av Kaj Borg
I sitt blogginlägg i december 2020 diskuterade Birgit Eggert en grupp förnamn som intresserar såväl den vanliga språkbrukaren som den professionella namnforskaren – de s.k. unika förnamnen. Ett förnamn kan betraktas som unikt om det inom en kronologiskt och demografiskt avgränsad namngivarkrets förekommer bara en gång. Unikt namn är alltså ett relativt begrepp. Ett förnamn som framstår som unikt i en namngivarkrets kan mycket väl ha större spridning i en annan.
Medan Eggert dryftar frågor kring unika namn i modern dansk namngivning, reflekterar jag här över motsvarande namngrupp i ett historiskt namnmaterial hämtat ur dopböcker för den österbottniska svensk-finska staden Gamlakarleby (numera Karleby) 1657–1928. De moderna danska engångsnamn som Eggert diskuterar är svåra att komma åt, eftersom listor över unika förnamn av sekretesskäl inte får offentliggöras. Följaktligen är det då också svårt – om inte omöjligt – att belysa deras bakgrunder. Mitt material, som är historiskt och därför går att undersöka på individnivå, omfattar namnen på samtliga namngivna i den ovannämnda populationen, vilket gör att jag kan peka ut de fonologiskt unika namn som använts bara en gång i dopnamnsgivningen. De använda källorna, dopböckerna, förmedlar dessutom information om namngivningskontexten, något som i sin tur gör det möjligt att relatera namnen till omständigheterna kring namngivningen. Dessa kopplingar mellan de unika namnen och namngivningskontexten kan användas som indikatorer för olika motiv bakom namnen. I stället för motiv är det dock kanske mera rättvisande att tala om de unika förnamnens kontextuella betydelsepotential eller deras presumtiva funktioner i namngivningen. Det handlar ju sist och slutningen om namnforskarens kontextbaserade tolkningar av vilka motiv som kan ha spelat in vid namnvalet.
Hur kan då de unika förnamnens potentiella funktioner beskrivas på ett systematiskt sätt? Ur ett socioonomastiskt perspektiv kan analysen byggas på identitetsbegreppet. Som Richard D. Alford konstaterar i sitt etnolingvistiska verk Naming and identity (1988), ger individens förstgivna namn signaler om hur namngivarna ser på den namngivnes individualitet och dennes placering i det rådande sociala nätverket. Med andra ord ges den namngivne en individuell och en kollektiv identitet genom namnvalet. I det följande ger jag med hjälp av några exempel en inblick i de unika namnens individualiserande och integrerande funktioner i dopnamnsgivningen i Gamlakarleby.
Ett unikt förnamn verkar ha framhävt den namngivnes individualitet på ett markant sätt, alltså starkare än de frekventare namnen. Denna individualiserande funktion är emellertid inte jämt representerad över hela den undersökta perioden igenom. Från mitten av 1600-talet fram till mitten av 1800-talet är de unika namnen få och upptar bara ca 1 % av alla givna enstaka förnamn. Från och med 1850-talet ökar andelen successivt och på 1920-talet ligger den redan vid ca 5 %. Att andelen ökar mot slutet av undersökningsperioden kan tolkas som så att den namngivnes individualitet fick större vikt vid namngivning. Detta kan säkert sättas i samband med de omvälvande förändringarna i samhället som ägde rum under senare hälften av 1800-talet med större social och kulturell diversitet som resultat.
Kopplingar mellan det unika förnamnet och dess kontext kan alltså användas som indikatorer för potentiella integrerande funktioner. I dopboksanteckningen ingår uppgifter om bl.a. föräldrarna och dopvittnena (namn och yrke/titel). Det givna unika namnet kan också sättas i relation till de övriga förnamnen t.ex. med avseende på dess språklig-kulturella karaktär. Med hjälp av de tillgängliga uppgifterna kan den integrerande funktionen beskrivas mera i detalj. Den kan vidare delas in i en familjeintegrerande, en bekantskapsintegrerande, en socialgruppsintegrerande och en språkgrupps- och kulturintegrerande funktion.
De unika förnamn som påträffas under 1600-talet och förra hälften av 1700-talet tycks bl.a. ha använts i ett polariserande syfte; den namngivnes låga eller höga sociala bakgrund framhävs genom det unika namnet. Perpetua och Blondina är unika namn på två utomäktenskapliga 1700-talsflickor. Eftersom utomäktenskapliga barn hörde till de socialt utstötta i samhället måste dessa unika namn ha pekat ut namnbärarna som individer med låg social status. Namnen har antagligen varit mer eller mindre stigmatiserande. Under samma period försågs två pojkar med de unika namnen Sjalltiell respektive Sijlluäster. Namnet Sialltiell gavs inom den socialt högt uppsatta familjen Westring som var bekant med den engelsk-stockholmska familjen Sheldon där namnet förekom. Namnet Sijlluäster gavs en pojke i en militärfamilj, d.v.s. en familj med klar och stadig social ställning. Vart och ett av dessa fyra unika förnamn hade alltså en uttalad socialgruppsintegrerande funktion, antingen i negativ eller i positiv bemärkelse.
Uppkallelse som familjeintegrerande funktion dominerar inom namngivningen under hela den undersökta perioden. Vanligt var att pojkar uppkallades efter sina fäder, flickor efter sina mödrar. Under 1800-talet blev det emellertid vanligare att barn uppkallades också över könsgränsen. Detta innebar i praktiken att flickor började få förnamn som etymologiskt och/eller fonologiskt stod faderns förnamn nära. Resultatet var flera förnamn som kom att framstå som unika i den lokala namngivningen, t.ex. Anders à Andrejett, Georg à Georgine, Axel à Axeliana och Rafael à Rafaëla.Under senare hälften av 1800-talet hämtades nya förnamn från olika språk, kulturer och ideologier. Kreativiteten var påfallande stor och flera av de nya förnamnen med språkgrupps- och kulturkretsintegrerande funktion förblev engångsföreteelser. Hit hörde exempelvis många engelska förnamn såsom pojknamnen Cuthbert, Douglas och Gej samt flicknamnen Daisy, Darling och Nelly. En del unika namn tycks ha varit inspirerade av den nordiska namnrenässansen såsom pojknamnen Odin, Styrbjörn och Vidar samt flicknamnen Aslög, Ingemo och Norna. Den klart största gruppen av unika namn med potentiell språkgrupps- och kulturintegrerande funktion var dock finska namn och namnformer. Efter det att finskan år 1863 hade fått officiell status vid sidan om svenskan började namnskicket i snabb takt förfinskas. Förfinskningen av namnskicket avkastade många unika namn och namnformer såsom pojknamnen Aatto, Armo, Kaiho, Lemmitty och Poika samt flicknamnen Armas, Armias, Ihaelma, Onni och Toivottu.
Unika förnamn kan alltså förefalla som en marginell grupp eftersom de i vanliga fall upptar bara någon procent av de givna förnamnen inom en population. Som Eggert har påpekat och som framgått av min framställning vittnar de emellertid ofta om stor kreativitet och nyskapande hos namngivare och därför är de sin sällsynthet till trots centrala vid beskrivning av den komplexitet som är karakteristisk för all namngivning.
