpenhamn förhandlas fram i det språkliga landskapet. I översikten av de funktioner olika skyltar innehar är namn av olika slag centrala. Kommersiella aktörer gör varumärkesbygge genom företagsnamn och offentligheten genom gatunamn. Hur de olika identiteter samsas i gatubilden kan vidare kopplas till frågor om synlighet, makt osv.
SPRÅKKONTAKT I KOMMERSIELLA NAMN
I kapiteln ”Hybrid Language Use in Urban Landscapes of Northern Sweden” undersöker Lena Granstedt, Coppélie Cocq, Eva Lindgren och Urban Lindgren hur kontakter mellan olika språk reflekteras i de språkliga landskapen av en rad städer i norra Sverige (Pajala, Kramfors, Sorsele, Umeå och Jokkmokk). Deras fokus ligger på språkliga hybrider, dvs. skyltar där element ur olika språk blandas för att skapa nya uttryck. Ett flertal av deras exempel är kommersiella namn – en kategori som är känd för kreativitet. Restaurangnamnen Rawfika och Kebabnekajse är två exempel på sådan språklig blandning i namnlandskapet.
NAMN SOM LEGITIMERING
Namn figurerar även i kapiteln ”Rules and Recommendations on Unofficial Signs – COVID-19 Signscapes in Helsinki and Stockholm” av Lieselott Nordman och Väinö Syrjälä med fokus på de nya skyltarna med olika slags regler och rekommendationer som dök upp i gatubilden under pandemin. På dessa skyltar för namn en särskild funktion kopplad till synligheten av olika aktörer. Namn på företag och myndigheter (tillsammans med deras logotyper) används för att visa vem som står bakom de olika budskapen – och på så sätt även för att legitimera de direktiv som förmedlas på skyltarna.
ELLER NAMN HELT ENKELT SOM DEL AV LANDSKAPET
De tre ovannämnda kapitlen visar hur funktioner och egenskaper av namn i språkliga landskap kan koppas till olika vidare (sociolingvistiska) frågeställningar. Men namn förekommer i olika stor utsträckning även i materialet för de andra studierna i antologin. I mitt kapitel om det språkliga landskapet i Stockholms naturreservat faller ortnamnen utanför fokuset på modelläsare på privata anslag, men noteras ändå som de mest synliga språkliga beläggen i landskapet som helhet. I båda de italienska kapitlen finns (kommersiella) namn med bland exempelskyltar som diskuteras och även i materialet i Sofie Henricsons kapitel om ”aktivistiska landskap” i Helsingfors nämns namn på facistiska och antifacistiska organisationer. Detta visar hur olika namn ofta dyker upp i analyser av språkliga landskap, oavsett frågeställningarna som ska diskuteras.
Denna antologi är förstås bara ett exempel på sådan litteratur om språkliga landskap som kan vara av intresse för namnforskare. Jag skulle vilja uppmuntra alla med socioonomastiska intressen att bekanta sig med litteratur från fältet: det finns säkerligen mycket potential för utökad kunskapsutbyte och nya forskningssamarbeten i framtiden!
Litteratur
Sociolinguistic Variation in Urban Linguistic Landscapes, red. av Sofie Henricson, Väinö Syrjälä, Carla Bagna & Martina Bellinzona (2024). Studia Fennica Linguistica 24. Helsinki: SKS. Tillgänglig som open access här: https://doi.org/10.21435/sflin.24
Names carry profound meaning, serving as personal identifiers while also reflecting broader cultural, familial, and societal influences. Data from the Danish Link-Lives project, offers a unique opportunity to explore how personal names reveal patterns of migration, identity, and cultural adaptation. The census includes families that migrated to Argentina, had children born there, and later returned to Denmark, reflecting a rich story of transatlantic movement. The analysis of these names offers insights into how families navigated between Danish and Argentine cultures, particularly through the naming of their children.
Personal Names and Migration: What’s in a Name?
Migration is not just about moving from one country to another – It involves the transfer and negotiation of identities, traditions, and cultural norms. Personal names are a powerful reflection of this process, capable of signaling an individual’s cultural roots, religious beliefs, or even social aspirations. In the case of Danish families who moved to Argentina and then re-immigrated to Denmark, the naming of children born in Argentina can tell us a great deal about how these families balanced their Danish heritage with the new cultural environment they encountered in Argentina.
The Link-Lives Project, is part of a broader effort to link historical records of individuals across generations, including censuses, church records, and civil registries. The project’s aim is to create a connected and accessible database for researching personal histories. The 1901 census in the Link-Lives project includes 17 households, each containing a mix of children born in Denmark and Argentina. Among these families, there are 41 children, 29 of whom were born in Argentina and 12 in Denmark. By analyzing the first names of these children, we gain insight into how these families navigated their cultural identities, particularly in relation to their stay in a part of the Spanish-speaking world, Argentina. Although the material is small, there are clear tendencies.
A Closer Look at Family Composition
A breakdown of the families included in the dataset, showing how many children were born in Denmark versus Argentina:
Table 1: A snapshot of family structure and migration patterns. Many families had at least one child born in Argentina before re-immigrating to Denmark.
Cultural Identity Through Personal Names
The study of names in this dataset reveals three distinct categories based on how well a child’s name would fit into a Spanish-speaking country like Argentina. These categories – formally usable, possibly usable, and not usable – help us understand how families integrated (or resisted integration) into Argentine society through the naming of their children.
Formally Usable in a Spanish-speaking Context: Names that would easily be recognized in Argentina, either because they are common in both cultures, or have Spanish equivalents. – For instance, among the children born in Argentina, names like Elena, Eleonora, Oskar (Oscar), Pedro, and Enrique would have been very familiar in both Argentina and Denmark. Of the 29 children born in Argentina, 9 had names that fall into this category. These names reflect a potential desire for integration into the local culture, possibly making it easier for children to fit into Argentine society.
Possibly Usable in a Spanish-speaking Context: These names are less common but still recognizable in Argentina. – Names such as Christian, Ingrid and Peter are familiar but less frequent in a Spanish-speaking context. Nine of the Argentine-born children had names in this category. These names suggest that the family retained a connection to Danish traditions while also choosing names that would not be entirely out of place in their new environment.
Not Usable in a Spanish-speaking Context: Names that are Danish and would likely have stood out in Argentina. – Examples include Arne, Inger and Valdemar, which are typically Danish and would be unusual in a Spanish-speaking country. Eleven Argentine-born children had names in this category. These names likely reflect a stronger attachment to Danish identity, suggesting that the family wanted to maintain their cultural roots despite living abroad.
Dataset Breakdown: Children’s Names by Birth Country
Let us look at children’s first forenames, birth countries, and whether their first forename would work in either a Spanish-speaking or Danish-speaking context:
Table 2: A detailed look at how children’s names correspond to their cultural environment in an Argentinian, illustrating the variety of naming strategies employed by Danish families in Argentina.Table 3: A detailed look at how children’s names correspond to their cultural environment in a Danish context, illustrating naming strategies employed by Danish families having returned from Argentina.
Conclusion: The Significance of Name Research in Migration Studies
The study of personal names within the context of migration provides a unique lens through which to explore cultural identity. For families that migrated to Argentina, naming their children involved a balance between maintaining their Danish heritage and integrating into Argentine society. Children with names like Elena or Pedro may have been better able to navigate both cultural worlds, while those with distinctly Danish names may have faced greater challenges in fitting in.
For the children born in Denmark after their families’ return, the predominance of traditional Danish names suggests a desire to reclaim or reinforce their Danish identity. These children would grow up in Denmark, and their names reflect a re-rooting in their home country’s cultural norms. The choice of names illustrates how these families viewed their identity – both abroad and at home.
Literature
Hornby, Rikard, 1978. Danske personnavne. København.
Att välja förnamn till sig själv eller någon annan är en komplex process där många faktorer vägs in. I mitt pågående avhandlingsprojekt undersöker jag hur transpersoner väljer förnamn och pronomen för att konstruera kön och identitet.
Att vara trans innebär att inte identifiera sig med det vid födseln tilldelade könet. Som trans kan du identifiera dig som man, kvinna eller könsidentiteter som går mellan eller bortom det maskulina och det feminina; dessa könsidentiteter sorteras ofta in under begreppet icke-binär.
Jag har under 2021–2022 samlat in ett material bestående av enkäter och intervjuer med totalt 31 deltagare, som fått berätta om sina förnamnsval. Enkät- och intervjusvaren analyseras genom medierad diskursanalys (Blåsjö m.fl. 2024), vilket är en metod som används för att analysera hur diskurser konstrueras genom handling (t ex handlingen att välja ett förnamn, eller handlingen att be personer i sin omgivning att använda förnamnet).
Jag definierar diskurs kortfattat som olika uppsättningar av kunskaper, normer, erfarenheter och föreställningar om vissa fenomen, samt hur detta uttrycks språkligt. I den medierade diskursanalysen undersöker jag alltså hur förnamn fungerar som medierande redskap, det vill säga en språklig resurs som bidrar till att forma kunskaper, normer och föreställningar (diskurser) om kön och identitet.
Jag undersöker också vilka andra resurser som deltagarna använder för att välja sina förnamn, dels i form av artefakter som almanackor, böcker, webbplatser, dels i form av hur deltagarna uttrycker att ett förnamn ”känns” rätt eller fel för dem.
I följande inlägg fördjupar jag mig i vilka inspirationskällor som deltagarna i min studie beskriver att de haft i sina förnamnsval (eftersom pronomen som språklig resurs är begränsade i antal och variation kommer jag inte att analysera pronomenvalen just här). Jag kommer också att ge exempel på hur så kallat affektivt handlande kan användas som ett teoretiskt verktyg för att förstå deltagarnas förnamnsval.
Almanackor, litteratur, film, förebilder, familj
I materialet relevantgörs flera resurser som deltagarna använder för att välja sina förnamn. Några beskriver hur de letat efter förnamn i almanackan, eller sökt på digitala namnlistor.
Flera deltagare har också tagit inspiration från karaktärer i film och litteratur, där många beskriver att de stött på förnamnet när de varit unga och sedan sparat namnet i minnet. När de sedan kommit ut som trans och börjat utforska sin könsidentitet, har de ”plockat fram” förnamnet som de tidigare stött på, även om de inte visste att det skulle bli just det förnamnet när de såg det första gången.
Några deltagare hämtar i sin tur inspiration från förebilder eller andra i sin omgivning, men det är sällan som deltagarna uttrycker att de aktivt valt bort ett visst förnamn på grund av andra bärare.
Vissa deltagare beskriver också hur de frågat sina föräldrar om vilka förnamn de hade i åtanke för dem innan de föddes, samt vilka förnamn som finns i släkten. På så sätt påminner inspirationskällorna i transpersoners förnamnsval delvis om hur föräldrar väljer förnamn till barn (Aldrin 2011), med skillnaden att deltagarna i min undersökning sällan beskriver ifall de tagit hänsyn till förnamnets etymologi eller ursprungliga betydelse.
Ibland väljer deltagarna också förnamn som på något sätt har en koppling till deras övriga namn, så de exempelvis ska behålla samma initialer som tidigare. I vissa fall beskriver några deltagare däremot hur de vill distansera sig från sina tidigare förnamn, och väljer därför aktivt bort förnamn med exempelvis samma begynnelsebokstav eller näraliggande betydelse.
Det förekommer dock i princip inte i materialet att deltagarna väljer en maskulin eller feminin motsvarighet till deras tilldelade förnamn (t ex att en transmaskulin med det tilldelade förnamnet Johanna skulle välja Johannes).
Egenvalda förnamn som ”känns rätt”, men också skuldkänslor att välja bort ett tilldelat förnamn
För att förstå hur förnamn väljs använder jag affektivt handlande som ett teoretiskt verktyg. Affekt-begreppet är en central del i diskursanalytisk forskning (Wetherell 2012, Ahmed 2014), och syftar till att undersöka hur känslor används och uttrycks språkligt för att forma diskurser.
Affektivt handlande inriktar sig på att förstå hur känslor antingen representeras eller eliciteras. Representerade känslor handlar om hur en språkbrukare själv uttrycker vad den känner, medan eliciterade känslor handlar om hur exempelvis en text kan frammana känslor hos den läser. I min analys fokuserar jag på representerade känslor, och hur deltagarna i materialet uttrycker känslor i sina förnamnsval.
Affekt framträder i nästan alla deltagares beskrivningar av hur de har valt sina förnamn. Många beskriver hur deras förnamn helt enkelt ”känns rätt”, ”känns bra”, ”känns som mig”, alternativt att personer i deras omgivning uttryckt att deras förnamn ”känns som du”.
Detta kan ställas i kontrast till tidigare forskning om hur framför allt föräldrar väljer förnamn till barn; som tidigare beskrivits lyfter föräldrar ofta fram vilka ”yttre” egenskaper hos förnamnet som de uppskattar, exempelvis att namnet ska vara modernt, tidlöst, finnas i släkten, vara gångbart internationellt, eller att det har exempelvis en nordisk klang.
Många deltagare beskriver även hur omgivningens bruk av namnet bidrar till att förnamnet känns rätt, det vill säga när omgivningen använder deras förnamn befäster det känslan av att förnamnet är det rätta.
I materialet beskrivs även hur olika former av interaktion tillämpas som en slags resurs i sig för att prova ut namnet; genom att en deltagare blir ”utskälld, berömd och tjatad på” med namnet, prövas flera typer av affektiva aspekter hos namnet som befäster att det passar fullt ut.
Även en annan sorts affekt relevantgörs, som inte enbart handlar om positiva upplevelser av att trivas med ett förnamn. Några deltagare beskriver nämligen känslor av skuld och visst dåligt samvete över att de valt bort förnamnet som deras föräldrar tilldelade dem. Vidare beskriver deltagare hur de kan uppleva negativa känslor kopplat till att omgivningen medvetet eller omedvetet använder fel förnamn om dem. I motsats till detta står dock de känslor av glädje och eufori som uttrycks av deltagarna när omgivningen använder deras rätta förnamn.
Referenser
Ahmed, Sara (2014). The cultural politics of emotion. 2nd ed. [Online]. Edinburgh: Edinburgh University Press.
Aldrin, Emilia (2011). Namnval som social handling: val av förnamn och samtal om förnamn bland föräldrar i Göteborg 2007-2009. Uppsala: Uppsala universitet.
Blåsjö, Mona, Christensson, Johan & Hanell, Linnea (2024). Medierad diskursanalys: att studera nexus mellan språkbruk och handling. Upplaga 1 Lund: Studentlitteratur.
Wetherell, Margaret (2012). Affect and Emotion: A New Social Science Understanding. London: SAGE.
Den 14.3.1929 kunne ein lese i Cirkulære fra Poststyret om at eit nytt poståpneri, Skarmunken, skulle oppstå på «dampskibsanløpstedet Skarmok» i Sørfjorden, dvs. den indre delen av Ullsfjorden i Troms fylke.
Nokre år tidlegare, 15.6.1917, hadde Skarmok brevhus blitt oppretta på denne staden, men få år seinare, 19.12.1923, blei det nedlagt. Før vi ser nærmare på namnet Skarmunken, skal vi sjå på namnet Skarmok.
På amtskartet over området frå 1874 finn vi Skarmok, som må reknast som eit opphavleg naturnamn, namn på ei vik, som har fått funksjon som grendenamn.
I eldre skriftlege kjelder finn ein at skrivemåten Skarmok er nytta på 1800- og 1900-talet i kyrkjebøker og i folketeljingar. Før dette, på 1700-talet og første delen av 1800-talet, blir skrivemåten Scharmoch nytta, og det finst mange skriftlege belegg. Her er nokre døme frå Ministerialbok nr. 1,Karlsøy prestegjeld, 1775-1823:
Når vi jamfører med andre namn i kjelda, ser vi at <kk> i t.d. namnet Olderbakken blir skrive <ch>. Namnet Sjursnes blir skrive Schursnæs, og <Sch> representerer her [∫]-lyden. Ein kunne derfor vente at skrivemåten Schar- representerer uttalen [∫a:r], men dagens uttale [ska:r] gjer at ein må gå ut frå at skrivemåten <S> + <ch>- representerer uttalen [sk].
Skarmok må reknast som ei skriftspråkleg form brukt i norsk av eit opphavleg samisk stadnamn. Det originale samiske namnet er skrive ned av J. Qvigstad (1935: 65) som «Skarra-mǫk’ke, n. [n. = norsk] Skarmǫkk», Qvigstad opplyser at «der er et skar i fjellet», så ein må gå ut frå at han meiner at forleddet kjem av det norske ordet skar ‘innskjering, kløft i terrenget’. Hovudleddet er det nordsamiske ordet mohkki ‘vik, bukt’. Ei alternativ tolking av forleddet er at det inneheld det nordsamiske ordet skárrit (pl.) ‘saks’ – som to lokalkjente personar har hevda.
Den 21.1.2019 fastsette Tromsø kommune Skárramohkki som samisk grendenavn i ei namnesak reist av Sametinget, men det offentlege norske parallellnamnet Skarmunken var ikkje ein del av namnesaka.
Om ein skal tolke dei skriftlege belegga Scharmoch og Skarmok som attgjeving av munnleg bruk av det samiske namnet Skárramohkki, eller attgjeving av ei lydleg tilpassa namneform i norsk av det samiske namnet, er vanskeleg å vite. Det kan vere at dei norske skrivarane introduserte ei ny form av namnet på tvers av den munnlege språkbruken av namnet i både samisk og norsk, for den nedarva uttalen i norsk blant lokalkjende i dag er opplyst å vere /’skarmoka/, og både skrivemåtane Skarmokka og Skarmåkka har blitt nytta ein del i skrift i tillegg til Skarmok og Skarmokk. Namneleddet –mokka/-måkka av samisk –mohkki kunne ein tru hadde bakgrunn i kvensk mukka ‘bukt, vik’, men dette området har ikkje hatt kvensk busetjing, sjå J. A. Friis’ etnografiske kart 1861.
Eit anna døme på eit tostava nordsamisk terrengord på -i som har blitt lydleg overført til norsk med ending på -a, er-roggi ‘søkk, grop’ > -rogga i namnet Sevaroggi > Sevarogga (Pedersen 1996: 262). Kanskje kan ein sjå på –mohkki > -mokka og -roggi > -rogga som ei analogidanning etter mønster frå dei mange namneledda i norske stadnamn med hokjønnsord i bunden form eintal, t.d.-bukta, -vika, -gropa, -sletta o.fl.
Kor kom namnet Skarmunken frå?
I 1929, i det same året som poststadnamnet Skarmunken brått oppstår, publiserte Just Qvigstad boka Lappiske eventyr og sagn fra Lyngen II og fra Nordland. På sidene (404–407) kan ein lese om ein stein omtala som Skarmunken eller Beinsteinen:
I det same året oppstår Skarmunken poståpneri der Skarmok brevhus hadde vore før. Sidan Qvigstad hadde vore stadnamnkonsulent (Antonsen 2024), for Norges geografiske oppmåling, tidlegare namn på Statens kartverk, er det nærliggande å tru at han har blitt spurt til råds om å få til eit meir norsklydande poststadnamn enn Skarmok. Qvigstad hadde samla inn både samiske stadnamn, segner og eventyr i Ullsfjorden, så han hadde førstehands kjennskap til området. Det er interessant å merke seg at i eit intervju under innsamling av stadnamn i Ullsfjorden i 1989 hevda ein av informantane at det var Qvigstad som hadde funne på namnet Skarmunken:
«han Qvigstad – de va han såm døpte om Skarmokk te Skarmunken på gruɲɲ av påst å damp∫ipsækspedisjon. Å når det ikkje va navn, så la han no ett utnavn på de!»
Korfor skifte namn frå Skarmok til Skarmunken?
Det har ikkje lyktest å finne opplysningar om kva for motiv Postverket hadde for å byte ut namnet Skarmok, som då var gjeldande skriftlege form av namnet, med Skarmunken, men det er all grunn til å gå ut frå at namnebytet hadde å gjere med at Skarmok var eit namn som hadde samisk bakgrunn. Det rådande synet i tida var at samisk språk ikkje skulle brukast meir, og det gjaldt også dei samiske stadnamna, og i dette tilfellet eit namn i norsk språkbruk med samisk opphav.
Dette skjedde mens fornorskingspolitikken retta mot samar og kvenar pågjekk for fullt, og i offentlege skriv av 13.9.1928 og 18.3.1929 fastsette Forsvarsdepartementet retningslinjer for bruken av samiske namn på kart. På stader med berre samisktalande skulle ein omsetje til norsk dei delane av eit stadnamn som inneheldt visse vanlege terrengord. På stader med både samisk- og norsktalande skulle til vanleg berre stadnamn brukt av dei norsktalande stå på kart.
Om eit samisk namn lot seg omsette som heilskap, så skulle det gjerast dersom den norske forma ga eit høveleg namn. Om det fanst fornorska namneformer på folkemunne, skulle slike namn i størst mogleg utstrekning brukast. Vidare seier reglane at i enkelte tilfelle kunne ein konferere med namnekonsulenten om ei passande omsetjing av fellesnamn i stadnamn (NOU 1983:6 Stadnamn, s. 45).
I tilfellet Skárramohkki > Skarmok > Skarmunken er det ikkje snakk om omsetjing, men ei nyskaping eller ein konstruksjon av eit namn med lydleg likskap i for- og etterleddet med det originale namnet, men med eit heilt anna innahald av hovudleddet.
Namnebytet er blitt kommentert av to personar med lokal tilknyting, signaturen H. Edvin (1962) og Hans E. Johansen (1968):
H. Edvin (1962: 4): «Vi har mange samiske navn som har blitt omdøpt til norsk og dermed har mistet sin opprinnelse. – Som et eksempel kan nevnes Skaramokki (Saksvika) som har fått det urimelige navn Skarmunken, og den derværende tidligere samiske offerstein Bønnsteinen, som er blitt omdøpt til Munkesteinen. Imidlertid sier folk ennu i dag Skarmokka».
Hans E. Johansen (1968. 33): «Skarmok eller Skaramokki er et samisk navn og betyr på norsk Saksvika. Den alminnelige tendens til å «fornorske» samiske stedsnavn har ført til det meningsløse navn Skarmunken. I daglig tale heter det Skarmokka».
Kva er skilnaden på namna Skarmok(ka) og Skarmunken vs. Skárramohkki?
Det nordsamiske namnet Skárramohkki er det originale namnet som ligg til grunn for namnet Skarmokka, som er ei lydleg og morfologisk tilpassing av det samiske namnet til norsk. Om forma Skarmok(k) reflekterer ein tidlegare uttale av namnet i norsk eller samisk, eller om forma er uttrykk for korleis skrivarar har oppfatta namnet, kan vi ikkje vite i dag.
Når det offentlege vraka både Skárramohkki og Skarmok(ka) til offentleg bruk i 1929, er dette eit resultat av fornorskningspolitikken i samtida, og eit nytt grendenamn Skarmunken blei konstruert. Dette namnet er likelydande med namnet på ein stor stein eit stykke sørom grenda Skárramohkki/Skarmokka; og Qvigstad omtalar steinen som både Skarmunken og Beinsteinen. Lokalkjende hevda i 1989 at også Skarmunken som namn på steinen, er oppdikta. Bønnesteinen og Munken blei oppgjevne som namn på steinen.
Historikar Helge Guttormsen (2005: 196) omtalar steinen som Landbeinsteinen og seier at steinen er ein samisk offerstein. I ura ved steinen skal det vere funne bein, som blir sett i samanheng med samisk gravleggingsskikk i tidlegare tider.
Segna om steinen ser ut til å ha gjeve ideen om å bruke steinnamnet i ny funksjon som poststadnamn, og dette namnet fekk konsekvensar for grendenamnet. Poststadnamnet Skarmunken fortrengde offentleg bruk av Skarmok(ka).
På det første kartet i målestokken 1:50 000, kartet M711 1534-2 frå 1958, er Skardmunken på plass:
Forleddet er normert Skard- etter gjeldande normeringsreglar for norske stadnamn på denne tida. Forkortinga DS står nok for «dampskipsekspedisjon».
Forleddet Skar- i Skarmok(k)a er vidareført, men hovudleddet -mok(ka), av samisk mohkki ‘vik’, er erstatta av eit nytt ord med den same initiale lyden [m] og grafemet <m> som i det originale namnet, men hovudleddet i det nye namnet, -munken har eit heilt anna innhald.
Det er mange døme på at samiske stadnamn har blitt tekne i bruk på norsk, enten som lån av eit samisk stadnamn i norsk på grunn av språkkontakt mellom samisktalande og norsktalande, eller at eit samisk stadnamn er blitt overført til norsk ved språkskifte frå samisk til norsk.
Namnet Skarmokka er eit eksempel på eit namn som har blitt teke i bruk i norsk språk enten som innlån ved språkkontakt eller overført til norsk ved språkskrifte, men namnet Skarmunken er eit eksempel på eit konstruert namn, som er ei medviten omlaging av namnet på folkemunne, og namngjevinga har skjedd utanfrå og ikkje på folkemunne. Namnet er nok laga for å få til eit namn som inneheldt meiningsberande norske leksem.
Ringen slutta – ut med Skarmunken og inn med Skarmokka og Skárramohkki
Kartverket reiste 13.12.2023 namnesak om Skarmunken / Skarmok(ka) / Skarmåk(ka) som grendenamn etter å ha blitt kontakta av ein lokalkjend person om at det nedarva grendenamnet skulle bli formalisert til offentleg bruk.
Under høringa av namnesaka uttalte Sjursnes utviklingslag seg svært kort: «vi mener at stedsnavnet skal skrives Skarmokka» (Fråsegn Sjursnes utviklingslag, 30.1.2024 – utviklingslaget ivaretar også interessene til folk i Skarmokka). Tromsø kommune uttalte seg ikkje i namnesaka.
Språkrådet følgde 13.6.2024 opp med tilråding om skrivemåten Skarmokka, og uttalte at ut frå opplysningane i saka «virker Skarmokka/Skarmåkka som den formen som er brukt lokalt, både i skrift og uttale. Siden den vedtatte nordsamiske skrivemåten er -mohkki, virker det rimelig å bruke -o- også i det norske navnet. Det er også ønsket fra Sjursnes Utviklingslag».
Den 24.9.2024 gjorde Tromsø kommune eit samrøystes vedtak om Skarmokka som grendenamn, og endeleg har Skarmokka komme inn på offentlege kart saman med Skárramohkki.
Det er vanleg at ortografiske endringar i busetjingsnamn, t.d. endring frå ubestemt til bestemt form, fører til store avisoverskrifter og hissige debattar i aviskommentarfelt og i sosiale medium. I dette tilfellet har det berre vore éin liten notis i ei avis, og ingen reaksjonar i kommentarfelt og i sosiale medium. Kontrasten til andre namnesaker er slåande, og ein kan lure på korfor.
Edvin. H. 1962: Navnet Balsfjord. I avisa Tromsø, 9.3.1962,s. 4.
Friis, Jens Andreas 1861: Ethnografisk Kart over Finmarken. No. 1–5. 10 BI. Udg. af Videnskabsselskabet i Christiania, med Bidrag af Oplysningsvæsenets Fond 1861-62.
Guttormsen, Helge (2005): Fra istid til Læstadius. Lyngen regionhistorie. Bd. 1. Utgiver: Lyngen bygdebok.
Johansen, Hans E. 1968: Endreslekta. Fra Holmbukt i Ullsfjord og dens kognatiske sidegreiner tillikemed et resymé over de mest kjente slekter som er inngiftet i den. Fylkestrykkeriet. Tromsø.
Noregs offentlege utgreiingar. NOU 1983: 6 Stadnamn.
Pedersen, Aud-Kirsti 1996: Kronologi i namneparmateriale i lys av samiske og norske stadnamn i Kaldfjorden på Kvaløya. Kruken, Kristoffer (red.): Den ellevte nordiske navneforskerkongressen. Sundvollen 19.–23. juni 1994. NORNA-rapporter 60, 235–270. Uppsala.
Qvigstad, J. 1929: Lappiske eventyr og sagn fra Lyngen II og frå Nordland. Instituttet for sammenlignende kulturforskning. Oslo. Universitetsforlaget. Oslo – Bergen – Tromsø.
Qvigstad, J. 1935: Institutt for sammenlignende kulturforskning. Oslo.
Når en gruppe mennesker i samfundet er fælles om en afvigelse fra ’normalen’, kategoriseres de ofte under en overordnet betegnelse – som typisk skifter over tid, efterhånden som forståelser ændrer sig. Det skete for eksempel med kejthåndethed; betegnelsen, som tidligere blev brugt om venstrehåndede, hvis håndpræference blev forbundet med at være klodsede og kejtede. Der bruges også betegnelser om de ’normale’ fænomener og tilstande – dem, der gælder for flertallet, og som kan kaldes de umarkerede. Men det er især navnene, som dækker over de ’afvigende’ fænomener og tilstande – dem, som kan kaldes de markerede – der er opmærksomhed på, og som udskiftes i takt med, at holdninger skifter.
De ugifte, ”der er kommet i nogenlunde sat Alder”
Det er også tilfældet for de betegnelser, der er blevet brugt om ugifte kvinder i årenes løb, da de i århundreder har været en minoritet. Det er blevet afspejlet i betegnelserne for kvinder, der ikke indgik i et ægteskab. Tidligere kunne man for eksempel blive kaldt en pebermø, hvis man forblev ugift efter at have overskredet en vis alder. Som lex.dk skriver, har “det ”magiske” skel for overgang til peberstand” varieret. I dag bruges betegnelsen typisk for sjov om personer, der har rundet de 30 år, men grænsen for peberstand har tidligere været højere.
Pebermø-betegnelsen er dannet på baggrund af pebersvend, som ifølge lex.dk stammer fra middelalderen, hvor omrejsende, ugifte kræmmere betalte afgifter til magistraten i peber. I H. C. Andersens eventyr ”Pebersvendens Nathue” udlægges baggrunden for betegnelsen sådan her: “De rige Kjøbmænd i Bremen og Lübeck dreve Handlen i Kjøbenhavn; selv kom de ikke herop, de sendte deres Svende (…) og saa alle de Kryderier, saadanne som Safran, Anis, Ingefær og især Peber; ja det var nu det Betydeligste her og derfor fik de tydske Svende i Danmark Navnet: Pebersvende, og det var en Forpligtelse de maatte indgaae hjemme, at de her oppe ikke turde gifte sig (…) efter dem kalder man nu hver ugift Mandsperson, der er kommet i nogenlunde sat Alder, en ”Pebersvenden”.”
Spinster – en selvforsørgende kvinde
At det ’afvigende’ havde at gøre med fremskreden alder ligger i flere af betegnelserne, og det samme gælder i gamle engelske betegnelser. Før det 17. århundrede blev ugifte kvinder ifølge historikeren Amy Froide kaldt maids, virgins eller det latinske ord for pige, puella. På dansk har vi ordet mø, som Den Danske Ordbog beskriver som ”oprindelig om ung, ugift kvinde”, men som ”i løbet af middelalderen blev afløst af jomfru eller pige”. I både de engelske og danske ord lå der altså en indbygget forventning om, at perioden som ugift var midlertidig og knyttet til ungdommen. Både på dansk og på engelsk brugtes også betegnelser, der indeholder en indbygget modsætning: gammeljomfru og old maid. Da en jomfru eller maid var en ung kvinde, der blot ikke var blevet gift endnu, var der et paradoks i at tilføje gammel eller old.
Bogen ”Never Married. Singlewomen in Early Modern England” af Amy M. Froide.
Men i løbet af 1600-tallet kom der på engelsk nye betegnelser som spinster og singlewoman til – ifølge Froide fordi antallet af ugifte kvinder simpelthen voksede, og der dermed var brug for nye termer for ældre kvinder, der ikke var gift. Froide’s forskning viser eksempelvis, at i byen Southampton var over en tredjedel af kvinderne ugifte i 1698. Spinster var navnet på en beskæftigelse – spinderske – og da det typisk var ugifte kvinder, der havde dette arbejde, udviklede ordet sig til at betegne ugifte kvinder, der kunne forsørge sig selv. At være en ugift kvinde, der var oppe i årene, har dog også være forbundet med både latterliggørelse og kritik. Omkring 1700 var der endda så meget bekymring over det voksende antal af ugifte personer i England, at myndighederne pålagde dem at betale bøder for deres manglende giftermål. Desuden forbandtes bestemte karaktertræk med den ugifte status: ”En gammeljomfru formodes at være jomfrunalsk, dvs. pirrelig og sippet,” som Lene Otto har skrevet på lex.dk.
Reclaiming eller navneskift
I dag har det i mindre grad økonomiske og sociale konsekvenser for kvinder ikke at have en partner. Nyere tal fra Danmarks Statistik (fra 2021) viser, at godt en tredjedel af danskere mellem 20 og 79 år er, hvad Danmarks Statistik henviser til som enlige. Lidt under halvdelen indgår i ægteskab, mens 17 procent indgår i par uden at være gift.
Når forskellige tilstande, identiteter og befolkningsgrupper – som eksempelvis ugifte kvinder, venstrehåndede, homoseksuelle eller etniske minoriteter – har været vurderet negativt i samfundet, og denne vurdering ændrer sig, fører udviklingen et spørgsmål med sig: Hvad stiller vi op med navnene på dem? I nogle tilfælde sker det, at en betegnelse reclaimes, altså generobres. Det er for eksempel sket med et ord som bøsse, der tidligere er blevet brugt negativt om homoseksuelle mænd, men som blev taget i brug af Bøssernes Befrielsesfront i 1970’erne.
Samme historie har queer, som også var en negativ betegnelse for homoseksuelle mænd, inden det blev reclaimed. Andre gange får tilstande og identiteter nye navne som en del af processen med at rebrande dem. Det er også tilfældet med betegnelser for ugifte kvinder, som ikke længere opfattes som negativt ’afvigende’. Således er danske ord som gammeljomfru og pebermø i årenes løb blevet skiftet ud med ord som enlig og senere single.
For fem år siden brugte skuespilleren Emma Watson et nyt ord – self-partnered – som alternativ til et ord som single i magasinet Vogue. Interessant nok har den betegnelse dog også ført til kritik – for ligger der ikke heri en implicit forestilling om, at man skal have en partner, og at hvis ikke man har en, må man være sin egen? Så er det måske bedre med en dansk betegnelse, der i magasinet Alt for Damerne er blevet foreslået som det, man skal kaldes, når man ikke har en kæreste: fri.
Människans relation till sin omgivning som beskrivs av namn, ortnamn som en del av en hållbar stad, kommersiella namn som en del av en hållbar ekonomi och uttryck för identitet genom personnamn – dessa och andra ämnen diskuterades i augusti på den internationella namnforskningskongressen. Senast kongressen hölls i Finland var 1990. Nu, 34 år senare, fick finska namnforskare välkomna sina kollegor till Helsingfors, och platsen var samma byggnad på centrala campuset, Porthania.
Bild: Kongressarrangörer Johanna Lehtonen, Terhi Ainiala, Paula Sjöblom och Lasse Hämäläinen i Porthania. Även Milla Juhonen, Minna Nevala och Minna Saarelma-Paukkala var med som arrangörer.
Nästan 250 forskare från alla kontinenter deltog i kongressen, och det hölls 180 presentationer, varav 8 var posterpresentationer. Presentationerna behandlade namn på många språk och kulturer, såsom samiska språk, estniska, ukrainska och japanska. Fokus låg inte bara på person- och ortnamn utan även på internetnamn, produkt- och företagsnamn och många andra.
Temat hållbarhet
Kongressens tema var “Sustainability of names, naming and onomastics”. Syftet var att få forskare att reflektera över hur hållbarhetsteman syns i deras egna forskningsämnen och hur namnforskning kan bidra till att bygga ett mer hållbart samhälle och kultur. Eftersom namnforskning intresserar allmänheten och ofta får medieuppmärksamhet, är det möjligt att genom forskning lyfta fram ett mångkulturellt samhälle och strävan efter jämlikhet. Till exempel är ortnamnens roll i att bygga invånarnas platsrelation och identifikation betydande.
Hållbarhet framkom glädjande och mångsidigt i kongressens presentationer, där teman inkluderade exempelvis “Names as cultural heritage”, “Names and identities”, “Names and minorities” och “Onomastics as a sustainable science”.
Namn som en del av en hållbar ekonomi
De kommersiella namnen och deras roller som en del av en hållbar ekonomi framkom i flera presentationer. Ofta vill kommersiella namn påminna om äkthet, ursprung och lokalitet. Namn väcker associationer till något som alltid har funnits och hör hemma på platsen. Samma associationer används alltmer medvetet i marknadsföring, även som en del av att kommunicera hållbarhet.
Inbjuden talare, professor Helen Kelly-Holmes (University of Limerick), förklarade hur iriska namn används i Irland för att bygga ett varumärke och visa produktens lokalitet och kulturella hållbarhet. Det visade sig att namnen ofta förblir ganska ytliga som indikatorer på produktens eller företagets lokalitet, och namnformerna kan ha förenklats. Endast sällan använder företaget iriska språket i sin kommunikation annars. Det är därför berättigat att fråga vilken typ av hållbarhet och respekt sådana namnval förmedlar.
Namn från Nordsjö till nationalparker i Sverige och Finland
Namn har också en central roll i nationalparker. Namnen på informationsskyltar och vägskyltar kan återspegla områdets historia och dessutom vägleda besökare i hållbarhet i deras förståelse och handlingar. Namnen kan till exempel återspegla de många språk som talas i området och därmed också olika samhällen. Universitetslektor Väinö Syrjälä (Södertörn universitet) granskade i sitt inbjudna föredrag nationalparkernas namn i Finland och Sverige.
I min egen presentation talade jag om hur invånarna i Helsingfors Nordsjö upplever stadsdelens snabba förändring och hur denna förändring återspeglas i ortnamnen. Under tidigare decennier var Nordsjö känt för området som inofficiellt kallades Mogadishu Avenue, men numera anser många att namnet är olämpligt. Stadsdelens nyaste bostadsområde, Solvik med sina kanaler och stränder, har däremot fått namnet Finlands Ibiza i folkmun, vilket också visar på en viss främmandekänsla för platsen. Forskningen är en del av projektet “Voiman paikka” (Styrkeplatser).
Kan namnforskning främja jämlikhet?
Inbjuden talare Jane Pilcher (University of West of England, Bristol) behandlade i sitt föredrag flera teman, varav ett var människans rätt till sitt eget namn. Hon lyfte fram utländska studenters namn och den återkommande felaktiga uttalningen av dem. Pilcher reflekterade över vad universiteten kan göra för att säkerställa att varierande namnpraxis bevarar respekt och jämlikhet. Konkreta åtgärder inkluderade till exempel att inkludera betydelsen av namn och deras uttal i personalens jämlikhetsutbildning samt att registrera korrekt uttal av namn i elektroniska register. Pilcher påminde oss om namnets betydelse för människans identitet och känsla av värde. Dessa teman är mer centrala än någonsin i dagens samhälle, och vår expertis som namnforskare behövs. Vi bör tala om namns betydelser på olika arenor och göra vår expertis tillgänglig.
In 19–23 August 2024 I had a privilege to participate the 28th International Congress of Onomastic Sciences in Helsinki. It was inspiring to hear and see so many great presentations of colleagues. They introduced plenty of new perspectives to onomastic research.
Theme of the multidisciplinary conference was Sustainability in names, naming and onomastics. I have studied the history of inherited first names in the Finnish rural families. Recently, I have started to conceptualize these findings and results of my earlier research. Using the concept of onomastic literacy has proved to be fruitful in reaching the mentalities of the people and local communities studied.
Onomastic literacy means the knowledge and skills the parents of a child need to interpret the local naming culture and communal norms of naming. Parents had to be familiar with the traditions of the family and the locality to be able to choose a ‘suitable’ name. In this respect, names functioned as cultural symbols connected with identities and kin networks.
Honouring the ancestors
Universally, the most common social norm governing the choice of names has consisted in giving a baby a name handed down within the family, mainly the name of a grandparent. Giving the name of a living relative would have detracted from this person’s good fortune as it correspondingly added to that of the younger namesake. And especially in the case of grandparents, it may have been thought that the blessing and luck received by the oldest members of the family would in this way be transferred to the newborn baby. For example, in Finland in the olden days, it was said that a child would turn out like his or her namesake.
There would seem to have been many kinds of religious and social functions attached to the choice of names of ancestors besides honouring them. For example, namesakes might have been thought to hold certain responsibilities towards each other when both, for example a grandparent and a grandchild, lived in a certain community at the same time. It was perhaps possible to perceive in the child family traits or a resemblance to a forebear, after whom the parents then might wish to name him or her. Behind this way of thinking can be perceived an ancient Finno-Ugric belief about the soul, according to which a child who receives an ancestor’s name also inherits his or her persona or soul.
This then was the case when a child was named after a dead relative. The child was in this way symbolically connected to the earlier bearer of the name. It was believed that when for example the first-born boy in the family was given his grandfather’s name, the latter would in some way continue his life in the new member of the family. Even though the belief had spread into Scandinavia in the pre-Christian era, it continued to exert an influence later. It has been assumed in earlier research that in Finland, too, the relics of such naming traditions can be perceived right up to the twentieth century.
Inherited first names in the Finnish rural families
The above-mentioned conceptions of the early modern beliefs and mentalities that regulated naming, were based on oral memory accounts that were mainly used as a source in ethnological research rather than on the systematic empirical use of written documents as sources of historical research. However, with the help of extensive collective biographical databases, for example, and by utilizing the genealogical method, it is possible to examine to what extent traditional beliefs any longer influenced naming practices from the seventeenth to the twentieth centuries and were realized in it in practice.
In all ages an inherited family name has played an important part in the shaping of a person’s identity. Particularly in the pre-modern age, a personal name also made rural people a part of a family community and defined their place in it. In the agrarian society of former times, the traditions of the family were respected. The networks between relatives also formed an economic and social safety net on which a person could rely. Inherited names were also associated with a feeling of the continuity of the family and traditions. That is why it was important to name a child after his or her grandparents or parents because in the name-givers’ world view it bound a child and his or her future into the enduring immaterial heritage of the family.
The practices of naming did not change sharply in the shift from the early modern to the modern period, and many interacting cultural layers from different periods continued to influence naming practices in an essential way. The relics of ancient practices and beliefs were preserved to some extent right up to the twentieth century. A more exact analysis of local naming practices using a variety of document sources and collective biographical databases shows that, regarding inherited names at least, the modernization of naming practices took place slowly. They were affected not only by the local living conditions of the community but also by the complex and asynchronous effects of the modernization of society.
Recycling the names
Family traditions, being grandmother’s or grandfather’s namesake, or having name of a valued member of the family community, were signs that name-givers, i.e. usually parents of the children being culturally ‘literate’ and honouring the elder generations in Finnish rural local communities. This created sustainability and good reputation of the first names of the forefathers and -mothers, as they were inherited from generation to generation.
Onomastic sustainability has been important for the development of social traditions, values, identities and intergenerational relations. Local naming traditions change slowly and may influence naming practices of several generations. Active reusing the names keeps the cultural heritage alive.
Den 1. juli 2014 fik en del af Rådhuspladsen i København nyt navn, da den østlige del mellem Farvergade, Lavendelstræde og Vester Voldgade blev til Regnbuepladsen. I sommeren 2024 kunne Regnbuepladsen dermed fejre sit 10-årsjubilæum, og i den anledning inviterede Copenhagen Pride til en fejring med taler og bobler. Men hvorfor overhovedet markere et jubilæum for et gadenavn? Ofte markeres det, når en ny gade eller plads får et nyt navn, og det ofte ganske ubemærket, men i reglen lever gadenavne derefter et stille liv, hvor ingen tager sig notits af deres jubilæer.
Grunden til, at 10-årsdagen for navnet Regnbuepladsen blev fejret, skal findes i den motivation og ideologi, der ligger bag navnet. Der er nemlig tale om et ganske særligt, inkluderende navn, som vedrører en dedikation til de minoriteter, der omfattes af betegnelsen LGBT+. For mange LGBT+-personer er navnet på Regnbuepladsen et væsentligt symbol på accept, og det viser, at der er plads til LGBT+-personer både som mennesker og som miljø i København. Dette understreges da også af teksten på gadeskiltet, hvor det står anført: Regnbuepladsen. Navngivet efter Regnbueflaget: Symbolet for bøssers, lesbiskes, biseksuelles og transkønnedes kamp for lige rettigheder og på tolerance og frisind.
Regnbuepladsen set fra Vester Voldgade mod Farvergade og Vartov. Foto: Bert Svalebølle.
Regnbuen som symbol for LGBT+ og Pride
Siden slutningen af 1970’erne har regnbueflaget været et vartegn for LGBT+ og Pride. Hidtil havde en lyserød trekant været symbol for LGBT+-aktivister, men den bar samtidig en undertrykkende kvalitet, da den lyserøde trekant som et stigma blev sat på brystet af homoseksuelle fanger i de nazistiske koncentrationslejre. I 1978 bad Harvey Milk (1930-1978), der var homoseksuel og byrådsmedlem i San Francisco, sin ven Gilbert Baker (1951-2017) om at designe et banner til den forestående San Francisco Gay and Lesbian Freedom Day Parade i juni samme år. Det blev til det første regnbueflag, som bestod af otte horisontale striber i farverne pink, rød, orange, gul, grøn, turkis, blå og lilla, der hver havde sin symbolik, henholdsvis seksualitet, liv, helbredelse, sol, natur, kunst, harmoni og ånd.
På grund af produktionsproblemer med farverne pink og turkis udgik disse to farver snart efter, og det seksfarvede banner blev herefter den mest kendte version af regnbueflaget. Efterhånden vandt flaget stor udbredelse, og i dag ses det i stort set hele verden ved Pride-parader og LGBT+-demonstrationer, og regnbueflaget opfattes generelt som en markør for mangfoldighed og inklusion.
Vejen til Regnbuen
At det netop er denne plads, der har fået et navn, som på den vis hylder mangfoldighed, er ikke nogen tilfældighed. Igennem årenes løb har der ligget flere LGBT+-barer, -caféer og natklubber ved pladsen eller i den umiddelbare nærhed, og siden 1996 har Rådhuspladsen været et væsentligt samlingssted for LGBT+-personer, både i forbindelse med protester og fejringer, ved Copenhagen Pride.
Den vigtigste årsag til, at en del af Rådhuspladsen fik navnet, er dog nok, at netop Rådhuspladsen for 35 år siden var stedet, hvor folk samledes for at fejre verdens første registrerede partnerskab mellem to af samme køn, nemlig Axel og Eigil Axgil. Axel Lundahl Madsen (1915-2011) og Eigil Eskildsen (1922-1995) fandt sammen i 1950, og da man på den tid som homoseksuel hverken kunne indgå ægteskab eller antage sin partners efternavn, dannede de af dele af deres fornavne det ny efternavn Axgil. Parret havde været forlovet i ikke mindre end 39 år, da de den 1. oktober 1989 endelig kunne træde ud på Rådhuspladsen i København som registrerede partnere.
Oprindeligt var Regnbuepladsen da også tiltænkt navnet Axgils Plads for at hædre og hylde parret Axel og Eigil. Imidlertid kom det samtidig med sagsbehandlingen af navnet Axgils Plads i år 2012 frem, at Eigil havde været frivillig ved Østfronten og været medlem af Waffen-SS under Anden Verdenskrig, hvorfor han blev fundet uværdig at navngive efter. Derfor gik man i første omgang videre med navnet Axel Axgils Plads, der alene ville hylde Axel, som havde været forkæmper for homoseksuelles rettigheder. Men snart dukkede også historier op, der lagde Axel til last, og man skrinlagde tanken om overhovedet at navngive pladsen efter Axgil-parret.
Trods heftige protester og voldsom debat var der fra rådhuset fortsat opbakning til, at pladsen fik et navn med tilknytning til LGBT+-miljøet. Blandt andet var navnet Hannah Bjarnhofs Plads i spil. Hannah Bjarnhof (1928-2002) var en skuespiller og sanger, der sent i livet identificerede sig selv som lesbisk. I sidste ende faldt valget dog på at navngive pladsen efter regnbuen og regnbueflaget. Et navn, Regnbuepladsen, der i forhold til navne som Axel Axgils Plads eller Hannah Bjarnhofs Plads måske har den fordel, at det ikke drukner i de mange navne på byens gader og pladser, der er givet efter personer, for eksempel politikere og forfattere. Navnet Regnbuepladsen har en mere umiddelbar genkendelse.
Regnbueflaget kan som symbol på mangfoldighed og inklusion tilpasses minoriteter inden for LGBT+. Her er det jødiske LGBT+-personer med regnbueflag tilført Davidsstjerner ved Copenhagen Pride Parade i 2019. Foto: Steen Hansen.
Et navn med en påmindelse
I år 2016 ansøgte Copenhagen Pride Københavns Kommune om at opstille en flagstang på Regnbuepladsen, hvor regnbueflaget skulle vaje dag og nat. Sagen blev behandlet af Teknik- og Miljøudvalget på rådhuset, og efter en del debat om, hvem der skulle stå for finansieringen, kunne daværende teknik- og miljøborgmester Morten Kabell (Enhedslisten) den 8. maj 2017 hejse verdens første, og vist også hidtil eneste, kommunale regnbueflag på pladsen. Dermed understreges Regnbuepladsens samhørighed med regnbueflaget og dets symbolik endnu tydeligere i gadebilledet.
Som nævnt indledningsvist blev Regnbuepladsens 10-årsjubilæum for nyligt markeret med en række taler. En af talerne var Københavns nuværende kultur- og fritidsborgmester Mia Nyegaard (Radikale Venstre), som ved markeringen nævnede, at Regnbuepladsens navn og regnbueflaget skal minde os om, at vi ikke er i mål, for mængden af hadforbrydelser og vold mod transkønnede og seksuelle minoriteter er i stigning i København. For borgmesteren minder Regnbuepladsen os om, ”at diversiteten, mangfoldigheden og kærligheden bliver nødt til at vinde over hadet, diskriminationen og volden”. Med et navn, der har så markant symbolværdi og ideologisk tyngde, minder Regnbuepladsen os om, hvordan København kunne og burde være.
Innan 1900-talets början var det relativt enkelt att byta efternamn i Sverige. Den som inte var nöjd med sitt efternamn gick helt enkelt till prästen och bad om att få stå med ett annat namn i kyrkoboken. Kanske opponerade sig prästen mot olämpliga namn, men det vet vi lite om. Efter den första lagstiftningen om efternamn i Sverige, 1901 års släktnamnsförordning, blev det något krångligare att byta efternamn, och med tiden dessutom allt dyrare.
Hur man ansökte om efternamnsbyte
Efter att förordningen trätt i kraft år 1902 var det enligt lagen slut med att endast meddela prästen att man ville byta namn. Det gick förvisso fortsatt att byta från ett -son-namn till ett annat bara genom att meddela prästen. Ville man byta till en annan typ av namn var man enligt förordningen tvungen att skicka en skriftlig ansökan till Länsstyrelsen som sedan beslutade om namnbytet skulle godkännas eller inte. Om namnbytet blev godkänt utfärdades ett bevis som man sedan skulle visa för prästen för att få det nya namnet inskrivet i kyrkoboken.
Ansökan gjordes inte genom en blankett som vi är vana vid idag, utan man fick skriva ett ansökningsbrev. Detta brev skulle innehålla vissa uppgifter i en viss ordning och det var nog svårt för många att exakt veta hur det skulle utformas.
I slutet av 1910-talet tog Ecklesiastikdepartementet och senare Justitiedepartementet över ansvaret för ansökningarna och till dessa skulle man fortsatt skriva ansökningsbrev. Blanketter för ansökan om efternamnsbyte började inte utformas förrän Statistiska centralbyrån på 1950-talet ansvarade för efternamnsbyten. Blanketterna fick under 1960-talet den form de har ännu idag där man bland annat ska ange skäl till varför man vill byta efternamn. Nu, under 2000-talets början, har formerna för ansökan underlättats än mer eftersom det är möjligt att ansöka digitalt.
Hur mycket kostade det att byta efternamn?
I och med släktnamnsförordningen började det också kosta pengar byta efternamn. Under 1910-talet kostade det fyra kronor. År 1922 motsvarade det cirka 132 kr i 2024 års penningvärde enligt Statistiska centralbyråns prisomräknare som börjar just år 1922 (https://www.scb.se/hitta-statistik/sverige-i-siffror/prisomraknaren/). De fyra kronorna var inte en egentlig ansökningsavgift utan pengarna skulle användas till att finansiera kostnaden för de kungörelser i tidningarna som Länsstyrelsen enligt släktnamnsförordningen behövde göra ifall namnbytet blev godkänt.
Det kostade alltså inget att göra själva ansökan. Man betalade bara om namnbytet godkändes och en kungörelse behövdes. När Justitiedepartementet från 1920-talet till mitten av 1950-talet ansvarade för ansökningarna kostade det heller inte något att ansöka. Blev namnbytet godkänt behövde man dock betala 20 kronor (521 kronor i 2024 års penningvärde) för att lösa ut beviset på namnbytet på posten.
Under mitten av 1960-talet, när Patent- och registreringsverket ansvarade för ansökningarna, införde man en ansökningsavgift; ansökan började nu alltså kosta pengar oavsett om den blev godkänd eller ej. Jag ska ge några exempel på ansökningsavgifter som gäller en (1) person som byter till ett nybildat efternamn. År 1964 var avgiften 50 kronor (655 kr) och år 1978 200 kronor (944 kr). I början av 1990-talet kostade det 1 100 kronor (1 966 kr). Dessa avgifter fördubblades om exempelvis flera familjer ville byta efternamn samtidigt. Idag, år 2024, kostar det 1 800 kronor för en person att ansöka om ett nybildat efternamn hos Skatteverket.
Efternamnsbyten förr och nu
Under de över hundra år som man har behövt ansöka om efternamnsbyte har det i vissa avseenden blivit enklare. Gör man ansökan över internet så behöver man inte ens gå utanför dörren. För den som vill byta till just ett nybildat namn har det i andra avseenden blivit svårare, och framförallt dyrare.
Namnlagarna i Sverige ställer, och har ställt, vissa krav på att ett nytt efternamn inte får vara likt andra efternamn eller olämpligt på annat sätt. Den som fram till 1 juli 2017 ville byta till ett nybildat efternamn kunde ange flera önskade namn i samma ansökan för att öka chansen att åtminstone ett av namnen blev godkänt. Idag kan man endast ansöka om ett namn åt gången. Blir den första ansökan underkänd får man betala ytterligare 1800 kronor om man gör en ny ansökan.
Källor
Uppgifter om vad namnbytet kostade under olika perioder har jag hämtat från:
Svensk namnbok 1954. Utarbetad av 1952 års släktnamnskommitté. (SOU 1954:1) Stockholm.
Svensk namnbok 1964. Utarbetad av 1962 års släktnamnskommitté. (SOU 1964:14) Stockholm.
Svenska efternamnsförslag 1992. Namnförslagsböckerna i nyutgåva. Namnenheten Patent- och registreringsverket. Stockholm.
Svenska släktnamnsförslag 1979. Namnbok utgiven av Patent- och registreringsverket. Namnsektionen. Stockholm.
Trotzig, Karl, 1909: Vad bör Pettersson kalla sig? En bok om släktnamn. (Studenföreningengs verdandis småskrifter 83.). Stockholm.
Valet av efternamn vid giftermål erbjuder flera möjligheter i dagens Sverige. Hur fördelningen under de två senaste namnlagarna har sett ut för olikkönade par visade jag 2023 i en bloggartikel utifrån statistik från Statistiska Centralbyrån (SCB) för namnval vart femte år.
Undersökningsperioden var anpassad för att få fram utvecklingen under Namnlagen 1982 respektive Personnamnslagen 2016. En tydlig tendens bland de olikkönade paren är att fler gifta par nu väljer att behålla sitt respektive efternamn; en ökning har skett från 10 % år 1985 till ca 44 % år 2020. Under motsvarande tid har andelen kvinnor som tar mannens efternamn minskat från 84 % till 43 %.
Männen tycks dock fortfarande ha svårt att byta bort sitt ogiftnamn; andelen som gjort detta har varierat mellan 2 och 8 % under perioden. Att det sedan 2017 är möjligt för båda parter att bära ett dubbelt efternamn har inte heller varit något som många män hittills övervägt. Av de 10 % av paren där någon eller båda 2020 antog dubbelt efternamn var det i endast en tredjedel av dessa äktenskap en man som gjorde så. Det tycks alltså vara kvinnan som agerar i namnfrågor, som antar dubbelnamn eller byter namn.
Olika möjligheter för samkönade par att välja efternamn
Sedan 1995 har samkönade par i Sverige kunnat registrera partnerskap och sedan 2009 kunnat ingå äktenskap. Äktenskapslagen gjordes då helt könsneutral. Enligt SCB har det varit vanligare att kvinnliga par gifter sig.
Vilka efternamnsval har dessa par gjort? Här finns ju inte någon etablerad norm att den ene ska anta den andres namn. De olika möjligheterna som stått till buds har varit (liksom för olikkönade par):
att båda behåller sina respektive efternamn
att den ene tar den andres efternamn och avstår från sitt eget ogiftnamn
att båda tar ett nytt gemensamt efternamn
att den ene tar den andres efternamn och behåller sitt eget som mellannamn (möjligt t.o.m. 2016)
att båda tar ett dubbelt efternamn bestående av bådas ogiftnamn (möjligt fr.o.m. 2017)
att den ene tar ett dubbelt efternamn medan den andre behåller sitt (möjligt fr.o.m. 2017)
Utvecklingen för samkönade pars val av efternamn
Jag har använt motsvarande statistik från SCB som för de olikkönade parens namnval, men då för åren 1995 till 2020 eftersom 1995 är första året då samkönade partnerskap kunde registreras. Resultatet visas procentuellt i diagrammet. Det är värt att påpeka att siffrorna för de äldsta årtalen är låga; år 2000 registrerades endast 149 giftermål medan den högsta siffran gäller 2015 med 558 stycken.
Diagram 1. Procentuell fördelning av samkönade pars val av efternamn. EN = Efternamn. Källa: SCB. Registret över totalbefolkningen 31/12 aktuellt år samt 31/12 året innan aktuellt år.
Den vanligaste modellen för alla år är att båda parter behåller sina respektive namn burna före äktenskapet. Andelen sjunker dock fram t.o.m. 2015 men ökar något igen 2020. Gruppen där den ene tar den andres efternamn ökar fram till 2015 då den bestod av en dryg tredjedel av giftermålen. Övriga grupper har hela tiden varit små med omkring 20 % av paren varje år.
Viktigare med gemensamt efternamn idag?
Att paren antar ett nytt gemensamt efternamn är en ökande företeelse, och för år 2020 ses att nyheten att kunna bära ett dubbelt gemensamt efternamn tycks tilltala vissa par. Utifrån statistiken kan antas att någon form av namngemenskap förefaller ha blivit viktigare under perioden, vilket alltså skiljer sig från resultaten för de olikkönade parens namnval.
Dessvärre ger inte siffrorna besked om fördelningen mellan manliga och kvinnliga par så om någon skillnad finns dem emellan kan inte utläsas. Enligt SCB:s allmänna befolkningsstatistik är det fortfarande vanligare att kvinnliga par gifter sig än att manliga gör det men för att utröna om och hur detta påverkar namnvalet skulle ytterligare undersökningar krävas.
