Month: October 2023

Personnamn i det språkliga landskapet?

Av Väinö Syrjälä

Bland de texter man kan observera på skyltarna i offentliga rum har namn vanligtvis en central roll. Studier av språkliga landskap har ofta uppmärksammat både ortnamn och kommersiella namn av olika slag. Även (socio-)onomastiska studier har hämtat exempel inom dessa kategorier från skyltarna i språkliga landskap. En intressant fråga som (för det mesta) kvarstår outforskat är däremot hur det är med personnamn i denna kontext: i vilken mån utgör de en del av språkliga landskap?

Utgångspunkter: namn och språkliga landskap

Både ortnamn och kommersiella namn har mer eller mindre givna funktioner på skyltarna: bland annat att identifiera gator, platser, företag och så vidare eller vägleda människor till dessa. Dessutom kan namnen på olika sätt vittna om olika (språk-)politiska utvecklingar i samhället. Därmed är de betydande när frågor kring exempelvis minoritetsspråkens synlighet eller processer som globalisering ska utforskas. Personnamn kan förstås också ingå i namn ur dessa kategorier, som del av ideologiskt debatterade gatunamn eller som element i olika kommersiella namn för att nämna ett par exempel. Jag är dock här specifikt intresserad av ”egentliga” personnamn, dvs. personnamn som förekommer för sig själva på skyltarna med syftning på faktiska personer. Studier med sådan fokus har varit ganska fåtaliga, men det finns exempel på undersökningar om bland annat språkliga landskap på begravningsplatser eller minnesmärken som semiotiska artefakt – och i sådana sammanhang är naturligtvis personnamn också högst aktuella.

Nedan kommer jag diskutera några exempel på personnamn i språkliga landskap, mer specifikt vilka slags skyltar personnamn kan hittas på och i vilka kontext/funktioner dessa namn används. Exemplen är hämtade från ett material som jag samlat i Stockholms skärgård genom att fotografera alla skyltar med text på två skärgårdsöar (Nämdö och Svartsö). Jag har inte gjort någon uttömmande analys av personnamnen, utan sammanfattar här helt enkelt några mönster jag identifierat för att illustrera hur personnamn kan användas i ett språkligt landskap.

Personnamn på anslagstavlor

De flesta personnamn som kan observeras i skärgårdens språkliga landskap går att hitta på olika anslag uppsatta på anslagstavlor. Dessa kommer från olika slags avsändare och förmedlar olika slags budskap: från både större företag och lokala småföretagare som annonserar sina tjänster till privata individer med mer personliga meddelanden. De personnamn som figurerar på anslagen är oftast namn på ”kontaktpersoner” – och förekommer i kombination med kontaktuppgifter som telefonnummer. Andra anslag, särskilt de från lokala företagare eller privatpersoner, är signerade med ett personnamn. Med andra ord används personnamnen i det språkliga landskapet (i tillägg till eller i stället för t.ex. företagsnamn och logotyper) för att identifiera avsändaren eller ge möjlighet till personlig kontakt med någon kopplad till det texten i övrigt erbjuder. En speciell kategori av anslag med personnamn är annonser för evenemang som en konstutställning eller musikkvällar i kyrkan där artisternas namn figurerar som en central del av informationen.

Exempel på anslag med personnamn. Foto: Väinö Syrjälä

På de mer formella (och professionellt producerade) anslag förekommer ofta fullständiga personnamn, alltså både för- och efternamn. På de mer informella används däremot bara förnamn eller smeknamn, ibland i kombination med andra slags beskrivningar (jfr bilden nedan för några exempel). Det senare gäller både några privata anslag, men intressant nog också några från lokala företagare – något som avspeglar både avsändaren och den tilltänkta läsaren och hänger ihop med stället där skyltarna/anslagen lagts fram. Var den exakta gränsen mellan formella och informella anslag med tanke på namnbruk går och vilka faktorer som påverkar valet mellan enbart förnamn/smeknamn och förnamn+efternamn är således en intressant fråga som skulle säkerligen vara värt att undersöka vidare!

Exempel på anslag med mer informellt namnbruk: Maria och ”djurtjejerna”, Sozy & Lena och Plattsättare Tomas. Foto: Väinö Syrjälä

Personnamn annorstädes i landskapet

En annan någorlunda vanlig förekomst av personnamn i landskapet på skärgårdsöarna utöver anslagstavlorna är de namn som finns skrivna på postlådor samt i enstaka fall på grindar eller soptunnor utanför villor. Här förekommer i huvudsak efternamn, men i flera fall även både för- och efternamn – i kombination med den specifika adressen. Den självklara funktionen för namnen är att identifiera ägaren av postlådan (eller huset/soptunnan). Man kunde räkna med även flera förekomster av denna typ ifall man skulle undersöka språkliga landskap inomhus, tänk till exempel på skyltarna i trapphuset i ett lägenhetshus eller inne på en kontorsmiljö. I hanteringen av dessa namn kan forskaren behöva reflektera på etiska aspekter: å ena sidan är namn precis som alla andra belägg på skyltarna synliga ut i det offentliga för vem som helst och således okontroversiella som material för studiet av språkliga landskap. Å andra sidan är namn personuppgifter så det är inte nödvändigtvis alltid så lämpligt att redovisa för alla exakta detaljer kring dem.

Namn skrivna på en soptunna. Foto: Väinö Syrjälä

Förekomster av personnamn utöver de ovan beskrivna ställen/kontexten är fåtaliga, åtminstone i de aktuella språkliga landskapen. De enda ytterligare exemplen är ett par små reklamskyltar från olika fastighetsmäklare placerade på olika ställen längs vägen på öarna där namnet på mäklaren samsas med kontaktuppgifter (och eventuellt en bild på personen). Dessa påminner alltså mycket om de kommersiella anslagen som nämndes ovan.

Slutsats

Denna enkla genomgång har inte avslöjat några överraskningar i sig, men illustrerar ändå att det är möjligt att hitta exempel på användningen av personnamn i specifika kontext när man analyserar skyltarna i det offentliga rummet närmare. Språkliga landskap ska alltså inte bortses som en potentiell källa för socio-onomastiska undersökningar med fokus på personnamn.

Att bedöma uttalet utifrån skriften – och andra omöjligheter personnamnsvården sysslar med

av Märit Frändén

I Sverige är det Skatteverket som är personnamnsmyndighet och fattar beslut om vilka namn som ska godkännas. Men det händer ibland (nåja, ganska ofta) att de behöver språklig expertis, och då finns Isof, Institutet för språk och folkminnen, där som ett rådgivande organ. En gång i veckan sammanträder Isofs personnamnsråd för att diskutera och besvara inkomna frågor. Och det är minsann inte alltid så enkelt …

Det vi framför allt bedömer är lämpligheten hos nybildade namn. Sådana kan vara nybildade i betydelsen nypåhittade, men det kan också vara namn som kanske redan finns, men inte är registrerade i Sverige. Bland de senare finns förstås många namn med annat språkligt ursprung än svenskt, vilket testar gränserna för vår samlade kompetens. Ofta tar vi hjälp av externa språkexperter för att ta reda på sådant som ett namns uttal, bildning och användning. Men det hjälper oss bara delvis, för vi ska ju inte bedöma namnet i sin ursprungliga språkliga miljö, utan i en svensk kontext. Även om vi vet hur ett namn uttalas ”egentligen”, är det långtifrån säkert att det är så det kommer att uttalas i Sverige. Namn och namns uttal påverkas som bekant av den omgivande språkmiljön.

En viktig fråga när det gäller nybildade efternamn är ifall det finns andra efternamn som kan vara förväxlingsbara med det sökta namnet, dvs. ligga alltför nära och leda till sammanblandning. (Alla efternamn med minst 2 000 bärare har ett namnskydd, så man får inte anta varken dem eller något som är alltför likt.) Uttalet är en viktig del i denna bedömning – men hur ska vi tänka, vilket språks uttal ska vi utgå ifrån? Ska det vara ett ”riktigt” uttal, eller som vi gissar att namnet kommer att uttalas i Sverige? Och vad gör vi med de redan befintliga namn vi ska jämföra det nya namnet med – ska vi förutsätta ett svenskt uttal, eller kanske ett engelskt, spanskt, arabiskt, eller något helt annat? Så länge man vet att man laborerar med svenskspråkiga namn, har man en hyfsad chans att bedöma uttalet. Men ibland vet vi inte det. Om man inte har annat än ett antal bokstäver på ett papper är det inte lätt att veta hur dessa ska realiseras i tal.

När man bara har bokstäver på papper, är det också lätt att läsa in en struktur eller en semantik som kanske egentligen inte finns där. Ett namn kan se ut att kunna föras till en viss semantisk grupp, t.ex. växt- eller djurbeteckningar – men så upptäcker man att det inte alls är svenskspråkigt, utan bara ett slumpmässigt sammanfall med ett svenskt ord. Eller i namnbildningen: Det är ofta relevant att söka fram andra namn som delvis sammanfaller med det sökta namnet, ifall de kanske innehåller samma efterled eller bildningssuffix. Men namn som har likadana bokstavsföljder är inte nödvändigtvis bildade på samma sätt. Nyligen skulle vi ta ställning till ett nybildat namn som slutade på –la, men där –la inte var ett suffix, utan bara slutet på ordet. Då är det inte relevant att jämföra med namn med det finska suffixet ‑la, eller arabiska namn som slutar på ‑la som del av ett Allah (som ju kan ha olika stavning beroende på transkription). Men det kan ibland kräva en del efterforskningar att ta reda på vad som är vad.

I författningskommentaren till 2016 års namnlag finns en skrivning vi ofta återkommer till, nämligen att om en sökande har anknytning till ett annat namnskick än det svenska språkets, kan det bli aktuellt att pröva ett sökt namn även mot detta namnskick. Här får vi återigen ofta ta hjälp av externa språkexperter: Kan man bilda namn på det här sättet i Bolivia/Skottland/Pakistan? Men även om vi lyckas få den frågan besvarad, har vi ändå kvar problemet att ”anknytning” inte är närmare preciserat. Måste man själv ha en direkt koppling till det aktuella språkområdet, eller räcker det att en förälder eller far-/morförälder har det? Kan ”anknytning” också tolkas på andra sätt?

Vi har ofta fler frågor än svar, och det här jobbet kan vara ganska frustrerande. Men det är samtidigt väldigt intressant och lärorikt – varje klurigt ärende vi diskuterar igenom gör oss faktiskt lite klokare. Och det är ett viktigt jobb vi gör – vi får ju frågorna eftersom Skatteverket sätter pris på våra svar.

Litteratur:

  • Entzenberg, Sonja, 2020: Smultron, Mynta och Peanut. Ätliga personnamn. I: Namn och namnvård. Vänskrift till Annette C. Torensjö på 60-årsdagen den 18 november 2020. Red. Av Staffan Nyström, Svante Strandberg och Mats Wahlberg. Uppsala: Uppsala universitet. (Namn och samhälle 31.)
  • Frändén, Märit, 2017: ”Det är ju så vi alltid har uttalat det”. Om ursprungliga och försvenskade uttal av några invandrade efternamn. I: Studia anthroponymica Scandinavica 34 (2016). S. 123—147.
  • Namnlagens författningskommentar: Prop. 2015/16:180