Naming traditions as marks of kinship in Scandinavia

By Krister SK Vasshus, PhD-student at the University of Bergen

Many modern Scandinavian names have a deep linguistic history, and they come in many shapes and forms. Helge, Torkil, Arnhild and Inger are just a few examples. Names of this type all have in common that they are based on words that carried a semantic meaning at the time when they were formed. They could be formed based on verbs (such as Wīgaz from a verb meaning ‘to fight’), nouns (such as Aud, meaning ‘wealth’), or adjectives (such as Braidō, based on the adjective meaning ‘broad’). Most of the names used during the Scandinavian Iron Age and Viking Age are no longer in use today, but many are still fairly popular. Some of these names have even gotten more popular over the last two centuries due to the popular interest in the Old Norse literature and culture.

Graphs showing the popularity of the names Ingeborg and Ingrid in Norway the last 130 years. Source: ssb.no.

Names of Scandinavian origin can be formed based on one single word, often with the addition of a suffix. Examples hereof are Arne (meaning ‘eagle’), Karl (meaning ‘man’), and the above mentioned Wīgaz. But they can also be compounded from two words, such as Sigrun, Ingeborg and Wōdurīdaz. Names based on two words are often called dithematic personal names. The oldest written evidence we have of Germanic languages is written on a bronze helmet with Etruscan letters, dated to about 200 BCE, and this inscription contains the dithematic name Harigasti (‘warrior-guest’).

Even though names are formed on the basis of words from the source language, it may some times be impossible to determine what the original meaning may have been. A view commonly held by researchers of onomastics, is that the semantic content of a personal name deteriorates quickly after being used as a name. According to this view, Wōdurīdaz was not a wild and angry (which is the semantic meaning of wōdu-) horsebackrider (the semantic meaning of -rīdaz), and that his parents did not give such a name with the intention of giving these qualities to the child. Not all scholars agree with this, though, and some think that names may be seen as a linguistic expression that conveys the same ideas as we see in other artistic expressions of the time, such as metaphors used in skaldic poetry or ornaments on archaeological artifacts. As an example, the warrior-ideal was quite strong in the Viking Age, which is reflected in many names containing words connected to war and battle. Many of the animals we see in the arts, are also used in personal names of this period.

The clasp from Åker in Hamar contains the motif of a man mixed with other animals, which is common for animal art in the Scandinavian Iron Age. The man’s feet are wild boar heads. By the sides of his head  there are two eagle heads where the beaks meet the snout of the boar. There are also eagles on the top of the clasp. Both the word for wild boar and eagle were used in personal names during this period. Photo: Eirik Irgens Johnsen / Kulturhistorisk museum, UiO, available under CC BY-SA 4.0.

Judging from runic inscriptions, sagas and traditions up until now, we can see that Scandinavians have three ways one could name someone after another person. Today most people will probably think of naming someone after someone else as the two bearing the same name. Stereotypically this means that a child is named after a grandparent. This type of naming tradition first shows itself in Scandinavia during the Viking Age, and was probably adopted from elsewhere in Europe. The system usually is that the oldest child is named after their paternal grandparent, the second oldest child is named after their maternal grandparents, the third child after their paternal great-grandparents or uncles and aunts. It can, however, be difficult to determine whether a child is named after an aunt/uncle or a great grandparent, as these would share names according to the system.

Another way of naming was by alliteration, where the name starts with the same (or a similar) sound. This is a type of naming we see in the royal Yngling house, where Domalde, Domar, Dyggvi and Dag follow each other in succession. The same dynasty later uses vowels: Aunn, Egill, Óttarr, Aðils, Eysteinn and Yngvarr. This tradition is still in use today, although people are probably a bit more strict on using an identical vowel.

The third way of naming is the principle of variation, which can be used in the dithematic personal names. When a child was named, one could use naming elements that were otherwise used in the same family. This means that a person could be named after more than one family member at once. On the Upplandic runestone U1034 we can read:

þorbiarn·auk·þorstain·uk·styrbiarn·litu raisa stain·eftir·þorfast·faþur sin ybir reisti (Thorbjørn and Thorsteinn and Styrbjørn raised the stone after Thorfast, their father. Øpir carved [the runes]”).

Here we see that Thorbjørn and Thorsteinn are named after their father, as all their names starts with Thor-. Furthermore we see that the brothers Thorbjørn and Styrbjørn share the naming element Bjørn, but we cannot determine whether they are named after someone else in their family, or if it was made to show brotherhood.

Bildetekst: The runestone U1034 show the use of naming based on variation in dithematic names between the brothers Thorbjørn, Thorsteinn, Styrbjørn and their father Thorfast. Photo: Bengt A Lundberg / Riksantikvarieämbetet, available under CC BY 2.5.

This way of naming is still in use in Scandinavia today, and many new names has been made on the basis of this principle (some examples are Kjærlaug, Norunn, Vilfrid, Tryggvald, Norulv and Bjørgny). This principle lead to a substantial amount of dithematic personal names. Gjrotbjørn, Ljotunn, Igulfast, Ulvhild, Geriheid and Wōdurīdaz are examples of names that has gone completely out of use, in contrast to Ingeborg, Bodvar, Gunnhild, Sjurd (from older Sigurd), which has survived to this day.

Exactly why some names survive and some fall out of use, is sometimes difficult to determine. In some cases it may come down to chance, and in some cases we see that a name may live for a long time but only in a very constricted region. And although kinship plays a much less important role in the modern Scandinavian society compared to in earlier times, the naming traditions still show that to some people, it still plays a role.

Nya finlandssvenska namnsdagar

av Leila Mattfolk

I Finland, liksom i Sverige, firas namnsdagar. Kanske inte i samma omfattning som förr – efterfrågan på namnsdagskort har minskat drastiskt de senaste decennierna, i takt med att den generation mor-och farföräldrar som sänder namnsdagskort blir allt äldre[1] – men med andra former; det är inte ovanligt att man till exempel på Facebook eller i andra sociala medier gratulerar varandra på namnsdagen.

Namnsdagskalendrarna har sitt ursprung i medeltidens helgonkalender. Efter att Finland och Sverige skildes åt år 1809 fick Åbo Akademi ensamrätt till att ge ut almanackor i storfurstendömet Finland. Efter att Åbo brann år 1827 flyttade universitetet till Helsingfors, och almanacksprivilegiet följde med. Privilegiet att ge ut almanackor slopades år 1995, men Helsingfors universitet har fortsättningsvis ensamrätten till namnsdagslängden för finska och svenska namn.

Under lång tid fanns det en gemensam namnlängd för hela landet, men år 1929 skapades två separata namnlängder för den finskspråkiga och den svenskspråkiga befolkningen. I slutet av 1990-talet kom en samisk och en ortodox namnlängd till.

Almanacksbyrån vid Helsingfors universitet har således ensamrätt till de namnlängder som ligger till grund för de finska och svenska namnsdagarna i de finländska kalendrarna. Namnlängderna har under åren reviderats flera gånger, och numera görs revisioner med fem års mellanrum. Sedan tio år tillbaka mönstras inga namn ut, utan namnlängderna fylls bara på. Bara undantagsvis byts datum för något namn.

Den senaste revideringen offentliggjordes i augusti 2023, och de nya namnen kommer att ingå i namnlängderna från och med år 2025. Revideringen är gjord baserat på namnen på finländska medborgare (bosatta i Finland eller utomlands) som levde i början av 2018, kompletterat med namn på barn som fötts under åren 2018–2022. De namn som ingår i materialet är personernas första förnamn, alltså inte nödvändigtvis tilltalsnamnen. Materialet är framtaget av Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata.

Revideringen av den finlandssvenska namnlängden

För att sålla fram de namn som den finlandssvenska namnlängden ska kompletteras med analyseras data om de ca 400 000 personer i materialet som har svenska som registrerat modersmål (nedan: finlandssvenskar). För att ett namn ska komma in i namnlängden bör det bäras av minst 50 finlandssvenskar, av vilka högst hälften är äldre än 50 år gamla, och en fjärdedel är födda efter 2005. Detta för att säkerställa att det är ett namn som är i stabilt bruk. Namn som inte kommer i fråga är dubbelnamn (som Jan-Erik, Ann-Britt), namn vars stavningsvariant redan ingår i namnlängden, om de har samma uttal (t.ex. tas Christina inte med för att Kristina redan finns i namnlängden). Inte heller traditionellt finska namn (t.ex. Ritva, Matti, Kimmo) tas med för att dessa redan finns i den finska namnlängden.

Foto: Leila Mattfolk 2023.

Efter denna sållning fanns det den här gången 27 namn som behövde varsin dag i den finlandssvenska namnsdagskalendern, 14 kvinnonamn och 13 mansnamn:

Bea, Celine, Edla, Elisa, Emilie, Mila, Fiona, Line, Lykke, Malva, Melanie, Sienna, Tova, Venla;

Aston, Caspian, Dominic, Elton, Elvin, Joar, Julian, Luca, Marius, Matteo, Morris, Tristan, Winston

De nya namnsdagsnamnen speglar alltså mer långsiktiga trender än de topplistor vi brukar få ta del av varje år som baseras på de babynamn som getts året innan. Men många av de nya namnsdagsnamnen är relativt nya i det finlandssvenska namnskicket, och är sådana som man också ser på topplistorna bland babynamnen. De engelska namnen dominerar bland pojknamnen, där man kan notera att namn på –ton är speciellt populära. En intressant trend är att italienska namn (Sienna, Luca och Matteo) blivit så vanliga att de kommit in i namnlängden. Men det finns också namn och namnformer som har sitt ursprung i de nordiska språken: Lykke, Line, Tova och Joar.

De flesta namn hittade naturligt sin plats i kalendern, och får dela dag med namn med samma eller liknande ursprung. Det betyder att Tova får dela dag med Tove, Bea med Beatrice, Line med Lina, Joar med Ivar, Luca med Lukas osv. Sienna får dela dag med Bianca eftersom båda är färgbenämningar och har ett ursprung i italienska. Andra grunder till placering på datum är till exempel att namnet är känt från barnlitteraturen: Caspian från fantasyböckerna om Narnia får dela dag med Ronja och Mio från Astrid Lindgrens böcker och My från Tove Janssons Muminvärld.

Tristan och Lykke hörde till de mer svårplacerade. Tristan fick till slut, som en av kung Arthurs riddare, dela dag med just namnet Artur. Lykke i sin tur kommer att dela dag med Felix, som ursprungligen är ett romerskt binamn, bildat till stammen i felix ’lycka’. Ett namn som mönstrats ut ur namnlängden och som nu återvänder är Dominic. I en kalenderrevision år 1907 ersattes Dominicus av Gurli. Nu får Dominic tillbaka sin forna dag, men får dela den med Gurli. Det blir ett namnpar som i övrigt saknar koppling till varandra förutom datumet. Gurli har alltså hävdvunnen namnsdag den 5 augusti allt sedan 1907.

Vi som står bakom revideringen av de finländska namnlängderna, Minna Saarelma-Paukkala av den finska och undertecknad av den finlandssvenska, strävar efter att flytta så få namn som möjligt. Det finns familjer och släkter som alltid samlas på moster Elvis eller morfar Leos namnsdag, även om Elvi/Leo för länge sedan är avliden. Men Elvi/Leo brukade bjuda in till kalas den dagen och den traditionen håller man fast vid i släkten. Om man då brukade bjudas på jordgubbstårta är det tråkigt om Elvis eller Leos namnsdag flyttades till februari. För släkten är namnsdagen lika beroende av färska jordgubbar som Mikael-dagen (mickelsmäss) för många betyder tid för skördemarknad; vädret på Anders-dagen sägs förutse vädret för julen och Mattias-dagen (matsmäss) utgör den första vårdagen. Många namn är alltså kopplade till ett visst datum, och flyttar man på namnen kan man råka rucka på någons årsrytm. Och de som firar Gurli den 5 augusti ska få fortsätta med det.


[1] Enligt Ville Laakso, VD för Paperitaide Oy, som uppskattar att volymen namnsdagskort har halverats vart femte år sedan 1980-talet. Han påpekar likväl att man i dag överlag sänder mycket färre kort som vanlig post.