Month: March 2025

Var går gränsen mellan det ena och det andra namnet?

Exemplet Sara/Zahrah

av Märit Frändén

Ett nytt svenskt förnamnslexikon är på väg, hurra! Min kollega Katharina Leibring har uppdaterat och reviderat Eva Bryllas Förnamn i Sverige, vars första upplaga kom 2004. På drygt 20 år är det mycket som har förändrats, inte minst har vi fått ett rikt tillskott av nya namn, dels i form av nybildningar, dels i form av importerade eller invandrade namn. Med en stor bredd av namn, alternativa stavningar och variantformer får man anledning att fundera över den intressanta frågan om vad som är ett namn, vad som är en dekorativ stavning, vad som är en variantform och inte minst var gränsen går mellan det ena och det andra namnet. Eftersom jag i en kollegial roll har läst Katharinas manus, har dessa funderingar spillt över även på mig – här kommer ett exempel …

Sara är vid första anblicken ett välbekant och okomplicerat namn. Det är bibliskt och har lång tradition i Sverige; det första belägget är från 1464. Det finns flera väletablerade stavningsvarianter, till exempel Sarah som i Sarah Sjöström, Zara som i Zara Larsson och Zarah som i Zarah Leander.

Det finns också ett arabiskt namn, latiniserat Zahra eller Zahrah, som betyder ’blomma’ eller, överfört från ett arabiskt idiom, ’något som gör livet vackert’. Muhammed hade en dotter som hette Fatimah al-Zahra, alltså ungefär ’Fatima den blomstrande’.

Ett annat arabiskt namn är Sahrah eller Sahra, med betydelser som handlar om att vara uppe om natten och vaka över ett barn eller någon som är sjuk. På arabiska är s och z olika saker, precis som p och b på svenska. Men eftersom Sara och Zara i Sverige uppfattas som samma namn med olika stavning, så kan nog även Sahra och Zahra uppfattas så.

Förutom att skriva z i stället för s kan dekorativ stavning innebära bruket av ett stumt h. Traditionellt används det i vissa givna sammanhang, som t.ex. Dahl, men i modern tid kan ett stumt h placeras nästan var som helst där det uppfattas se snyggt eller originellt ut. Därför är det fullt tänkbart att Sahra förekommer även som en variantstavning av det bibliska Sara.

För den som vill ge sin dotter ett arabiskt namn som passar bra i Sverige, kan Sahra eller Zahra vara en möjlighet. Men för att göra namnet mer lättanvänt här, väljer man kanske att utelämna h:et. Och vips blir Sahra och Zahra till Sara och Zara. Ett annat val kan vara det arabiska namnet Zarra, som betyder ’besökare’ eller ’pilgrim’, och som också har variantformen Zarah – alltså identisk med Zarah Leanders stavning.

Med alla dessa varianter blir gränsen mellan Sara, Sahra, Zara, Zahra och Zarah plötsligt inte så lätt att dra. Ett exempel ur verkligheten är att det på Wikipedias svenska sida om namnet Sara tas upp även namnbärare som heter Sahra och Zahra. Det visar att de arabiska namnen Sahra och Zahra verkligen kan uppfattas som stavningsvarianter av Sara.

Låt mig avsluta med mitt favoritcitat ur Roland Otterbjörks klassiska Svenska förnamn (1979 s. 62): ”Det är utan tvivel en stor tillgång för ett språk att äga ett rikt förråd av namn i livligt bruk”. Det kanske inte var Zahra och Sahrah Otterbjörk tänkte på, men onomastisk mångfald gör onekligen livet roligare!

Litteratur:

Socioonomastics = Mixed Onomastics?

av Gunnstein Akselberg

All klassifisering er utfordrande. Klassifiseringar har som oppgåve å rydda i materielt og immaterielt datamateriale av ulikt slag. Klassifiseringar byggjer på jamføringar som skal avdekka samanhenger, fellestrekk og ikkje minst særtrekk. På den måten kan ein finna ukjende mønster i datamateriale, synleggjera framande relasjonar mellom ulike data og avdekka eventuelle kausale tilhøve.

Heile tilvêret er fullt av klassifiseringsaktivitetar. Me klassifiserer inntrykk, opplevingar, kjensler, mentale tilhøve og konkrete objekt. Det fyrste me gjer når me møter ukjende personar, ukjende situasjonar eller ukjende opplevingar og inntrykk, er å putta dei inn i ein eller annan kategori eller bås for å få oversikt, forståing og tryggleik.

Mennesket har ein sterk trong til å ha eller få «orden» på alle inntrykka som sviv rundt ein – frå ein står opp om morgonen til ein legg seg om kvelden – nettopp for å etablera orden i ein kaotisk «inntrykkskvardag». Kategoriar er viktige av di dei skapar – for den einskilde eller for sosiale grupper – «orden» i eit «impulskaos», og gjer det mogeleg å manøvrera i «kaoset» på ein spontan eller gjennomtenkt måte som ein opplever å vera tenleg, fornuftig og rasjonell – i kvardag og i fest.

Innom ein kvar vitskap er innsamling av nye data og kategorisering av desse, ein sentral aktivitet av di dei framskaffar ny innsikt og ny kunnskap. Nye vitskaplege nyvinnigar kan føra til kategorijusteringar eller til etablering av nye kategoriar. På denne måten oppstår såleis ny kunnskap og ny innsikt, og vitskapane «utviklar seg» på dette viset vidare. Stendige justeringar av eldre kategoriar og etablering av nye kategoriar, er såleis grunnleggjande vitskaplege aktivitetar som både legitimerer vitskapleg arbeid og som gjev oss større forståing av mennesket, av verda og av tilvêret.

Dersom kategorijusteringane er store eller dersom justeringane fører til nye kategoriar som bryt med den innsikta og den kunnskapen ein allereie har, plar ein i vitskapen snakka om paradigmeskifte eller eventuelt om vitskaplege revolusjonar. I særtilhøve kan slike brot og skifte føra til nobelprisar, særleg innom medisin og fysikk.

Etter som vitskapen «utviklar seg» har me gjennom historien fått fleire og fleire vitskaplege «spesialkategoriar». Eit eksempel er lingvistikken eller grammatikken som i den klassisk romersk-greske forma var ei relativt avgrensa eining eller kategori, og som i dag er erstatta av, eller har utvikla seg til, eit mylder av «underkategoriar». Ein av desse underkategoriane vart til sosiolingvistikk og ein annan til onomastikk.

Ein av grunnane til denne «underskogen» av kategoriar, og det gjeld alle vitskaplege fag, er at dei tradisjonelle og etablerte kategoriane tek opp i seg innsikt, kunnskap og metode frå éin annan eller frå fleire andre kategoriar eller vitskapar. Det finn altså stad ei kategorikrossing. Sosiolingvistikken er eit godt eksempel på kategorikrossing. I nyare tid har på denne måten den nye kategorien sosioonomastikk vokse fram, ein kategori som altså kan tolkast som ei kategorikrossing mellom onomastikk og sosiolingvistikk.

Eit viktig spørsmål blir om sosioonomastikken som kategori har ført til ny kunnskap og innsikt. Artiklar, bøker og tidsskrift som er skrivne og publiserte under merkelappen «sosioonomastikk», kor sosioonomastiske er dei eigenleg? Er fleire av desse tekstane eigenleg berre døme på keisarens nye klede når dei smykkar seg med kategoriappellativet sosioonomastikk? Mange av arbeida som direkte eller indirekte ber merkelappen sosioonomastikk, er nok vitskapleg sosioonomastiske, men gjeld det alle arbeida som ber denne merkelappen?

Klassifisering og kategorisering er krevjande, og svært ofte finst det katagoriske overlappingar. Men bør ikkje eit sosioonomastisk arbeid vera kjenneteikna ved noko sær-sosioonomastisk som gjer at det råd å skilja arbeidet/teksten nokonlunde tydeleg frå andre onomastiske arbeid/tekstar? Er sosioonomastikken blitt ein samleterm for forskjellige onomastiske arbeid? Er sosioonomastikken blitt ein ny vitskapleg samlesekk meir enn ein ny vitskapleg særsekk? Eg Sosioonomastics blitt til Mixed Onomastics?