av Katharina Leibring
Sedan några år arbetar jag med en ny upplaga av Eva Bryllas standardverk Förnamn i Sverige. Detta utkom 2004 och omfattar alla namn som hade fler än 400 bärare i Sverige 1995, alla namn i den svenska och i den finlandssvenska almanackan samt vissa namn som ”blivit populära de senaste åren”. Vid sin död 2015 hade Eva påbörjat en revision av befintliga namnartiklar och lagt till vissa nyare populära babynamn i manus. Hon lämnade dock inte efter sig några tankar om och hur hon systematiskt skulle ha sökt att få en bild av det aktuella svenska namnbeståndet. I den första upplagan är det inkluderande perspektivet viktigt; alla förnamn med ett visst antal bärare i Sverige skulle behandlas, oavsett från vilka språk namnen hämtats och hur länge namnen funnits i Sverige. Det framstår för mig som naturligt att Eva skulle ha tänkt så också i nästa upplaga.
En av mina första reflektioner var att namnlandskapet i Sverige idag är rejält annorlunda jämfört med 1995. Till att börja med har befolkningen ökat med 16 %. Vi har haft en stor invandring. Av de bosatta i Sverige har idag 25 % utländsk bakgrund (definierad enligt SCB som utrikes född eller född i Sverige med båda föräldrarna utrikes födda). År 2000 var andelen 14 %. Den här förändrade befolkningssammansättningen har naturligtvis påverkat namnbeståndet. Ett inte obetydligt antal i Sverige tidigare oanvända förnamn bärs idag i förskolor och skolor, på arbetsplatser och i hela vårt samhälle. Ett lexikon med titeln Förnamn i Sverige behöver för att motsvara titeln därför inkludera också de vanligare av de nyinkomna namnen. (Detta kan tyckas självklart, men i de två nyaste norska förnamnslexikonen av Alhaug 2011 och Kruken 2013 har vissa invandrade frekventa namn uteslutits.) Upplaga 2 av Förnamn i Sverige kommer därför att bli tjockare än första upplagan.
Hur många förnamn finns i Sverige idag?
En grund för namnurvalet kvarstår alltså från första upplagan; alla namn med ett visst antal bärare ska tas med. Följdfrågan lyder: avser jag alla förnamn eller bara tilltalsnamnen? I första upplagan har alla förnamn med fler än 400 bärare behandlats. Hur många förnamn finns det då i Sverige idag? Detta är en fråga utan något säkert svar. Vad som är ett namn behöver definieras. Stora skillnader i antalet uppstår ju om exempelvis namnformer som Carl och Karl, Christin, Kristin och Christine räknas som två eller fem namn. I Alléns & Wåhlins Förnamnsboken från 1995 uppges det totala antalet förnamnsformer till 149 000. SCB räknar med att det i Sverige nu (2019-12-31) finns ca 228 000 förnamnsformer som bärs av kvinnor, och ca 195 000 förnamnsformer som bärs av män. Det är alltså en ansenlig ökning från 1995. Begränsar vi oss till antalet registrerade tilltalsnamnsformer var de vid årsskiftet 2015/16 (senast tillgängliga siffror från SCB) cirka 135 000 burna av kvinnor och ca 113 000 burna av män. (Några säkra uppgifter om antalet tilltalsnamn 1995 finns inte.) Av dessa former hade cirka 160 000 endast en bärare. Betydligt färre tilltalsnamn än förnamn är alltså i bruk, även om det i båda fallen rör sig om stora mängder.
Namnurval
Ett lexikon som enbart behandlar de vanligare tilltalsnamnen skulle bli mer hanterligt. Genom att utesluta övriga förnamn skulle jag också komma ifrån hanteringen och redovisningen av de komplexa namnräckor som finns inom vissa kulturer, t.ex. den somaliska, där farsnamn har placerats som förnamn i folkbokföringen och kvinnor därför ibland kan få mansnamn registrerade som förnamn. (Löfdahl & Wenner 2018) Jag tog alltså beslutet att upplaga 2 i huvudsak skulle behandla enbart tilltalsnamn i Sverige registrerade ett visst datum med ett visst minsta antal bärare.
Var skulle gränsen dras? Och hur många namn skulle det bli? I SCB:s datafil över alla tilltalsnamnsformer 2015-12-31 hade ca 12 700 kvinnonamnsformer fler än 10 bärare mot ca 11 100 mansnamn. Vid 100 bärare var siffrorna ca 2 500 mot ca 2 400. Om strecket för inkludering drogs vid 400 namnbärare skulle andra upplagan omfatta ca 1 800 namnformer, varav en del skulle kunna sammanföras i gemensamma namnartiklar. Också ett antal samhöriga namnformer med färre än 400 namn vardera, men med över 400 sammanlagt, skulle behöva föras in. Det jämnade ut sig ganska bra, så slutsumman blev ca 1 900 tilltalsnamn att behandla vid det urval jag gjorde 2016. Under de följande åren har dock förnamnsbeståndet utökats ännu mer, och flera namn och namnformer har nått gränsen 400 bärare, så nu ligger antalet behandlade namnformer på drygt 2 200. För att hålla lexikonet någorlunda aktuellt men ändå kunna slutföra det inom rimlig tid har jag därför dragit en ny definitiv kvantitativ gräns vid 400 bärare 31/12 2018.
Lemmatisering och homonyma namn
Ett av de mer utmanande och stimulerande inslagen i namnlexikonskrivande tycker jag är att lemmatisera namnbeståndet. Var går gränsen för att två (eller flera) namnformer ska behandlas som ett namn? Och vilka former ska ses som separata? Vad ska avgöra? I upplaga 1 är namn som Christina och Kristin sammanförda med motiveringen att de är etymologiskt samma namn, vilket de förstås är. Man kan dock ställa sig frågan om namnbärarna ser det så. Många av dagens namnbärare är ”bokstavstroende”, dvs. de vill ha en unik stavning av sitt namn, och de ser ogärna att ett namn stavat på annat sätt än deras eget kan vara ”deras” namn. Det här märker jag i Namnlängdskommitténs arbete där allmänheten ofta frågar varför inte en viss stavning/form av ett namn finns i almanackan. Heter man Marie är det ibland svårt att acceptera att man kan fira på Maria-dagen. Nu är det inte min avsikt att göra en egen artikel för varje namnform, men jag tycker det är intressant att antyda ett annat perspektiv på synen på etymologins överhöghet. Inom samma problemområde finns också de svårigheter som uppkommer då ett namn translittererats eller transkriberats olika. Ett exempel är namnformerna Aaleyah, Aaliya, Aaliyah, Aliyah, Aliya och kanske Alia. Hur sammanföra och redovisa de formerna på bästa sätt?
Ett närliggande frågekomplex gäller behandlingen och redovisningen av namn som är homonymer. I takt med att många nya namn kommer in från olika kulturer och språk ökar sannolikheten för att likalydande namn som har bildats på flera håll i världen kommer till Sverige. Senast blev jag uppmärksammad på detta då jag skrivit på Isofs hemsida om Selma. Jag hade givit den sedvanliga förklaringen att namnet i Sverige kommer från Ossians sånger (där det är namn på ett berg) och började bli populärt på 1800-talet. Det är ju nu återigen mycket vanligt. I ett e-brev fick jag kommentaren att Selma ju kan vara ett turkiskt namn från arabiskans Salma med betydelsen ’fredlig’. Och det är det ju också. Hur många olika bakgrunder till ett namn kan redovisas utan att läsaren förvirras? Går det att avgöra vilken betydelse som oftast ligger bakom ett av de namn som är moderna just nu?
Detta är några av de tankar och frågor som uppkommer när jag arbetar med upplaga 2 av Förnamn i Sverige. Jag har i dagsläget skrivit en första version av alla namnartiklar och är i full gång med en andra, som också ska innefatta granskning av experter från olika språkområden.
Källor och anförd litteratur:
Alhaug, Gulbrand, 2011: 10 001 namn. Norsk fornavnleksikon. Oslo: Cappelen Damm.
Allén, Sture & Wåhlin, Staffan, 1995: Förnamnsboken. De 10 000 vanligaste förnamnen. Stockholm: Norstedts.
Brylla, Eva, 2004: Förnamn i Sverige. Kortfattat namnlexikon. Stockholm: Liber.
Kruken, Kristoffer & Stemshaug, Ola, 2013: Norsk personnamnleksikon. 3 utgåva ved Kristoffer Kruken. Oslo: Samlaget.
Löfdahl, Maria & Wenner, Lena, 2018: Mellan tal- och skriftsystem. Om personnamn i en migrationssituation. I: Katharina och namnen. Vänskrift till Katharina Leibring på 60-årsdagen den 20 januari 2018. Red. av Leila Mattfolk & Kristina Neumüller (huvudred.) et al. Uppsala: Universitetet. S. 101-105.
SCB = Statistiska centralbyrån: Befolkningsstatistik & Namnstatistik