av Kaj Borg
Udda namn
I en 1700-talsdopbok från staden Gamlakarleby i svenska Österbotten påträffas två belägg på kvinnonamnet Perpetua (1712, 1714) (HisKi). I båda fallen rör det sig om ett utomäktenskapligt barn. Namnvalet är iögonfallande, eftersom namnfattigdomen var påtaglig under förra hälften av 1700-talet, och de flesta flickor fick då frekventa namn som Anna, Brita, Karin eller Maria. Vilken funktion hade namnet Perpetua vid den dåvarande dopnamnsgivnigen? Förekom namnet också på annat håll i Finland, och om så, vem döpte sin dotter till Perpetua?
Helgonnamn
Perpetua är ett helgonnamn från den katolska tiden och enligt Hanks m.fl. (2019) var Perpetua en ung, gift adelsdam som tillsammans med sin tjänarinna Felicitas antog den kristna tron och därför fick gå en martyrdöd till mötes år 203. Senare blev de helgonförklarade av den katolska kyrkan.
Helgonnamnet Perpetua ingick länge också i de finländska almanackorna. Enligt Nivanka (1957) var namnet med redan i den första finländska almanackan år 1705 och det ingick i namnlängden ända till slutet av 1930-talet, visserligen med ett antal kortare avbrott i kontinuiteten. Detta namn, som enligt Brylla (2004) betyder ’evig’, fanns alltså till buds för finländska namngivare genom den lilla skrift som kom ut årligen. Perpetuas namnsdag inföll den 7 mars. Numera ingår endast kortformen Tua i dagens finlandssvenska almanacka (den 7 maj) (Universitetets almanacksbyrå).
Sällsynt namn med bred geografisk spridning
Enligt Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata är namnet fortfarande i bruk, men mellan åren 2020–2023 uppgick antalet namnbärare inte ens till tio. Intressant är att namnet förekommer både som mans- och kvinnonamn. Perpetua är också historiskt sett ett sällsynt namn. En sökning på namnet Perpetua som dopnamn i databasen HisKi ger en lista på 26 barn som fått namnet under tiden från 1600-talets slut fram till senare hälften av 1800-talet i Finland. Delar man upp den studerade perioden i femtioårsperioder får man en överblick över namnets kronologiska spridning: 1700–1749 2 belägg, 1750–1799 2 belägg, 1800–1849 11 belägg och 1850–1899 11 belägg.
Namnet har alltså genom tiderna varit sällsynt som dopnamn, men aldrig fallit helt ur bruk. Det har använts både på svenskt och finskt håll i landet och det har haft spridning över stora delar av landet. Perpetua är belagt i dopböcker åtminstone i Österbotten, Birkaland, Egentliga Finland, Nyland, Kymmenedalen och i det gamla Viborgs län.
Social markör – på både gott och ont
De två första beläggen på Perpetua var alltså dopnamn på utomäktenskapliga flickor på 1710-talet. Frågan är vem som valde namnet och vilken funktion det hade vid namngivning. Att Perpetua var en markering för barnets låga sociala status är väl uppenbart, men det är svårt att med säkerhet säga om det var fråga om ett kompenserande eller ett stigmatisande namn. Detta finns det inget säkert svar på, men med tanke på att de utomäktenskapliga barnen onekligen hörde till de utstötta i samhället är den senare tolkningen mer sannolik. Prästens roll vid namngivning under denna tidiga period går inte att underskatta. Det var kanske han som bestämde barnets placering i det sociala nätverket.
Av de sammanlagt 26 flickorna med namnet Perpetua är faktiskt fyra utomäktenskapliga (1712, 1714, 1839, 1894), något som torde tala för att namnet mycket väl har kunnat användas till att peka ut flickor födda utanför äktenskapet. Intressant är emellertid att de övriga flickorna med detta namn inte tillhörde de lägre samhällsskikten utan snarare tvärtom. Nio av de 26 flickorna var döttrar till högre eller lägre tjänstemän, två till militärer och tre till präster och/eller lärare. Åtta av flickorna var döttrar till besuttna bönder eller motsvarande. Två av flickorna i den sistnämnda gruppen hade visserligen blivit nöddöpta – en omständighet som också kan ha avgjort det speciella namnvalet. Anmärkningsvärt är att namnet inte tycks ha använts av allmogen, t.ex. de obesuttna, arbetarna och tjänstefolket.
Det går alltså inte att säga att Perpetua uteslutande är ett lågstatusnamn, även om de utomäktenskapliga barnen kan anses vara välrepresenterade bland namnbärarna. Däremot kan det konstateras att det är ett polariserande förnamn som får sin funktion bestämd i den aktuella socioonomastiska kontexten. Det pekar ut sin bärare antingen i negativ eller positiv belysning.
Källor
- Brylla, E. (2004), Förnamn i Sverige: kortfattat namnlexikon. Liber.
- Hanks P., Hardcastle K., & Hodges F. (2019), A Dictionary of First Names. 2nd Edition. Oxford University Press. DOI: 10.1093/acref/9780198610601.001.0001.
- HisKi = Genealogiska samfundet i Finland, Historieböcker.
- Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata.
- Nivanka, E. (1957), Suomalaisen almanakan nimipäivät ja kiinteät juhlapäivät vuosina 1705–1955. I: Vilkuna, K. et al. (utg.). Suomen almanakan juhlakirja. Weiling & Göös.
- Universitetets almanacksbyrå.