Month: July 2021

“Det er en folkeskat, som skal reddes”

– et diskussionsoplæg om den nationalromantiske tilgang til stednavneindsamling

af Martin Sejer Danielsen

I 1800-tallet opdagede man folket; et begreb der svært lader sig definere, men som i praksis typisk var lig med landbobefolkningen, også kaldet almuen, især den fattige del af denne. Denne typisk stedfaste del af befolkningen med mangel på boglig dannelse syntes at opretholde et væld af traditioner, herunder fortællinger og sange, der rakte potentielt meget langt tilbage i tiden til en glorværdig fortid – og dermed nationens rod!

Folkeminder og nationalstaternes dannelse

Folkeminderne kunne op gennem 1800- og begyndelsen af 1900-tallet udnyttes som argumenter for nationalt tilhørsforhold i dannelsen af de europæiske nationalstater, og i de danske områder kendetegnedes dette særligt i polemikken om det tysk-danske grænseområdes naturlige tilhørsforhold. Den danske kulturhistoriker Inge Adriansen (1944–2017) har behandlet emnet i afhandlingen Fædrelandet, folkeminderne og modersmålet: Brug af folkeminder og folkesprog i nationale identitetsprocesser (1990).

Et eksempel på at stednavne blev taget direkte til indtægt for Slesvigs nordiske tilhørsforhold, er den sønderjyske præst og sprogforsker Johannes Kok (1821–1887) da han, efter at være blevet fordrevet fra Slesvig af preusserne i 1864, i 1867 udgav et navneleksikon som andet bind af værket Det Danske Folkesprog i Sønderjylland. Afslutningsvis konkluderer Kok (s. 517):

Jeg har i Tanken gennemvandret hvert Sogn fra Kongeåen til Danevirke og er overalt bleven bestyrket i den Overbevisning, at dersom – hvad Gud forbyde!
– Menneskene, som bo der, nogensinde skulde blive tvungne til at fornegte deres nordiske Æt, så ville Kirker, Byer og Gårde, ja Skove, Marker og Bække aflægge Vidnesbyrd derom.

Folkets stednavne og deres snarlige forsvinden

Man talte – og taler stadig – om folkeminder, folkeeventyr, folkeviser, folkesagn, folkemål og så videre. Egentlig er det bemærkelsesværdigt at stednavnene gik fri for denne ‘folkeficering’; aldrig har man hørt om *folkestednavne, og ordet folkenavne benyttedes i lidt ældre tid om betegnelser for folkeslag (finnere, danskere, islændinge) eller om de personnavne man traditionelt gav visse dyr, eksempelvis Mikkel som navn på ræven.

Almuens minder skulle indsamles systematisk som en arkæolog der graver efter fortidens skatte. Og man havde travlt, for industrialiseringen og effektiviseringen af landbruget ændrede så drastisk på almuens levevilkår og livsstil at traditionerne var på vej i graven sammen med de sidste, ældre repræsentanter for den gamle tid.

Kigger vi på stednavneindsamlingen, genfinder vi både skattegravermetaforikken og bekymringen for materialets snarlige forsvinden. Se bare hvordan Marius Kristensen (1869–1941) i en artikel i Danske Studier 1905 (s. 177-193) argumenterer for vigtigheden af at få indsamlet stednavnene: “Endnu kan man ved hjælp af gamle folk få rede på de mærkelige vangnavne og marknavne, som för har været brugt. Dette navnestof er sin undergang nær. […] Her må tages fat, om det gamle skal reddes” (s. 193). Og artiklens sidste sætning lyder: “Det er en folkeskat, som skal reddes” (ibid.).

Afvisning af arkiverne

I folkloristiske kredse begyndte man i anden halvdel af 1900-tallet at diskutere anvendeligheden af materialet der blev indsamlet i regi af den nationalromantiske ånd. Den medførte en tingsliggørelse af folkemindet der som analyseobjekt blev løsrevet fra informanten der fremførte det. Folkemindet tilhørte folket, ikke navngivne hjemmelsmænd og -kvinder.

Folkemindesamleren indsamlede blot “belæg, belæg og atter belæg”, altså tekstvarianter der blev ordnet typologisk, geografisk og kronologisk med henblik på at “dokumentere det enkelte folkemindes urform, dets udvikling fra oldtid til nutid og dets vandringsveje fra egn til egn og fra kontinent til kontinent”. Således udtaler den danske folklorist Iørn Piø (1927–1998) i Folkeminder og Traditionsforskning (2. udg., 1971, s. 19).

Konteksten af folkemindernes fremførelse var ikke del af den måde materialet blev indsamlet på. Man fandt ingen notater om fortællerens mimik, gestikulationer, stemmeføringer osv., og folkemindernes fremførelse blev ikke observeret under naturlige omstændigheder idet indsamlingen typisk foregik som et produkt af en interviewsituation.

Mange, eksempelvis den ungarsk-amerikanske folklorist Linda Dégh (1920–2014) og just citerede Iørn Piø, afviste derfor fuldstændig arkiverne som anvendelige primærkilder i moderne folkloristiske studier hvor man ønskede et større fokus på informanternes fremførelse af folkeminderne.

Rekonstruktion af konteksten

Andre så med mildere øjne på arkiverne. Forskere, blandt andre Bengt Holbek (1933–1992), Timothy R. Tangherlini og mig selv, har således arbejdet med en analysemodel hvor man rekonstruerer fortællesituationen med udgangspunkt i indsamlerens feltnoter og prøver at lære sin informant at kende ved hjælp af personalhistoriske studier og personens folkloristiske repertoire. I denne ramme kan eksempelvis et sagns betydning tolkes med udgangspunkt i det levende, tænkende og følende menneske der fremførte det, i kontekst af den historie personen levede i.

Men hvad så med stednavnene?

Men i stednavneforskningen har vi – mig bekendt – ikke rigtig haft en lignende diskussion. Derfor vil jeg lægge op til en sådan: Hvordan kan det historisk indsamlede stednavnemateriale, som især de europæiske arkiver bugner med, bidrage til nutidens tilgange til faget, herunder det socioonomastiske felt?

Svenska namntrender under 1200-talet

av Lennart Ryman

Våra förnamn är till största delen inlånade, och många av dem har kommit in i landet redan under medeltiden. Norden blir då en del av den västliga kristenheten även på personnamnens område. För Sveriges del är källäget för den tidiga utvecklingen uselt. De rikaste källorna från tiden före 1300-talet är ortnamn med personnamnsförleder, men de är mycket svåra att datera. Medeltida runinskrifter är lite lättare att tidfästa men är alldeles för fåtaliga. Här skall jag titta på pergamentbrev från det medeltida Sverige fram till 1281, som tyvärr är fåtaliga, ibland svårdaterade och extremt socialt och geografiskt snedfördelade. De omtalade personerna hör till största delen hemma i tidens överklass och till stor del i det absoluta toppskiktet av stormannafamiljer. Jag tar gärna emot tips inom det här området, som jag känner sämre till än vad som vore önskvärt.

I de tidiga brevens namnskatt står de inhemska förnamnen fortfarande ganska starka. Jag har noterat omkring 302 bärare av nordiska mansnamn mot omkring 172 av inlånade. De nordiska namnen är väl spridda över 131 lexikala namn. Här finns de för oss välkända Björn, Ulf och Gunnar men även många mindre bekanta som Ofeg, Uddvald och Signjut. (Nästan alla namn är latiniserade. Här återger jag dem i nusvensk form.)

Bland de inlånade finns endast 38 lexikala namn, vilket beror på att ett fåtal namn har många namnbärare: Peter 28, Johannes 27 (kanske i talspråket fördelade på våra Jöns och Johan), Niklas 19, Magnus 17 och Bengt 16. Vi ser att ett fåtal kristna namn har påbörjat sin dominans, åtföljda av det märkliga Magnus, som senare utvecklas till bl.a. Måns.

Materialet ger trots sina begränsningar utrymme för vissa socioonomastiska iakttagelser. De inhemska namnen är bäst bevarade utanför stormannakretsarna, med undantag för kyrkans folk, som i stället har en hög andel inlånade namn. Det kyrkliga namnskicket beror delvis på att en del av de höga prelater som uppträder i diplomen är invandrade – bl.a. med västgermanska namn som Rikard, Gerhard och Valter, vilka under hela medeltiden förblir ovanliga, men säkert även med allmänt kristna namn som Johannes och Lars. Men frågan är om det är hela förklaringen. Kanske kom kyrkans män till stor del från familjer med ett mer kristet namnskick? Kanske var vissa söner (och döttrar) redan från dopet vikta för en kyrklig karriär? Slutligen har kanske vissa munkar, präster och nunnor i efterhand antagit ett passande namn, en praxis som vi känner till från bland annat Lund under tidig medeltid.

Bland stormännen är de mest utmärkande namnen Karl, Bengt, Filip, Birger och Knut. Urvalet av namn är nog delvis slumpartat – det rör sig om individer som till stor del är besläktade med varandra. Tre av namnen är inhemska men hör inte till de vanligaste på svenska runstenar från 1000-talet. När det gäller Karl är det säkert den frankiske Karl den store som ligger bakom uppsvinget. Det tydliggörs av Magnus, som kommer från Karl den store i  latinsk form: Karolus Magnus. Även Magnus är vanligt bland stormännen men verkar vara spritt även i lite vidare kretsar. För Knut är de danska Knut den store, Knut den helige och Knut Lavard de stora förebilderna. 

Bland de fåtaliga omtalade kvinnorna är de inlånade namnen betydligt vanligare än bland männen, med 34 bärare jämfört med 33 för nordiska namn. Kanske är resultatet en slump, men det är möjligt att det är representativt för det sociala urval som det är frågan om här. Medeltida kvinnonamn är överhuvudtaget dåligt kända, men i en bra lokal källa från 1500-talets början, en själamässolängd från Närke, är inlånade namn ungefär lika vanliga bland kvinnor som bland män: drygt 70 %. De vanligaste kvinnonamnen i de tidiga diplomen är Kristina, Margareta och Ulfhild, av vilka det sistnämnda inte har framtiden för sig. Några namn som tycks vara på uppåtgående är Cecilia, Elena, Katarina och Lucia, medan Ingeborg och Ragnhild hör till de vanligare inhemska namnen, vilket skulle kunna bero på slumpen men stämmer med vad vi vet om läget under senare tider.

Den generella bilden av de medeltida förnamnen är att de namn som var vanliga i det kristna Europa så småningom blev vanliga även hos oss. Det är talande att invandrade män med hög prestige, som strängnäsbiskopen Vilhelm och adelsmannen Verner von Brunkow, inte tycks ha påverkat namnskicket nämnvärt. Ett märkligt förhållande är att ett så litet fåtal namn blev så extremt vanliga, trots det jämförelsevis stora galleri av helgon som borde ha kunnat stå till förfogande, men i det avseendet skiljer sig knappast Sverige från de flesta andra europeiska länder.

Utmärkande för det här lilla materialet från 1200-talet är den höga andelen inlånade namn. De medeltida runinskrifterna och ortnamnen visar att utvecklingen inte kan ha gått så långt bland befolkningen i stort. Generellt tycks de nya namnen ha spritt sig socialt uppifrån och ner, vilket förstås inte är förvånande. Men redan 1312, i skattelängder från norra Uppland, bär omkring en tredjedel av bönderna kristna namn – de kristna namnen inkluderar dock Olaf, som är det vanligaste namnet i längderna.

Jag skall avsluta med några namn som man kunde ha förväntat sig att se mer av i de tidiga breven: Anna, Erik och Olaf. Anna, namnet på jungfru Marias mor, är inte känt som förnamn i Sverige förrän 1291 och verkar inte börja spridas på allvar förrän betydligt senare. Namnets sena blomstring är tydligt kopplad till kulten av S:ta Anna, som blir betydelsefull först under senmedeltiden. Erik och Olaf är ju namnen på de svenska och norska helgonkungarna, och som de nyssnämnda skattelängderna visar hör särskilt Olaf  till de populära medeltida namnen. Att Erik endast har sju bärare här kanske visar att det vid denna tid ännu var ett rätt exklusivt kungligt namn – fyra av namnbärarna är av kunglig börd medan en märkligt nog är en träl som blir frigiven. Olaf med sex namnbärare är mer svårförklarat. Namnet saknas bland stormännen men är påfallande väl representerat bland kyrkans män, med fem bärare. Kanske hänger den koncentrationen direkt ihop med kulten av S:t Olof, men kanske är det snarare så att dessa män kommer från sociala skikt som är dåligt representerade i materialet och där namnet sannolikt har nått större spridning.

Här nedan kommer en rätt omfattande men inte alls uttömmande lista på litteratur som tar upp spridningen av kristna namn i Sverige och Norden.  

Referenser

Audén, Bengt, 1980: Bottniska personnamn. Frekvenser i skattelängder från mitten av 1500-talet. Umeå. (Kungl. Skytteanska samfundets handlingar 22.)

Danmarks gamle Personnavne. Udg. af Gunnar Knudsen, Marius Kristensen & Rikard Hornby. 1 Fornavne. København.

Dahlbäck, Göran, 1997: När blev Upplands bönder kristna? Ett mentalitetsskifte speglat i personnamnsskicket. I: Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens årsbok.

Dybdahl, Audun, 2008: Navneskikken i Trøndelagsregionen i senmiddelalderen: Personnavnforrådet i lys av helgenkulten. I: Maal og Minne.

Eldblad, Anita, 1996: Personnamnsskicket i två av de uppländska markgäldslängderna 1312. I: Från götarna till Noreens kor. Hyllningsskrift till Lennart Elmevik på 60-årsdagen 2 februari 1996. Red.: Eva Brylla, Svante Strandberg & Mats Wahlberg. Uppsala. (Skrifter utgivna genom Ortnamnsarkivet i Uppsala. Serie B. Meddelanden 11.)

Eldblad, Anita, 2012: Personnamnen i 1312 års markgäldslängd från Hållnäs. I: Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift.

Fredriksson, Ingwar, 1974: Svenskt dopnamnsskick vid 1500-talets slut. Lund. (Anthroponymica Suecana 7.)

Fridell, Staffan: 1992: Ortnamn på –ryd i Småland. Uppsala. (Acta Academiae regiae Gustavi Adolphi 60. Studier till en svensk ortnamnsatlas 15.)

Grape, Anders, 1911: Studier över de i fornsvenskan inlånade personnamnen (företrädesvis intill 1350) 1. Uppsala.

Gunnes, Erik, 1983: Utenlandsk navneskikk i norsk middelalder. I: Maal og minne.

Hald, Kristian, 1974: Personnavne i Danmark 2. Middelalderen. København. (Dansk historisk fællesforenings håndbøger.)

Halvorsen, Eyvind Fjeld, 1955: Personnavnene på Ringerike fra mellomalderen til 1666. I: Maal og minne.

Holm, Olof, 2020: Donatorslängden från Alfta i Hälsingland – en 1200-talskälla? Namnskicket som dateringsgrund. I: Studia anthroponymica Scandinavica 35. https://www.bokorder.se/sv/series-144/studia-anthroponymica-scandinavica

Kiviniemi, Eero, 1980: Från Olof Persson till Mats Henriksson. I: Studier i nordisk filologi 62.

Kristendommens indflydelse på nordisk navngivning. Rapport fra NORNAs 28. symposium i Skálholt 25.–28 maj 2000. Red.: Svavar Sigmundsson. (NORNA-rapporter 74.)

Kruken, Kristoffer & Ola Stemshaug, 2013: Norsk personnamnleksikon. 3. utgåva ved Kristoffer Kruken. Oslo.

Lind, E. H. 1905–15: Norsk-isländska dopnamn ock fingerade namn från medeltiden. Uppsala.

Meldgaard, Eva Villarsen, 1994: De kristne personnavne kommer. I: Vikingetidens sted- og personnavne. Rapport fra NORNAs 22. symposium i København 14.–16. januar 1993. Red. Gillian Fellows-Jensen & Bente Holmberg. (NORNA-rapporter 54.)

Mårtensson, Lasse (under utgivning): Personnamn i de medeltida svenska runinskrifterna.

Nyman, Eva, 2009: Personnamnen i samhället. Forskningsläget idag och viktiga framtida uppgifter. I: Studia anthroponymica Scandinavica 27.

Otterbjörk, Roland, 1979: Svenska förnamn. Kortfattat namnlexikon. 3 uppl. Stockholm. (Skrifter utg. av Svenska språknämnden 29.)

Raunamaa, Jaakko 2020: Margareta, Katerina and Kristina. Female names in medieval Finland. I: Studia anthroponymica Scandinavica 35.

Sveriges medeltida personnamn. [Numera:] utg. av Institutet för språk och folkminnen. 1–. 1967 ff. Uppsala.

Wahlberg, Mats, 2018: Uppländska ortnamn på –bodha, –bol och –bordh med personnamnsförleder. I: Namn och bygd 106.  

Williams, Henrik, 1996: Vad säger runstenarna om Sveriges kristnande? I: Kristnandet i Sverige. Gamla källor och nya perspektiv. Red.: Bertil Nilsson. Uppsala. (Projektet Sveriges kristnande. Publikationer 5.)

Veje til ligestilling – om fordelingen af kvinder og mænd på vejnavneskilte

af Line Sandst

Siden 2008 har Vejnavnenævnet i København skullet ”tilstræbe at flere veje opkaldes efter kvinder”. Baggrunden for beslutningen hviler på et ønske om en mere ligelig fordeling mellem antallet af veje opkaldt efter kvinder og mænd. I 2019 var der 124 kvindenavne og 451 mandsnavne på de københavnske vejnavneskilte, og samme skæve fordeling ses i dag. Imidlertid kan der være andre parametre end et ligeligt antal veje opkaldt efter kvinder og mænd at stræbe efter, hvis målet er ligestilling mellem kønnene repræsenteret som navngivningsmotiv i vejnavnene. Der kan nemlig også opstå andre hierarkier, der skaber ulighed.

Politisk vejnavngivning

I Danmark er vejnavngivning en politisk sag. I København har der siden 1874 været nedsat et udvalg bestående af politikere, der beslutter, hvad vejene skal hedde. Beslutningen fra 2008 om at flere veje skal navngives efter kvinder er altså en politisk beslutning, og den tager afsæt i en forestilling om køn som de to kategorier mand og kvinde. Man kunne spørge, hvor det så efterlader andre køn? Og man kunne spørge om andre minoritetsgrupper efter denne logik ikke også burde repræsenteres i vejnavnelandskabet? Disse væsentlige spørgsmål må imidlertid forfølges på et andet tidspunkt. I det følgende skal vi se nærmere på nogle empiriske eksempler, der illustrerer kompleksiteten ved vejnavngivning, hvis målet er at opnå ligestilling imellem de to biologiske køn mand og kvinde i vejnavnelandskabet.

Beliggenhed og størrelsesforhold

I 1999 fik forfatteren Karen Blixen opkaldt en lokalitet efter sig i København. Karen Blixens Vej er en sidegade til Njalsgade, der fungerer som indkørsel til Det Humanistiske Fakultet på Københavns Universitet. Indkørslen fører op til den bygning, hvor fagdisciplinen litteraturvidenskab har til huse, og man kan dermed sige, at der findes en forbindelse imellem navngivningsmotivet (forfatteren Karen Blixen) og beliggenheden (ved litteraturvidenskab). Men denne forbindelse findes naturligvis kun så længe litteraturvidenskab har sin primære udfoldelse netop her.

Navngivningen tilgodeser målet om, at flere veje skal navngives efter kvinder, dog fandt denne navngivning sted før den politiske beslutning i 2008. Men da folketingspolitikeren Svend Auken i 2012 fik navngivet en plads efter sig 450 meter fra Karen Blixens Vej, opstod der et nyt spørgsmål: Hvorfor får Svend Auken en plads, når Karen Blixen får en indkørsel? Nogle lokaliteter er mere ærefulde end andre at få opkaldt efter sig, ligesom nogle lokaliteter er mere centrale og dermed mere synlige end andre. Derfor handler det ikke blot om, at flere veje skal navngives efter kvinder, det handler også om at sikre lighed mellem de lokalitetstyper, der navngives efter mænd og kvinder, så der ikke opstår nye hierarkier, hvor kvinder tildeles indkørsler, imens mænd tildeles pladser.

Sammenlignelighed

Karen Blixen er en af de væsentligste kvindelige danske forfattere. Hvordan skal man opgøre og måle hendes betydning, og hvilken slags lokalitet hun på denne baggrund bør få opkaldt efter sig? Og kan en forfatters betydning sammenlignes med en politikers? Virkningshistorisk er Karen Blixen og Svend Auken svære at sammenligne, men i byens fysiske rum bliver sammenligningen nærliggende, fordi de to lokaliteter ligger tæt på hinanden. Således motiverer navnenes placering på skilte i byen spørgsmålet om, hvorfor den ene får en indkørsel, imens den anden får en plads. I dag er der på campusområdet på Det Humanistiske Fakultet blevet anlagt en plads for enden af Karen Blixens Vej, der har fået navnet Karen Blixens Plads. Dermed er der rettet op på den åbenlyse ulighed imellem Svend Aukens plads og Karen Blixens indkørsel, men andre spørgsmål står nu tilbage: hvem opdager at Karen Blixens Plads ligger der? Og hvem besøger den? Samme spørgsmål rejser sig naturligvis også ved Svend Aukens Plads.

Karen Blixen og H. C. Andersen

Virkningshistorisk er Karen Blixen og H. C. Andersen nemmere at sammenligne. Begge var forfattere, begge er internationalt anderkendte. Dertil har de begge fået opkaldt en vej efter sig i København. Sammenligner vi Karen Blixens Vej med H. C. Andersens Boulevard, synliggøres samme ulighed som før, for imens kvinden får en indkørsel, får manden en boulevard. Spørgsmålet bliver derfor som før, om den nyanlagte plads i forlængelse af indkørslen retter op på uligheden.

Men nærværende sammenligning synliggør også en anden forskel. H. C. Andersens Boulevard løber igennem det centrale København, forbi Rådhuspladsen og Tivoli, som hvert år besøges af tusindvis af udenlandske turister og danskere fra hele landet. Over for dette er Karen Blixen som navngivningsmotiv knyttet til campusområdet ved Det Humanistiske Fakultet, og dem der færdes der, er primært universitetets studerende og ansatte, der udgør en meget mindre gruppe end den gruppe, der færdes på H. C. Andersens Boulevard. I det urbane landskab er H. C. Andersen altså mere central og synlig end Karen Blixen, fordi han knyttes til en mere central og synlig lokalitet end Karen Blixen. Det betyder både, at flere mennesker dagligt konfronteres med mindet om H. C. Andersen end om mindet om Karen Blixen, og det betyder at H. C. Andersen i byens hierarki er mere fremtrædende end Karen Blixen. Med andre ord smitter lokaliteternes beskaffenhed af på forfatternes eftermæler, og H. C. Andersen fremstilles som mere væsentlig end Karen Blixen.

Visioner på tegnebrættet, navne i den fysiske verden

Så hvad skal politikerne være opmærksomme på, når de navngiver veje efter kvinder? Som vi har set, er det ikke nødvendigvis tilstrækkeligt blot at ville opnå et ligelig antal veje og pladser opkaldt efter mænd og kvinder. Ligestilling handler i lige så høj grad om, hvilke lokaliteter der navngives efter kvinder og mænd, hvor store lokaliteterne er, om lokaliteterne er centralt eller perifert placeret, og om sammenlignelige personer med forskellige køn tildeles nogenlunde ligedanne lokaliteter. Uligheden i vejnavne skal derfor ikke blot findes i antal veje alene, kønsmæssige hierarkier kan sagtens udspille sig blandt forhold der angår centrale og perifere placeringer, lokaliteternes art og størrelse.

Det er naturligvis uhyre kompliceret at sikre ligestilling blandt vejnavnene i byerne. København er allerede bygget, og de nye veje og pladser der bygges og skal navngives, ligger i sagens natur længere væk fra centrum, idet at byen udvides. I Administrationsgrundlaget for vejnavngivning som Vejnavnenævnet følger, står der, at veje som hovedregel ikke skal omnavngives, da historien i vejnavnet skal kunne spores og tilfældige politiske strømninger ikke må spores i navnene. Det er således bemærkelsesværdigt, at H. C. Andersens Boulevard først fik sit navn i 1955 i anledning af H. C. Andersens 150 års fødselsdag. Før 1955 hed vejen Vester Boulevard. Det var således en politisk beslutning, at netop denne mand skulle hædres med netop denne centrale vej. Vejnavngivning er en politisk sag.

Når veje skal navngives, og de skal opkaldes efter personer, skal den person der navngives efter ”have haft en særlig tilknytning til København eller gjort en særlig indsats af så stor betydning for Danmark, at personen bør hædres i landets hovedstad”. Det er således en ære, at få opkaldt en vej eller en plads efter sig. Men på samme måde som vi mindes en person, når vi møder en lokalitet i den fysiske verden, som bærer personens navn, virker den fysiske lokalitets beskaffenhed også tilbage på den person, lokaliteten er navngivet efter. Lokaliteten påvirker altså den afdøde persons eftermæle. Og når Karen Blixen placeres perifert, imens H. C. Andersens placeres centralt, bliver Karen Blixens betydning for Danmark langt mindre synlig end H. C. Andersens. Også derfor er det ikke uvæsentligt, hvilke lokaliteter der tildeles kvinder, mænd og andre køn.

Litteratur

Wegeland, Kirsten (2014) Administrationsgrundlag for Vejnavnenævnet. Københavns kommune: Teknik- og Miljøforvaltningen.