av Kaj Borg
Förnamn och identitet
Man är vad man heter, sägs det. Att det ligger en sanning i detta talesätt har den socioonomastiska forskningen redan bevisat (t.ex. Aldrin 2011, Hagström 2006). När vi träffar nya människor bedömer vi dem inte bara efter deras beteende och utseende, utan vi drar också slutsatser av de namn de bär.
Utifrån namnet på en person som vi ännu inte känner gör vi – medvetet eller omedvetet – antaganden om namnbärarens sociala, språkliga och kulturella bakgrund och tilldelar hen en viss identitet eller åtminstone vissa identitetsdrag. I vilken grad dessa förmodade identitetsrelaterade element överensstämmer med den identitet som namnbäraren själv anser sig ha, kommer vi underfund med först så småningom vid en närmare bekantskap.
Lika mycket, om inte mer, berättar t.ex. det förstgivna förnamnet eller dopnamnet på ett barn om de personer – i regel föräldrarna – som valt namnet, än om själva det namngivna barnet. Vid val av förnamn tillskriver föräldrarna sitt barn en viss individuell och kollektiv identitet med utgångspunkt i sina egna värderingar.
Genom namnval ger de å ena sidan uttryck åt sina förhoppningar om hurdan person barnet ska utvecklas till eller senare uppfattas av andra, å andra sidan försöker de fästa barnet i ett önskat socialt nätverk (Alford 1988, Borg 2016). I och med att denna tilldelade identitet i hög grad har sin upprinnelse i namngivarnas värderingar kan den med fördel användas till karakterisering av dem som personer. Man är vad man kallar sitt barn, så att säga.
En grupp studerande som namngivare åt fiktiva barn
Att dopnamn ger en inblick i namngivares tankevärldar använde jag som utgångspunkt i en halvseriös namnstudie med pedagogiska mål. Som informanter valde jag ett tjugotal finskspråkiga förstaårsstudenter i nordiska språk vid Åbo universitet. I samband med en lektion gav jag dem uppgiften att välja förnamn åt sina fiktiva nyfödda barn och också motivera sina namnval.
Syftet med mitt experiment var att illustrera för studenterna att även egennamn är informationsbärande språkliga uttryck och visa hur de namn de valde karakteriserade dem som namngivare. Med andra ord rörde det sig om ett tillämpat och studentanpassat experiment med namn och namngivning.
Det föreslogs sammanlagt 47 olika namnformer, varav 30 var kvinnonamn (kn.) och 17 mansnamn (mn.). Namnen var följande:
- Kn.: Aava, Alma, Amalia, Amelia, Astrid, Ava, Emelie, Emilia, Ester, Flora, Hanna, Ingegerd, Jade, Jasmin, Julia, Kanerva, Kide, Kielo, Maria, Minea, Oona, Pihla, Ruusu, Sade, Sari, Seija, Stella, Valma, Vanamo, Vaula
- Mn.: Aaron, Daniel, Eerik, Elias, Eric, Erik, Jasper, Julius, Leo, Lukas, Oliver, Otava, Sampo, Sisu, Sumu, Valo, Veli
Motiveringarna och beskrivningarna av förnamnen kunde kategoriseras utifrån de motivfält de representerade. Kategorierna, som alltså bygger på studenternas uppfattningar om namnens karaktär, blev följande (antal omnämnanden inom parentes): estetik (21), finskhet (11), natur (11), familj och släkt (6) och bibeln (2). Några namnförslag saknade motivering. Kategorierna överlappar delvis varandra eftersom ett och samma namn kunde karakteriseras på flera olika sätt.
Det är inte förvånande att namnets estetik avgjorde valet. Intressant är dock att studerandena verkar ha haft en ganska bra känsla för trendiga förnamn: 55 % (26/47) av de föreslagna namnformerna är nämligen enligt Namntjänsten (DVV) namn som för tillfället håller på att öka sin procentuella andel i Finland: kn. Aava, Alma, Amalia, Amelia, Astrid, Ava, Emelie, Ester, Flora, Kanerva, Kielo, Pihla, Ruusu, Stella, Vanamo, Vaula; mn. Eerik, Eric, Erik, Jasper, Leo, Oliver, Otava, Sumu, Valo.
Namn som ansågs lämpliga tack vare sin finska prägel var t.ex. kn. Valma och Vanamo samt mn. Sampo och Sisu. Natur nämndes relativt ofta som motiv till namnvalet (t.ex. kn. Flora, Kanerva ’ljung’, Kielo ’liljekonvalj’; mn. Sumu ’dimma’, Valo ’ljus’, Vanamo ’linnea’). Förnamn som hämtats ur familjekretsen är t.ex. kn. Ingegerd och mn. Aaron. Namnen med anknytning till bibeln var två, mn. Daniel och kn. Ester.
Identiteter förmedlade av dopnamn
De namn som studenterna valde som potentiella förnamn åt sina fiktiva barn kunde alltså föras till fem motivfält. Dessa motivfält återspeglar värderingar som kan betraktas som identitetsskapande hos studenterna.
På gruppnivå och något förenklat kan man konstatera att studenterna profilerade sig identitetsmässigt som mycket trendmedvetna, rätt finsksinnade, naturälskande och relativt familjeorienterade individer. Överraskande var exempelvis att den angloamerikanska populärkulturen inte tycks framstå som en identitetsskapande faktor hos den valda gruppen akademiska studenter i 20-årsåldern – åtminstone inte i namngivningssammanhang.
Litteratur
